Så var då vistelsen i Hufvudstaden förbi och jag sitter på tåget på väg hem igen.
Dagarna i Helsingfors har verkligen varit helt över förväntan! Anlände som sagt i tisdags på eftermiddagen vid fyratiden – till ett regnigt (och då menar jag som i spöregnigt) Helsingfors.
Började med att checka in, sökte mig till hotellrummet, skrev några minuter och sedan hade jag en migrän-from-hell! Har i flera veckor lidit av spända axlar och nacke, men har inte kommit mig för att boka nån ny massagetid – inte förrän nu, när jag var i Helsingfors och insåg att nu kan jag inte dra ut på det längre. Så nästa vecka har jag äntligen en tid till min massör.
Nåväl, tillbaka till migränattacken då. Jag bankade in några migränlindrande tabletter och slängde mig på sängen en stund. Vid halv sjutiden började jag sakta känna att livet återvände. Dessutom började magen kurra. Beställde hotellets Caesarsallad och unnade mig lyxen att äta på hotellrummet. Utan att skoja, var det den godaste Caesarsallad jag någonsin ätit! Sååå god!
Efter att ha ätit hade migränen släppt och jag kände att jag vågade mig på ett skrivpass igen.
Efter skrivpasset blev det dags för det efterlängtade badet!
Har för mig att jag redan i förra inlägget skrev att jag har en barnslig förkärlek till badkar. Finns möjligheten, bokar jag alltid ett hotellrum med badkar.
Som grädde på moset hade jag dessutom ett badrum med inbyggd teve i badrumsspegeln. Så när det blev dags för Succékväll med Janne passade jag på att krypa ner i badet och se på säsongens sista avsnitt därifrån – tillsammans med ett glas vin, förstås.
Lyx-lyx-lyx, som Christina Schollin skulle ha sagt!
Efter badet blev det återigen lite skrivtid och sen blev det dags för natten.
På onsdag började jag dagen med att läsa om mig själv på Ilkka-Pohjalainen´s hemsida.
En historisk dag för min del, eftersom den allra första finska artikeln som handlade om mig och mitt författarskap publicerades!
Artikeln hittar ni här (är dock låst till endast prenumeranter): https://ilkkapohjalainen.fi/tilaajalle/ihmiset-ja-kulttuuri/tilaajalle-7.3187110?aId=1.16493845
Förra veckans måndag var jag till Vasa och träffade I-P´s kulturjournalist Anna-Leena som gjorde en jättefin intervju med mig. Är så glad över vinklingen i artikeln och Ilkka-Pohjlainens positiva inställning till mina kommande böcker och författarskap. Stort tack för det!
Efter att ha läst artikeln och informerat nära och kära om den, blev det dags för hotellfrukost (något jag också är löjligt kär i!). Bortsett från att frukostbuffén hade allt man kunde önska, var även tiden för frukostserveringen ett stort plus. Frukostserveringen pågick till t o m 10:30 = tid för sovmorgon!
Efter frukosten blev det åter dags för ett skrivpass.
Vid lunchtid blev jag upphämtad av min finska förläggare Leenastiina, som bjöd mig på lunch på ett riktigt bra matställe i Helsingfors.
Det var för övrigt första gången jag träffade Leenastiina in-real-life. Visst har vi haft digitala möten tidigare och sett varandra via skärm, men det är ju ändå förstås inte alls samma sak som att träffas på riktigt.
Kunde snabbt konstatera att Leenastiina var precis så härlig som jag hade uppfattat henne. Fick höra lite om henne; vem hon är, mer ingående vad hon gör i sitt jobb, och förstås vad de förväntar sig av mina böcker, mitt författarskap, den österbottniska deckarserien och kommande PR.
Själv har jag så svårt att ta till mig av alla de fina orden och faktiskt våga tro på att de faktiskt är så glada, som de säger, över att ha mig på Gummerus. Men visst känns det väldigt fint att höra det; att de tror på – inte bara böckerna – utan även mig som författare och hela mitt författarskap.
När vi hade färdigt lunchat, tog jag en sväng till Akademiska bokhandeln och sen gick jag tillbaka till hotellet och fortsatte skriva.
Onsdagskvällen såg för övrigt ut ungefär som tisdagskvällen: jag skrev, beställde en Caesarsallad som jag åt på rummet; skrev lite till, vilket resulterade i att jag mer än dubblade mitt skrivmål, något jag firade med att beställa en Creme brulée och Irish coffee (som jag också unnade mig att äta på rummet).
Efteråt tog jag ett sent kvällsbad, skrev lite till, somnade. Typ.
Torsdag morgon såg ungefär likadan ut som onsdag morgon. Men till skillnad från att jag meddelade familjen att de ska läsa artikeln på I-P´s hemsida, fick jag meddela maken att han ska köpa ett exemplar av papperstidningen eftersom artikeln fanns med i torsdagens upplaga av Ilkka-Pohjalainen.
(Ja, jag är en sån äckligt-självupptagen människa som samlar på mig alla tidningar jag medverkat i.)
Resten av dagen gick åt till att skriva, tills det var dags att ställa sig i ordning inför Gummerus ”puutarhajuhlia” – en sorts kick-off-fest som jag fick veta att förlaget ordnar varje år för författare som har/ska publicera något.
Själv var jag nervös inför hur det skulle gå med tanke på språket, men med facit i hand skulle jag inte ha behövt oroa mig alls!
Alla på förlaget var så måna om att prata svenska med mig och pratade svenska även sinsemellan när jag satt med.
Under välkomsttalet som förlagets chef höll, nämnde hon även att Gummerus har en ny, svenskspråkig författare på plats och svängde därmed över till svenska då hon presenterade och välkomnade mig. Snacka om att bli välmottagen!
Själv hade jag också varit nervös för vad de andra författarna skulle tycka, om jag bara var en rantahurri i deras ögon, men icke!
En av författarna sa till och med att han tyckte det var så roligt att höra att jag pratar svenska för han älskar svenska (något jag verkligen inte hade förväntat mig att höra!). Dessutom kunde de flesta av författarna en del svenska.
Eftersom det råder skärpta coronarestriktioner var restaurangen tvungen att stänga redan klockan tio. En av författarna hade dock läst att det skulle hållas en ljusshow på Senatstorget, något som pågick till midnatt, så en del av oss fortsatte dit. Jättemäktig show!
Anlände till hotellet igen vid uppskattningsvis 23:30-tiden. Då tog jag – surprise, surprise! – ett sent kvällsbad, följt av ett kort skrivpass.
När jag la huvudet på kudden och reflekterade över kvällen som varit kunde jag snabbt konstatera att jag inte alls känt mig som en outsider under kvällen.
Själv var jag rädd för att jag skulle bli den där udda fågeln som inte platsade in. Svensktalande, rantahurri och lantis. Hur mycket mer udda kan man bli?
Men jag var precis som dem, som de andra författarna. Alla hade vi en sak gemensamt, och det var att vi gillade att skriva. Själv hängde jag förstås under kvällen mest med min förläggare Leenastiina, samt med Pauliina som sköter om att marknadsföra mig och boken, men jag minglade även med andra författare och självklart också med Gummerus chef, som berättade hur glada de är över att de fått mig till Gummerus (fast det säger hon ju förstås till alla förlagets författare – fast visst tusan känns det ändå bra att höra det!) och påtalade att min väg in till Gummerus är mycket ovanlig, med tanke på att de ska översätta min bok, men samtidigt vill ha mig som en av deras inhemska författare. Och det fick ju förstås mig att känna mig ännu mer välkommen! Alla på förlaget var verkligen så gulliga och måna om att jag skulle känna mig välkommen och trygg hos Gummerus!
(Jag vet – det ångar skryyyyyt långa vägar!)
Och med facit i hand kan jag konstatera att det var nog det här jag behövde.
I morse såg morgonproceduren ungefär likadan ut, som tidigare morgnar. Jag åt frukost, skrev; hade bokat sen-utcheckning vid klockan 14. For iväg och köpte en toast och kaffe, återvände till hotellet; satte mig i lobbyn och skrev färdigt mitt manus!
Jepp, tro det eller ej, men jag har ett komplett ”råmanus”/första utkast till min näst-nästa bok, som är planerad att utkomma om uppskattningsvis ca 1,5 år-2 år!!
Sån f**king härlig, obeskrivlig känsla att få skriva den sista meningen i manuset (meningen som jag från manusets början vetat hur den ska lyda)!!
När jag hade satt den sista punkten satt jag med tårar i ögonen och kämpade för att inte börja fulböla i lobbyn.
Jag var så jäkla stolt över att jag hade gjort det – att jag hade lyckats skriva klart manuset under dessa dagar i Helsingfors, vilket var mitt mål när jag åkte iväg.
Som ni tidigare kunnat läsa har jag varit inne i en riktig skrivkrampsperiod på sistone, så att lyckas med detta är en sån jäkla seger för min del!
Detta betyder förstås inte att manuset är klart. Nej, nej. Långt ifrån. Nu ska det läsas, redigeras och omarbetas. Sen ska jag ge det vidare till mina två trogna testläsare. Därefter ska jag omarbeta det lite ytterligare. Och därefter börjar förhoppningsvis manusprocessen med mina förläggare.
Så, det var väl ungefär vad jag hade säga (skryta om) denna gång. Nu vet ni i alla fall i korta drag hur min Helsingforsvistelse har sett ut.
Nästa vecka har jag möte med min Norstedts-förläggare Clara. Då ska vi diskutera manuset och vad som kommer att hända i höst.
Omslaget är för övrigt också något som börjar bli klart. Senast igår fick jag se ett nytt omslagsutkast, och det blir verkligen bara bättre och bättre för varje gång!
Gillar det m.a.s.s.o.r.!!!
Nää hörni, nu ska jag sluta skryta. Jag lovar att ni inom sinom tid ska få ta del av ett riktigt gnälligt deppinlägg också!
… och skulle ni mot förmodan vilja ta del av mer av min vardag, följ mig på mina sociala medier. Jag är betydligt mer aktiv på Facebook och Instagram än vad jag är här!
Länk till facebooksida: https://www.facebook.com/nillakjellsdotter
Länk till Instagramkontot: https://www.instagram.com/nilla.kjellsdotter/

© Nilla Kjellsdotter