Tjugohundratjugoett

Plötsligt hade vi nytt år då. År 2021. Tjugohundratjugoett – inte tvåtusentjugoett.
Hur känns det då? Ingenting, faktiskt. Annat än att jag, precis som alla andra år, tycker att året har gått fort.
Det är verkligen märkligt hur åren spinner på medan man är vuxen. När man var barn var ett år mycket längre, än vad det är i dag …

Och precis som alla andra år den här tiden, har jag ingen riktig uppfattning om vad det är för dag; varken veckodag eller datum. Men almanackan skvallrar om att det är lördag, den 2 januari.
På tisdag är det back-in-business som gäller, och på torsdag börjar barnen i skola igen. Rätt skönt, faktiskt. Då är det åter till vardagen och rutiner som gäller.

Själv är jag en sån som mår bra av rutiner. Inrutat och tryggt. Men samtidigt njuter jag öronen av mig (kan man förresten säga så?! Klingade kanske inte helt rätt …) då jag får strunta i rutiner, vardag och bara njuta av ledighet. Att dagtid få sträckkolla Netflix-serier, pimpla kaffe, frossa i choklad (som jag för övrigt inte är nåt stort fan av …), spela spel med familjen, för att kvällstid (efter att barnen har lagt sig) ta ett glas rött, frossa i diverse olika delikatessostar (två stora favoriter (bland många, många, många väldigt goda varianter!) är Medelhavsgouda och Romrussinost – jag vet, det låter döäckligt, men t o m jag som inte tycker om romrussin diggar den!), fortsätta kolla på Netflix-serier eller nån ny film på C More tillsammans med maken, och vara vaken alldeles för okristligt-länge.

Något jag borde ta itu med inom de närmaste veckorna, är att återuppta skrivandet av del tre i Morden i Österbotten, arbetstitel ”I Guds blod”.
Projektet har stått stilla alldeles för länge. Även om det är ett medvetet, förnuftigt och välbehövligt beslut. Ändå kan jag inte frånse det faktum att för varje dag som jag inte skriver, står projektet fortsättningsvis stilla. Det är bara jag, och uteslutande bara jag, som kan driva manuset framåt.
Som sagt, dags att ta mig i kragen. Fast först ska jag fortsätta att njuta av ledigheten bara lite till …

På tal om att skriva; som de flesta säkert vet vid det här laget (med tanke på hur mycket jag tjatat om det), är att min debutbok I rättvisans blod kommer ut som ljudbok den 26 januari (nedräkningen har börjat, kan man lugnt säga!).
Ljudböcker är inget jag tidigare direkt lyssnat på. Jag har liksom inte lyckats få den bokformen att funka för mig. Tidigare gånger när jag testat att lyssna på ljudböcker (för ca 5-8 år sedan) har jag gjort det medan jag kört långtradare och segat på längs E4:an från Stockholm, ner mot Skåne. Alla brukar ju prata om hur fantastiskt det är att lyssna på ljudböcker medan man kör bil. Och det är det säkert. Om man inte själv är en skrivande själ, som börjar fundera på meningsuppbyggnader, fantastiska ordval och eget skrivande. Vad kommande delar kunde handla om, hur karaktärerna ska utvecklas, hur man lyckas få läsaren på villospår, o.s.v.
Inte förrän under den gångna hösten, då jag insåg att jag borde ju nog verkligen försöka sätta mig in i ljudboken, om jag själv ska ge ut en ljudbok. De flesta skulle säkert ha gjort det före de skrev avtal om en ljudbok, men … Så fungerar uppenbarligen inte jag!

Nåväl, under hösten skapade jag ett BookBeat-konto och gav ljudböckerna en ny chans. Jag började förstås med att lyssna på deckare som Anja Lundqvist har läst in. Och jag kunde snabbt konstatera att hon har precis en så behaglig ”deckarröst” som jag hade föreställt mig. Nästa bok blev en deckare av en författare som också är utgiven på Lind & Co, Samuel Karlsson, som har skrivit en deckarserie om Jessica Jackson. Jag lyssnade på första delen i serien, ”Morden på Mörkö”. En helt okej deckare, och inom sinom tid kommer jag säkert att lyssna på de fortsatta delarna också.
Därefter lyssnade jag på nån kort deckarnovell, för att sedan fortsätta med Lars Keplers serie om Joona Linna.

I ärlighetens namn har jag inte läst en enda deckare av Lars Kepler(!), även om så gott som alla deras böcker hittas i bokhyllan i vårt ”hemmabibliotek”. Pinsam bekännelse – I know! – men det är faktiskt sant. Och det beror på att jag under de senaste ca sju åren har läst så oerhört få böcker, p.g.a. att jag varit upptagen med eget skrivande.

Medan jag befinner mig i ett eget skrivprojekt förmår jag mig inte läsa andras böcker, hur gärna jag än hade velat. Det funkar liksom inte. Endera kan jag inte koncentrera mig på boken jag läser, eller så stör den mitt skrivande.
Endast under få, utvalda perioder kan jag läsa. Och då blir det alltid att jag väljer endera 1. Camilla Läckbergs senaste bok, 2. Mari Jungstedts senaste bok i Gotlandsserien.
Det är liksom två författare som jag inte sviker, och som jag slaviskt följer.

Men tillbaka till ljudboken.
Under hösten läste jag i en författargrupp att det fanns andra författare som också tampades med detta dilemma; att de inte klarar av att läsa andras böcker medan de befinner sig mitt uppe i ett eget skrivprojekt. Då var det en av medlemmarna som tipsade om, just, ljudböcker.
Och faktiskt, tro det eller ej, men just ljudböcker klarar jag av att lyssna på trots att jag själv är inne i en skrivperiod.
Så numera, medan jag viker-, hänger- och sorterar tvätt, plockar i- och ur diskmaskinen, lagar mat, städar, o.s.v. lyssnar jag alltid på en ljudbok. Tidigare brukade jag alltid lyssna på en podd.

Och tack vare ljudböckerna, har jag redan plöjt de tre första böckerna om Joona Linna, och är nu inne på den fjärde.
Visst kan jag hålla med om att det inte är samma sak att lyssna på en bok som att läsa en bok (ifall man är en inbiten bokläsare), men det är ett format som funkar riktigt skapligt, faktiskt. Och hellre lyssnar jag på böcker än att jag inte konsumera några böcker alls. För det är just de två alternativen jag står emellan just nu.
Det enda som grämer mig är att jag inte tidigare upptäckt hur fantastisk ljudboksformen faktiskt är. Att det är ett helt dugligt och fungerande alternativ till den fysiska boken.

Och på tal om det – dags att ta tag i tvätten och lyssna vidare på Sandmannen av Lars Kepler.
Btw, ifall det finns nån annan där ute som ännu inte heller har snubblat över Lars Keplers böcker om Joona Linna, kan jag varmt rekommendera serien! Mycket välskrivna och fängslande böcker. Jonas Malmsjö, som läser in ljudböckerna, gör också ett väldigt professionellt jobb. Som lyssnare dras man lätt med i handlingen.

Och som Netflix-tips kan jag hinta om ”Hjem til Jul” (såå fin och gripande serie, bägge säsongerna!) och ”Kärlek & Anarki” (även om den är något halvgalen och småsnuskig). På C More får ni inte missa de nya ”Beck”-filmerna (så sent som i går kom en ny Beck-film).

Som avslut på inlägget brukar jag alltid bjussa på en bild, så även i dag.
Leopardmönstrade julgranskulor – kan ni tänka er något läckrare?
Jag behöver knappast tillägga att jag blev dökär så fort jag såg dem inne på Rusta, och slängde mig över dem omgående. Så i år fick vår julgrans, annars så röda, julgransbollar sällskap av fem stycken större leopardmönstrade julgranskulor.
Och ja, jag kan redan nu lova att de kommer att hänga i granen även nästa år!

P.S.
Jag har som bäst en frågestund i min StoryInstagram/Facebook – har du en fråga du vill ställa till mig, bring it on!
Jag svarar på alla frågor (på ett eller annat sätt …).
D.S.


© Nilla Kjellsdotter

Publicerad av Nilla Kjellsdotter

Författare

En tanke på “Tjugohundratjugoett

  1. Halleluja för ljudboken må jag säga och är glad för att jag hittat I rättvisans blod där, och har lagt den i min bokhylla och väntar på att 26.1 skall komma så småningom . Skulle inte ljudboks möjligheten finnas så skulle inte jag läsa så många som jag gör. Och det förstår de flesta som vet hur länge det för mig att läsa en bok manuellt , oberoende på hur bra den är.
    Jag skulle ochså vilja skriva men…. än har inte det blivit av . Kalrt man undrar hur andra lägger upp sina texter från fundering till papper osv … har du alltid anteckningsblock med eller dator , eller spelar du in dina funderingar på mobil för at sen skriva ner dem ?
    Skönt med lite länge ledighet nu, skönare med det efter att spänningen från julen lagt sig. Inte samma press på att alla klappar är hittade , inslagna. Att all mat är hemma och skinkan i ugn då den skall. Skall ändå bli skönt att få lite var dag och vända dygnet tillbaka till rätsida både för sig själv och ungarna . Nu ska vi njuta lite till. ….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: