Research: polisarbete, Bibelläsning och det perfekta giftmordet

Nästa fråga lyder: ”Hur gör du din research, för att få allt så trovärdigt som möjligt?”

Det där med research är en knepig fråga.
Jo, jag har självklart en del kontakter och personer jag har rådfrågat gällande olika ämnen, däribland en polis. Men samtidigt är det ingen faktabok jag är ute efter att skriva, jag vill underhålla mina läsare.

Hur underhållande litteratur skall skrivas, och vad den skall innehålla, kan debatteras i all ändlighet. Det finns lika många skrivsätt som antal författare. Och det finns lika många åsikter i frågan som antal läsare.
Själv tillhör jag gruppen deckarläsare som inte gillar att läsa om en massa komplicerat utredningsarbete eller hur gärningsmannen styckar en kropp bit för bit under flera sidors läsning, samtidigt som författaren beskriver i detalj hur det låter, hur blodet sprutar, hur kroppen börjar se ut, hur det luktar, vilka specifika organ som avlägsnas från kroppen, o.s.v.
En bra deckare i mina ögon skildrar vardagliga och verklighetstrogna karaktärer, och har en intressant och framåtdrivande handling. Personligen gillar jag att läsa deckare som lyckas nysta in huvudkaraktärens vardagliga liv lika mycket som brottet och utredningen. Eftersom det är den typen av deckare jag gillar att läsa, är det också den typen av böcker jag försöker skriva.
Om jag själv inte gillar boken, hur ska någon annan göra det då?

När jag började skriva var min tanke att jag ska skriva en deckare som skildrar polisens verkliga arbetsmetoder. Att polisens arbete ska stämma överens med verkligheten till punkt och pricka, att tiden för en DNA-analys och rättsmedicinsk obduktion ska ha samma tidslängd som på riktigt, och att verkliga poliser ska kunna känna igen sig i den fiktiva handlingen.
När jag hörde att en DNA-analys i regel tar flera månader (vill minnas att svaret blev ca fyra månader, men att det i brådskande ärenden kan påskyndas något), insåg jag snabbt att jag får tänka om. Vad ska mina poliser jobba med i fyra månader under tiden de väntar på svaret från DNA-analysen?
Dessutom är polisarbetet i verkligheten ett flermansjobb, som inkluderar ett stort team. I böcker är oftast arbetsgrupperna begränsade till några få personer, som mer eller mindre jobbar dygnet runt, varje dag. Vilket också gäller mina deckare.
Jag insåg ganska snabbt att det nog fanns en orsak till varför ingen författare skriver en deckare som baserar sig på verkligheten till punkt och pricka.

Dessutom är det väldigt få läsare som faktiskt vet hur själva polisarbetet går till i det verkliga livet (och tur är väl ändå det!). De som vet, är oftast själva poliser, och ska man tro ryktet är det få poliser som läser deckare p.g.a. 1. de jobbar med brott, utredningar och elände i verkliga livet, 2. de stör sig på de stora skillnaderna i polisarbetet mellan fiktion och verklighet.

Däremot tror jag på teorin ”ljug som om det vore sant” och ”för att ljuga behöver du veta sanningen”.
Om jag har lyckats på dessa punkter blir upp till läsarna att avgöra. Men när det kommer till research, gör jag betydligt mer research än det jag faktiskt skriver om. Och stundom ändrar jag också medvetet på verkligheten.
Som jag tidigare nämnde: exempelvis utredningsarbetet är ett flermansjobb, i min bokserie är det en liten grupp med krimmare man får följa, där Mija Wadö står i spetsen.
Poliser har inte heller ”fikamöten”, så som jag beskriver; verklighetens chefer är förhoppningsvis mer sympatiska och professionella än vad Elof Wallin är; det finns ingen Snutmorsa på avdelningarna; DNA-analyser dröjer (som nämnt) flera månader, o.s.v.

Var gör jag då min research?
Som jag nämnde har jag haft kontakt med en polis, som har berättat det hen kunnat säga utan att riskera att delge för mycket; jag har haft kontakt med läkare; jag har googlat (att googla är bra, men det kräver också det lilla extra – alla s.k. ”källor” är inte tillförlitliga och det gäller att veta vilka man kan lita på); platser har jag besökt i verkligheten, och självklart har jobbet på juristbyrån bidragit med en hel del nyttig info.
Det är inte bara en gång jag har messat chefen sent en fredag kväll och undrat hur långt straff som är rimligt att en person döms till om hen gör sig skyldig till brott X, eller vad den korrekta rubriceringen är för brott Y. På jobbet sitter jag stundom också och frågar ut chefen kring tänkbara scenarion, straffskalor, o.s.v.

Det här med att googla …
Det knepiga med research via nätet är att en del lagar, brottsrubriceringar, polistermer, o.s.v. skiljer sig mellan Finland och Sverige. Då gäller det att veta om och när de skiljer sig, och vad den korrekta termen och brottsskalan är för just Finland.
Dessutom ska man alltid komma ihåg att ifrågasätta sidornas trovärdighet ifall man inte är hundra säker på att sidan är en tillförlitlig källa.
Med tiden har jag också lärt mig lite grann vilka sidor man kan hitta olika saker på, och ofta när jag researchar för en sak, finner jag samtidigt något jag tror mig ha användning för i framtiden och sparar den sidan.
Skulle jag av någon outgrundlig anledning bli misstänkt (förstås, oskyldigt misstänkt) för ett grovt brott i framtiden, skulle jag ha en hel del att förklara om polisen kollade igenom datorns sökhistorik och dess sparade sidor …
Maken brukar stundom skämtsamt uttrycka sin oro, när jag exempelvis söker på hur man går tillväga för att utföra det perfekta giftmordet …

Andra sätt jag använder mig av för att ta reda på fakta är genom att lyssna på poddar (Rättegångspodden, Mordpodden, P3 Dokumentär, Snutsnack och andra dylika poddar som handlar om verkliga brottsfall).
Från kriminal-/deckarfilmer brukar jag också snappa upp ett som annat. Om det faktiskt är fakta eller enbart fiktion vet man förstås inte alltid, men jag brukar så långt som möjligt kolla upp sanningshalten i påståendena jag har antecknat. Visar det sig att det är omöjligt att kolla upp, samtidigt som det låter sant, brukar jag tänka att håller det i en film, håller det också i en bok.

Och sist men inte minst: jag skriver i en underhållningsgenre.
Mitt syfte är att underhålla och roa läsaren. Ge läsaren en chans att dyka in i en verklighet som förhoppningsvis ligger långt ifrån hens egen, men ändå är en verklighet som kunde vara sann.
Deckare är ändå kanske en genre som överlag kräver mera research än en del andra genrer gör.

Mitt senaste researchprojekt är för övrigt att läsa Bibeln(!).
Ärligt hade jag aldrig trott att dagen, då jag sätter mig vid köksbordet och slår upp Bibeln, skulle komma.
Man ska uppenbarligen aldrig säga aldrig …

Har ni fler frågor och önskemål gällande kommande blogginlägg – LET ME KNOW!
Är så kul att höra vad ni vill läsa om!

© Nilla Kjellsdotter

Förlagsavtal – hur det gick till

Nästa önskemål gällande blogginlägg lyder: ”Berätta hur du gick till väga med utgivningen”.

Själva utgivningen har ännu inte ägt rum. Den digitala ljudboken kommer, som planen ser ut nu, att släppas i början av 2021 (uppskattningsvis januari/februari).
Den fysiska boken, pappersversionen, är än mer oklar. Den kommer inte att ges ut av Lind & Co. Däremot har jag två olika alternativ som jag velar mellan just nu. Förhoppningsvis ska allt klarna under de kommande dagarna. Jag har en del frågor jag vill ha svar på innan jag tar mitt slutgiltiga beslut (det var ju det här med att vela och älta en god stund innan jag bestämmer mig för något…). Men bara beslutet är taget ska väl releasedatum för pappersboken också klarna.
Det jag däremot kan skriva om är hur det gick till när jag fick förlagsavtal.

Ett år innan jag sände manuset till Lind & Co hade jag sänt det till ett annat stort svenskt förlag. Som ni förstår fick jag kalla handen, MEN(!) – det var inget vanligt standardsvar, det var en ”positiv” refusering.
De tyckte att jag skrev bra, hade en intressant historia och att det var kul att få följa med i de österbottniska miljöerna, men (så kom men:et…) deckarmarknaden är hård och tyvärr platsar inte mitt manus in i deras utgivning. De önskade mig lycka till på annat håll, och skrev att jag var välkommen med ett nytt manus i framtiden, ifall jag fortsätter att skriva.

Kort därpå utlyste ett finlandssvenskt förlag en debutanttävling.
”Där hoppar jag på!”, tänkte jag. Men inte heller där gick det vägen.
Därefter läste jag igenom mitt manus, än en gång, och gjorde små ändringar.

I början av januari detta år efterlyste Lind & Co ”nya, spännande berättelser” på sina sociala medier. När jag läste inlägget tänkte jag – Why not?
Jag plitade ner ett följebrev; berättade kort vad min historia handlar om, vem Nilla Kjellsdotter är, och avslutade med (enligt mig själv) en jäkla finurlig beskrivning av oss österbottningar. (Detta är inget jag kommer att outa nu, men kanske, kanske jag nån gång i framtiden gör det? Vem vet…).
Så fort mejlet var sänt fick jag ett autosvar som bekräftade mottagandet och att förlaget lovade att återkomma med svar inom 6-10 veckor.

Mindre än en månad senare hade jag fått ett mejl. Det var jobbdag, jag var hemma på lunch och passade samtidigt på att kolla mejlboxen.
Mejlet som fanns i inkorgen trodde jag till en början var ett skräpmejl (utifrån avsändarens namn att döma – sorry, Martina!) som hade slunkit vidare till inkorgen, och jag var på vippen att radera det – OLÄST! Vilket jag turligt nog inte gjorde …
Så när jag öppnade mejlet och insåg att det inte alls var ett skräpmejl, om typ vitaminer, utan ett erbjudande om förlagsavtal blev jag helt ställd.
Reaktionen blev kanske ändå inte så som folk förväntar sig att den skulle ha blivit …

När jag har tänkt på böcker, förlagsavtal och utgivning är det alltid en fysisk bok jag har tänkt på. Antar att det beror på att det är nästan uteslutande den bokformen jag läser. Tanken på att man kunde bli erbjuden ett avtal som gäller för ljudbok eller e-bok hade aldrig slagit mig.
Så när jag läste att jag blivit erbjuden ett förlagsavtal hurrade jag högt, men när jag kom till insikt att det gällde enbart en digital ljudbok blev känslan mer ”men, nää…”
Jag var väldigt splittrad.
Glädjen över att de gillat min bokidé, och att de vill ge ut den, var stor, samtidigt som bokformatet kändes lite sisådär.
Maken däremot, storgillade tanken kring en ljudbok från första stund. Han läser inte böcker, men under årens lopp har han hunnit avverka en och annan ljudbok bakom ratten i långtradaren.
Min bror och far blev också förtjusta när de hörde vad jag blivit erbjuden, och tyckte att en ljudbok vore ju toppen. Jag behöver knappast tillägga att de inte heller läser fysiska böcker …

Som jag i nåt tidigare inlägg redan skrivit är jag den som måste fundera och älta saker och ting, väga för- och nackdelar mot varandra, och vill inte gå in något förhastat.

Eftersom ljudboken inte var direkt bekant för mig, läste jag på och hörde mig för. Det visade sig att den digitala ljudboken är den stora marknaden för deckare i Sverige (inte bekräftat av Lind & Co, eftersom jag ville höra mig för bland oberoende källor). Och efter att ha kollat runt lite här i landet är ljudboken starkt på intågande här också, speciellt bland den yngre generationen, även om vi (som vanligt) ligger något år efter i utvecklingen i jämförelse med Sverige.
Annat som vägde för ljudboken är att den kanske läses av fler än vad en fysisk bok skulle göra. Exempelvis bland mina anhöriga, vänner och bekanta är det många som har uttryckt att det är tur att det blir en ljudbok, annars hade de nog aldrig läst den.
Dessutom, resonerade jag, att det är lättare att ge ut en fysisk bok på egenhand än en ljudbok (jag kan ha fel …). En ljudbok vill man kanske inte ha vem som helst att läsa in. Åtminstone är det inget jag själv skulle vilja (eller kunna) göra. Och de flesta som man skulle ha att tillgå som inläsare här i landet skulle läsa in den på finlandssvenska, vilket sållar bort en del lyssnare från den svenska marknaden (vilket också, naturligt, är den stora läsar-/lyssnarmarknaden, eftersom Sverige är så mycket större än svensk-Finland). Redan nu vill jag tillägga att jag förstår naturligtvis att rollen är förstås också omvänd: har man en rikssvensk inläsare sållar det också bort en del potentiella finlandssvenska lyssnare, och just därför har jag bestämt att det ska bli en pappersversion också!
Och sist, men inte minst: har man en gång debuterat på ett förlag är det (oftast) lättare att få förlagsavtal i framtiden också. Åtminstone om man ska tro statistiken. För då har man redan petat in en fot i bokvärlden. Eller åtminstone en tå.
MEN, för den sakens skull betyder det ändå inte att jag i framtiden är garanterad ett förlagsavtal. Det är jag mycket väl medveten om. Vem vet, kanske jag bara är en sommarfågel som kommer och går? Det får framtiden utvisa.
Förskottet var förstås också något som bidrog till att det skulle ha känts dumt att tacka nej. De brukar säga att förskottets storlek baserar sig på vad förlaget uppskattar att boken kommer att sälja, och att summan man blir erbjuden är hälften av den uppskattade försäljningen. Jag kunde bara helt enkelt inte tacka nej.

I följebrevet till Lind & Co hade jag förstås berättat om mina planer om en deckarserie, och att det insända manuset är tänkt att bli den första delen.
Så fort jag hade tackat ja till avtalet meddelade förlaget att de är intresserade även av kommande delar, såvida försäljningen löper enligt deras förväntan, och bad mig fundera ut ett serienamn.
Serienamnet var ingen svår nöt. Morden i Österbotten. Det var ett namn jag var säker på långt innan jag hade en titel för första boken.
Varför serienamnet kändes självklart beror på:
1. Handlingarna i alla böcker kommer att utspela sig i Österbotten
2. Jag vill lyfta fram Österbotten

När vi hade ingått avtal blev det dags att finslipa manuset. Bl.a. redigering och omarbetning av en del finlandismer, o.s.v. De flesta finlandismerna gick jag förstås med på att revidera, men inte Lillkungs kära syltgris!
Syltgrisen är inte ett direkt känt bakverk i Sverige, och förlagets förslag var att jag skulle skriva bara flottyrmunk, men där gick min gräns. En syltgris är ingen flottyrmunk, det är en syltgris! Punkt. Så formuleringen av meningen med syltgrisen blev slutligen en kompromiss, som jag tror vi båda känner oss nöjda med.

Nästa steg blev val av inläsare. Jag fick förslag om ett par olika inläsare, samtidigt som jag tillfrågades om jag själv hade några särskilda önskemål. Och jag visste direkt– jag ville ha Anja Lundqvist!
Jag fick då veta att hon finns tillgänglig, men att ljudbokens releasedatum kommer då att skjutas fram till början av 2021, istället för den tänkta releasen i november/december. Bollade funderingen med förlaget (ni vet, den där ständiga riskanalysen: för- och nackdelar…), och kom fram till att vi kör på Anja som inläsare. Nu får vi bara hoppas att allt håller och inget oväntat dyker upp p.g.a. Coronan.

Följande steg blev val av omslag.
Det som jag tycker har känts extra roligt med samarbetet med förlaget är att de alltid är måna om att höra min åsikt och att samarbetet ska vara, just, ett samarbete.
Själv har jag förstås inte så mycket kunskap om saker och ting, som ex. vem man ska anlita till att utforma omslaget, men det känns ändå roligt att de inkluderar mig i processen, även om jag i så gott som alla delar förlitar mig till dem.
När jag fick förslag om att Niklas Lindblad (Mystical Garden Design) skulle göra omslaget kollade jag förstås upp honom. Konstaterade snabbt att han har gjort en massa bokomslag, till en hel drös med författare, och blev helt exalterad över att han ska göra omslaget till min bok! En liten debuterande författare från Oravais, Österbotten!
När jag väl fick se omslaget kändes det bara så rätt! Och allt hade plötsligt blivit så verkligt. Jag har ett bokomslag!
Omslagets design var också något jag skulle ha fått ha önskemål kring, men där kände jag att jag hade absolut inget alls att tillföra.
Märkligt ändå hur Niklas lyckades skapa ett omslag som kändes så rätt för min story – för Österbotten, för Oravais, för Mija Wadö… Vilket proffs!

Ljudboken kommer för övrigt att finnas tillgänglig i åtminstone sju år, hos alla svenska återförsäljare som säljer digitala ljudböcker (streaming & download). Känns märkligt att tänka att den ska finnas tillgänglig så länge. Om sju år har jag hunnit fylla fyrtio(!).
Jaiks!

Summa summarum:
Fastän jag till en början kände mig skeptisk till ett avtal om en digital ljudbok, känns det helt rätt nu. Och jag ångrar mig inte för en sekund.
Nu får vi bara hoppas att resultatet blir så bra som vi hoppas på, och att inget skiter sig. (Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag ju den som inte riktigt vågar tro och hoppas på att allt går vägen, förrän det faktiskt bevisligen har gjort det.)

Och gällande omslaget:
– Ja, jag har sett det – och nej, jag tänker inte spoila det. Inte än.
Ni får hålla ut ett tag till…

Har ni fler förslag på bloggämnen får ni gärna tipsa/hotja till!
Jag har ett par önskemål kvar att beta av, men ös gärna på med mer.
Så roligt att höra vad NI vill läsa om. Jag lovar att försöka beta av alla tips och önskemål så gott jag kan.

© Nilla Kjellsdotter


Bästa platsen för kreativitet och var idéerna födds

Bästa platsen för kreativitet”, löd följande önskemål gällande bloggämne.

Ska jag vara tråkig och svara ärligt, har jag nog ingen ”bästa” plats gällande kreativitet. Däremot finns det platser jag föredrar att sitta på. Exempelvis vid skrivhörnan på vinden, sommartid gillar jag att sitta ute på terrassen och ibland blir jag sittande vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan (inte alls optimalt ur ergonomisk synvinkel, vill jag tillägga! Don´t try it at home!).
De gånger jag sitter vid köksbordet eller i soffan beror oftast på att jag vill varva min sittplats och/eller att jag är för lat för att ta mig upp till skrivbordet. Ibland handlar det om att jag är rädd att tappa mitt skrivflow ifall jag är inne i period då allt flyter på.
Ibland brukar jag också varva med att åka till nåt café och skriva.
Den optimala platsen beror helt på tid, sammanhang och i vilken fas jag befinner mig.
Egentligen gillar jag inte att skriva i störiga miljöer, som ex. caféer ibland kan vara. Men stundom är det nödvändigt, för att jag ska lyckas bryta ett segande mönster.

Nackdelen med att sitta hemma och skriva är att man alltid kan fly till annat.
Ofta ser min morgonrutin ut enligt följande: vaknar, ser till att barnen får i sig morgonmål och fixar de till skolan; gör frukost till mig själv, äter min tråkiga tallrik med naturell yoghurt och havreflingor framför Nyhetsmorgon, och börjar därefter skriva. Mitt mål är att inleda mitt första skrivpass vid tiotiden.
Men så var det ju det här med att sitta hemma och vara sin egen chef.
I ärlighetens namn är det inte bara en gång (eller två gånger heller, för den delen) som jag blivit sittande vid teverutan en timme längre än planerat. Ett inslag som är lite för intressant att släppa och jag måste bara sitta kvar en stund till. Ibland behöver det inte ens vara intressant, jag drar mig bara för att fortsätta skriva. Eller så blir tvätten helt plötsligt världens roligaste sysselsättning (att dona med tvätten; färgsortera, hänga, vika… är för övrigt nåt jag faktiskt tycker ÄR roligt).
Är jag inne i en skrivperiod där allt känns motigt; jag vet inte hur jag ska lösa ett problem, jag är inte säker på om en karaktär ska bli dödad nu eller först om tre kapitel, och/eller orden inte kommer till mig – då är det så himla enkelt att fly till nåt annat om man har sin skrivarlya hemma. Det är just de här gångerna caféerna brukar vara till stor hjälp.
På ett café finns det inte så mycket annat att fly till, bortsett från att fylla sin kaffekopp och köpa ett bakverk. Oavsett om jag skriver eller inte, tvingas jag i alla fall sitta och stirra ner i skärmen. Ibland släpper spärrarna där och då, andra gånger gör det de inte. Men ofta blir resultatet ändå det samma: hemma flyter skrivandet på betydligt bättre efteråt.

Min dröm är att nån gång kunna skaffa en riktig skrivarlya (alt. ett arbetsrum) i Vasa. En liten etta med utsikt över någon vältrafikerad gata. Om/när den verkligheten blir av får tiden utvisa. Som läget ser ut i dag ligger den drömmen nog många år framåt i tiden. Men jag tänker att man måste ha drömmar och mål för att ta sig vidare. Annars kommer man ingenvart.
Och vem vet, kanske skrivandet inte alls skulle löpa lättare med en skrivarlya/eget arbetsrum, fastän min tanke nu är att jag inte skulle ha möjlighet att fly till vardagssysslor om jag inte befann mig hemma. Då skulle jag bara ha min dator och kaffebryggare att tillgå.

Tillbaka till kreativiteten och bästa platsen för kreativitet.
Hittills har jag beskrivit var jag jobbar bäst, alltså fysiskt jobbar på berättelsen. Var idéerna födds är däremot en helt annan sak.
Oftast är det inte framför datorn de stora idéerna födds, utan på helt andra platser. I duschen är exempelvis en sådan grej. Antar att det beror på att jag är ensam i duschen och har tid för tanke och reflektion på ett helt annat sätt.
En annan plats var jag ofta får små segment till en handling är på jobbet, när jag står och diskar. Varje dag avslutar jag jobbpasset med att diska undan, och då står jag ofta och tänker på hur jag ska lösa olika kapitel, vad kommande böcker kunde handla om, o.s.v. Och det är inte bara en eller två gånger jag hajat till när nån knackat på dörrposten till köket och/eller harklat sig bakom mig för att de vill mig nåt.
Egentligen är det ganska knäppt att jag, som har ett riktigt harhjärta, har börjat skriva deckare. Ibland blir jag till och med rädd för mina egna ord …
Det tog inte lång tid förrän kollegorna på jobbet insåg hur lättskrämd jag är. De försöker på alla sätt och vis förhindra att jag ska bli skrämd, vilket går så där. Ibland lyckas det, andra gånger inte. Men de blir åtminstone inte längre skrämda av att jag blir skrämd. Jag antar att de numera mer eller mindre räknar med att det oundvikligt, och målet är snarare att minimera dess omfattning. Senast jag var på jobb lyckades en av damerna, som bor i en av lägenheterna bakom juristbyrån, få mig att hoppa högt genom att stå utanför dörren när jag skulle hem på lunch. Tror hon blev lika skrämd som jag blev, p.g.a. min reaktion …

För övrigt tror jag inte att jag skulle vara så lättskrämd om det inte vore för att min hjärna ofta(st) spinner på högvarv i deckarspåren; tänkbara intriger, motiv, gärningsmän, o.s.v.
Annat som ofta väcker idéer till kommande deckare är när jag ser på kriminalfilmer/-serier och/eller läser deckare.
Dessutom kan idéerna komma helt plötsligt, i de mest oväntade situationerna. Till exempel under ett familjejippo! Tänker dock inte säga vilket – åtminstone inte i detta skede … Och det var just under den tillställningen som idén till en kommande ”bok” föddes (om det nånsin blir en bok av den, förstås).

Nu har jag skrivit om kreativitet och idéer. Egentligt borde jag fortsätta att skriva om idétorka, grubbel, skrivkramp och tvivlet från h-vetet! Det är också nåt som tillhör den kreativa processen. Ibland är topparna inte så höga och svackorna inte så djupa, andra gånger är kontrasten betydligt större.
För tillfället befinner jag mig i en lindrig tvivel-/grubbelperiod.
Fördelen med att ha skrivit i många år är att jag numera vet att det tillhör skrivlivet. Fast å andra sidan är det ju så vanliga livet också funkar; ibland går det upp, ibland går det ner. Det är bara att gilla läget, liksom.
I dag kan jag dock trösta mig med att jag har ju i alla fall ett förlagsavtal för bok nr. 1, vilket har underlättat tvivlet under vårens gång. Nu när jag har skrivit klart manus nr. 2 har tvivlet återigen vuxit. Till manus nr. 2 har jag inget förlagsavtal. Förhoppningen är ju att få det, men … Det är just det där ”men:et” som sår ett frö av grubbel.

Nåväl, tiden får utvisa vad det blir av allt. Får jag kalla handen är det väl bara att börja om. Sluta skriva kommer jag aldrig att göra. Aldrig.

© Nilla Kjellsdotter

Camilla Läckberg och hur jag började skriva en deckarserie

I förra inlägget bad jag er komma med önskemål om vad ni vill läsa om, och nu har det ploppat in två stycken via min Facebooksida.
Är ni fler som har önskemål får ni jättegärna höra av er! Allt mottages med tacksamhet!

Den första kommentaren löd:
”Hur kom du på att det var deckare du ville skriva, och vilka är dina favoritförfattare?”

Att jag skulle skriva just deckare har alltid varit självklart. Fast jag har läst mycket, är mitt läsområde väldigt ”smalt”. Deckare är nästan uteslutande den enda genren jag läser, bortsett från enstaka självbiografier.
Men även inom deckargenren är min läsning väldigt begränsad, och än mer åtstramad har den blivit, p.g.a. tidsbrist, sedan jag själv började skriva (dessutom kan jag inte heller under skrivprocessen läsa vad som helst …).
De senaste ca tio-femton åren har jag läst nästan uteslutande bara svenska (enstaka skandinaviska) deckare, och de senaste fem-sju åren är de lästa författarna bara ett fåtal. De författare jag håller mig till nu är sådana som också skriver deckarserier, som jag troget följer.

Min absoluta favoritförfattare är, utan tvekan, Camilla Läckberg. Tätt följt av henne kommer Mari Jungstedt, Emelie Schepp och några till.
Camilla Läckberg ser jag som en förebild på många plan. Hon är driven, målmedveten och jobbar hårt för sina mål. Hon lyckas balansera familjelivet och jobbet, svarar öppet och ärligt(?) på de flesta frågor hon får i intervjuer, och hennes karriär var långt ifrån självklar när hon skrev sin första bok.
Camilla har fått jobba för sin framgång, något hon gärna påpekar i intervjuer. Hon började precis som de flesta andra författare: skrev en bok, jobbade för att nå ut och sålde helt bra för att vara en debutant. Minns att hon i någon intervju har berättat att debuten sålde i 3.000 exemplar, vilket är bra för en debutant. Hon berättar ofta också om de gångerna hon suttit på signeringar och den enda som har kommit är hennes mamma.
Jag tycker Camilla är mänsklig och bär en ödmjukhet som långt ifrån alla lika framgångsrika personer gör.
Och det är nog just hennes mänsklighet som får mig att beundra henne. Att hon öppet och (till synes) ärligt delar med sig av sin vardag på sociala medier; hur hon stundom kämpar för att få allt att gå ihop, hur hon kämpar med deadline, hur orken tryter, och hur hon fortsättningsvis sätter upp nya mål och utmanar sig själv att nå högre.

En annan, vars författarskap, jag beundrar är Emelie Schepp. När hon blev refuserad valde hon att ge ut boken på eget förlag. Hennes mål var att nå ut till så många som möjligt, och hon bestämde sig för att satsa. All-in.
Om jag inte minns helt fel trycktes den första boken i ca 5.000 exemplar, i pocketform. En sjukt stor mängd för en debutant. Men Emelie lyckades. Och jag har för mig att hon i någon intervju har sagt att debuten sålde summa summarum i totalt 40.000 exemplar. En hiskelig mängd!
Emelie är ett levande exempel på att man inte ska ge upp sina drömmar, utan fortsätta jobba för det man tror på. Huruvida det är klokt att trycka 5.000 exemplar av en debutbok tåls däremot kanske att tänkas på …

Hur jag då själv började skriva deckare. Bra fråga. Som jag tidigare nämnt, föll det sig naturligt.
Många har under skrivandets gång ifrågasatt genren och påpekat att det är mycket svårt att skriva en deckare, eftersom den behöver hålla ett visst spänningsmått. När frågorna, och ibland även pikarna, kring genrevalet kom, var det aldrig något jag tänkte på. För mig var deckare det enda jag skulle, och ska, skriva.
Under årens lopp har jag funderat över den här frågan, och med tidens gång har jag börjat förstå vad folk menar. Visst, det kan te sig svårt att skriva deckare. Men samtidigt tänker jag att är man tillräckligt intresserad (eller insnöad, i mitt fall …) av något så löser man det. Jag skulle till exempel aldrig klara av att skriva en bok inom fantasy-/sci-fi-genren, eftersom det är inget jag är intresserad av eller insatt i.

I flera år (över tio års tid, minst) innan jag började skriva tittade jag på hur andra författare skrev sina böcker. Meningsuppbyggnader, dramaturgi, villospår, miljöbeskrivning, karaktärer, språk, o.s.v. Stundom när jag läste en bok kunde jag inse att plötsligt hade fem sidor passerat, och jag hade ingen aning om vad som utspelade sig under sidorna. Det enda jag hade tittat på var språket, meningsuppbyggnader, ordföljd, miljö- och karaktärsbeskrivning, o.s.v. Då fick jag bläddra tillbaka och börja om.
När jag väl bestämde mig för att börja skriva läste jag en del skrivhandböcker. Självklart gärna sådana som riktar in sig på deckargenren. En skrivhandbok jag kan rekommendera till de som drömmer om att skriva deckare är ”Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman” (skriven av Sören Bondeson). Boken borde finnas på bl.a. Adlibris.
Men trots att jag kollat skrivspråk bland andra författare och läst skrivböcker är det inget jag efterapat till fullo. Visst, i skrivhandböckerna finns mycket bra info. Och oftast är det som står där, skrivet av en orsak. Men kom ihåg att det finns lika många författare som skrivspråk.
Eftersom jag redan hade min story klar i huvudet, hade jag en klar plan för dramaturgin, motiv, karaktärer, o.s.v. Under tiden jag läste skrivhandböcker insåg jag att det finns en del regler jag omgående kommer att bryta. Exempelvis antalet karaktärer är kanske i överkant i mina berättelser, i jämförelse med många andra deckare. Samtidigt tänker jag nu att karaktärsantalet måste ju ändå ha hållit, utan att ha blivit rörigt för läsaren/lyssnaren, eftersom det framför allt i ljudböcker rekommenderas att man inte har ett för brett persongalleri. Och det var just för ljudboksformatet boken antogs av Lind & Co.
Samtidigt tänker jag att man kanske behöver vara medveten om vilka ”regler” man bryter när man skriver.
(Tycker för övrigt inte om ordet skrivregler; huvudsaken är att man skriver så storyn håller. Däremot finns det en del goda råd man bör överväga att ta till sig …)

En annan fråga som brukar komma när jag säger att jag skriver en deckarserie, och inte bara en fristående bok, är hur jag lyckas skriva en hel serie.
För mig var det också en sak som var självklar från första stund, att det var just en serie jag ville skapa.
Redan från början såg jag tydligt framför mig huvudkaraktärernas utveckling, vad de hade för förflutet och vad som skulle hända två, tre, fem… böcker framåt. Jag förstod att det var inget jag skulle kunna trycka ner i en bok, såvida jag inte ville ha en bok som var flera tusen sidor lång … Därför bestämde jag mig för att skapa en serie om kriminalkonstapel Mija Wadö.
Under skrivandets gång födds också alltid nya idéer till kommande böcker. I nuläget har jag idéer till minst fem böcker. Idéer som är långt ifrån färdigutvecklade (vilket de inte brukar vara förrän manusets sista punkt är satt), men som har ett tydligt tema, motiv och karaktärer som jag vill skriva om.
Att det faktiskt blir fem böcker är väl inget jag ska flagga alltför mycket för i detta skede, mitt i allt kanske jag får skrivkramp eller blir ratad av förlagen och läsarna. Men åtminstone två manus har jag lyckats plita ner. Under hösten har jag tänkt börja skriva på del tre. Och när den är klar ligger är nog fem böcker inte alltför långt borta.

Svaret på den andra frågan, ”Bästa platsen för kreativitet?”, kommer i ett annat inlägg. Håll tillgodo!

Och har ni fler ämnen/frågor ni vill läsa om – let me know!

© Nilla Kjellsdotter

Pajande rygg, kaffemissbruk och Gekås!

Egentligen borde jag inte alls blogga nu. Jag borde överhuvudtaget inte sitta vid datorn. Eller snarare, jag borde inte sitta alls. Min rygg kommer att ge upp när som helst.

Nackdelen med att vara en skrivande individ är att det blir många sittande timmar vid datorn. Att sitta mycket är väl inte ett problem i sig, men lider man av ryggproblem och krångel med de nedre diskarna är skrivande inte det ultimata.
Med jämna mellanrum (men ändå långt ifrån så ofta som jag borde) brukar jag försöka komma ihåg att stretcha och göra mina små ryggövningar. Det brukar funka någorlunda, tills jag är inne i en intensiv skrivperiod igen eller om diskarna nyss har bråkat (mer än vanligt). Tror jag mig ha en bättre ryggperiod glömmer jag ofta bort övningarna, vilket självklart landar i; just det – katastrof!
Har jag skrivkramp eller idétorka mår ryggen oftast bättre än någonsin …

I dag har jag suttit och redigerat, i sex timmar! Vilket, för mig, är alldeles för lång stund vid datorn (plussa dessutom på den senaste veckans alla redigeringstimmar, som för övrigt mestadels har utförts på en köksstol eller en terrasstol, bara för att jag varit för lat för att ta mig till skrivhörnan …).
Oftast när jag spenderar mina timmar framför datorn brukar jag i något skede, senast efter ca två timmar, ta en paus för att göra något annat en kort stund. Typ färgsortera tvätt, hänga/vika tvätt, laga mat, ringa ett telefonsamtal, vattna blommorna … Ni fattar!
Fast jag spenderar ca sex timmar framför datorn under en dag, sitter jag sällan nonstop och skriver/redigerar. Men i dag gjorde jag det; sex timmar i ett sträck (och jag lär garanterat få sona för det).
De enda pauserna jag haft är när jag har kokat kaffe och gått för att fylla på muggen, vilket inte tar alltför lång tid.
Pajar ryggen de närmaste dagarna vet ni varför! Och jag har bara mig själv att skylla …

När jag ändå är inne och snusar på kaffedrickandet …
Som många andra skrivande själar dricker jag kopiösa mängder kaffe. Ett skrivpass utan en mugg kaffe är inget riktigt skrivpass. Och under ett skrivpass går det alltid åt minst två koppar kaffe. Oftast fler.
Min bror undrade en gång hur många koppar, eller snarare, muggar, kaffe jag dricker varje dag. Jag hade aldrig reflekterat över mängden tidigare, och blev då tvungen att räkna. Kom fram till att muggen med kvällskaffe som jag höll i handen just då var dagens åttonde mugg.
Snittet per dag ligger oftast någonstans mellan sex till tio muggar. Jag är dessutom en sån som inte kan dricka bara en kopp kaffe, utan måste alltid ha minst två. Eller tre.

När jag fick anställning på juristbyrån dröjde det inte länge förrän min kollega lade märke till mitt kaffedrickande och undrade hur många koppar kaffe jag dricker varje dag, och om jag inte får magsår. Än har jag inte drabbats av magsår (knack, knack! – ta i trä …), och förhoppningsvis ska jag inte göra det heller. Tror inte kroppen skulle palla chocken om jag plötsligt var tvungen att lämna bort allt kaffe och all koffein …
Fördelen med jobbet på byrån är att man får dricka ”hur mycket kaffe man vill” (eller så mycket man täcks – snart får väl jag löneavdrag för min kaffeförbrukning … höhö), och eftersom jag är van att sitta och jobba vid datorn med kaffekoppen bredvid mig var det självklart något jag tog till mig direkt.

Nu ska jag ta och göra lite ryggövningar. Min rygg är nu på den nivån att jag har letat fram yogamattan OCH tagit den ur originalförpackningen. I ett år har den legat i centralgarderoben och skräpat. Ett Gekås-fynd som jag gjorde i augusti i fjol, under min skrivvecka i Ullared.

Kan passa på att tillägga att jag är löjligt förtjust (läs: galen!) i Gekås, Ullared. Under förra året var jag dit fyra gånger mellan juni-november (okej, den ena gången räknas knappt, för då kom jag trettio minuter innan stängningsdags. Hann dock ändå få med mig en del kläder, schampo, tvättmedel, handdukar, o.s.v.), varav en av gångerna spenderade jag en hel vecka i byn för att jobba med mitt andra manus.
Tror dock inte det är så vanligt att man övernattar i Ullared under en hel vecka. När jag checkade in på hotellet tittade damen ner på bokningen och höjde på ögonbrynen: ”Jaha, du ska stanna en hel vecka du!?”
De resterande två besökstillfällena bestod av en semestertripp (juni), då stannade vi två nätter; och julshopping (november) med kompis, då stannade vi också två nätter.
I år hade jag självklart också planerat att besöka Ullared. Tre gånger, dessutom. En familjetripp i juni, en skrivvistelse i augusti och en julshoppingresa under hösten. Som Coronaläget ser ut nu kommer ingen av resorna att bli av. Mitt hopp har stått till julshoppingen, men börjar mer och mer inse att den inte heller kommer att bli av.
Tur i oturen ändå att jag/vi inte hade hunnit boka resorna. Det hade varit surt …

Mitt extrema kaffedrickande och besattheten av Gekås är förresten två saker som kännetecknar mig – om man ska tro mina nära och kära.
(Syrran påstod i nåt skede att jag nämner Ullared eller Gekås i varannan mening …)

Men innan jag säger tack för i dag, tänkte jag fråga:

Har ni önskemål om vad jag ska blogga om i de kommande inläggen?
Om så är fallet, let me know!

Just nu känns det som om jag bara svamlar om en massa banala ting. Märks att jag varit borta från bloggandet (alltför) länge …

© Nilla Kjellsdotter

Nystartad författarsida

I går kväll tog jag mod till mig och startade en ”författarsida” på Facebook (Nilla Kjellsdotter). Jag har länge varit kluven till beslutet, och är det fortfarande.
Många har pushat och uppmanat mig under våren att starta en Facebooksida. ”Du måst ju start en författarsido så folk kan hitt de!”, ”Du måst ju nå ut ti folk!”, ”Men du måst ju marknadsför de!”.
Och jo, jag fattar. Jag måste nå ut om jag vill få läsare och få boken såld. Men i mina ögon är jag ingen riktig författare ännu. Jag menar, min bok har ju ännu inte getts ut.
Vem tror jag att jag är som snor författartiteln, utan att boken har kommit ut?

Visst, jag har ingått förlagsavtal med Lind & Co gällande en digital ljudbok. I avtalet finns också en tidsplan för när ljudboken senast skall ha getts ut. Men ändå. Tänk om de ångrar sig? Då står jag där, utan ingenting.
Jag tillhör skaran som har svårt att lita på att saker och ting faktiskt går vägen och verkligen blir av. Har jag ett uppsving i livet, vilket jag har haft i ca ett och ett halvt år nu, går jag stundom och väntar på när allt ska vända och dala neråt igen. Men kanske det blir så när man har stött på många motgångar i livet? Åren före allt började ljusna var långt ifrån smärtfria. Ibland tänker jag att det är ett under att jag tog mig helskinnad genom de helvetiska åren. En plats på psyket var stundvis inte alls långt borta… Men, det var inte det jag skulle skriva om.

Ett exempel på min oförmåga att våga lita på att något bra händer just mig:
Riktigt i början av februari mottog jag mejl från Lind & Co, då hade det gått knappt en månad sedan jag sände in mitt manus (i bekräftelsemejlet stod det att återkopplingstiden var ca 6-10 veckor).
Till att börja med fattade jag inte alls att det var från Lind & Co. Utifrån avsändarens namn trodde jag att det var ett skräpmejl, om typ vitaminer (sorry, Martina!), som hade slunkit till inkorgen. Som tur flyttade jag inte mejlet direkt till skräpkorgen, oläst, vilket jag brukar göra när jag ”förstår” att det är fråga om skräpmejl. Nånting fick mig ändå att öppna det. När jag läste de första raderna blev jag helt paff.
”Hej Pernilla, Tack för underhållande och spännande läsning! Vi har valt att erbjuda dig ett ljudboksavtal …”
Någon hade gillat min story och tyckte att den var underhållande! Vidare i mejlet följde information om royalty och förskott, och uppmaning om att jag skulle höra av mig om det lät intressant.
Nu tycker säkert de flesta att det mest logiska hade väl varit om man snabbt som attan hade skickat att man mer än gärna tackar ja-ja-ja-JAA! till avtalet. Men nej. Inte jag. Jag är då typen som måste analysera allt, väga fördelar mot risker, och kolla upp saker och ting grundligt innan jag bestämmer mig. Något av en kontrollfreak, kan man väl säga.
Kort därpå började jag tänka att det måste nog bara vara ett busmejl, nån som vill jävlas. När som helst kommer jag att få ett mejl med texten: ”Ha! Trodde du – LURAD!”.
Nåväl, jag bombarderade förlaget med X antal frågor de följande veckorna och tänkte på saken ytterligare en vecka till. De sista dagarna i februari kände jag mig redo att underteckna avtalet. Sagt och gjort. Men i det skedet kunde jag ännu inte tro att Lind & Co faktiskt ville, och kommer att, ge ut min ljudbok.
Jag sa till och med till min man: ”Nå, det står ju i avtalet när förskottet ska betalas, vi får ju se då om det kommer in nåt på kontot eller inte. Kommer det inget vet jag att jag blivit lurad.”
Men pengarna kom.
Vid det här laget har ni säkert redan förstått att jag fortfarande inte vågade tro att det kommer att gå vägen. Och än i dag finns tvivlet kvar. Nu tänker jag snarare, ångrar förlaget sig får jag ju åtminstone behålla pengarna. Alltid nåt.

Hur som helst. Hur kom jag förresten in på allt det här? Jo, min tveksamhet och oförmåga att ta till mig författartiteln!
Som ni märker målar jag upp alla sorters katastrofscenarion, och skulle det av nån orsak bli så att boken inte kommer ut har jag, genom att kalla mig författare, snott en titel jag inte varit berättigad till.
Men samtidigt, risken för att första boken inte blir av är ändå ganska liten (fast man vet ju aldrig, allt kan hända …). Och dessutom har jag redan uppföljaren ”klar” (okej, redigering, småpill och förlagsjakten återstår).
Somliga anser att man kan definiera sig som författare om man har gett ut en bok, andra tycker att det är när man har skrivit en bok och därefter planerar att fortsätta skriva, och författarföreningen anser att det är när man har gett ut minst två verk av litterärt värde(!) på svenska.
Själv kommer jag nog aldrig riktigt kunna definiera mig som författare förrän jag kan leva på det (yeah, right! För det är ju så himla lätt i svensk Finland …), alternativt om jag nån gång blir beviljad ett arbetsstipendium för mitt skrivande. Men innan dess – njaa…
Att kalla mig författare är lite som om jag lånar makens skor: de är flera storlekar för stora, men jag kan gå med dem under korta sträckor. Om än mycket klumpigt.

Så hur kommer det sig att jag startade en författarsida på Facebook och en författarhemsida/-blogg då?
Jo, under våren fick jag upprepade påtryckningar om att jag måste marknadsföra mig, skapa synlighet. Själv ansåg jag att det är nåt jag gör sedan när boken väl har kommit ut. Tills en av mina bekanta tittade på mig, med en blick som fick mig att förstå att jag var mer eller mindre dumförklarad, och sa: ”Men inte kan du ju börja marknadsföra dig och starta en sida när boken väl finns tillgänglig. Du måste ju skapa synlighet innan den kommer, så folk vet att den är på G.”

Och därför har jag nu skapat dessa sidor. Som ni förmodligen redan förstått känner jag mig inte helt komfortabel med titeln, men kanske det tar sig så småningom.
Oavsett: jag skriver, jag ska ge ut en bok (eller ja, flera böcker har jag ju tänkt ge ut, eftersom jag planerar en hel serie) och det är det här jag vill jobba med i framöver.

(Nu ska jag försöka infoga en bild …)

Tadaa! Se där – det lyckades! Heja mig, liksom.
Och ja, ni får jätte-jätte-jätte-supergärna följa min Facebooksida. Då blir jag lite extra glad.
…eller min Instagramsida. Då blir jag också glad.

Puss och tack!

© Nilla Kjellsdotter

Oh, well.

Nu har jag då gjort det. Återupptagit bloggandet. Huruvida det blir aktivt, lite grann eller inte alls får tiden utvisa. Men nu är jag här – efter X antal svordomar och ännu fler uppgivna suckar. Kan helt ärligt erkänna att jag är helt inkompetent när det gäller att starta en hemsida, blogg, användarkonto, what-so-ever. Hemsidan är långt ifrån tilltalande, fullständig, vacker, o.s.v. men jag tänker att jag får väl lov att starta så här, så får vi se om jag lyckas bättra på den i något senare skede.

Till er som inte känner mig:
Mitt namn är Nilla Kjellsdotter (okej, egentligen heter jag Österberg, men eftersom det är ett taget namn – jag är gift – tycker jag att Kjellsdotter är mer unikt. Dessutom ger jag min far en chans att få glänsa också …), nyss fyllda 33 år och kommer nu inom det närmaste halvåret att debutera med min första deckare, I rättvisans blod, som är första delen i Morden i Österbotten. Svenska förlaget Lind & Co kommer att ge ut den som digital ljudbok under vintern 2020-2021, och det är skådespelaren Anja Lundqvist som ska stå för inläsning (såvida inget oväntat dyker upp. I Coronatider kan man aldrig vara säker …). En fysisk bok, pappersversion, kommer det också att bli, men mer om det i ett senare skede – jag lovar att informera er så fort allt är spikat!

Jag har alltid drömt om att bli författare (klyschigt, I know!), men det har för mig bara varit något man kan drömma om, för författare är ju inget man blir. Det är ju bara ”något man är” (hur sjutton det nu då skulle gå till!?). Tills för ca 7-8 år sedan – då fick jag en spark i baken.
Under de åren bloggade jag, och det visade sig att min granne, som varit verksam journalist ända tills han blev pensionär, läste min blogg. I något svagt skede hade jag bloggat om min dröm; att jag någon gång, innan jag dör, ska ha skrivit OCH gett ut en bok. Min granne kontaktade mig och skrev att han tyckte att jag ska ta tag i författardrömmen, för han gillar mitt språk och upplyste mig om att jag faktiskt kan skriva.
För mig var det stort, enormt stort, att ha fått hans erkännande. Tror inte han än i dag förstår vad hans ord har betytt för mig, och jag kommer nog aldrig kunna förklara det heller. Ord räcker inte till (trots att jag anser mig ha ett stort ordförråd). Hade han inte kontaktat mig den där dagen hade jag inte haft någon bok klar än i dag. Jag hade förmodligen varit bittrare än någonsin och känt mig som en värpsjuk höna för att jag fortfarande inte hade fått ur mig berättelsen jag bar på.
Nåväl, det var 7-8 år sedan. Lång tid, tänker säkert ni, och undrar om det verkligen tar så länge att skriva en bok. Svaret är både ja och nej.
Till att börja med skrev jag ett annat manus (dess arbetstitel har jag till och med hunnit glömma), som också var en deckare och inkluderade samma huvudkaraktärer som jag använder mig av i dag. Men när jag hade plitat ner ca 350 sidor som innehöll början, mitten och slut kände jag att jag var klar med den. Jag hade varken ork eller lust att redigera storyn. Med andra ord strandade den i skrivbordslådan. Många har ifrågasatt mitt val att ge upp storyn och ansett att det var dumt gjort, men för mig blev den ett bevis på att jag KAN skriva ett komplett manus som inkluderar alla delar. Och det gav mig blodad tand. Tre månader senare började jag skriva på nästa manus, som nu kommer att bli min debut.
Min debutbok tog mig fyra år att skriva, uppföljaren i serien (arbetstitel: I hemlighetens blod) har tagit mig knappt två år att skriva. Målet är att del tre (arbetstitel: I Guds blod) ska ta ca ett till ett och ett halvt år att skriva. Hur det lyckas återstår att se. Planen är att jag under hösten ska ta itu med del tre.

Under skrivandet av del två, I hemlighetens blod, har jag mottagit en del projektstipendier för skrivandet och färdigställandet av manuset. Vilket förstås är riktigt roligt. Minns fortfarande känslan när jag läste mejlet från det allra första beviljade projektstipendiet.
Jag var på väg hem från en kompis och satt i bilen. Aldrig hade jag trott att min ansökan skulle gå vägen. I det skedet hade jag inget förlagsavtal för min debut heller. Oj, vad mitt självförtroende växte i den stunden!
I dag är drömmen att i något skede bli beviljad ett arbetsstipendium. Författandet är verkligen något jag vill (och med tiden – skall!) ägna mig helhjärtat åt, på heltid. Att kunna jobba ostört, samtidigt som man hade årsinkomsten säkrad vore verkligen en dröm. Det skulle förmodligen (förhoppningsvis!) också bidra till att man kunde skriva mera ostört, och på så vis skulle skrivandet kanske inte ta lika lång tid som det gjort hittills. Men, samtidigt trivs jag också på jobbet.

När vi ändå är inne och nosar på jobbet kan jag väl fortsätta med presentationen av mig själv.
Jag jobbar deltid som sekreterare på en lokal juristbyrå sedan ca ett och ett halvt år. Och jag trivs verkligen toppen, både med arbetet och kollegorna (vilket ju är till fördel eftersom jag inte har så många kollegor att välja bland …). Jargongen och humorn är något vi alla delar, och vi har högt till tak. Själv trodde jag att man skulle vara tillknäppt, allvarsam och sträv på en juristbyrå. Det var för övrigt med den uppfattningen jag tackade ja till jobbet (undrar vad det säger om mig?).
Utöver jobbet på ”byrån” och skrivandet är jag också närståendevårdare åt vår son, som har hunnit bli nio år. Han är typ 1-diabetiker, och har haft diabetes typ 1 sedan han var 11 månader gammal. Eller snarare ung. Och lika länge har jag varit närståendevårdare åt honom.
Annat jag kan triumfera med är att jag har ett CE-kort i bakfickan (eller just nu ligger det på köksbordet i plånboken), och därmed är jag berättigad att köra långtradare, vilket jag gör ibland. Nu är det dock skämmigt längesen jag har gjort det (typ ett år sedan!), och till på köpet har min yrkeskompetens löpt ut. Har dock lyckats beta av två av fem kurser. Förhoppningen är att jag skulle få avklarat de sista tre kurserna under hösten, så jag skulle ha yrkeskompetens klappad och klar till vinterns ”kööror”.

Till familjen hör, utöver sonen (nio år), dottern (tretton år), maken, och vår pensionärsfrass Pontus som har hunnit bli hela nitton år! Kan tillägga att katten flyttade in hos oss när den var elva år gammal. Fram tills dess hade han levt ett stillsamt liv hos en ensam pensionär. Tror det blev något av en kulturchock för katten när han kom hem till oss, där det fanns två små yrväder. Speciellt sonen, som vid den tidpunkten inte ens hunnit fylla två år, var extremt energisk (tack och lov har den energin tonats ner till normal nivå i dag).

Under mina aktiva jobba-för-att-bli-författare-år har jag också deltagit i en del skrivarkurser. Bl.a. Skrivarakademin (ettårig kurs), deckarkurser, kreativt skrivande, o.s.v. Jag är också medlem i Svenska Österbottens litteraturförening r.f. – något jag kan rekommendera alla skrivintresserade österbottningar att bli medlem i.
Och är man skrivintresserad men känner sig tveksam över hur man går till väga, eller annars bara vill komma sig ut och träffa andra skrivande individer samtidigt som man får ny kunskap, kan jag varmt rekommendera att man skall delta i en skrivkurs. Kreativt skrivande-kurs, deckarkurs, poesikurs, skriv om ditt liv-kurs, eller vilken annan skrivkurs som helst. Huvudsaken är att den har ett skrivtema som lockar dig.

På tal om kurser kan jag inflika att jag under den gångna hösten höll en ”Lekfullt skrivande”-kurs för lågstadiebarn i byns skola. Kursen arrangerades i Hem & Skolas regi, bestod av fem kurstillfällen á en timme och hade fokus på, just lekfullhet, och kreativitet.
Jag kan inte nog fascineras av hur kreativa barn är, och vilken fantasi de besitter. När jag började med kursen var jag rädd att uppgifterna jag hade med åt barnen skulle bli för svåra, men jag insåg rätt snabbt att det var inget jag behövde oroa mig för. Dessutom tvekar inte barn att fråga om det är något de undrar över eller inte förstår. De är inte alls som oss vuxna. Jag menar, hur många gånger har man inte suttit på en kurs där det varit knäpptyst, ingen har vågat fråga något, och sedan har det visat sig att ingen förstod vad kursledaren menade. Men barn är inte så. De är raka och okonstlade.
Tiden som kursledare åt barnen var mycket givande, även för egen del. Det är så inspirerande att se hur barn direkt börjar jobba. Man ger dem ett ord, och fram växer en hel berättelse. Från ett ynka ord. Där förekommer ingen skrivkramp.
Ska dessutom bli spännande att se var någonstans i livet ”kursbarnen” befinner sig om tio, femton år. Skulle inte förvåna mig om vi om ca tio år har en/flera ung(a) debuterande författare i byn. Talang finns, utan tvekan.

Tja, månne detta ska duga som första inlägg? Som ni märker gillar jag att skriva, gärna långa inlägg. Jag gillar inte att pilla med bilder, och jag kommer knappast att ladda upp bilder till varje inlägg (kanske på sin höjd var tionde inlägg? Ska försöka ha det som mål), vilket jag kan förvarna om redan nu. Men vill ni se bilder från, framför allt, min skrivprocess kan ni besöka mitt instragramkonto: nilla.kjellsdotter.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om får ni gärna komma med förslag. Det är bara att lämna en kommentar.
Kan meddela att jag för en vecka sedan(?) hade på instagramkontot en omröstning gällande om jag ska börja blogga igen, och tack vare den är jag i gång nu. I samma veva frågade jag vad folk helst vill läsa om, och nyckelorden blev skrivande, bokutgivningsprocessen, författarskapet, jobbet, balansen mellan privatliv-jobb-författarskap och sonens diabetes.
Redan i detta skede kan jag meddela att jobbet på juristbyrån är något jag av förklarliga skäl inte kan skriva så mycket om p.g.a. sekretessen. Men så mycket kan jag i alla fall outa att jag får s-e-m-e-s-t-e-r fr.o.m. nästa vecka! Hela augusti kommer jag att vara ledig, och då är planen att jobba flitigt med mina skrivprojekt.

Well, well… Undrar ni över något är det bara att lämna en kommentar eller skicka ett meddelande. Ni finner skicka-funktionen under fliken kontakta mig (i alla fall borde ni göra det, om jag varit tillräcklig teknisk…).

Hoppas jag genom bloggen kommer kunna inspirera någon annan kreativ själ där ute att komma igång med sitt skrivprojekt, och/eller ta itu med sina författardrömmar. För egentligen är det inte så svårt att börja, det enda som gäller är att – just det: börja!

© Nilla Kjellsdotter