Skrivmål, kreativitetsdödare och boklansering!

Senast jag skrev var det skumpa och firande som gällde. Då hade boken gått vidare till tryck.
Det är en redan en vecka sedan, och jag får nog konstatera att jag är nog inte så bra på att uppdatera bloggen … Åtminstone är jag inte så aktiv som jag önskar att jag hade varit, men … Det blir väl så när livet och vardagen kommer emellan. I guess …

Faktiskt så har jag, igen, lite roliga news som jag snart kommer att droppa! Jag har fått veta preliminär tid för när lanseringen kommer att gå av stapeln! Men mer om det i morgon!

Annat då?
Jag är igång med skrivandet igen, och det känns sååå skönt!
Jag har dessutom strukturerat upp mitt skrivande, något som känns mer än bra! Jag har länge kämpat med min inre press; att jag jämt och ständigt känner att jag måste/borde skriva varje minut jag är hemma och inte sitter vid datorn.
En press som tär på mig och äter upp mig inifrån! För att inte tala om hur dödande den är för kreativiteten …
Därför har jag denna höst lagt ett mål som jag vet att är uppnåeligt, och är något jag kan hålla, och ska hålla.

Mitt skrivmål är:
500 ord/dag, fem dagar per vecka, alternativt totalt 2.500 ord under en hel vecka.
Jag vet, det låter inte mycket för världen, men jag vill hålla det lågt av den enkla anledningen att jag ska känna att jag kan hålla det. Och femhundra ord på en dag är betydligt mer än inga ord alls!
Allt som skrivs utöver dessa 500 ord/dag är bara en bonus. Dessutom räknade jag ut att om mitt färdiga råmanus är, säg totalt 90.000 ord, och jag skriver femhundra ord per dag, fem dagar varje vecka, kommer det att ta ca trettiosex veckor att åstadkomma ett komplett råmanus. Vilket inte heller känns helt omöjligt.
Självklart förstår jag att livet och vardagen i något skede kommer att sätta käppar i hjulen för mina mål, och att det kommer att komma veckor då mina mål inte går att genomföra, men …
Målet om att denna gång lyckas åstadkomma ett klart råmanus under ett års tid känns ändå inte alltför oöverstigligt.

Dessutom tycker jag att det är smart att lägga ett mål per dag – ett mål jag i första hand försöker hålla, men att jag även har ett total mål per vecka, vilket gör att jag kan kompensera för de dagar jag inte lyckats uppfylla mitt dagliga mål.

Som exempelvis denna vecka:
Hela onsdagen gick åt till att flänga och fara på en massa ärenden, på torsdagen jobbade jag + att jag var iväg på både det ena och det andra.
Fredagen däremot, då tog jag igen mina förlorade ord.
Redan innan klockan hunnit slå tio hade jag lyckats skramla ihop närmare sjuhundra ord. Därefter tog jag en paus, gick på en drygt fem kilometers promenad med en väninna och därefter fikade vi en stund. På eftermiddagen satte jag mig vid datorn igen. Slutsaldot för fredagen slutade på närmare 1.600 ord = jag hade kompenserat för både onsdagen och torsdagen och uppnått fredagens skrivmål. Därav var denna veckas mål i hamn.
Vackert så!

Genom mitt über-låga skrivmål har jag under helgen med gott samvete kunnat umgås med familjen i lugn och ro, och inte behövt känna press över att jag behöver skriva.
Visst har tanken om att jag måste skriva ploppat upp nu som då, men då har jag ändå kunnat intala mig att mitt skrivmål per vecka är redan uppnått. Enda orsaken till varför jag eventuellt ska skriva under helgen är för att jag känner lust att skriva, inget annat.

Jag fattar ju att det här låter som helt banala saker, som säger sig självt, men på grund av den inre stressen som jag konstant känner, är det nödvändigt att jag går grundligt tillväga.
Och orsaken till varför jag skriver ett helt blogginlägg om saken är för att jag i framtiden, när kreativitetspressen är tillbaka och långsamt styckar mig i bitar, ska kunna gå tillbaka och läsa inlägget. Förstå att det är okej att bara prestera 2.500 ord på en vecka (trots att det är något många författare har som ett dagligt mål) och påminna mig själv om att jag har varit i den här fasen förut.

Tidigare under hösten/sommaren har jag känt en enorm press och stress över att börja skriva på mitt nya manus, ”I Guds blod”, som är tänkt att bli den tredje delen i ”Morden i Österbotten”.
Rädslan för att börja på manuset har bottnat i att jag varit rädd för att jag inte ska kunna skriva. Att mitt huvud ska vara helt blankt, som ett vitt papper, när jag väl sitter vid tangenterna. Att jag inte ska kunna skriva; alltså inte finna orden, flödet eller berättelsen.
Tills jag denna vecka insåg att jag omedvetet har lagt ett helt ouppnåeligt krav på mig själv – att jag måste skriva korrekt, fenomenalt och storslaget från första stavelsen. Varför … ??
Jag har nog inget bra svar på det. Och jag vet ju egentligen att det är helt omöjligt att sätta en sådan press på sig själv. Ingen skriver ett komplett och briljant manus under själva skrivstadiet. Inte heller under första redigeringsvändan. Inte heller under den andra … Det krävs tid, och åter tid, för att få det bra (och ändå finns det alltid ett visst antal mindre fel som smyger sig i varje färdigt tryckt exemplar!).

Nåväl, bara jag insåg vad som var grunden till att jag slagit knut på min kreativitet, har det känts lite lättare igen. Dessutom har jag överskridit tjugo skrivna sidor nu, något som fått mig att sakta våga tro att även det här kan bli till något.
Mycket är berättat, drivet är igång, men det är många, många kapitel som jag har kvar att berätta. Kapitel som är tydliga i mitt inre, och ”bara” behöver skrivas ner.
Dessutom är det så underbart att få umgås med Mija och Ronnie igen. Som jag längtat efter de två (undrar om de längtat lika mycket efter mig …?). Till på köpet gästar de denna gång platser som jag känner mer än väl, vilket är extra kul …

Så … För att summera det hela:
Skrivandet av del tre är igång, jag har satt upp tydliga veckomål som jag eftersträvar att hålla hela hösten, och framför allt: min debutbok kommer snart att lanseras!
Wiiiih!

Och som vanligt: meddela mig gärna om ni har önskemål om vad ni vill läsa om!

© Nilla Kjellsdotter