Fråga vs. Svar

För drygt fyra månader sedan fick jag frågan här på bloggen, hur jag lägger upp mina texter från funderingar till papper; om jag alltid har med mig ett anteckningsblock eller datorn, eller om jag spelar in mina funderingar när jag kommer på något.
Tanken var ju att jag skulle svara på kommentaren genom ett blogginlägg som behandlar just det här ämnet, men som ni vet har bloggen varit väldigt tyst under vintern/våren.

But well …
Här kommer nu äntligen svaret!

Till att börja med vill jag säga att det finns otaliga varianter man kan använda sig av. Det finns förmodligen lika många knep, som det finns författare.

Själv är jag en sån som plitar ner väldigt lite före jag börjar skriva. Däremot har jag en klar idé i mitt huvud om vad som ska hända.
Jag kan inte påbörja skrivandet av en story förrän jag har den där helt klara ”bilden” inne i mitt huvud. Och med klar menar jag att jag ska ”se” vissa delar av storyn (i mina tankar, alltså).
(Nu blir det flumvarning här! – detta är jättesvårt att beskriva, för just det här skedet är så självklart för mig!)

Det jag alltid behöver ha klart för mig, för att jag ska kunna börja skriva på nåt nytt, är ”temat” för boken.
Personligen har jag ett tema som jag följer när jag skriver de olika delarna, men det är förmodligen ett tema som ingen läsare lägger märke till.
Det kan ex. vara fråga om psykiskt illamående, utsatta barn, våldsutsatta kvinnor, barndomstrauman, gängkriminalitet, o.s.v.
Utöver detta behöver jag också alltid veta vem, vad, när.

Vem blir mördad vs. Vem är mördaren? + Vem löser allt?
Vad leder fram till brottet vs. Vad gör att brottet klaras upp?
När på året utspelar sig handlingen vs. När började mördaren utvecklas till, just en, mördare? + När kommer vändpunkten i handlingen?

Nu vore det ju oerhört enkelt om jag kunde ge ett exempel som gäller bok fyra. Den har jag nu klart för mig vad den ska handla om, men har ännu inte skrivit en enda rad. Jag har heller inte gjort anteckningar, utan allt sitter i huvudet.
Vore det inte för att jag avslöjar vad del fyra kommer att handla om; vilket brott som kommer att begås, vem som begår det, vem som utsätts, o.s.v., hade jag mer än gärna delat med mig av ett exempel på vilka bitar/ramar jag behöver ha klar för mig innan jag sätter mig och skriver.

Eftersom jag nu skriver på en deckarserie, behöver jag också i stora drag ha klart för mig vad som ska hända med huvudkaraktärerna; hur de ska utvecklas, vad de ska tampas med, hur deras privatliv ser ut, o.s.v. Samt vad parallellstoryn ska handla om (och i korta drag, hur den ska utvecklas).
Jag är sån som gillar att läsa böcker med parallellstorys och därför är det nåt jag också vill ha med i mina böcker.

Själv ser jag scenerna väldigt ”filmiskt” i mina tankar. Ofta när jag står i duschen (av alla ställen! – läste, eller hörde, faktiskt nånstans att många bra idéer kläcks just i duschen, för det är ett ställe som man oftast är ensam på och runt omkring är det väldigt få saker som stör ens tankar … fast det var en parentes!) kommer väldigt många scener till mig. Endera scener som jag kan använda i ett pågående skrivprojekt eller i en kommande del. Eller eventuellt i något senare skede.

Summa summarum:
Frågan som löd var om jag skriver ner mina idéer och funderingar före jag börjar skriva.
Svar: Nej. Oftast inte.

Nån enstaka gång har jag skrivit ner det jag kommit på (det handlar då oftast om en krånglig lösning som jag gått och grunnat på i evigheter och inte vill riskera att gå miste om än en gång), men oftast resonerar jag som så att riktigt bra idéer glömmer man inte. Och glömmer man inte, är det värt att skriva om eller spinna vidare på.

Med risk för att det låter som om jag har varje mening, varje kapitel, varje karaktär klar för mig innan jag påbörjar skrivandet, vill jag nu förtydliga att det är ytterst få fragment jag ”ser” före jag sätter mig ner och faktiskt skriver det första kapitlet.
Det mesta växer fram längs vägen.
Exempelvis början – typ de första två-tre-fyra kapitlen – brukar jag på förhand veta vad de ska handla om, men sen växer de övriga kapitlen fram av sig självt.

Personligen brukar jag ofta ha en svacka när jag har skrivit ca 70-100 sidor; då brukar jag strukturera upp berättelsen genom att skriva ner på små post-it-lappar vad de kommande kapitlen ska handla om.
Exempelvis: ”Mija-kapitel: möte på stationen”, ”Sara träffar Jackie” eller motsvarande.
Bara korta meningar, som förmodligen ingen annan förstår sig på, men som gör att jag direkt fattar vad jag har tänkt.

För min del när den här skrivsvackan kommer, handlar det oftast inte om att jag inte vet vad jag ska skriva, utan snarare om strukturproblematik och ”skrivblackout”.
Jag vet inte hur jag ska strukturera upp kapitlen, vilket i sin tur leder till att jag får en total blackout när jag viker upp skärmen på min laptop (trots att jag bara tre minuter tidigare visste exakt vad jag skulle skriva). Vilket i sin tur leder till att jag börjar dra mig för att ägna tid vid datorn.
Därför är de små post-it-lapparna bra att ha. Då är det bara att kolla ”Vad var det jag skulle skriva om här näst?”.
Får man riktigt feeling, frångår man vad som står på lapparna. Det brukar vara ett gott tecken.

En sak som jag också kan tillägga är att jag är ytterst dålig på att göra anteckningar som handlar om karaktärerna/bikaraktärerna, ledtrådarna, o.s.v.
Vilket i sig inte är ett problem så länge jag befinner mig inne i ett skrivflow. Men när den där skrivpausen uppstår (vilket den alltid gör i något skede för min del), är det inte längre så lätt att hålla koll på om den där obetydliga, men ändå så viktiga, bikaraktären hade klarblåa ögon eller nötbruna ögon. Eller om poliserna redan hade följt upp ett specifikt spår. Eller om barnet var fem eller sex år.

Så av den orsaken vill jag förespråka att man ska anteckna mycket, plita ner ett par rader som gör att du lätt kan gå tillbaka och kolla om bilen var en blå Peugot eller en grå Saab.
Orsaken till att jag inte gör det, är för att jag vill inte störa mitt skrivflow när jag skriver på. Då vill jag bara skriva. Och oftast när jag har avklarat ett skrivpass tänker jag att det är inget jag behöver notera, för ”det är ju ändå saker jag kommer ihåg” … (dock inte alltid!)

Så ja, detta är väl i korthet ungefär hur jag brukar göra. Men som sagt, det finns många olika varianter.

Jag vet att många författare måste ha ett relativt långt och utförligt synopsis före de börjar skriva, och det är ju då uppenbarligen en metod som fungerar för dem. Personligen har jag aldrig skrivit ett synopsis. Eller jo, jag försökte en gång, men det ledde till att jag slog knut på mig själv istället för att skriva.
Under mina skrivande år har jag konstaterat att upplägget som jag nu bloggar om, är en variant som fungerar för mig. Och det viktigaste är nog att man hittar en stil som funkar för en själv. Oavsett vad skrivkonstens alla regler säger.

Däremot vill jag inflika att det kan ta en tid före man kommer på vad som funkar för just en själv.
Exempelvis mitt tappra, men misslyckade försök, till att skriva ett synopsis var något jag testade på när jag skulle skriva mitt allra första manus, och det gjorde jag nog bara för att ”alla” sa (både etablerade författare och skrivböckerna jag slukade) att man måste ha ett tydligt synopsis innan man börja skriva.

Hoppas frågan fick ett svar (även om jag ser hur mycket svammel och flum inlägget innehåller)!
Detta är faktiskt ett ämne som är ursvårt för mig att svara på, för det är så självklart för min egen del när en story är ”tillräckligt färdig” för att jag ska kunna börja skriva den.

Har ni läsare fler frågor som ni vill att jag gör ett blogginlägg om, får ni gärna kommentera.
Jag lovar att försöka beta av alla frågor så snart jag hinner!

… en sista grej, som inte har nåt med dagens inlägg att göra:
Har ni sett – hur sjukt är inte detta (syftar på bilden nedanför)?
Bilden är hämtad från Kuriren, nummer 8 (nyligen utkommit). Verkligen oväntat, men roligt!
(Kan dock tillägga att jag har ännu ingen aning om vilket citat det rör sig om! Heheh …)

© Nilla Kjellsdotter