What a day …

Puh! säger jag bara …
Skönt att äntligen få sätta sig med ”eftermiddagskaffet” (ja, jag vet att det redan är kväll …). Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt, kan man väl säga.
Inga smärre fadäser dock, men eftermiddagen blev nog inte riktigt som jag hade planerat.

Efter att ha varit ledig från jobbet vid juristbyrån sedan den 11.12, var jag i dag tillbaka på kontoret. Jag började först vid tio, så man kan säga att jag tog verkligen en mjukstart. Egentligen hade jag inte tänkt jobba mer än ett par timmar. Tanken var att jag skulle sluta vid 13-tiden, då det nalkades lunchtid. Men jag fastnade i mönstret ”jag ska bara …”.
När klockan var 13:00 tänkte jag att jag ska bara avsluta det jag höll på med, sedan loggar jag ut. Samma mönster upprepade sig vid 13:30-tiden. Och vid 14-tiden.
När klockan var 14:30 var jag så hungrig att till och med blommorna på hyllan intill skrivbordet såg ut som en gourmetsallad i mina ögon. Då kände jag att det fick räcka; redde upp det sista och loggade ut från min sista jobbdag detta år.

So far, so good …

Jag knallade iväg till butiken och köpte varsin microfärdig portion med mat åt mig dottern, som var hemma och förmodligen undrade vart jag hade tagit vägen. Innan jag åkte iväg till jobbet på förmiddagen, sa jag till dottern att jag inte är borta så länge; att jag slutar förmodligen redan vid 13-tiden …
Nåväl, dottern hade det inte gått någon nöd på. Hon hade påbörjat ett nytt tavelprojekt, och hade kastat i sig ett par mackor när hunger blev för stor.

Väl hemma värmde vi maten och käkade våra matportioner i soffan framför ett påbörjat avsnitt av Johan Falk. Det är för övrigt helt otroligt hur goda Kokki-Kartanos köttbullar med mos kan vara när hungern är olidlig!

Vid 15:30-tiden drog dottern iväg till stallet. Själv slogs jag av att vi hade något särskilt inplanerat klockan 16 i dag. Snabbt kom jag på att det var nog dottern som tidigare hade pratat om att det var då hon skulle iväg till stallet, men hade under dagen bestämt sig för att åka en halvtimme tidigare.

Aaah, home-alone – hela kvällen! tänkte jag när dottern ropade hejdå och stängde dörren bakom sig.
Jag hann tänka att nu ska jag dricka kaffe och blogga i lugn och ro, men först ska ta hand om tvätten.

Well, sagt och gjort! Jag vek den torra tvätten, hängde upp de rentvättade kläderna, sorterade den smutsiga tvätten och fyllde tvättmaskinen igen. (Intresseklubben antecknar – I know!)
Därefter tänkte jag koka kaffe, men kom på att en väninna ringde ju på vägen hem från jobbet, och jag hade lovat att ringa upp.

Medan signalerna dröjde, kände jag hur jag sakteligen började slappna av och såg framemot den stundande kaffekoppen och bloggen. Men ändå kunde jag inte riktigt skaka av mig känslan av att jag hade glömt något …

10 minuter in i samtalet får jag plötsligt ett sms: ”Är det jag som har råddat med tiderna, för det står Nilla i min kalender”

Helvete, massagetiden!!

HUR kan man glömma en massagetid!? Och inte bara en gång – detta är andra gången inom loppet av mindre än två månader som jag har glömt att jag har en massagetid!
Gaah!

Som tur var hade klockan inte hunnit bli mer än 16:15, så det var bara att rusa ut till bilen och hasta iväg de några kilometrarna till massören.
Ska man se det positiva i kråksången, hann jag i tid och jag är betydligt mer avslappnad nu än vad jag var innan jag åkte dit.

Nåväl, det var min dag i korta drag …

Och självklart kan jag inte skriva ett helt blogginlägg utan att tjata lite om min bok … (Sorry!)

Dagarna efter att andra upplagan anlände, och fram till jul, var det smått hektiska dagar. Bokförsäljning hemma, bokförsäljning vid Saluhallen (som för övrigt kanske inte gick så bra som jag hade hoppats på, även om jag inte borde klaga), leverans till återförsäljare; bokförsäljning hemma, leverans till återförsäljare, bokförsäljning hem… ja, ni fattar!

Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet, glädje och lycka jag känner över att Ni läser, köper, lånar, delar och hör av er!
Aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att Mija Wadö skulle få ta så stor plats i Österbotten!

För mig har kriminalkonstapel Mija Wadö redan under många år verkat och levt sitt eget liv i Österbotten, men nu verkar det som om ni är många där ute som också vill ha henne i era liv. Så otroligt roligt!
TACK!

Samtidigt vill jag tacka alla som hör av sig per kommentar, PM, mejl, hashtaggar, o.s.v. TACK! Jag läser varje kommentar, varje PM, varje mejl, varje hashtagg som publicerats på ett öppet konto. Och lika glad blir jag varje gång jag ser att någon har läst!

Roligt också att ni är flera som har hört av er nu efter jul, och velat köpa boken. Kan inflika att det fortfarande finns böcker så det garanterat (förhoppningsvis) räcker för ett bra tag framöver. Det är bara att höra av er ifall ni önskar svänga förbi och köpa ett exemplar av ”I rättvisans blod”. Signering fås på köpet, om man så önskar.

Annat som är väldigt roligt och – framför allt – väldigt nervpirrande, är att jag fått ett första smakprov på hur det kommer att låta när Anja Lundqvist läser in ljudboken!!
Vet inte hur många gånger jag lyssnat på klippet, och lika ofattbart är det varje gång! Bara tanken på att Anja läser in min bok gör ju att man blir något starstruck …
Om du också vill ta del av hur det kommer att låta, klicka här!
Kan tillägga att ljudboken släpps den 26 januari 2021, ges ut av Lind & Co och kommer att finnas tillgänglig på alla ljudbokstjänster (streaming som download).

Som vanligt avslutar jag inlägget med en bild.
Den otroligt fina muggen (som vid mottagandet var fylld med en massa choklad) som syns på bilden fick jag av min syster i ”Grattis-till-andra-upplagan”–present.
När jag och syrran var till Seinäjoki på julshopping i november gick jag och sneglade på muggen inne vid Indiska. Dels för att den pryds av leoparder och dels för dess storlek (den rymmer hela 8(!!) deciliter!). Men jag köpte den aldrig.
Som de flesta vet är jag en riktig kaffejunkie. Jag dricker kopiösa mängder kaffe varje dag. Och att tömma en kopp kaffe tar inte heller många minuter.
Muminmuggarna som jag samlar på, och som jag normalt dricker mitt kaffe ur, rymmer ca 2 dl. När jag enligt kaffekokarens mått kokar 4 stora koppar kaffe, brukar kaffemängden resultera i ca 2,5 muminmugg. Ungefär samma mängd som jag nu har i min leopard-mugg vid fototillfället …
Denna mugg kommer att bli så perfekt när jag drar igång med mitt skrivprojekt igen, efter lite välbehövlig skrivledighet!

… och som vanligt: kom gärna med förslag på vad ni vill läsa om i bloggen!

© Nilla Kjellsdotter

Publicerad av Nilla Kjellsdotter

Författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: