Utvalt

BOKSLÄPP I MORGON (21.10)!

Nu kan man lugnt säga att virrpannan går på högvarv!

I MORGON (21.10) ÄR DET ÄNTLIGEN DAGS FÖR BOKSLÄPP!

Känslan just nu är: nervös (förstås!), euforisk, förväntansfull, overklig, men också skrämmande.

Samtidigt som jag får lyckofjärilar i magen av tanken att läsare kommer fr o m i morgon ha möjlighet att ta del av min debutbok (jag har lovat mig själv att sluta kalla den för bebis …), skräms jag också av tanken.
Nu plötsligt kommer alla ha möjlighet att ta del av den historia jag burit på. Folk kommer att läsa och ha åsikter om det jag skrivit. Den är inte längre bara min berättelse. För alla som vill läsa kommer den att finnas tillgänlig.

Missförstå mig inte, jag vill bli läst! Jag vill att läsare ska följa min Mija Wadö; läsa om henne, hennes utredningar och följa hennes personliga utveckling genom seriens gång.
Men känslan är ändå så tudelad.
Jag har ju burit på den här historien under så många, många år och nu plötsligt är den ute. Tillgänglig för alla (som vill läsa, förstås!).
Mija är inte bara min längre. Och jag vill inte heller att hon ska vara det. Min förhoppning är ju såklart att Mija Wadö ska bli en karaktär som många vill ha i sin vardag, följa genom spännande lässtunder. Att Mija Wadö ska bli en känd karaktär för alla österbottniska deckarfantaster (yes, I dream big!).
Men vad händer om jag inte lyckas? Vad händer om folk inte gillar min Mija?

Som sagt, känslorna är tudelade just nu.
Och jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Det är ju det här jag verkligen vill, har under så många år drömt om och verkligen kämpat för. Och nu är jag plötsligt här.
Fast det är väl kanske just det; att jag har drömt om det här under så lång tid och under de senaste åren verkligen kämpat för att nå hela vägen fram.

I ett försök att summera känslan:
Det kan väl kanske liknas lite med känslan man hade inför julafton medan man var barn. I flera månader före jul gick man och längtade och väntade. Månaderna till jul kändes som en evighet. Och när det väl var julafton kunde man inte riktigt ta dagen till sig, för man hade ju gått och väntat och längtat så länge innan. Och plötsligt var den bara där. Dagen D.

Skillnaden nu är att min bok kommer inte bara att finnas under en dag. Den kommer att finnas tillgänglig under lång tid framöver.

I januari blir det dessutom släpp av ljudboken. Då blir det en ny julafton. Ljudboken kommer dessutom att finnas tillgänglig under flera år (sju år, om jag inte minns fel? Jag vet, jag har verkligen koll …), vilket känns ännu mer overkligt och ”märkligt”.
Kommer någon att vilja lyssna? Och hur kommer det att kännas när jag hör en annan människa läsa in boken och tolka mina karaktärer (inte för att jag för en stund skulle överväga att göra det själv – det överlåter jag mer än gärna åt Anja Lundqvist!)?

På tal om ljudboken. Jag tycker att ni ska ta en titt på Lind & Co´s pinfärska vårkatalog för att kika på vilka godingar som är på kommande under våren:
Klicka här!

Pssst! Kikar ni lite extra noga bland titlarna som ges ut enbart som ljudbok kanske ni ser ett bekant omslag, som tillhör en österbottnisk författare …

Dags att summera dagens inlägg:
Boksläpp i morgon, pressinfo vid Gros (Vasa) i morgon kl. 11:00 (kom förbi och säg hej och/eller köp en signerad bok om du råkar vara i stan!), min bok finns nu som ljudbokstitel i vårkatalogen hos Lind & Co, i dag (tisdag) är det sista dagen att delta i utlottningen om ett signerat exemplar av I rättvisans blod på mina sociala medier och – jag börjar bli (surprise!) smått nervös!

I morgon släpps alltså min bok, vilket betyder att återförsäljare kommer att ha möjlighet att ta in den nu, MEN redan under morgondagen finns den att fås bland några välutvalda återförsäljare:

Livsmedel i Oravais, K-Market i Vörå, Herlers bokhandel i Nykarleby och hos Akademiska bokhandeln Gros i Vasa!
Och självklart kan man köpa den direkt av mig också (för i morgon får jag sälja den igen!).

Dessutom kan man redan nu reservera boken på Vörå och Nykarleby biblioteken (är dock rätt lång på den – enligt uppgifter ska det redan vara 11 st i kö till Vörå biblioteken och 4 st i kö till Nykarleby biblioteken).
I dag fick jag även en beställning på böckerna till Korsholms bibliotek, vilket betyder att den inom kort också dyker upp där.

På återseende!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Pressinfo, intervju, virrpanna, ny skrivhörna.

Virrpannan fortsätter sin vardag. Känns som om det är tusen saker på gång nu. Samtidigt som jag försöker njuta av den här medgångsvågen, känner jag samtidigt att jag stundom får dra mig upp till ytan för att inte drunkna i allt som är på gång.

Som ni tidigare kunnat läsa är jag lite av ett kontrollfreak. Jag vill helt enkelt ha koll på vad som händer och är på gång. Samtidigt är jag också en riktig virrpanna. Två egenskaper som – naturligt nog – krockar något.
Jag har alltid varit en sån som är beroende av en kalender, och då snackar vi en fysisk kalender – ingen mobilkalender, som de flesta har i dagsläget. Och nu om någonsin känner jag att den är min livlina.

I dag på förmiddagen hade jag en intervju. Ingen direkt skrivrelaterad intervju, även om just skrivande var något vi pratade väldigt mycket om. Vilket ju förstås är extra roligt. För skrivande kan man väl aldrig prata för mycket om, eller?

Nu på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av en okänd nummer. För ett ögonblick velade jag om jag skulle svara eller inte, med tanke på alla telefonförsäljare, och framför allt, blufförsäljare som varit i farten på sistone.
Nåväl, som tur var valde jag att svara.
Det visade sig vara från en lokal tidning som vill göra en intervju om mitt författarskap och min debutbebis (eh, jag menar debutbok, förstås!). Superkul! Även om jag alltid har svårt att ta till mig när jag blir kallad författare och någon frågar om mitt ”författarskap”.
Jag har så extremt svårt att axla den titeln. Att bli författare är en barndomsdröm. En dröm. Något jag delvis sett som en omöjlig dröm, men samtidigt har jag också tänkt att om man vill något jättemycket och jobbar hårt för sitt mål, kan man nå hela vägen fram.
Titeln författare är så tudelad på något märkligt vis. För mig är det som att bli kallad drottning, kung, prinsessa om någon säger att jag är författare.

Nåväl, tids nog kanske jag ska våga träda in i den rollen också. Just nu ”skriver jag bara litegrann …”

Och när vi ändå är inne på skrivande, författarskap och boken vill jag tipsa om onsdagens pressinfo!

Inkommande onsdag 21.10 kl. 11:00 kommer vi att hålla en pressinfo vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa med anledning av onsdagens boksläpp!
Om någon som jobbar för tidning/radio/webbnyheter råkar läsa detta, vill jag önska er varmt välkomna på pressinfon!
(Ta kontakt för närmare info!)

Och råkar någon ivrig läsare ha vägarna förbi bokhandeln just den dagen, signerar jag mer än gärna din bok sålänge jag är där.

På tal om ivriga läsare …
Fick precis NU ett sådant fint sms av en läsare som köpte min bok i lördags på förköpet. Oj, vad glad man blir när man hör att läsaren slukat boken i ett nafs! Och samtidigt är det också en väldigt märklig känsla, att höra att folk läser/ha läst min bok!
Så många, många år som jag har burit på den här berättelsen; stundom våndats och stundom gillat texten; aldrig vetat om det faktiskt kommer att bli en bok – och nu plötsligt är det andra människor som läser den!
Det är så märkligt och ofattbart.
Jag som hade hoppats att åtminstone maken och mina föräldrar, och några hugade kompisar, skulle läsa den. Och nu plötsligt är det många fler där ute som tar del av min historia och min Mija Wadö.
Häftigt, märkligt, konstigt – och även lite skrämmande.
Jag vet att jag förr eller senare kommer att bli risad. Alla författare som blir lästa råkar ut för det någon gång (fast nu är jag ju inte författare, jag bara skriver lite …). Och konstigt vore det, egentligen, om man inte råkade ut för det. Alla läsare har olika smak och uppfattning om hur en bra bok ska vara. Och just deckare kan vara skrivna på så många olika sätt.
Men … Jag antar att den dagen ”riset” kommer, får jag väl bara ta det (vad annat kan man göra, liksom?).
”Dra åpp snåron å fåortsätt”, brukar man väl säga …

I övrigt då?
I morgon har jag normal jobbdag på juristbyrån. I ärlighetens namn ska det bli ganska skönt. Att få bläddra i de bekanta papperna, se mina kollegor och inte behöva fundera på mitt skrivande för en stund.
Just nu borde jag fortsätta med redigeringen av andra delen och försöka få den renskriven så jag kan sända den vidare till förlag. Men just nu är mina tankar på så många andra håll …

Innan jag avslutar ska jag bjuda er på en bild av min ”nya” skrivhörna. Egentligen är det samma skrivhörna som tidigare, jag har bara lite nya möbler.
Under hösten kände jag att det var dags att investera i det där höj- och sänkbara skrivbordet som jag länge drömt om. Att sitta vid ett stumt skrivbord tär på axlar och nacke i längden. Ingen direkt ergonomi, om vi säger så.
Däremot har jag varit väldigt fäst vid skrivbordet. Jag har gillat dess stil och utseende, men nu var det dags att tänka på ergonomin. Det är inte värt att slita ut sin nacke och axlar på grund av att man är löjligt kär i ett skrivbord för dess utseende.
Dessutom blev det betydligt ljusare i skrivhörnan med det nya skrivbordet (och ja, jag har en tom papplåda som fotstöd – kan tipsa om att tomma Tupperware-kastrull-/stekpannslådor är perfekta fotstöd!).
Så, här är det: mitt nya höj- och sänkbara skrivbord från Ikea. Behöver jag ens tillägga att jag är så där löjligt förtjust i att få trycka på knappen för att få det uppåt eller neråt?
Barnen har blivit strängt uppmanade om att de inte får pilla på knapparna och justera höjden. Jag däremot gör det lite nu som då – bara för att jag kan!
(Och där erkände jag precis min extremt barnsliga sida …)
Jag antar att höjdjusteringen kommer att bli en utmärkt syssla de gånger man ägnar tid framför datorn och har världens skrivkramp …

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Förköp, rus av eufori och uppmaning om att våga drömma!

Oj, hörni! Var ska jag börja utan att ni tycker att jag skryter rakt igenom?

I går hade jag förköp av boken hemma hos mig, ute på terrassen. Egentligen hade jag tänkt ha en stor releasefest, men Corona – you know (no more words needed) … – satte stopp för det.
I stället valde jag att ha ett förköpstillfälle, utan kaffebjudning, ute på terrassen.

Min förhoppning var att det skulle komma ca 10-15 personer, och att jag skulle lyckas sälja 25-30 böcker.
Maken hade burit ner tre lådor med böcker = totalt 30 böcker. Han sa att tar böckerna slut, hämtar han mer vid behov, men vi båda var eniga om att om jag lyckades sälja 30 böcker skulle jag vara mer än nöjd.

Redan ett par dagar innan förköpstillfället började folk höra av sig och efterfrågade adressen. Många av de som efterfrågade adressen hade jag ingen direkt aning om vem de var.
I går kan man lugnt säga att jag kände mig lite som ”alla känner apan, men apan känner ingen”

Förköpstillfället hade jag satt till kl. 14-17, och första gästen anlände ca tio minuter före kl. 14.
Jag som alltid är ute i sista minuten, och som inte hade trott att det skulle vara sånt stort intresse för boken, var förstås inte helt klar i min organisering.
Som tur var hade första gästen förståelse och fick mig ändå att känna mig lugn i kaoset.

Tidigare under dagen hade jag hunnit tänka att under tiden jag väntar mellan gästerna, kan jag ägna mig åt efterarbetet med mitt andra manus.
Det var dock något jag snabbt kunde konstatera att jag inte ens behövde tänka på …

Mellan kl. 13:50-15:45 ”satt allt i ett” – då hann jag hastigt in en sväng och byta från höstjackan till vinterjackan, och sen var det bara att gå ut igen och fortsätta signera för då hade nya gäster hunnit dyka upp. Inte förrän strax efter 16:30 började ”rusningen” avta och det fanns tid att fundera på kaffe.
Folk strömmade in, det var kö på gården – något jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om –, och jag som hade trott att bara mina allra närmaste vänner och släktingar skulle dyka upp, kunde snabbt konstatera att majoriteten av gästerna var sådana som jag inte direkt känner (och även flera helt obekanta ansikten).

Det var en sån otrolig, mäktig känsla!
Just i signeringsstunden befann jag mig nog i nån form av lyckobubbla – i ett rus av eufori. Det var så mäktigt!

Så här i efterhand är jag innerligt tacksam att jag kom på den briljanta idén att ha en gästbok som alla besökare fick skriva i. Redan en kvart in i försäljningen hade jag tappat räkningen på både gästantal och sålda böcker.

När kvällen var över kunde jag konstatera jag hade haft knappt 70 besökare och fått sålt drygt 100(!!) böcker!
Drygt hundra böcker – det är så sjukt långt mer än jag någonsin vågat drömma om! Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det skulle väcka ett så stort intresse.

Jag är så innerligt tacksam, ödmjuk och överväldigad av alla fina besökare och alla snälla ord och lyckönskningar!

I går kväll när förköpstillfället var över ringde min pappa och undrade nyfiket hur det hade gått.
I det skedet visste jag ännu inte det faktiska antalet sålda böcker och uppskattade mängden till 60-80 böcker. Pappa utbrast ett förvånat ”oj!” och ”Janå, jag tänkte att om du säljer 25-30 böcker gör du det bra”.

Jag vet att det här låter som ett skrytinlägg, men jag är verkligen så himla tacksam, lycklig och överväldigad.
Dessutom har jag i dag också fått min första recension – en mycket positiv sådan. En läsare som redan väntar på kommande delar (känn ingen press, Nilla …).
Lika kul är det att bli taggad/få meddelande av läsare som sitter uppkrupna med sin nyinköpta bok, och folk som nyfiket undrar när den släpps och var man kan köpa den (boken släpps på onsdag 21.10 – redan under släppdagen hittas den på Livsmedel i Årvas, K-Market i Vörå, Herlers bokhandel i Nykarleby, Akademiska bokhandeln Gros i Vasa, och självklart kan man köpa den direkt av mig också + att den kommer att finnas på (åtminstone) biblioteken i Vörå och Nykarleby).

Bortsett från att jag för egen del är ytterst lycklig och tacksam över hur gårdagen gick, vill jag även med detta inlägg uppmana alla aspirerande författare att tro på sin dröm!
Tro på ditt skrivande, tro på det du gör. Lägg ner ordentligt med tid och energi på att jobba fram din berättelse. Det går! Man kan lyckas!
Personligen tror jag på teorin, att är det något man verkligen, verkligen vill kan/kommer man att lyckas. Men det krävs hårt arbete.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en jäkla bergochdalbana att skriva debutboken. När jag satte mig ner och började skriva på debuten hade jag inga garantier. Inget förlag, inga stipendier, ingen skrivgrupp. Inget. Jag hade bara mig själv och min historia som jag bar på. En berättelse som jag visste att jag måste få ur mig. Om inte annat så för min egen del.
Och jag skrev.
Otaliga timmar har jag spenderat framför datorn – ibland av lust, ibland av vånda. Ibland har jag känt ”wow-flow”, andra dagar har jag övervägt att trycka på delete och bara strunta i allt.
Men jag har alltid känt att det är det här jag vill. Jag vill skriva. Och jag vill skriva för att bli läst (skrytvarning igen, men ärlighet varar längst). Och den krassa sanningen är:

Det är bara jag som kan ta mig dit. Genom hårt arbete. Samma gäller för dig!

I går kände jag verkligen att jag fick lön för mödan. Att alla gånger jag våndats, fulgrinat och kämpat mig igenom skrivpassen var värt varje sekund.

Och vet ni – kan jag, kan du!

Jobba hårt, ta ditt skrivande på allvar och tro på dig själv (gör inte du det, kommer ingen annan heller att göra det)!
Varje minut framför datorn är en minut närmare ditt mål och din dröm!
Go for it!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

En av Lind & Co´s författare

Egentligen hade jag tänkt lägga mig tidigt i kväll, men jag känner att jag bara måste dela med mig av dagens stora ”happening”.

Lind & Co har lagt in mig som en av förlagets författare på deras hemsida!
Jag kan fortfarande inte ta in det – att jag nu finns nämnd som författare på Lind & Co´s hemsida!
Jag har fortfarande inte vant mig vid författartiteln. Det känns som om jag snor någon annans titel om jag säger att jag är författare. Typ som om jag kliver i ett par för stora skor.
Visst, jag skriver. Och jo, jag har skrivit en bok. Och jo, jag planerar en hel deckarserie. Men. Jag tänker ju bara att jag ska skriva lite böcker. Inte är jag ju författare. Det är ju andra som är författare, inte jag.
För mig är författartiteln något ”stort”. Bara något man kan drömma om. Det är ju liksom min barndomsdröm, att bli författare. Fast det är ju inget man blir, det är något man är.

Och nu står jag alltså nämnd som en av Lind & Co´s författare på förlagets hemsida. Det känns så sjukt, så overkligt.
Just nu känns det som om jag befinner mig i något sorts vakuum; i en dimma; i en dröm, och bara väntar på att jag ska vakna. Att någon ska upplysa mig om att allt är bara en stor, fet dröm. Att jag har blivit lurad och att jag inte alls kommer att ge ut någon bok.

Ändå ligger en av mina pappersböcker på bordet alldeles intill mig. Jag har en bok. En bok som jag för övrigt ska leverera till utvalda återförsäljare i morgon, så de kan börja sälja boken samma dag som pappersboken släpps (21 oktober).

På tal om boksläpp …
Nu på lördag 17.10 mellan kl. 14-17 kommer man kunna FÖRKÖPA boken av mig!
Under nämnda tid kommer jag att sitta här hemma på terrassen, utomhus, och sälja mina böcker.
Alla som är friska och helt fria från Corona-symptom är välkomna hem till oss för att förköpa boken.
OBS! Boken säljs endast under nämnda tid, och säljs varken före eller efter (böckerna postas EJ!).
Boken kostar 20,00 €.
(För adress och vägbeskrivning – kontakta mig genom detta kontaktformulär, så återkopplar jag till er!)

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

BOKEN ÄR HÄR!!

Just nu känner jag att det är mer än aktuellt att uppdatera bloggen – TROTS att jag har en nackspärr-from-hell och helst av allt bara skulle krypa ner under täcket.
Jag köpte en ny huvudkudde för ett par veckor sedan. Tror det inte tillhörde ett av de bättre köpen jag har gjort i livet. Den känns inte obekväm, men min nacke har krånglat ungefär lika länge som jag har haft huvudkudden i bruk … Jag börjar med andra ord dra lite paralleller mellan kudden och nacken. Eller så är jag bara helt enkelt överspänd inför allt som är på gång just nu …

För vet ni vad? … BOKEN ÄR HÄR!!

I fredags vid lunchtid ringde min morsa och sa: ”Dags att pallra dig hit! Böckerna levereras som bäst!”.
Av praktiska skäl hade jag valt leverans hem till mamma och pappa (de har både truck och utrymme så jag kunde lagra böckerna tills maken kom hem från sin jobbvecka och kunde hjälpa mig att baxa in dem i bilen).

Ni kan ju bara gissa feelisen i fredags!
Känslan när man fick öppna första boklådan; ta i boken; snusa på den; smeka pärmen; se den egenproducerade texten; bläddra bland sidorna; och framför allt – hålla den i handen!
Det var verkligen en obeskrivlig känsla – en oslagbar känsla!
En känsla som jag garanterat aldrig mer kommer att uppleva i mitt liv! För även om jag kommer att skriva fler böcker, få de utgivna, tryckta och hemlevererade, kommer jag ändå aldrig att uppleva känslan av att få hålla i min alldeles första, egenproducerade debutbok.

Hela den här sista tiden, efter att boken for till tryck, har jag sagt att det är lite som att vara höggravid. Man vet att bebisen snart kommer, men man vet inte exakt när. Bara på ett ungefär. OCH NU ÄR DEN HÄR!!

MEN!
Även om jag redan har böckerna i min ägo, kommer den ändå inte att börja säljas förrän den 21 oktober (samma dag som det är boksläpp).
Det jag däremot redan nu kan outa är att boken kommer att finnas tillgänglig samma dag som den släpps vid följande ställen: Akademiska Bokhandeln Gros i Vasa, Oravais Livsmedel, Herlers Bokhandel i Nykarleby och självklart kan man också köpa den direkt av mig!
Förhoppningsvis ska övriga återförsäljare (ex. bokhandlar – fysiska som nätbokhandlar) köpa in den så snart den har släppts.

Själv funderar jag också på att ha ett förköpstillfälle här hemma innan den släpps, men det är ännu i ”funderingsstadiet”.
Tanken var ju att jag skulle ha haft en lite större bokrelease inkommande lördag, men så blossade Coronan upp och restriktionen om max 50 pers. samlingar kom. Tänkte då att jag ordnar releasekaffe hemmavid för de allra närmaste istället. Nåväl, då kom restriktionen om max 10 pers. samlingar.
Men – releasekaffe hinner vi nog ha. Huvudsaken just nu är att antalet Coronafall minskar istället för ökar.
Om inte annat kommer ju ljudboken att släppas den 26 januari. Kanske jag kör en release då istället?! Återstår att se …

Hur som helst: ”I rättvisans blod” är nu äntligen här, jag har en helvetisk nackspärr och boken släpps den 21 oktober!
(Och eventuellt ordnar jag ett förköpstillfälle innan dess, men jag lovar inget!)

Glöm inte att delta i utlottningen om ett signerat exemplar av ”I rättvisans blod”Facebook och/eller Instagram!
(För att öka din vinstchans – delta på både Facebook OCH Instagram!)
DU KAN DELTA I UTLOTTNINGEN T.O.M. 20 OKTOBER 2020!


LYCKA TILL! 🖤🔪

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

UTLOTTNING!

Onsdagen den 21 oktober släpps ”I rättvisans blod” – första delen i deckarserien Morden i Österbotten – som pappersbok!
Det firar jag redan nu genom att lotta ut ett exemplar av boken (signerat, förstås!) bland alla som deltar i utlottningen på Facebook och/eller Instagram. För att öka dina vinstchanser kan du delta i utlottningen på både Facebook OCH Instagram!
Utlottningen pågår t o m tisdagen 20 oktober 2020.

LYCKA TILL! 🖤🔪

”I rättvisans blod” – första delen i serien Morden i Österbotten

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Hybris, ljudbok, skrivsvacka och skrytvarning!

I förra inlägget skrev jag om när boksläppet skulle bli gällande pappersboken, som för övrigt ges ut via Boklund Publishing i Vasa.
Men även på ljudboksfronten har det hänt saker!

I förra veckan fick jag ett väldigt oväntat mejl från min ljudboksförläggare på det svenska förlaget Lind & Co.
Vi hade haft kontakt bara en vecka tidigare, och då fick jag veta att det exakta datumet för när den digitala ljudboken kommer att släppas blir förmodligen spikat först närmare årsskiftet, gissningsvis nån gång i december, men att målet var att ljudboken skulle släppas i januari/februari.

Som sagt, i slutet av förra veckan hörde min förläggare av sig igen.
Hela början av förra veckan var jag inne i en riktig skrivsvacka. Tvivelfasen var tillbaka och jag kände att allt jag skriver blir till ingenting, och att ingen kommer nånsin att vilja läsa vad jag skriver och har skrivit. Varje ord jag plitade ner kändes fel, jag hade absolut ingen lust att skriva och jag bara kände att jag kommer aldrig att nå ut med mina böcker så som jag önskar.
Jag vill skriva i huvudsak. Helst på heltid; ha det som mitt huvudsakliga jobb. För det är det här jag brinner för, älskar att göra (trots alla tvivelfaser jag genomlider för jämnan …). Och stundom känner jag att jag faktiskt är jävligt duktig på det här, att jag kan skriva.
Att nu dessutom bli utgiven känns som om jag äntligen har hittat ”rätt”. Som om jag hittat hem på nåt flummigt, obeskrivligt, klyschigt vis.
Men det är sjukt svårt att leva på sitt skrivande. Att försörja sig som en heltidsskrivande författare är det bara ett fåtal som kan, speciellt i Svenskfinland. Och dit har jag en lång, lång väg att gå. Om jag överhuvudtaget någonsin når dit.
Men för att ha en liten, liten chans att lyckas måste jag också bli publicerad och läst. Och just i förra veckan kändes det (åter en gång) som om den drömmen låg väldigt långt borta. Tvivlet gnagde, de ständiga tankarna ”varför skulle nån vilja läsa just mina böcker?” och ”det är väl klart att jag inte kan tro att jag skulle lyckas med nåt” spelade på repeat i mitt huvud. Min lilla kreativitetsdödande djävul var ständigt närvarande varje stund jag tillbringade vid datorn.

För ett par år sedan sa en medelålders kvinna (varför alltid dessa medelålders kvinnor som ska hacka ner på andra kvinnor??) rakt ut till mig att jag måste förstå att det är som att leva i en fantasivärld att tro att jag någonsin ska bli publicerad. Än mindre skulle jag drömma om att kunna leva på skrivandet och hoppet om att bli beviljad ett stipendium (ett litet inflik: det ironiska i det hela är jag bara en månad efter hennes spydiga ord blev beviljad mitt livs första stipendium – 2.000 € från Svenska Kulturfonden, för ändamålet ”litterärt arbete”!).
Jag vet att jag inte borde ta till mig av de nedlåtande orden, men jag kan inte hjälpa att de där orden alltid gör sig påminda så fort tvivlet kickar in.
I dagsläget vet jag att tvivelfasen är övergående, och att det behövs för de kommande kreativa stunderna, men … Det gör inte stunderna av tvivel mindre jobbiga för det!

Det som däremot gav skrivandet en rejäl puff uppåt, var att komma hem från jobbet på juristbyrån (– nej, jag jobbar inte som jurist; jag är sekreterare), och finna följande mejl av förläggaren i inkorgen:

Kan fortfarande inte riktigt greppa att jag – en debutant, finlandssvensk, österbottnisk lantis – är en av de tolv utvalda!
Lind & Co har valt att satsa på min titel – en österbottnisk deckare!
Trots att jag är en debutant med inga som helst publicerade verk att luta mig mot har de valt att göra en satsning på min bok!
Redan vid antagningen av mitt manus tyckte jag att det var stort, att jag som finlandssvensk – en debutant från Österbotten – hade petat in mig på ett svenskt förlag, men det här … Tänk att de faktiskt väljer att satsa på österbottnisk litteratur och låter Österbotten visa framfötterna i den svenska deckarlitteraturen!
(Ja, jag har fortfarande smått hybris …)

Och i och med att de valde att ta med min titel till bokkatalogen blev vi också där och då tvungna att spika ett släppdatum för den digitala ljudboken.
Så, härmed kan jag meddela att det digitala ljudboksläppet går av stapeln den 26 januari 2021!

Och … eftersom vi spikade datum för släpp av ljudboken redan nu, finns den nu (från och med i dag) även tillgänglig på Storytel och BookBeat under kategorin ”Kommande titlar”. Utöver nämnda två, har jag även sett att den också finns på Adlibris (”ej utkommen”, förstås).

När jag såg detta i dag kunde jag till min stora glädje konstatera att Lind & Co valde redan i detta skede att gå ut med att detta är del 1 i deckarserien ”Morden i Österbotten”, trots att tanken var att de skulle ta del av kommande delar och se att boken faktiskt säljer enligt deras förväntan, innan de går ut med att ”I rättvisans blod” är första delen i en serie. Även om de redan i våras bad mig att fundera ut ett deckarserienamn – ett namn som, för min del, var givet från första stund!

Jag vet att detta blir ett skrytinlägg rakt igenom – SORRY FÖR DET! – men jag är så jäkla lycklig över att Lind & Co har valt att satsa på min titel!
Lind & Co är ändå ett stort förlag i Sverige, och att de väljer ut min titel bland de 12 som ska med i bokkatalogen; då måste det ju ändå betyda att de tror på min bok och idén om en österbottnisk deckarserie. Eller …?

I första hand är det inte för egen del jag jublar (eller visst, gör jag självklart det också), utan för Österbottens del. Tänk om vår lilla ankdamm Österbotten – och Oravais! – kunde få peta in en fot på den (riks)svenska deckarmarknaden? Eller åtminstone en tå?

Nåväl, detta kan ta vilken vändning som helst. Bara för att jag verkar ha flyt nu, betyder det inte att jag är garanterad utgivning av kommande böcker.
Dags att landa med båda fötterna på jorden igen.
(Fast visst kittlar det lite skönt i kistan vid tanken på att svenskarna ”på andra sidan potten” inom kort kanske, kanske kommer att lyssna på en deckare som utspelar sig i Österbotten – närmare bestämt, i vårt lilla ”Årvas”!)

P.S.
Don’t worry! Hybrisen kommer förmodligen ha lagt sig innan ni hunnit blinka, och jag är tillbaka nere i skrivsvackan igen.
D.S.

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Den som väntar på något gott – framflyttat boksläpp och flera inbokade författarkvällar.

Nu är det en och en halv vecka sedan jag senast bloggade, och mycket har hänt sedan dess. Både roliga och mindre roliga saker.

Vi kan börja med det mindre roliga. I mitt senaste blogginlägg skrev jag att den preliminära tiden för boksläpp är vecka 41. Jag kan nu meddela att den tidsplanen spricker.
MEN! En bok kommer det ju att bli oavsett! Det bara dröjer en till två veckor längre än vi hade trott. Så ingen panikartad fördröjning.
Och ni vet ju; ”Den som väntar på något gott …”

Det är väl egentligen den enda grejen som är på ”minussidan” bland händelser just nu, för i övrigt händer det en massa roligt!

I skrivande stund är jag inbokad till tre olika författarkvällar/-framträdanden, och flera är på G.
Två av kvällarna är redan utannonserade, så de kan jag pusha för.
Den ena är vid Oravais bibliotek onsdagen den 2.12 kl. 19:00 och den andra är vid Vörå huvudbibliotek onsdagen den 16.12 kl. 19:00.
Och vet ni vad?! Jag har fått veta att det redan börjat trilla in anmälningar!!
Så, är ni intresserade av att delta? Anmäl er!
Det finns bara ett begränsat antal platser nu i och med Covid-19.
(Under författarkvällarna kommer man också ha möjlighet att köpa böckerna.)

Annat roligt då?
Jag har fått beställning på böckerna till Oravais Livsmedel (byns K-butik)! Så roligt att den lokala butiken är så angelägen om att ta in boken. Det betyder mycket för mig, att de vill hjälpa en lokal författare som står i startgroparna med sitt författarskap.
Så fort den kommer till försäljning kommer ni att hitta den i butiken, lämpligt till farsdag och julafton!

Releasekaffe är också något jag planerar som bäst. Till en början tänkte jag slå på stort; hyra en större lokal och bjuda in massa folk, men på grund av alla Corona-restriktioner som ploppat upp på sistone har jag börjat tänka om.
Jag tänker att jag kör med releasekaffe hemmavid, bjuder in en lite mindre skara folk, och de som kommer – de kommer. (Och då förutsätter jag att man är frisk!)

Så vill du delta i mitt releasekaffe – tveka inte att höra av dig!
Kommentera eller ta kontakt via kontaktformuläret, så meddelar jag dag och tid när allt är spikat!

Det känns som om jag glömt att nämna någon rolig grej som har hänt och/eller är på G …?!
Som sagt, det händer grejer hela tiden, och författarskapet (som jag nu på riktigt vågat börja använda mig av) tar hela tiden nya steg framåt.

På tal om det borde jag påbörja redigeringen av del två, ”I hemlighetens blod” (arbetstitel), för nu har jag fått tillbaka manushögen från testläsarna.
Kan konstatera att jag har ett knepigt dilemma: ena testläsaren hade kommenterat slutet som ”Bra!” och en annan testläsare ansåg att det blev alldeles för långdraget. Själv är jag ”mitt emellan” i min åsikt. Hahah …
Men jag tycker att de två vitt skilda åsikterna från dessa två testläsare signalerar tydligt hur olika vi läsare är, i tycke och smak.
Det sköna i kråksången är i alla fall att jag har en tydlig bild av hur jag vill göra om slutet. För jag känner att det nog måste göras om till viss del. Fast om det kommer att hålla återstår att se.
Finns mycket som behöver skrivas om ställvis i del två. Men jag skulle verkligen .i.n.t.e. ha någon .l.u.s.t. .a.l.l.s. att gräva ner mig i del två, nu när jag är så på G med del tre.
Efter noggrant övervägande har jag kommit till att jag behöver tillåta mig att fortsätta med del tre ännu ett tag. Sedan kan jag ta itu med del två igen.

På tal om del tre borde jag sätta mig och skriva manus nu. Mitt mål är, som tidigare nämnt, 500 ord per dag (fem dagar per vecka), alternativt totalt 2.500 ord på en hel vecka.
Denna vecka ligger jag fortfarande efter med mitt skrivmål (saknas ca 1.000 ord för att jag ska ha uppnått minimi-målet). Har varit en ganska hektisk vecka, trots att jag till en början inte hade så mycket inplanerat. I början av veckan såg det faktiskt ut som om jag skulle ha gott om skrivtid, men … Icke sa Nicke!
Förra veckan var jag däremot rejält produktiv, och dubblade (nästan) veckans skrivmål. Knappt 5.000 ord och nästan 20 sidor. Det kändes göttigt!
I dagsläget har jag åstadkommit 47 sidor. Med andra ord är jag rätt långt på väg, fastän det känns som om jag inte kommer mig någonvart.

Stipendieansökningar är också något jag borde ta itu med innan månaden är slut. Har ett par stycken jag har siktat på att ansöka om denna månad. Om man blir beviljad något är en annan femma … Men det får man se då.
Söker man inget, blir man helt garanterat inte beviljat något!

Och ja, för att ännu nämna om ”plussidan”:
I morgon kväll är jag utbjuden på dejt. Så länge sedan sist – ser verkligen framemot det! För att inte tala om maten som kommer att serveras …
Och inom kort ska jag också iväg på en morsvila med en kompis. Så sent som i dag bokades hotellet. Något som är lika behövligt som dejt-kvällen (och som jag också ser framemot minst lika mycket!)!

Så jaa, just nu rullar livet på.
Eftersom jag, efter de senaste årens motgångar, har lite svårt att tro på medgångar när livet rullar på utan fadäser, bara inväntar jag en smärre katastrof nu.
Hur, när och vad katastrofen skulle bestå av har jag ingen aning om, men …
Jaa, kanske jag bara ska tillåta mig att njuta av livet lite grann nu. Eller åtminstone försöka.

Tjingeling och trevlig helg!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Boksläppet kommer att gå av stapeln …

I går lovade jag att jag i dag skulle droppa tidpunkten för det kommande boksläppet.
Vill poängtera att tidpunkten är fortfarande preliminär, boken har ännu inte kommit från tryck, och man kan aldrig veta till hundra procent vad som dyker upp eller vad som kan orsaka fördröjning, men – vi har en planerad tidpunkt för boksläppet, och den kommer vi att hålla såvida det inte uppstår nåt oväntat vid tryckeriet eller leveransen!

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå, eller ta in, att jag snart kommer att kunna hålla min första alldeles egenproducerade bok i handen! En bok som jag har skrivit, hittat på och åstadkommit från början till slut. Mitt alldeles egna verk.
Snart kommer jag att kunna hålla boken i min hand, dofta på den och bläddra i den. Det är en sådan mäktig känsla att bara föreställa sig scenariot; hur jag håller den i handen, smeker dess pärm och sakta vänder upp den första sidan och ser den tryckta texten.
Hur mäktigt kommer det inte då att vara när jag väl håller den i min hand!?

Ett annat spänningsmoment är hur många boklådor det kommer att bli. I och med att ”I rättvisans blod” blir en tjock bok gissar jag att det inte ryms alltför många böcker i en låda. Jag väntar med spänning på att få se lastpallen med leveransen. Hoppas bara att jag är hemma dagen då bokleveransen kommer så jag personligen kan ta emot den. Annars blir det någon annan som får den äran …
Vart jag ska göra av alla böcker under tiden jag förvarar dem är dock ett dilemma jag inte vågat ägna alltför mycket tanke åt ännu. Jag tänker att förvaringen måste väl ändå vara det minsta bekymret. Att det löser sig nog. På nåt sätt …

Anyway. Slutpladdrat nu. Jag gissar att ni vill veta när det tänkta boksläppet kommer att gå av stapeln, och …

Härmed kan jag berätta att den preliminära tidpunkten för boksläppet kommer att bli VECKA 41!
Förutom att man kan köpa den direkt av mig, kommer den även att finnas tillgänglig i diverse bokhandlar (finns den inte, fråga efter den av din bokhandlare och be att hen tar in den!), på Adlibris, bibliotek (har inte ditt bibliotek tagit in den, fråga efter den!), o.s.v.

I samband med boksläppet kommer även en pressträff att ordnas. Jobbar du på radio, en tidning, teve, o.s.v. och önskar få inbjudan till pressträffen – let me know!
Förlaget kommer att sända ut info till pressträffen, och har du på känn att just du (din radiokanal, -tidning eller -teveshow) inte finns med i den inbjudan, hojta till!

… och ja, någon form av releasefest/releasekaffe har jag också tänkt ordna. Hur, var, när och i vilken form är fortfarande oklart.

Som sagt, pricka in vecka 41 i kalendern, för då skall boken finnas tillgänglig för allmänheten!

Önskemål om bloggämne? Hör av dig!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Skrivmål, kreativitetsdödare och boklansering!

Senast jag skrev var det skumpa och firande som gällde. Då hade boken gått vidare till tryck.
Det är en redan en vecka sedan, och jag får nog konstatera att jag är nog inte så bra på att uppdatera bloggen … Åtminstone är jag inte så aktiv som jag önskar att jag hade varit, men … Det blir väl så när livet och vardagen kommer emellan. I guess …

Faktiskt så har jag, igen, lite roliga news som jag snart kommer att droppa! Jag har fått veta preliminär tid för när lanseringen kommer att gå av stapeln! Men mer om det i morgon!

Annat då?
Jag är igång med skrivandet igen, och det känns sååå skönt!
Jag har dessutom strukturerat upp mitt skrivande, något som känns mer än bra! Jag har länge kämpat med min inre press; att jag jämt och ständigt känner att jag måste/borde skriva varje minut jag är hemma och inte sitter vid datorn.
En press som tär på mig och äter upp mig inifrån! För att inte tala om hur dödande den är för kreativiteten …
Därför har jag denna höst lagt ett mål som jag vet att är uppnåeligt, och är något jag kan hålla, och ska hålla.

Mitt skrivmål är:
500 ord/dag, fem dagar per vecka, alternativt totalt 2.500 ord under en hel vecka.
Jag vet, det låter inte mycket för världen, men jag vill hålla det lågt av den enkla anledningen att jag ska känna att jag kan hålla det. Och femhundra ord på en dag är betydligt mer än inga ord alls!
Allt som skrivs utöver dessa 500 ord/dag är bara en bonus. Dessutom räknade jag ut att om mitt färdiga råmanus är, säg totalt 90.000 ord, och jag skriver femhundra ord per dag, fem dagar varje vecka, kommer det att ta ca trettiosex veckor att åstadkomma ett komplett råmanus. Vilket inte heller känns helt omöjligt.
Självklart förstår jag att livet och vardagen i något skede kommer att sätta käppar i hjulen för mina mål, och att det kommer att komma veckor då mina mål inte går att genomföra, men …
Målet om att denna gång lyckas åstadkomma ett klart råmanus under ett års tid känns ändå inte alltför oöverstigligt.

Dessutom tycker jag att det är smart att lägga ett mål per dag – ett mål jag i första hand försöker hålla, men att jag även har ett total mål per vecka, vilket gör att jag kan kompensera för de dagar jag inte lyckats uppfylla mitt dagliga mål.

Som exempelvis denna vecka:
Hela onsdagen gick åt till att flänga och fara på en massa ärenden, på torsdagen jobbade jag + att jag var iväg på både det ena och det andra.
Fredagen däremot, då tog jag igen mina förlorade ord.
Redan innan klockan hunnit slå tio hade jag lyckats skramla ihop närmare sjuhundra ord. Därefter tog jag en paus, gick på en drygt fem kilometers promenad med en väninna och därefter fikade vi en stund. På eftermiddagen satte jag mig vid datorn igen. Slutsaldot för fredagen slutade på närmare 1.600 ord = jag hade kompenserat för både onsdagen och torsdagen och uppnått fredagens skrivmål. Därav var denna veckas mål i hamn.
Vackert så!

Genom mitt über-låga skrivmål har jag under helgen med gott samvete kunnat umgås med familjen i lugn och ro, och inte behövt känna press över att jag behöver skriva.
Visst har tanken om att jag måste skriva ploppat upp nu som då, men då har jag ändå kunnat intala mig att mitt skrivmål per vecka är redan uppnått. Enda orsaken till varför jag eventuellt ska skriva under helgen är för att jag känner lust att skriva, inget annat.

Jag fattar ju att det här låter som helt banala saker, som säger sig självt, men på grund av den inre stressen som jag konstant känner, är det nödvändigt att jag går grundligt tillväga.
Och orsaken till varför jag skriver ett helt blogginlägg om saken är för att jag i framtiden, när kreativitetspressen är tillbaka och långsamt styckar mig i bitar, ska kunna gå tillbaka och läsa inlägget. Förstå att det är okej att bara prestera 2.500 ord på en vecka (trots att det är något många författare har som ett dagligt mål) och påminna mig själv om att jag har varit i den här fasen förut.

Tidigare under hösten/sommaren har jag känt en enorm press och stress över att börja skriva på mitt nya manus, ”I Guds blod”, som är tänkt att bli den tredje delen i ”Morden i Österbotten”.
Rädslan för att börja på manuset har bottnat i att jag varit rädd för att jag inte ska kunna skriva. Att mitt huvud ska vara helt blankt, som ett vitt papper, när jag väl sitter vid tangenterna. Att jag inte ska kunna skriva; alltså inte finna orden, flödet eller berättelsen.
Tills jag denna vecka insåg att jag omedvetet har lagt ett helt ouppnåeligt krav på mig själv – att jag måste skriva korrekt, fenomenalt och storslaget från första stavelsen. Varför … ??
Jag har nog inget bra svar på det. Och jag vet ju egentligen att det är helt omöjligt att sätta en sådan press på sig själv. Ingen skriver ett komplett och briljant manus under själva skrivstadiet. Inte heller under första redigeringsvändan. Inte heller under den andra … Det krävs tid, och åter tid, för att få det bra (och ändå finns det alltid ett visst antal mindre fel som smyger sig i varje färdigt tryckt exemplar!).

Nåväl, bara jag insåg vad som var grunden till att jag slagit knut på min kreativitet, har det känts lite lättare igen. Dessutom har jag överskridit tjugo skrivna sidor nu, något som fått mig att sakta våga tro att även det här kan bli till något.
Mycket är berättat, drivet är igång, men det är många, många kapitel som jag har kvar att berätta. Kapitel som är tydliga i mitt inre, och ”bara” behöver skrivas ner.
Dessutom är det så underbart att få umgås med Mija och Ronnie igen. Som jag längtat efter de två (undrar om de längtat lika mycket efter mig …?). Till på köpet gästar de denna gång platser som jag känner mer än väl, vilket är extra kul …

Så … För att summera det hela:
Skrivandet av del tre är igång, jag har satt upp tydliga veckomål som jag eftersträvar att hålla hela hösten, och framför allt: min debutbok kommer snart att lanseras!
Wiiiih!

Och som vanligt: meddela mig gärna om ni har önskemål om vad ni vill läsa om!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Skumpa och delmål – check!

Ni som läste gårdagens blogginlägg kunde läsa att jag hade lagt skumpan på kylning för att jag hade något att fira. Det jag däremot inte ville outa var vad som skulle firas, och jag lovade istället att droppa nyheten i dag.

Ni som följer mitt Instagram-konto nilla.kjellsdotter och/eller min Facebook-sida Nilla Kjellsdotter har redan fått ta del av varför skumpan korkades just i går kväll …

… och jag kan härmed meddela att I rättvisans blod är nu på väg till TRYCKERIET! 🎉

Iiiih!
Jag kan erkänna att jag har nog inte riktigt hunnit ta in det och smälta det själv ännu heller. Tänk att jag snart kommer att få hålla i min bok! En bok som jag har skrivit!
Nej, jag kan verkligen inte ta in det …

En sak som slog mig i går när vi satt i soffan och hade korkat skumpan, var att jag borde ju självklart lotta ut ett exemplar av boken i samband med lanseringen.

Så det jag vill pusha för redan nu:
Gå in på min Facebook-sida (Nilla Kjellsdotter) och följ sidan eller följ mitt Instagram-konto (nilla.kjellsdotter) om ni vill hålla er uppdaterade om när bokutlottningen går av stapeln.
Jag kommer självklart hinta här i bloggen också om när utlottningen börjar, men själva deltagandet görs via Facebook och Instagram.
(Vill ni öka era vinstchanser lönar det sig att följa mig på både Instagram OCH Facebook!)

Annat som slog mig när vi satt i soffan och skålade, var alla katastrof-tankar.
Tänk om …
Tänk om min bok blir superduper ratad?
Tänk om ingen kommer att gilla del 1? Då kommer ju heller ingen att vilja ge ut del 2!
Tänk om ingen kommer att tycka om del 2, och ingen vill ge ut den?
Tänk om jag inte får såld en enda bok?
Tänk om jag lämnar med alla böcker själv? (Då kan jag säga att vi kommer att ha ont om plats här hemma, bland alla kommande boklådor!)
Tänk om …

Men som jag skrivit även i tidigare inlägg: under mina skrivår har jag lärt mig att ”katastrof-tänket” och all ”tänk om”-ångest hör till. Man måste bara acceptera läget och göra det bästa av situationen när katastrof-tankarna och ångesten kommer.

Dessutom har jag insett att hur jag än ställer mig kommer det alltid(!) att finnas nån som inte gillar boken!
Och det är helt naturligt, för alla kan inte gilla allt. Vi är olika.
Frågan är bara om jag, den dagen när jag läser hur nån har total-dissat min bok, kan se på det med samma ögon som jag gör nu?

Nåväl, det är bara att acceptera att sågningar är också en del av processen. Jag förmodar att kan man inte ta kritik ska man inte ge ut nånting heller.
Men visst är det lite (MEGA!) nervöst just nu …

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Jag har skrivit – och nått ett delmål!

Yes! Tro det eller ej, men i dag har jag lyckats åstadkomma drygt 700 ord = ett kapitel till ”I Guds blod”, tredje delen i Morden i Österbotten.
Sjuhundra ord är ju ingen mängd att skryta om, men för mig känns det stort!

Tror jag aldrig har känt mig så lättad över att skriva något. Kändes verkligen skönt! Även om det inte var helt enkelt till en början …
Ni kanske minns mitt senaste inlägg (Naket och Ärligt), där jag uttryckte min oro för att aldrig kunna skriva någonting mer, samt beskrev i stora drag ”skrivdippen” jag befann mig i? Om inte, läs det inlägget så förstår ni varför jag är så oerhört glad över att kunna skriva igen!

Innan jag satte mig ner och faktiskt aktivt försökte skriva på del tre, kände jag bara en sådan fruktansvärd, enorm ångest över att behöva fylla alla tomma sidor med text.
Som vanligt har jag ju i huvudet en klar bild över vad som ske, var handlingen ska utspela sig, brottet och motivet, o.s.v., men den här gången kändes den lilla detaljen att man faktiskt skall skriva det också helt övermäktig.
Bara tanken på att jag har ca 250-300 tomma A4-sidor som ska fyllas, har fått mig panikslagen innan jag ens hunnit fram till datorn. Men i dag när jag väl satt här, framför tangenterna, med öppet dokument och ögnade igenom det första två kapitlen som jag faktiskt skrev redan i våras, kändes allt så ”naturligt” igen.
Plötsligt förstod jag att jag ska ju inte skriva alla dessa sidor på en gång. Det är ett ca ett-tvåårigt projekt (för min del, i den livssituation jag befinner mig i just nu) att åstadkomma ett råmanus. Och det får dröja innan det är klart. Huvudsaken är att jag skriver.

Okej, det här är väl hur naturliga saker som helst, och för gemene man låter det förmodligen som en självklarhet. Men själv tillhör jag gruppen som slår knut på mig själv och får absolut inget gjort om jag har alldeles för mycket hängande över mig. Och just nu har jag det.
Jag kan liksom inte sortera ur vad som är mest relevant, vad ska jag börja med att beta av, och vad måste jag verkligen göra och vad kan jag prioritera bort.
Dessutom känner jag alltid press över att jag måste skriva de stunder då jag inte skriver (fastän jag bara en halvtimme tidigare har avslutat ett långt skrivpass). Därför har jag beslutat mig för att jag denna höst ska på allvar strukturera min skrivtid bättre. Schemalägg skrivtiden, göra upp många små delmål, inte tumma på min skrivtid och tillåta mig att faktiskt vara ledig de stunder som jag har inplanerad ledig tid för familj och vänner.

Nåväl, nog om det.
Det känns verkligen skönt att ha skrivit ett kapitel igen. Hoppet är tillbaka, och tron om att jag ska lyckas åstadkomma ytterligare ett manus har infunnit sig igen. För det är ju verkligen det här jag vill göra!
Även om jag vet att chanserna för att lyckas kunna försörja mig heltid på skrivandet är ytterst små, är det ändå det jag drömmer om. Och så länge jag inte nått mitt mål, kommer jag att fortsätta kämpa och drömma.

Och förresten, på tal om mål – i kväll skall vi fira!
Lade skumpan på kylning redan i går kväll, men i dag skall den korkas. Ytterligare ett delmål är nått i min bokprocess/mitt författarskap!
Men vad som har hänt får ni veta i morgon …

Meddela gärna vad ni vill att jag ska blogga om!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Naket och ärligt.

Urk. Pust. Blä.
Bra början på ett blogginlägg … Jag vet!

I dag är en sådan dag som kan kategoriseras som livet.
Jag är dunderförkyld; snorar, snyter, nyser och harklar mig för jämnan. Jag är trött, tröttare, tröttast. Motivationen är nere på noll. Jag har tusen saker som jag borde göra, tankarna maler på högvarv kring allt jag borde göra, och … Suck!

Just nu orkar jag ingenting.
Kanske inte så konstigt, egentligen, med tanke på hälsan, men de där alla jäkla ”jag borde …” och ”jag måste …” maler o-a-v-b-r-u-t-e-t-!
Just nu borde jag kolla igenom inlagan till I rättvisans blod för kanske sista(?) gången, läsa igenom manuset till del två i serien, påbörja skrivandet av del tre, ansöka om bidrag till skrivandet, kolla upp vilka fonder man kan ansöka ifrån inom den närmaste tiden och deadlines för ansökningstiderna, svara på mejl, och … Suck!

Samtidigt tänker jag att det är väl heller inte utan orsak jag är hemma från jobbet denna vecka. Jag är dunderförkyld, och då ska man väl inte behöva orka med så mycket heller. Men den där jäkla pressen inombords … Gaah! Och man blir ju liksom inte kvitt den bara för att man sjuk. Snarare späds den på.

Just nu är jag inne i en riktigt negativ fas.
Tankar som att boken kommer att floppa totalt, att ingen kommer att vilja anta min nästa bok, att recensenter kommer att totaldissa min debutbok, att något kommer att skita sig med utgivningen (som leverans, tryckfel, etc. – listan är lång!), att Lind & Co snart kommer att meddela att det har blivit nåt missförstånd och att de vill dra sig ur, snurrar på repeat just nu.
MEN!
Jag vet att det tillhör den kreativa processen.

Under alla år som jag aktivt skrivit, med målet att få boken utgiven, har jag genomlidit dessa faser. Stundom känner man sig som Jack i Titanic – I am the (f**king) king of the world! – andra stunder känner man sig som den mest misslyckade skrivande människan i världen.

Senast under helgen kände jag ett mega Wow-Flow. Synd bara att det inte höll i sig längre än så …

Det som kanske skrämmer mig mest nu är: Tänk om jag aldrig lyckas skriva en bok igen?

Efter att jag i vintras blev antagen av Lind & Co och de redan då meddelade intresse för kommande delar, fick jag ny fart till min, då, ganska motiga skrivfas. Bara några månader efter antagningsbeskedet hade jag lyckats färdigställa råmanuset till del två i Morden i Österbotten. Ett manus som hade segat sig fram under flera månader gick plötsligt av bara farten att skriva.
Men vad händer om jag inte lyckas skriva ytterligare delar?
Och vad händer om jag inte lyckas få del två antagen?

Oj, denna vackra, avskyvärda, underbara, äckliga skrivprocess …

Nåväl, nu känns det väl lite lättare igen. När jag fått spy ur mig lite grann … Och ni har fått en inblick i den brutalt ärliga kreativa skrivprocessen.

HAR NI ÖNSKEMÅL OM VAD NI VILL ATT JAG SKA BLOGGA OM, LET ME KNOW!
(Kommentera eller skicka ett PM!)

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Nu droppar jag omslaget!

Ta-daa! 🎉
Här är det – det utlovade omslaget till min debutdeckare, I rättvisans blod!

Vad tycker ni?
Själv älskar jag det (förstås!), men kan samtidigt känna att jag är väl kanske lite jävig i denna fråga.

Omslaget är gjort av Niklas Lindblad på Mystical Garden Design (klicka för att kika in på hans hemsida, och se övriga omslag han har gjort). Både jag och Lind & Co gav honom fria händer gällande utformningen, och jag måste säga att jag är otroligt fascinerad över hur han har lyckats snappa upp allt! Vassen, vinterlandskapet, den blodröda texten (inte ens textens färg hade jag haft önskemål om, fastän jag hela tiden hade en inre bild av att den skulle vara röd).
Niklas är verkligen ett proffs på formgivning, men å andra sidan är det ju också hans jobb och han har många års erfarenhet bakom sig.

Det är för övrigt Niklas som också gör inlagan till pappersboken.
Bokomslaget kommer för övrigt att användas till både pappersboken (utkommer nu under hösten via Boklund Publishing) och den digitala ljudboken (utkommer i början av nästa år via Lind & Co).

Såå … Här har ni omslaget nu!
Vad tycker ni – lämpar det sig för en österbottnisk deckare?

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Nu är det spännande!

Alltså, hörni – nu är det verkligen spännande! Och jag skulle så gärna vilja visa hela omvärlden vad som är på gång, hur det ser ut, vad som kommer att ske, o.s.v. MEN!
Jag måste ha is i magen och kan inte outa allt på en gång och/eller för fort.

Så vad har jag på gång då?
Kan börja med att berätta den mindre spännande grejen; att jag är på reumarehabilitering i Härmä. Eller det kan förvisso vara väldigt spännande stundom det också. Vi är verkligen ett supergäng, där alla – varenda kotte i gruppen, faktiskt – är sammangaddade. Vi delar erfarenheter, peppar, stöttar och (framför allt) skrattar enormt mycket tillsammans. Jag trivs verkligen med gruppen. Och att dessutom få gå till färdigt dukat matbord varje dag, varje måltid – ”Asså, vilken lyx!”, som vår trettonåring skulle ha sagt (med betoning på asså).
Ytterligare ett plus är att jag får umgås och dela rum med min syster, som också deltar i rehabiliteringen.
Egentligen bekostar FPA enkelrum åt alla deltagare nu när det är Coronatider, men vi ville ändå dela. Tanten i receptionen tittade lite småkonstigt på oss, höjde ögonbrynen och mumlade ”Jaha!?” när vi sa att vi ändå kan dela. Kanske inte så lätt att förstå att vi är syskon med tanke på att vi bägge har helt olika efternamn i och med våra giftermål … Men roligt ändå att få dela rum med syrran. Hade nog inte alls blivit det samma om vi inte hade fått dela. Bara att få ”kvällssnacka” med syrran innan vi somnar är ju en betydande del av rehabiliteringen. Eller ja – syrran snackar, jag somnar … Hahah!

Nåväl … Det andra som är på G då …
Jag har fått första utkastet till inlagan! Alltså inlagan till debutboken, I rättvisans blod. Och dessutom har jag nu också fått se hur omslaget kommer att se ut från pärm till pärm, inkluderande baksidestexten!
Gah! Det är kul det här, och det är en sådan märklig och obeskrivlig känsla. Spännande, samtidigt som man inser hur verkligt allt börjar bli. Nervositet, oro, eufori, lite ångest, glädjetjut … Allt på en och samma gång!
På sätt och vis är det väl bra att jag är på rehaben denna vecka så jag får annat att fokusera på tills allt har lagt sig lite, och hunnit sjunka in.
Dessutom insåg jag att det kommer att bli en lång bok! Längre än jag trodde, faktiskt. Fast inte så där överdrivet lång heller. Rätt lagom, anser jag. Fast jag är väl rätt partisk i den frågan, kan jag väl känna …

Nåväl, nu har jag outat att jag fått se första utkastet till inlagan, omslaget pärm-till-pärm och baksidestexten i ”tryckt” form.
Är det för övrigt nån av er läsare som går i ge-ut-bok–tankar och funderar på omslag och inlaga, kan jag varmt rekommendera Niklas Lindblad på Mystical Garden Design. Han är verkligen proffsig, lätt att samarbeta med och effektiv. Dessutom har han många års erfarenhet (på hemsidan finner ni mer uppgifter om honom och hans arbete), och arbetar heltid med detta.

Har ni önskemål på bloggämnen, får ni gärna meddela mig (kommentera, PM:a, o.s.v.)!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Nu droppar jag nyheten!

Nå, nu är jag tillbaka med ett blogginlägg igen. Hade inte tänkt att det skulle bli ett uppehåll på tio dagar, men livet kom emellan (som man så klyschigt brukar säga) … Med risk för att låta jäv… dryg, men jag har på riktigt haft fullt upp med annat.

Dels har både jag och maken semester nu. Vi har försökt finna tid för familjen och varandra. Jag och barnen har besökt HopLop tillsammans med en väninna och hennes barn, vi har varit på kalas, varit till Tropiclandia och badat i både inne- och utomhusbassängerna (vi tackar tomten det hjärtligaste för presentkortet vi fick!), jag/vi har träffat och umgåtts med vänner och – kanske största orsaken till att bloggen blivit lidande – jag har jobbat med mitt skrivande.

Det som jag jobbat med nu är mitt första manus, I rättvisans blod.
Varför, undrar kanske ni eftersom det redan är klart att Lind & Co ska ge ut den som en digital ljudbok.
– Jo, för nu kan jag äntligen droppa nyheten … I RÄTTVISANS BLOD KOMMER ATT GES UT SOM PAPPERSBOK!!

Jag vill i detta skede inte gå in på några närmare detaljer, men så mycket kan jag säga att det kommer att bli en pappersbok, och jag har äntligen valt hur jag vill ge ut boken.

Under sommaren fick jag ett erbjudande om utgivning (pappersbok) av ett litet, svenskt förlag.
Redan när jag mottog mejlet om att de har läst mitt manus och vill ge ut det hade jag på G med utgivning av pappersboken via en annan kanal. Jag har nu länge velat, dividerat, funderat och ältat, och nu har jag äntligen fattat ett beslut!

Jag har meddelat ”tack, men nej tack” till det svenska förlaget och kommer istället att ge ut boken själv, via ett österbottniskt hybridförlag!
Hur jag kom fram till det beslutet beror på många olika orsaker, men en avgörande del är att jag via det svenska förlaget skulle ha svårt att nå ut till alla österbottningar. Och jag tänker att pappersboken vill jag ha främst för alla österbottningar, i och med att jag förstått att den digitala ljudboken inte är lika stor här, som den är i Sverige.

Var kommer man då kunna köpa boken? Först och främst kan man köpa den av mig, naturligtvis signerad om man så önskar, och förhoppningsvis ska den finnas i de flesta bokhandlar och nätbokhandlar, som exempelvis Adlibris, o.s.v.
Alla som är bosatta i Sverige och önskar köpa den, finner den smidigast (och förmodligen billigast) via Adlibris.

När kommer det bli release då?
Denna bit är fortfarande något oklar. Om inget oväntat tillstöter har vi siktat på att den ska finnas tillgänglig i bokhandlar/butiker till farsdag. Alltså med andra ord, i början av november. Releasen är tänkt att bli någon vecka innan dess, OM allt klaffar som det ska!

En releasefest har jag också tänkt ha, men hur-var-när är för tidigt att svara på. Dessutom är det inget som är säkert i dessa Coronatider.
Vem vet, kanske man inte får ordna några som helst tillställningar under hösten? I så fall får jag/vi tänka om, och kanske ordnar en digital releasefest istället?!

Oavsett: datum för boksläpp, info angående releasefest, o.s.v. kommer ni att kunna följa via mitt Instagramkonto nilla.kjellsdotter , via min Facebooksida Nilla Kjellsdotter och självklart här via bloggen.
Så småningom kommer jag också att ge er en sneakpeak på omslaget. Fast det dröjer nog kanske nån vecka ännu …

Annat då?
Jag har startat ett företag, Nilla Kjellsdotter (jätteotippat, jag vet …), skrivit ett Författarens tack (något av det svåraste jag gjort under skrivprocessen!), jag har haft kontakt med Lind & Co och fått veta att ljudbokssläppet lutar mot att bli i början av nästa år och inkommande vecka kommer jag att tillbringa en vecka i Härmä.
Jag och min syster ska dit på reumarehabilitering. Kursen som vi deltar i ordnas i tre etapper, och nu är det dags för den andra delen. Den första etappen gick av stapeln i februari tidigare i år, och den avslutande delen kommer att bli i februari kommande år. Alltså om ett halvår. Alla delar är en vecka lång.

Så med andra ord, risken är stor att ni inte hör något av mig på ett tag … igen.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om i bloggen – LET ME KNOW!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Research: polisarbete, Bibelläsning och det perfekta giftmordet

Nästa fråga lyder: ”Hur gör du din research, för att få allt så trovärdigt som möjligt?”

Det där med research är en knepig fråga.
Jo, jag har självklart en del kontakter och personer jag har rådfrågat gällande olika ämnen, däribland en polis. Men samtidigt är det ingen faktabok jag är ute efter att skriva, jag vill underhålla mina läsare.

Hur underhållande litteratur skall skrivas, och vad den skall innehålla, kan debatteras i all ändlighet. Det finns lika många skrivsätt som antal författare. Och det finns lika många åsikter i frågan som antal läsare.
Själv tillhör jag gruppen deckarläsare som inte gillar att läsa om en massa komplicerat utredningsarbete eller hur gärningsmannen styckar en kropp bit för bit under flera sidors läsning, samtidigt som författaren beskriver i detalj hur det låter, hur blodet sprutar, hur kroppen börjar se ut, hur det luktar, vilka specifika organ som avlägsnas från kroppen, o.s.v.
En bra deckare i mina ögon skildrar vardagliga och verklighetstrogna karaktärer, och har en intressant och framåtdrivande handling. Personligen gillar jag att läsa deckare som lyckas nysta in huvudkaraktärens vardagliga liv lika mycket som brottet och utredningen. Eftersom det är den typen av deckare jag gillar att läsa, är det också den typen av böcker jag försöker skriva.
Om jag själv inte gillar boken, hur ska någon annan göra det då?

När jag började skriva var min tanke att jag ska skriva en deckare som skildrar polisens verkliga arbetsmetoder. Att polisens arbete ska stämma överens med verkligheten till punkt och pricka, att tiden för en DNA-analys och rättsmedicinsk obduktion ska ha samma tidslängd som på riktigt, och att verkliga poliser ska kunna känna igen sig i den fiktiva handlingen.
När jag hörde att en DNA-analys i regel tar flera månader (vill minnas att svaret blev ca fyra månader, men att det i brådskande ärenden kan påskyndas något), insåg jag snabbt att jag får tänka om. Vad ska mina poliser jobba med i fyra månader under tiden de väntar på svaret från DNA-analysen?
Dessutom är polisarbetet i verkligheten ett flermansjobb, som inkluderar ett stort team. I böcker är oftast arbetsgrupperna begränsade till några få personer, som mer eller mindre jobbar dygnet runt, varje dag. Vilket också gäller mina deckare.
Jag insåg ganska snabbt att det nog fanns en orsak till varför ingen författare skriver en deckare som baserar sig på verkligheten till punkt och pricka.

Dessutom är det väldigt få läsare som faktiskt vet hur själva polisarbetet går till i det verkliga livet (och tur är väl ändå det!). De som vet, är oftast själva poliser, och ska man tro ryktet är det få poliser som läser deckare p.g.a. 1. de jobbar med brott, utredningar och elände i verkliga livet, 2. de stör sig på de stora skillnaderna i polisarbetet mellan fiktion och verklighet.

Däremot tror jag på teorin ”ljug som om det vore sant” och ”för att ljuga behöver du veta sanningen”.
Om jag har lyckats på dessa punkter blir upp till läsarna att avgöra. Men när det kommer till research, gör jag betydligt mer research än det jag faktiskt skriver om. Och stundom ändrar jag också medvetet på verkligheten.
Som jag tidigare nämnde: exempelvis utredningsarbetet är ett flermansjobb, i min bokserie är det en liten grupp med krimmare man får följa, där Mija Wadö står i spetsen.
Poliser har inte heller ”fikamöten”, så som jag beskriver; verklighetens chefer är förhoppningsvis mer sympatiska och professionella än vad Elof Wallin är; det finns ingen Snutmorsa på avdelningarna; DNA-analyser dröjer (som nämnt) flera månader, o.s.v.

Var gör jag då min research?
Som jag nämnde har jag haft kontakt med en polis, som har berättat det hen kunnat säga utan att riskera att delge för mycket; jag har haft kontakt med läkare; jag har googlat (att googla är bra, men det kräver också det lilla extra – alla s.k. ”källor” är inte tillförlitliga och det gäller att veta vilka man kan lita på); platser har jag besökt i verkligheten, och självklart har jobbet på juristbyrån bidragit med en hel del nyttig info.
Det är inte bara en gång jag har messat chefen sent en fredag kväll och undrat hur långt straff som är rimligt att en person döms till om hen gör sig skyldig till brott X, eller vad den korrekta rubriceringen är för brott Y. På jobbet sitter jag stundom också och frågar ut chefen kring tänkbara scenarion, straffskalor, o.s.v.

Det här med att googla …
Det knepiga med research via nätet är att en del lagar, brottsrubriceringar, polistermer, o.s.v. skiljer sig mellan Finland och Sverige. Då gäller det att veta om och när de skiljer sig, och vad den korrekta termen och brottsskalan är för just Finland.
Dessutom ska man alltid komma ihåg att ifrågasätta sidornas trovärdighet ifall man inte är hundra säker på att sidan är en tillförlitlig källa.
Med tiden har jag också lärt mig lite grann vilka sidor man kan hitta olika saker på, och ofta när jag researchar för en sak, finner jag samtidigt något jag tror mig ha användning för i framtiden och sparar den sidan.
Skulle jag av någon outgrundlig anledning bli misstänkt (förstås, oskyldigt misstänkt) för ett grovt brott i framtiden, skulle jag ha en hel del att förklara om polisen kollade igenom datorns sökhistorik och dess sparade sidor …
Maken brukar stundom skämtsamt uttrycka sin oro, när jag exempelvis söker på hur man går tillväga för att utföra det perfekta giftmordet …

Andra sätt jag använder mig av för att ta reda på fakta är genom att lyssna på poddar (Rättegångspodden, Mordpodden, P3 Dokumentär, Snutsnack och andra dylika poddar som handlar om verkliga brottsfall).
Från kriminal-/deckarfilmer brukar jag också snappa upp ett som annat. Om det faktiskt är fakta eller enbart fiktion vet man förstås inte alltid, men jag brukar så långt som möjligt kolla upp sanningshalten i påståendena jag har antecknat. Visar det sig att det är omöjligt att kolla upp, samtidigt som det låter sant, brukar jag tänka att håller det i en film, håller det också i en bok.

Och sist men inte minst: jag skriver i en underhållningsgenre.
Mitt syfte är att underhålla och roa läsaren. Ge läsaren en chans att dyka in i en verklighet som förhoppningsvis ligger långt ifrån hens egen, men ändå är en verklighet som kunde vara sann.
Deckare är ändå kanske en genre som överlag kräver mera research än en del andra genrer gör.

Mitt senaste researchprojekt är för övrigt att läsa Bibeln(!).
Ärligt hade jag aldrig trott att dagen, då jag sätter mig vid köksbordet och slår upp Bibeln, skulle komma.
Man ska uppenbarligen aldrig säga aldrig …

Har ni fler frågor och önskemål gällande kommande blogginlägg – LET ME KNOW!
Är så kul att höra vad ni vill läsa om!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Förlagsavtal – hur det gick till

Nästa önskemål gällande blogginlägg lyder: ”Berätta hur du gick till väga med utgivningen”.

Själva utgivningen har ännu inte ägt rum. Den digitala ljudboken kommer, som planen ser ut nu, att släppas i början av 2021 (uppskattningsvis januari/februari).
Den fysiska boken, pappersversionen, är än mer oklar. Den kommer inte att ges ut av Lind & Co. Däremot har jag två olika alternativ som jag velar mellan just nu. Förhoppningsvis ska allt klarna under de kommande dagarna. Jag har en del frågor jag vill ha svar på innan jag tar mitt slutgiltiga beslut (det var ju det här med att vela och älta en god stund innan jag bestämmer mig för något…). Men bara beslutet är taget ska väl releasedatum för pappersboken också klarna.
Det jag däremot kan skriva om är hur det gick till när jag fick förlagsavtal.

Ett år innan jag sände manuset till Lind & Co hade jag sänt det till ett annat stort svenskt förlag. Som ni förstår fick jag kalla handen, MEN(!) – det var inget vanligt standardsvar, det var en ”positiv” refusering.
De tyckte att jag skrev bra, hade en intressant historia och att det var kul att få följa med i de österbottniska miljöerna, men (så kom men:et…) deckarmarknaden är hård och tyvärr platsar inte mitt manus in i deras utgivning. De önskade mig lycka till på annat håll, och skrev att jag var välkommen med ett nytt manus i framtiden, ifall jag fortsätter att skriva.

Kort därpå utlyste ett finlandssvenskt förlag en debutanttävling.
”Där hoppar jag på!”, tänkte jag. Men inte heller där gick det vägen.
Därefter läste jag igenom mitt manus, än en gång, och gjorde små ändringar.

I början av januari detta år efterlyste Lind & Co ”nya, spännande berättelser” på sina sociala medier. När jag läste inlägget tänkte jag – Why not?
Jag plitade ner ett följebrev; berättade kort vad min historia handlar om, vem Nilla Kjellsdotter är, och avslutade med (enligt mig själv) en jäkla finurlig beskrivning av oss österbottningar. (Detta är inget jag kommer att outa nu, men kanske, kanske jag nån gång i framtiden gör det? Vem vet…).
Så fort mejlet var sänt fick jag ett autosvar som bekräftade mottagandet och att förlaget lovade att återkomma med svar inom 6-10 veckor.

Mindre än en månad senare hade jag fått ett mejl. Det var jobbdag, jag var hemma på lunch och passade samtidigt på att kolla mejlboxen.
Mejlet som fanns i inkorgen trodde jag till en början var ett skräpmejl (utifrån avsändarens namn att döma – sorry, Martina!) som hade slunkit vidare till inkorgen, och jag var på vippen att radera det – OLÄST! Vilket jag turligt nog inte gjorde …
Så när jag öppnade mejlet och insåg att det inte alls var ett skräpmejl, om typ vitaminer, utan ett erbjudande om förlagsavtal blev jag helt ställd.
Reaktionen blev kanske ändå inte så som folk förväntar sig att den skulle ha blivit …

När jag har tänkt på böcker, förlagsavtal och utgivning är det alltid en fysisk bok jag har tänkt på. Antar att det beror på att det är nästan uteslutande den bokformen jag läser. Tanken på att man kunde bli erbjuden ett avtal som gäller för ljudbok eller e-bok hade aldrig slagit mig.
Så när jag läste att jag blivit erbjuden ett förlagsavtal hurrade jag högt, men när jag kom till insikt att det gällde enbart en digital ljudbok blev känslan mer ”men, nää…”
Jag var väldigt splittrad.
Glädjen över att de gillat min bokidé, och att de vill ge ut den, var stor, samtidigt som bokformatet kändes lite sisådär.
Maken däremot, storgillade tanken kring en ljudbok från första stund. Han läser inte böcker, men under årens lopp har han hunnit avverka en och annan ljudbok bakom ratten i långtradaren.
Min bror och far blev också förtjusta när de hörde vad jag blivit erbjuden, och tyckte att en ljudbok vore ju toppen. Jag behöver knappast tillägga att de inte heller läser fysiska böcker …

Som jag i nåt tidigare inlägg redan skrivit är jag den som måste fundera och älta saker och ting, väga för- och nackdelar mot varandra, och vill inte gå in något förhastat.

Eftersom ljudboken inte var direkt bekant för mig, läste jag på och hörde mig för. Det visade sig att den digitala ljudboken är den stora marknaden för deckare i Sverige (inte bekräftat av Lind & Co, eftersom jag ville höra mig för bland oberoende källor). Och efter att ha kollat runt lite här i landet är ljudboken starkt på intågande här också, speciellt bland den yngre generationen, även om vi (som vanligt) ligger något år efter i utvecklingen i jämförelse med Sverige.
Annat som vägde för ljudboken är att den kanske läses av fler än vad en fysisk bok skulle göra. Exempelvis bland mina anhöriga, vänner och bekanta är det många som har uttryckt att det är tur att det blir en ljudbok, annars hade de nog aldrig läst den.
Dessutom, resonerade jag, att det är lättare att ge ut en fysisk bok på egenhand än en ljudbok (jag kan ha fel …). En ljudbok vill man kanske inte ha vem som helst att läsa in. Åtminstone är det inget jag själv skulle vilja (eller kunna) göra. Och de flesta som man skulle ha att tillgå som inläsare här i landet skulle läsa in den på finlandssvenska, vilket sållar bort en del lyssnare från den svenska marknaden (vilket också, naturligt, är den stora läsar-/lyssnarmarknaden, eftersom Sverige är så mycket större än svensk-Finland). Redan nu vill jag tillägga att jag förstår naturligtvis att rollen är förstås också omvänd: har man en rikssvensk inläsare sållar det också bort en del potentiella finlandssvenska lyssnare, och just därför har jag bestämt att det ska bli en pappersversion också!
Och sist, men inte minst: har man en gång debuterat på ett förlag är det (oftast) lättare att få förlagsavtal i framtiden också. Åtminstone om man ska tro statistiken. För då har man redan petat in en fot i bokvärlden. Eller åtminstone en tå.
MEN, för den sakens skull betyder det ändå inte att jag i framtiden är garanterad ett förlagsavtal. Det är jag mycket väl medveten om. Vem vet, kanske jag bara är en sommarfågel som kommer och går? Det får framtiden utvisa.
Förskottet var förstås också något som bidrog till att det skulle ha känts dumt att tacka nej. De brukar säga att förskottets storlek baserar sig på vad förlaget uppskattar att boken kommer att sälja, och att summan man blir erbjuden är hälften av den uppskattade försäljningen. Jag kunde bara helt enkelt inte tacka nej.

I följebrevet till Lind & Co hade jag förstås berättat om mina planer om en deckarserie, och att det insända manuset är tänkt att bli den första delen.
Så fort jag hade tackat ja till avtalet meddelade förlaget att de är intresserade även av kommande delar, såvida försäljningen löper enligt deras förväntan, och bad mig fundera ut ett serienamn.
Serienamnet var ingen svår nöt. Morden i Österbotten. Det var ett namn jag var säker på långt innan jag hade en titel för första boken.
Varför serienamnet kändes självklart beror på:
1. Handlingarna i alla böcker kommer att utspela sig i Österbotten
2. Jag vill lyfta fram Österbotten

När vi hade ingått avtal blev det dags att finslipa manuset. Bl.a. redigering och omarbetning av en del finlandismer, o.s.v. De flesta finlandismerna gick jag förstås med på att revidera, men inte Lillkungs kära syltgris!
Syltgrisen är inte ett direkt känt bakverk i Sverige, och förlagets förslag var att jag skulle skriva bara flottyrmunk, men där gick min gräns. En syltgris är ingen flottyrmunk, det är en syltgris! Punkt. Så formuleringen av meningen med syltgrisen blev slutligen en kompromiss, som jag tror vi båda känner oss nöjda med.

Nästa steg blev val av inläsare. Jag fick förslag om ett par olika inläsare, samtidigt som jag tillfrågades om jag själv hade några särskilda önskemål. Och jag visste direkt– jag ville ha Anja Lundqvist!
Jag fick då veta att hon finns tillgänglig, men att ljudbokens releasedatum kommer då att skjutas fram till början av 2021, istället för den tänkta releasen i november/december. Bollade funderingen med förlaget (ni vet, den där ständiga riskanalysen: för- och nackdelar…), och kom fram till att vi kör på Anja som inläsare. Nu får vi bara hoppas att allt håller och inget oväntat dyker upp p.g.a. Coronan.

Följande steg blev val av omslag.
Det som jag tycker har känts extra roligt med samarbetet med förlaget är att de alltid är måna om att höra min åsikt och att samarbetet ska vara, just, ett samarbete.
Själv har jag förstås inte så mycket kunskap om saker och ting, som ex. vem man ska anlita till att utforma omslaget, men det känns ändå roligt att de inkluderar mig i processen, även om jag i så gott som alla delar förlitar mig till dem.
När jag fick förslag om att Niklas Lindblad (Mystical Garden Design) skulle göra omslaget kollade jag förstås upp honom. Konstaterade snabbt att han har gjort en massa bokomslag, till en hel drös med författare, och blev helt exalterad över att han ska göra omslaget till min bok! En liten debuterande författare från Oravais, Österbotten!
När jag väl fick se omslaget kändes det bara så rätt! Och allt hade plötsligt blivit så verkligt. Jag har ett bokomslag!
Omslagets design var också något jag skulle ha fått ha önskemål kring, men där kände jag att jag hade absolut inget alls att tillföra.
Märkligt ändå hur Niklas lyckades skapa ett omslag som kändes så rätt för min story – för Österbotten, för Oravais, för Mija Wadö… Vilket proffs!

Ljudboken kommer för övrigt att finnas tillgänglig i åtminstone sju år, hos alla svenska återförsäljare som säljer digitala ljudböcker (streaming & download). Känns märkligt att tänka att den ska finnas tillgänglig så länge. Om sju år har jag hunnit fylla fyrtio(!).
Jaiks!

Summa summarum:
Fastän jag till en början kände mig skeptisk till ett avtal om en digital ljudbok, känns det helt rätt nu. Och jag ångrar mig inte för en sekund.
Nu får vi bara hoppas att resultatet blir så bra som vi hoppas på, och att inget skiter sig. (Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag ju den som inte riktigt vågar tro och hoppas på att allt går vägen, förrän det faktiskt bevisligen har gjort det.)

Och gällande omslaget:
– Ja, jag har sett det – och nej, jag tänker inte spoila det. Inte än.
Ni får hålla ut ett tag till…

Har ni fler förslag på bloggämnen får ni gärna tipsa/hotja till!
Jag har ett par önskemål kvar att beta av, men ös gärna på med mer.
Så roligt att höra vad NI vill läsa om. Jag lovar att försöka beta av alla tips och önskemål så gott jag kan.

© Nilla Kjellsdotter


Utvalt

Bästa platsen för kreativitet och var idéerna födds

Bästa platsen för kreativitet”, löd följande önskemål gällande bloggämne.

Ska jag vara tråkig och svara ärligt, har jag nog ingen ”bästa” plats gällande kreativitet. Däremot finns det platser jag föredrar att sitta på. Exempelvis vid skrivhörnan på vinden, sommartid gillar jag att sitta ute på terrassen och ibland blir jag sittande vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan (inte alls optimalt ur ergonomisk synvinkel, vill jag tillägga! Don´t try it at home!).
De gånger jag sitter vid köksbordet eller i soffan beror oftast på att jag vill varva min sittplats och/eller att jag är för lat för att ta mig upp till skrivbordet. Ibland handlar det om att jag är rädd att tappa mitt skrivflow ifall jag är inne i period då allt flyter på.
Ibland brukar jag också varva med att åka till nåt café och skriva.
Den optimala platsen beror helt på tid, sammanhang och i vilken fas jag befinner mig.
Egentligen gillar jag inte att skriva i störiga miljöer, som ex. caféer ibland kan vara. Men stundom är det nödvändigt, för att jag ska lyckas bryta ett segande mönster.

Nackdelen med att sitta hemma och skriva är att man alltid kan fly till annat.
Ofta ser min morgonrutin ut enligt följande: vaknar, ser till att barnen får i sig morgonmål och fixar de till skolan; gör frukost till mig själv, äter min tråkiga tallrik med naturell yoghurt och havreflingor framför Nyhetsmorgon, och börjar därefter skriva. Mitt mål är att inleda mitt första skrivpass vid tiotiden.
Men så var det ju det här med att sitta hemma och vara sin egen chef.
I ärlighetens namn är det inte bara en gång (eller två gånger heller, för den delen) som jag blivit sittande vid teverutan en timme längre än planerat. Ett inslag som är lite för intressant att släppa och jag måste bara sitta kvar en stund till. Ibland behöver det inte ens vara intressant, jag drar mig bara för att fortsätta skriva. Eller så blir tvätten helt plötsligt världens roligaste sysselsättning (att dona med tvätten; färgsortera, hänga, vika… är för övrigt nåt jag faktiskt tycker ÄR roligt).
Är jag inne i en skrivperiod där allt känns motigt; jag vet inte hur jag ska lösa ett problem, jag är inte säker på om en karaktär ska bli dödad nu eller först om tre kapitel, och/eller orden inte kommer till mig – då är det så himla enkelt att fly till nåt annat om man har sin skrivarlya hemma. Det är just de här gångerna caféerna brukar vara till stor hjälp.
På ett café finns det inte så mycket annat att fly till, bortsett från att fylla sin kaffekopp och köpa ett bakverk. Oavsett om jag skriver eller inte, tvingas jag i alla fall sitta och stirra ner i skärmen. Ibland släpper spärrarna där och då, andra gånger gör det de inte. Men ofta blir resultatet ändå det samma: hemma flyter skrivandet på betydligt bättre efteråt.

Min dröm är att nån gång kunna skaffa en riktig skrivarlya (alt. ett arbetsrum) i Vasa. En liten etta med utsikt över någon vältrafikerad gata. Om/när den verkligheten blir av får tiden utvisa. Som läget ser ut i dag ligger den drömmen nog många år framåt i tiden. Men jag tänker att man måste ha drömmar och mål för att ta sig vidare. Annars kommer man ingenvart.
Och vem vet, kanske skrivandet inte alls skulle löpa lättare med en skrivarlya/eget arbetsrum, fastän min tanke nu är att jag inte skulle ha möjlighet att fly till vardagssysslor om jag inte befann mig hemma. Då skulle jag bara ha min dator och kaffebryggare att tillgå.

Tillbaka till kreativiteten och bästa platsen för kreativitet.
Hittills har jag beskrivit var jag jobbar bäst, alltså fysiskt jobbar på berättelsen. Var idéerna födds är däremot en helt annan sak.
Oftast är det inte framför datorn de stora idéerna födds, utan på helt andra platser. I duschen är exempelvis en sådan grej. Antar att det beror på att jag är ensam i duschen och har tid för tanke och reflektion på ett helt annat sätt.
En annan plats var jag ofta får små segment till en handling är på jobbet, när jag står och diskar. Varje dag avslutar jag jobbpasset med att diska undan, och då står jag ofta och tänker på hur jag ska lösa olika kapitel, vad kommande böcker kunde handla om, o.s.v. Och det är inte bara en eller två gånger jag hajat till när nån knackat på dörrposten till köket och/eller harklat sig bakom mig för att de vill mig nåt.
Egentligen är det ganska knäppt att jag, som har ett riktigt harhjärta, har börjat skriva deckare. Ibland blir jag till och med rädd för mina egna ord …
Det tog inte lång tid förrän kollegorna på jobbet insåg hur lättskrämd jag är. De försöker på alla sätt och vis förhindra att jag ska bli skrämd, vilket går så där. Ibland lyckas det, andra gånger inte. Men de blir åtminstone inte längre skrämda av att jag blir skrämd. Jag antar att de numera mer eller mindre räknar med att det oundvikligt, och målet är snarare att minimera dess omfattning. Senast jag var på jobb lyckades en av damerna, som bor i en av lägenheterna bakom juristbyrån, få mig att hoppa högt genom att stå utanför dörren när jag skulle hem på lunch. Tror hon blev lika skrämd som jag blev, p.g.a. min reaktion …

För övrigt tror jag inte att jag skulle vara så lättskrämd om det inte vore för att min hjärna ofta(st) spinner på högvarv i deckarspåren; tänkbara intriger, motiv, gärningsmän, o.s.v.
Annat som ofta väcker idéer till kommande deckare är när jag ser på kriminalfilmer/-serier och/eller läser deckare.
Dessutom kan idéerna komma helt plötsligt, i de mest oväntade situationerna. Till exempel under ett familjejippo! Tänker dock inte säga vilket – åtminstone inte i detta skede … Och det var just under den tillställningen som idén till en kommande ”bok” föddes (om det nånsin blir en bok av den, förstås).

Nu har jag skrivit om kreativitet och idéer. Egentligt borde jag fortsätta att skriva om idétorka, grubbel, skrivkramp och tvivlet från h-vetet! Det är också nåt som tillhör den kreativa processen. Ibland är topparna inte så höga och svackorna inte så djupa, andra gånger är kontrasten betydligt större.
För tillfället befinner jag mig i en lindrig tvivel-/grubbelperiod.
Fördelen med att ha skrivit i många år är att jag numera vet att det tillhör skrivlivet. Fast å andra sidan är det ju så vanliga livet också funkar; ibland går det upp, ibland går det ner. Det är bara att gilla läget, liksom.
I dag kan jag dock trösta mig med att jag har ju i alla fall ett förlagsavtal för bok nr. 1, vilket har underlättat tvivlet under vårens gång. Nu när jag har skrivit klart manus nr. 2 har tvivlet återigen vuxit. Till manus nr. 2 har jag inget förlagsavtal. Förhoppningen är ju att få det, men … Det är just det där ”men:et” som sår ett frö av grubbel.

Nåväl, tiden får utvisa vad det blir av allt. Får jag kalla handen är det väl bara att börja om. Sluta skriva kommer jag aldrig att göra. Aldrig.

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Camilla Läckberg och hur jag började skriva en deckarserie

I förra inlägget bad jag er komma med önskemål om vad ni vill läsa om, och nu har det ploppat in två stycken via min Facebooksida.
Är ni fler som har önskemål får ni jättegärna höra av er! Allt mottages med tacksamhet!

Den första kommentaren löd:
”Hur kom du på att det var deckare du ville skriva, och vilka är dina favoritförfattare?”

Att jag skulle skriva just deckare har alltid varit självklart. Fast jag har läst mycket, är mitt läsområde väldigt ”smalt”. Deckare är nästan uteslutande den enda genren jag läser, bortsett från enstaka självbiografier.
Men även inom deckargenren är min läsning väldigt begränsad, och än mer åtstramad har den blivit, p.g.a. tidsbrist, sedan jag själv började skriva (dessutom kan jag inte heller under skrivprocessen läsa vad som helst …).
De senaste ca tio-femton åren har jag läst nästan uteslutande bara svenska (enstaka skandinaviska) deckare, och de senaste fem-sju åren är de lästa författarna bara ett fåtal. De författare jag håller mig till nu är sådana som också skriver deckarserier, som jag troget följer.

Min absoluta favoritförfattare är, utan tvekan, Camilla Läckberg. Tätt följt av henne kommer Mari Jungstedt, Emelie Schepp och några till.
Camilla Läckberg ser jag som en förebild på många plan. Hon är driven, målmedveten och jobbar hårt för sina mål. Hon lyckas balansera familjelivet och jobbet, svarar öppet och ärligt(?) på de flesta frågor hon får i intervjuer, och hennes karriär var långt ifrån självklar när hon skrev sin första bok.
Camilla har fått jobba för sin framgång, något hon gärna påpekar i intervjuer. Hon började precis som de flesta andra författare: skrev en bok, jobbade för att nå ut och sålde helt bra för att vara en debutant. Minns att hon i någon intervju har berättat att debuten sålde i 3.000 exemplar, vilket är bra för en debutant. Hon berättar ofta också om de gångerna hon suttit på signeringar och den enda som har kommit är hennes mamma.
Jag tycker Camilla är mänsklig och bär en ödmjukhet som långt ifrån alla lika framgångsrika personer gör.
Och det är nog just hennes mänsklighet som får mig att beundra henne. Att hon öppet och (till synes) ärligt delar med sig av sin vardag på sociala medier; hur hon stundom kämpar för att få allt att gå ihop, hur hon kämpar med deadline, hur orken tryter, och hur hon fortsättningsvis sätter upp nya mål och utmanar sig själv att nå högre.

En annan, vars författarskap, jag beundrar är Emelie Schepp. När hon blev refuserad valde hon att ge ut boken på eget förlag. Hennes mål var att nå ut till så många som möjligt, och hon bestämde sig för att satsa. All-in.
Om jag inte minns helt fel trycktes den första boken i ca 5.000 exemplar, i pocketform. En sjukt stor mängd för en debutant. Men Emelie lyckades. Och jag har för mig att hon i någon intervju har sagt att debuten sålde summa summarum i totalt 40.000 exemplar. En hiskelig mängd!
Emelie är ett levande exempel på att man inte ska ge upp sina drömmar, utan fortsätta jobba för det man tror på. Huruvida det är klokt att trycka 5.000 exemplar av en debutbok tåls däremot kanske att tänkas på …

Hur jag då själv började skriva deckare. Bra fråga. Som jag tidigare nämnt, föll det sig naturligt.
Många har under skrivandets gång ifrågasatt genren och påpekat att det är mycket svårt att skriva en deckare, eftersom den behöver hålla ett visst spänningsmått. När frågorna, och ibland även pikarna, kring genrevalet kom, var det aldrig något jag tänkte på. För mig var deckare det enda jag skulle, och ska, skriva.
Under årens lopp har jag funderat över den här frågan, och med tidens gång har jag börjat förstå vad folk menar. Visst, det kan te sig svårt att skriva deckare. Men samtidigt tänker jag att är man tillräckligt intresserad (eller insnöad, i mitt fall …) av något så löser man det. Jag skulle till exempel aldrig klara av att skriva en bok inom fantasy-/sci-fi-genren, eftersom det är inget jag är intresserad av eller insatt i.

I flera år (över tio års tid, minst) innan jag började skriva tittade jag på hur andra författare skrev sina böcker. Meningsuppbyggnader, dramaturgi, villospår, miljöbeskrivning, karaktärer, språk, o.s.v. Stundom när jag läste en bok kunde jag inse att plötsligt hade fem sidor passerat, och jag hade ingen aning om vad som utspelade sig under sidorna. Det enda jag hade tittat på var språket, meningsuppbyggnader, ordföljd, miljö- och karaktärsbeskrivning, o.s.v. Då fick jag bläddra tillbaka och börja om.
När jag väl bestämde mig för att börja skriva läste jag en del skrivhandböcker. Självklart gärna sådana som riktar in sig på deckargenren. En skrivhandbok jag kan rekommendera till de som drömmer om att skriva deckare är ”Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman” (skriven av Sören Bondeson). Boken borde finnas på bl.a. Adlibris.
Men trots att jag kollat skrivspråk bland andra författare och läst skrivböcker är det inget jag efterapat till fullo. Visst, i skrivhandböckerna finns mycket bra info. Och oftast är det som står där, skrivet av en orsak. Men kom ihåg att det finns lika många författare som skrivspråk.
Eftersom jag redan hade min story klar i huvudet, hade jag en klar plan för dramaturgin, motiv, karaktärer, o.s.v. Under tiden jag läste skrivhandböcker insåg jag att det finns en del regler jag omgående kommer att bryta. Exempelvis antalet karaktärer är kanske i överkant i mina berättelser, i jämförelse med många andra deckare. Samtidigt tänker jag nu att karaktärsantalet måste ju ändå ha hållit, utan att ha blivit rörigt för läsaren/lyssnaren, eftersom det framför allt i ljudböcker rekommenderas att man inte har ett för brett persongalleri. Och det var just för ljudboksformatet boken antogs av Lind & Co.
Samtidigt tänker jag att man kanske behöver vara medveten om vilka ”regler” man bryter när man skriver.
(Tycker för övrigt inte om ordet skrivregler; huvudsaken är att man skriver så storyn håller. Däremot finns det en del goda råd man bör överväga att ta till sig …)

En annan fråga som brukar komma när jag säger att jag skriver en deckarserie, och inte bara en fristående bok, är hur jag lyckas skriva en hel serie.
För mig var det också en sak som var självklar från första stund, att det var just en serie jag ville skapa.
Redan från början såg jag tydligt framför mig huvudkaraktärernas utveckling, vad de hade för förflutet och vad som skulle hända två, tre, fem… böcker framåt. Jag förstod att det var inget jag skulle kunna trycka ner i en bok, såvida jag inte ville ha en bok som var flera tusen sidor lång … Därför bestämde jag mig för att skapa en serie om kriminalkonstapel Mija Wadö.
Under skrivandets gång födds också alltid nya idéer till kommande böcker. I nuläget har jag idéer till minst fem böcker. Idéer som är långt ifrån färdigutvecklade (vilket de inte brukar vara förrän manusets sista punkt är satt), men som har ett tydligt tema, motiv och karaktärer som jag vill skriva om.
Att det faktiskt blir fem böcker är väl inget jag ska flagga alltför mycket för i detta skede, mitt i allt kanske jag får skrivkramp eller blir ratad av förlagen och läsarna. Men åtminstone två manus har jag lyckats plita ner. Under hösten har jag tänkt börja skriva på del tre. Och när den är klar ligger är nog fem böcker inte alltför långt borta.

Svaret på den andra frågan, ”Bästa platsen för kreativitet?”, kommer i ett annat inlägg. Håll tillgodo!

Och har ni fler ämnen/frågor ni vill läsa om – let me know!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Nystartad författarsida

I går kväll tog jag mod till mig och startade en ”författarsida” på Facebook (Nilla Kjellsdotter). Jag har länge varit kluven till beslutet, och är det fortfarande.
Många har pushat och uppmanat mig under våren att starta en Facebooksida. ”Du måst ju start en författarsido så folk kan hitt de!”, ”Du måst ju nå ut ti folk!”, ”Men du måst ju marknadsför de!”.
Och jo, jag fattar. Jag måste nå ut om jag vill få läsare och få boken såld. Men i mina ögon är jag ingen riktig författare ännu. Jag menar, min bok har ju ännu inte getts ut.
Vem tror jag att jag är som snor författartiteln, utan att boken har kommit ut?

Visst, jag har ingått förlagsavtal med Lind & Co gällande en digital ljudbok. I avtalet finns också en tidsplan för när ljudboken senast skall ha getts ut. Men ändå. Tänk om de ångrar sig? Då står jag där, utan ingenting.
Jag tillhör skaran som har svårt att lita på att saker och ting faktiskt går vägen och verkligen blir av. Har jag ett uppsving i livet, vilket jag har haft i ca ett och ett halvt år nu, går jag stundom och väntar på när allt ska vända och dala neråt igen. Men kanske det blir så när man har stött på många motgångar i livet? Åren före allt började ljusna var långt ifrån smärtfria. Ibland tänker jag att det är ett under att jag tog mig helskinnad genom de helvetiska åren. En plats på psyket var stundvis inte alls långt borta… Men, det var inte det jag skulle skriva om.

Ett exempel på min oförmåga att våga lita på att något bra händer just mig:
Riktigt i början av februari mottog jag mejl från Lind & Co, då hade det gått knappt en månad sedan jag sände in mitt manus (i bekräftelsemejlet stod det att återkopplingstiden var ca 6-10 veckor).
Till att börja med fattade jag inte alls att det var från Lind & Co. Utifrån avsändarens namn trodde jag att det var ett skräpmejl, om typ vitaminer (sorry, Martina!), som hade slunkit till inkorgen. Som tur flyttade jag inte mejlet direkt till skräpkorgen, oläst, vilket jag brukar göra när jag ”förstår” att det är fråga om skräpmejl. Nånting fick mig ändå att öppna det. När jag läste de första raderna blev jag helt paff.
”Hej Pernilla, Tack för underhållande och spännande läsning! Vi har valt att erbjuda dig ett ljudboksavtal …”
Någon hade gillat min story och tyckte att den var underhållande! Vidare i mejlet följde information om royalty och förskott, och uppmaning om att jag skulle höra av mig om det lät intressant.
Nu tycker säkert de flesta att det mest logiska hade väl varit om man snabbt som attan hade skickat att man mer än gärna tackar ja-ja-ja-JAA! till avtalet. Men nej. Inte jag. Jag är då typen som måste analysera allt, väga fördelar mot risker, och kolla upp saker och ting grundligt innan jag bestämmer mig. Något av en kontrollfreak, kan man väl säga.
Kort därpå började jag tänka att det måste nog bara vara ett busmejl, nån som vill jävlas. När som helst kommer jag att få ett mejl med texten: ”Ha! Trodde du – LURAD!”.
Nåväl, jag bombarderade förlaget med X antal frågor de följande veckorna och tänkte på saken ytterligare en vecka till. De sista dagarna i februari kände jag mig redo att underteckna avtalet. Sagt och gjort. Men i det skedet kunde jag ännu inte tro att Lind & Co faktiskt ville, och kommer att, ge ut min ljudbok.
Jag sa till och med till min man: ”Nå, det står ju i avtalet när förskottet ska betalas, vi får ju se då om det kommer in nåt på kontot eller inte. Kommer det inget vet jag att jag blivit lurad.”
Men pengarna kom.
Vid det här laget har ni säkert redan förstått att jag fortfarande inte vågade tro att det kommer att gå vägen. Och än i dag finns tvivlet kvar. Nu tänker jag snarare, ångrar förlaget sig får jag ju åtminstone behålla pengarna. Alltid nåt.

Hur som helst. Hur kom jag förresten in på allt det här? Jo, min tveksamhet och oförmåga att ta till mig författartiteln!
Som ni märker målar jag upp alla sorters katastrofscenarion, och skulle det av nån orsak bli så att boken inte kommer ut har jag, genom att kalla mig författare, snott en titel jag inte varit berättigad till.
Men samtidigt, risken för att första boken inte blir av är ändå ganska liten (fast man vet ju aldrig, allt kan hända …). Och dessutom har jag redan uppföljaren ”klar” (okej, redigering, småpill och förlagsjakten återstår).
Somliga anser att man kan definiera sig som författare om man har gett ut en bok, andra tycker att det är när man har skrivit en bok och därefter planerar att fortsätta skriva, och författarföreningen anser att det är när man har gett ut minst två verk av litterärt värde(!) på svenska.
Själv kommer jag nog aldrig riktigt kunna definiera mig som författare förrän jag kan leva på det (yeah, right! För det är ju så himla lätt i svensk Finland …), alternativt om jag nån gång blir beviljad ett arbetsstipendium för mitt skrivande. Men innan dess – njaa…
Att kalla mig författare är lite som om jag lånar makens skor: de är flera storlekar för stora, men jag kan gå med dem under korta sträckor. Om än mycket klumpigt.

Så hur kommer det sig att jag startade en författarsida på Facebook och en författarhemsida/-blogg då?
Jo, under våren fick jag upprepade påtryckningar om att jag måste marknadsföra mig, skapa synlighet. Själv ansåg jag att det är nåt jag gör sedan när boken väl har kommit ut. Tills en av mina bekanta tittade på mig, med en blick som fick mig att förstå att jag var mer eller mindre dumförklarad, och sa: ”Men inte kan du ju börja marknadsföra dig och starta en sida när boken väl finns tillgänglig. Du måste ju skapa synlighet innan den kommer, så folk vet att den är på G.”

Och därför har jag nu skapat dessa sidor. Som ni förmodligen redan förstått känner jag mig inte helt komfortabel med titeln, men kanske det tar sig så småningom.
Oavsett: jag skriver, jag ska ge ut en bok (eller ja, flera böcker har jag ju tänkt ge ut, eftersom jag planerar en hel serie) och det är det här jag vill jobba med i framöver.

(Nu ska jag försöka infoga en bild …)

Tadaa! Se där – det lyckades! Heja mig, liksom.
Och ja, ni får jätte-jätte-jätte-supergärna följa min Facebooksida. Då blir jag lite extra glad.
…eller min Instagramsida. Då blir jag också glad.

Puss och tack!

© Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Oh, well.

Nu har jag då gjort det. Återupptagit bloggandet. Huruvida det blir aktivt, lite grann eller inte alls får tiden utvisa. Men nu är jag här – efter X antal svordomar och ännu fler uppgivna suckar. Kan helt ärligt erkänna att jag är helt inkompetent när det gäller att starta en hemsida, blogg, användarkonto, what-so-ever. Hemsidan är långt ifrån tilltalande, fullständig, vacker, o.s.v. men jag tänker att jag får väl lov att starta så här, så får vi se om jag lyckas bättra på den i något senare skede.

Till er som inte känner mig:
Mitt namn är Nilla Kjellsdotter (okej, egentligen heter jag Österberg, men eftersom det är ett taget namn – jag är gift – tycker jag att Kjellsdotter är mer unikt. Dessutom ger jag min far en chans att få glänsa också …), nyss fyllda 33 år och kommer nu inom det närmaste halvåret att debutera med min första deckare, I rättvisans blod, som är första delen i Morden i Österbotten. Svenska förlaget Lind & Co kommer att ge ut den som digital ljudbok under vintern 2020-2021, och det är skådespelaren Anja Lundqvist som ska stå för inläsning (såvida inget oväntat dyker upp. I Coronatider kan man aldrig vara säker …). En fysisk bok, pappersversion, kommer det också att bli, men mer om det i ett senare skede – jag lovar att informera er så fort allt är spikat!

Jag har alltid drömt om att bli författare (klyschigt, I know!), men det har för mig bara varit något man kan drömma om, för författare är ju inget man blir. Det är ju bara ”något man är” (hur sjutton det nu då skulle gå till!?). Tills för ca 7-8 år sedan – då fick jag en spark i baken.
Under de åren bloggade jag, och det visade sig att min granne, som varit verksam journalist ända tills han blev pensionär, läste min blogg. I något svagt skede hade jag bloggat om min dröm; att jag någon gång, innan jag dör, ska ha skrivit OCH gett ut en bok. Min granne kontaktade mig och skrev att han tyckte att jag ska ta tag i författardrömmen, för han gillar mitt språk och upplyste mig om att jag faktiskt kan skriva.
För mig var det stort, enormt stort, att ha fått hans erkännande. Tror inte han än i dag förstår vad hans ord har betytt för mig, och jag kommer nog aldrig kunna förklara det heller. Ord räcker inte till (trots att jag anser mig ha ett stort ordförråd). Hade han inte kontaktat mig den där dagen hade jag inte haft någon bok klar än i dag. Jag hade förmodligen varit bittrare än någonsin och känt mig som en värpsjuk höna för att jag fortfarande inte hade fått ur mig berättelsen jag bar på.
Nåväl, det var 7-8 år sedan. Lång tid, tänker säkert ni, och undrar om det verkligen tar så länge att skriva en bok. Svaret är både ja och nej.
Till att börja med skrev jag ett annat manus (dess arbetstitel har jag till och med hunnit glömma), som också var en deckare och inkluderade samma huvudkaraktärer som jag använder mig av i dag. Men när jag hade plitat ner ca 350 sidor som innehöll början, mitten och slut kände jag att jag var klar med den. Jag hade varken ork eller lust att redigera storyn. Med andra ord strandade den i skrivbordslådan. Många har ifrågasatt mitt val att ge upp storyn och ansett att det var dumt gjort, men för mig blev den ett bevis på att jag KAN skriva ett komplett manus som inkluderar alla delar. Och det gav mig blodad tand. Tre månader senare började jag skriva på nästa manus, som nu kommer att bli min debut.
Min debutbok tog mig fyra år att skriva, uppföljaren i serien (arbetstitel: I hemlighetens blod) har tagit mig knappt två år att skriva. Målet är att del tre (arbetstitel: I Guds blod) ska ta ca ett till ett och ett halvt år att skriva. Hur det lyckas återstår att se. Planen är att jag under hösten ska ta itu med del tre.

Under skrivandet av del två, I hemlighetens blod, har jag mottagit en del projektstipendier för skrivandet och färdigställandet av manuset. Vilket förstås är riktigt roligt. Minns fortfarande känslan när jag läste mejlet från det allra första beviljade projektstipendiet.
Jag var på väg hem från en kompis och satt i bilen. Aldrig hade jag trott att min ansökan skulle gå vägen. I det skedet hade jag inget förlagsavtal för min debut heller. Oj, vad mitt självförtroende växte i den stunden!
I dag är drömmen att i något skede bli beviljad ett arbetsstipendium. Författandet är verkligen något jag vill (och med tiden – skall!) ägna mig helhjärtat åt, på heltid. Att kunna jobba ostört, samtidigt som man hade årsinkomsten säkrad vore verkligen en dröm. Det skulle förmodligen (förhoppningsvis!) också bidra till att man kunde skriva mera ostört, och på så vis skulle skrivandet kanske inte ta lika lång tid som det gjort hittills. Men, samtidigt trivs jag också på jobbet.

När vi ändå är inne och nosar på jobbet kan jag väl fortsätta med presentationen av mig själv.
Jag jobbar deltid som sekreterare på en lokal juristbyrå sedan ca ett och ett halvt år. Och jag trivs verkligen toppen, både med arbetet och kollegorna (vilket ju är till fördel eftersom jag inte har så många kollegor att välja bland …). Jargongen och humorn är något vi alla delar, och vi har högt till tak. Själv trodde jag att man skulle vara tillknäppt, allvarsam och sträv på en juristbyrå. Det var för övrigt med den uppfattningen jag tackade ja till jobbet (undrar vad det säger om mig?).
Utöver jobbet på ”byrån” och skrivandet är jag också närståendevårdare åt vår son, som har hunnit bli nio år. Han är typ 1-diabetiker, och har haft diabetes typ 1 sedan han var 11 månader gammal. Eller snarare ung. Och lika länge har jag varit närståendevårdare åt honom.
Annat jag kan triumfera med är att jag har ett CE-kort i bakfickan (eller just nu ligger det på köksbordet i plånboken), och därmed är jag berättigad att köra långtradare, vilket jag gör ibland. Nu är det dock skämmigt längesen jag har gjort det (typ ett år sedan!), och till på köpet har min yrkeskompetens löpt ut. Har dock lyckats beta av två av fem kurser. Förhoppningen är att jag skulle få avklarat de sista tre kurserna under hösten, så jag skulle ha yrkeskompetens klappad och klar till vinterns ”kööror”.

Till familjen hör, utöver sonen (nio år), dottern (tretton år), maken, och vår pensionärsfrass Pontus som har hunnit bli hela nitton år! Kan tillägga att katten flyttade in hos oss när den var elva år gammal. Fram tills dess hade han levt ett stillsamt liv hos en ensam pensionär. Tror det blev något av en kulturchock för katten när han kom hem till oss, där det fanns två små yrväder. Speciellt sonen, som vid den tidpunkten inte ens hunnit fylla två år, var extremt energisk (tack och lov har den energin tonats ner till normal nivå i dag).

Under mina aktiva jobba-för-att-bli-författare-år har jag också deltagit i en del skrivarkurser. Bl.a. Skrivarakademin (ettårig kurs), deckarkurser, kreativt skrivande, o.s.v. Jag är också medlem i Svenska Österbottens litteraturförening r.f. – något jag kan rekommendera alla skrivintresserade österbottningar att bli medlem i.
Och är man skrivintresserad men känner sig tveksam över hur man går till väga, eller annars bara vill komma sig ut och träffa andra skrivande individer samtidigt som man får ny kunskap, kan jag varmt rekommendera att man skall delta i en skrivkurs. Kreativt skrivande-kurs, deckarkurs, poesikurs, skriv om ditt liv-kurs, eller vilken annan skrivkurs som helst. Huvudsaken är att den har ett skrivtema som lockar dig.

På tal om kurser kan jag inflika att jag under den gångna hösten höll en ”Lekfullt skrivande”-kurs för lågstadiebarn i byns skola. Kursen arrangerades i Hem & Skolas regi, bestod av fem kurstillfällen á en timme och hade fokus på, just lekfullhet, och kreativitet.
Jag kan inte nog fascineras av hur kreativa barn är, och vilken fantasi de besitter. När jag började med kursen var jag rädd att uppgifterna jag hade med åt barnen skulle bli för svåra, men jag insåg rätt snabbt att det var inget jag behövde oroa mig för. Dessutom tvekar inte barn att fråga om det är något de undrar över eller inte förstår. De är inte alls som oss vuxna. Jag menar, hur många gånger har man inte suttit på en kurs där det varit knäpptyst, ingen har vågat fråga något, och sedan har det visat sig att ingen förstod vad kursledaren menade. Men barn är inte så. De är raka och okonstlade.
Tiden som kursledare åt barnen var mycket givande, även för egen del. Det är så inspirerande att se hur barn direkt börjar jobba. Man ger dem ett ord, och fram växer en hel berättelse. Från ett ynka ord. Där förekommer ingen skrivkramp.
Ska dessutom bli spännande att se var någonstans i livet ”kursbarnen” befinner sig om tio, femton år. Skulle inte förvåna mig om vi om ca tio år har en/flera ung(a) debuterande författare i byn. Talang finns, utan tvekan.

Tja, månne detta ska duga som första inlägg? Som ni märker gillar jag att skriva, gärna långa inlägg. Jag gillar inte att pilla med bilder, och jag kommer knappast att ladda upp bilder till varje inlägg (kanske på sin höjd var tionde inlägg? Ska försöka ha det som mål), vilket jag kan förvarna om redan nu. Men vill ni se bilder från, framför allt, min skrivprocess kan ni besöka mitt instragramkonto: nilla.kjellsdotter.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om får ni gärna komma med förslag. Det är bara att lämna en kommentar.
Kan meddela att jag för en vecka sedan(?) hade på instagramkontot en omröstning gällande om jag ska börja blogga igen, och tack vare den är jag i gång nu. I samma veva frågade jag vad folk helst vill läsa om, och nyckelorden blev skrivande, bokutgivningsprocessen, författarskapet, jobbet, balansen mellan privatliv-jobb-författarskap och sonens diabetes.
Redan i detta skede kan jag meddela att jobbet på juristbyrån är något jag av förklarliga skäl inte kan skriva så mycket om p.g.a. sekretessen. Men så mycket kan jag i alla fall outa att jag får s-e-m-e-s-t-e-r fr.o.m. nästa vecka! Hela augusti kommer jag att vara ledig, och då är planen att jobba flitigt med mina skrivprojekt.

Well, well… Undrar ni över något är det bara att lämna en kommentar eller skicka ett meddelande. Ni finner skicka-funktionen under fliken kontakta mig (i alla fall borde ni göra det, om jag varit tillräcklig teknisk…).

Hoppas jag genom bloggen kommer kunna inspirera någon annan kreativ själ där ute att komma igång med sitt skrivprojekt, och/eller ta itu med sina författardrömmar. För egentligen är det inte så svårt att börja, det enda som gäller är att – just det: börja!

© Nilla Kjellsdotter

BOKSLÄPP FÖR PAPPERSBOKEN!

Har hänt massor sedan jag senast bloggade, så jag vet inte riktigt var jag ska börja …
Därför tänker jag att jag kommer att dela upp händelserna i olika blogginlägg.

Till att börja med kan jag meddela att vi äntligen har ett datum för släppet av pappersboken!
Ett datum som jag faktiskt tror att kommer att hålla. I början av förra veckan var jag i kontakt med tryckeriet och fick då veta när de uppskattas sända böckerna. Och utifrån det datumet tänker jag att det skall mycket till för att datumet för boksläppet ska fallera, men – man vet aldrig i dessa tider!
Rådande Coronaläge känns långt ifrån stabilt efter helgens rapporterade Coronafall … Om jag inte är helt ute och cyklar har 109 nya Coronafall uppdagats i Vasa sjukvårdsdistrikt, varav 104 av dessa är Vasabor …
Det börjar, ärligt, faktiskt kännas lite läskigt på riktigt.
Men boksläppet då …

Härmed kan jag meddela att ”I rättvisans blod” kommer att släppas i pappersform onsdagen den 21 oktober!

Boken kommer ni att kunna köpa via mig, Boklund.fi, Adlibris, utvalda bokhandlar (finns den inte i din bokhandel – efterfråga den/be att de köper in den), i vår egen bybutik Livsmedel, och jag vet även att en del bibliotek har redan på G att ta in den (finns den inte på ditt bibliotek – be att de tar in den!).

© Nilla Kjellsdotter