Ett smolk i min glädjebägare!

Fy, vad allt känns motigt just nu. Egentligen har jag massor jag borde glädjas åt, vilket jag nog förstås också gör, men det finns en ynka grej jag har hakat upp mig på. En-fu**ing-ynka-grej!
(Ja, sån är jag!)

Nåväl, låt oss tala om de goda grejerna jag borde glädjas åt först.
Saker som familj, hälsa och kärlek är inget jag tänker rabbla upp nu. Det finns där, oförändrat, och är självklart något jag gläds åt (och kanske tar lite för givet ibland). Det jag däremot nu syftar på är boken, mitt författarskap och framgången kring allt.

Till att börja med:
I onsdags hade tidningen Åbo Underrättelser publicerat en recension av min debutbok ”I rättvisans blod”. I och med att jag hittills fått så fina recensioner av de lokala dagstidningarna, har jag varit övertygad om att när/om någon icke-österbottnisk tidning recenserar min bok kommer boken att totalsågas. Men så blev inte fallet. Åbo Underrättelser gav boken en så otroligt fin recension. Och ja, det var med tårar i ögonen jag läste recensionen. Recensenten hade uppfattat boken precis så som jag velat att man som läsare ska uppfatta den. Hon skrev att den var fartfylld, spännande och underhållande. Precis så som jag velat att man som läsare ska uppfatta den – underhållande!
Mitt syfte med deckarskrivandet är inte att ”lära” läsaren något, inte heller att man ska bottna i ett poetiskt och eftertänkande djup, och inte heller att jag ska formulera briljanta konstnärliga meningar som aldrig tidigare blivit skrivna, och inte är jag heller ute efter att vara särskilt nyskapande och åstadkomma något man aldrig tidigare upplevt inom litteraturen. Jag vill underhålla. Och framför allt de inbitna deckarläsarna vill jag underhålla.
Därför kändes Åbo Underrättelsers recension som en verklig mitt-i-prick–recension.

Annat jag borde glädja mig åt är att Topeliusgymnasiet valde att bjuda in mig på självaste Topelidagen, torsdagen 14 januari.
Själv hade jag trott att jag skulle träffa bara en klass, men det visade sig att jag närvarade tillsammans med en klass, samtidigt som resterande skolan hängde med digitalt via skärm.
Själva samtalet upplevde jag att löpte på väldigt fint, och enligt mitt tycke gick samtalet bra. Och framför allt var det så otroligt roligt att få gästa skolan!
Det var för övrigt mitt första författarframträdande i en skola. Tidigare har jag ”bara” gästat bibliotek. Själv blev jag så barnsligt glad när jag märkte att det fanns elever med författardrömmar, och att de dessutom vågade erkänna det högt. Tror aldrig jag hade vågat erkänna min författardröm högt i den åldern.

Annat jag också borde glädja mig åt är att ljudboken släpps alldeles snart (26 januari 2021) och kommer då att marknadsföras i huvudsak i Sverige; att jag har ett inbokat biblioteksframträdande vid Nykarleby stadsbibliotek inkommande måndag (alltså i morgon 18.1.2021), som dessutom kommer att livestreamas via YouTube och kan ses här:

Författarkvällen börjar kl. 18:00 (OBS!! SVENSK TID KL. 17:00!)
Ytterligare kan nämnas att bokförsäljningen fortsätter att flyta på. Jag trodde det skulle bli helt dött gällande bokförsäljningen efter julafton, men nu som då är det fortsättningsvis flera som hör av sig. Och för att inte tala om alla som tar sig tid och hör av sig genom PM, kommentarer, mejl, o.s.v. – ”bara” för att de vill berätta hur mycket de gillade boken, samt hur mycket de ser framemot nästa bok.
Ja, och för att inte glömma: i torsdags hörde en IG-följare av sig och meddelade att hen har nominerat mig till Kulturfondens pris 2021 – något som var högst(!) oväntat!

Som ni märker: jag har massor jag borde glädjas åt …

ÄNDÅ …
Ändå kan jag inte låta bli att sluta tänka på den där ENA stackars människan som på nätet har betygsatt min bok och skrivit en kortfattad ”recension” till hens betygsättning.
Till på köpet är det egentligen ingen värdelös betygsättning!
Om man tänker sig skalan ”svag, medium, hög” landade betygsättningen på medel. Dessutom skriver hen att boken håller som en underhållande deckare (vilket, åtminstone jag anser, är deckarens största syfte – att underhålla!), men kritiken som följer skaver som ett kliande eksem inombords. Hen anser att det ändå var något som inte föll hen helt i smaken, men kan omöjligt peka ut exakt vad det var.

Jaha!? tänker jag.
Om det är något som inte faller en helt i smaken, brukar man väl ändå kunna säga vad det är. Eller?
Det är lite som när man ser folk som recenserar en bok i genre som de normalt inte läser. Varför recensera då, tänker jag?

Okej, jag fattar hur det här låter – som att jag inte alls kan ta kritik. Men jo, det vill jag hävda att jag nog kan.
Exempelvis har jag inga problem med att skaka av mig att någon på Vasa biblioteks hemsida har betygsatt min bok med en stjärna av fem möjliga. Inte heller har jag problem att skaka av mig att någon på nätet har betygsatt boken som svag utan vidare förklaring.
Men just det där, att man bara för sakens skull måste kritisera utan att egentligen veta varför har jag otroligt svårt för. Hade hen exempelvis valt att bara betygsätta boken utan vidare kommentar hade jag förmodligen glatts åt att någon betygsatt boken som ”medel”.
Men, ja …

Så det där är alltså smolket i glädjebägaren för tillfället. Med andra ord en liten skitsak som inte alls är något att haka upp sig på, ändå gör jag det.

Och just i dessa stunder har jag så svårt att glädja mig åt sådant som går bra just nu. Som exempelvis alla saker jag nämnde i början.
Att boken dessutom vid Österbottens bibliotek, från Kronoby till Kristinestad, har totalt över 100 reserveringar, att en del svenska bibliotek (t o m en av Malmös bibliotek!) har beställt in den och att jag under de 2 första månader lyckades sälja över 1.500 böcker betyder skit just nu.

… eller nej, det gör det ju inte – inte egentligen. Men det är för tillfället inget jag kan ta till mig. Jag har helt enkelt bara hakat upp mig på en jäkla liten skit-sak. (Att jag dessutom har PMS underlättar knappast saken …)

Och i grund och botten vet jag ju dessutom också att detta är inget att haka upp sig på. Recensionen kommer från en ynka människa. Alltså är en persons åsikt. Inte ett helt kollektiv. Personen representerar en privatpersons åsikt. Inte hela landets. Varför ska jag haka upp mig på det? Och som tidigare nämnt; att någon har recenserat boken på ett biblioteks hemsida med betygsättningen 1/5 är inget jag hakar upp mig på.
Det borde ju, logiskt sett, vara något som jag stör mig mer på än att någon ger mig en medelbra recension.
… eller?

Så vad vill jag få sagt med detta då – att jag hakar upp mig på petitesser?
Ja, kanske.
Men också att man som ny författare, som debutant, är man kanske inte beredd och mottaglig för allt som skrivs och kritiseras. Det är väldigt få yrken som blir så genomskådade och kritiserade av omvärlden, som konstnärliga yrken. Alla som har läst en bok, skådat en målning, skulptur, o.s.v. har en åsikt. Och ofta har läsaren/betraktaren åsikter om hur författaren/konstnären egentligen borde ha gjort.
Alla har en åsikt, inklusive jag själv när jag läser/lyssnar på en bok. Och alla tycker vi olika, vilket gör att en författare omöjligt kan tillfredsställa alla läsare/lyssnare. Alltid finns det någon som anser att det borde ha skrivits si eller så istället. Det är bara att acceptera. Även om det kanske är lättare sagt än gjort när kritiken väl kommer.

Så till alla som har en författardröm där ute: var beredda på ditt verk – din litterära bebis – kommer att bli föremål för tyckande och tänkande, åsikter och recensioner. Och oftast är det en positiv grej.
För inte vill jag ju heller att folk ska sluta diskutera min bok, sluta recensera, sluta ha åsikter kring den – det är ju på så vis den når ut till nya läsare; genom att folk diskuterar den och rekommenderar den. Och om folk läser, diskuterar, recenserar – ja, då får man helt krasst räkna med att den där kritiken kommer någon gång. Då gäller det bara att man är tillräckligt förberedd (och inte har PMS just i den stunden …).

Nä, hörni. Nu har jag svamlat tillräckligt för i dag. Och förmodligen har alla som orkat läsa till detta bittra slut, fått uppfattningen om att jag är en bitter människa som tycker ynkligt synd om mig själv och inte tål kritik. Men det jag egentligen bara vill förmedla till alla där ute är:
1. Ni med författardrömmar – var beredd på att bli bedömd och recenserad från samma stund som ert verk offentliggörs. Var också beredd på att en del av dessa ”tyckare & tänkare” ska tycka och tänka enbart för sakens skull. Majoriteten av alla som har en åsikt, kan ge en konstruktiv åsikt; en förklaring till varför de tycker så som de gör, men det finns också alltid dem som av ex. avundsjuka ska tycka och tänka.
2. Jag är en helt vanlig människa av kött och blod. Utåt sett kanske jag stundom uppfattas som en stark individ, med skinn på näsan. Och ja, det kanske jag oftast har. Men ibland kommer även den där sårbara konstnärssjälen fram.
3. Jag är kvinna – ibland lider jag av PMS.

Så, då var det sagt!
Och vet ni, det känns faktiskt redan lite bättre.

P.S.
Glöm inte utlottningen som jag har på mitt IG-konto (@nilla.kjellsdotter) och FB-sida Nilla Kjellsdotter.
Två lyckliga kommer att få varsin signerad bok och en tredje kommer att få ett presentkort till BookBeat.
Lycka till!
D.S.

© Nilla Kjellsdotter