Långt över förväntan – tacksam, glad, lycklig.

Nu vet jag verkligen inte var jag ska börja. Boksläppet gick av stapeln i förrgår, och jag kan lugnt konstatera att allt gått låååååångt över mina förväntningar!

Visst hade jag kunnat ana att riktigt inbitna deckarfantaster skulle läsa den i något skede, men att det skulle bli ett sådant uppsving hade jag a.l.d.r.i.g. vågat drömma om!
Eller visst, jag ska inte sticka under stol med att jag någon gång tänkt att tanken, att visst vore det mysigt om Mija Wadö fick bli en del av Österbotten, men … Aldrig hade jag kunnat tro att hon skulle ”komma ut” med ett sådant ståhej!

Livsmedel i Oravais, K-Market i Vörå och Herlers Bokhandel i Nykarleby var de tre ställen jag hade levererat till i förväg. De kunde, precis som Akademiska bokhandeln Gros i Vasa (och jag själv, förstås), börja sälja boken samma dag som den släpptes.
I går hörde både Livsmedel, K-Market och Herlers av sig och ville ha in mer böcker.
Efter jobbet i går på eftermiddagen körde jag en leverans till Nykarleby och en hit till Oravais. I dag levererade jag till Vörå och Livsmedel – igen!
Förhoppningsvis ska nämnda ställen ha böcker så de klarar sig över helgen. Och ni läsare vet nu var de finns!
(I Vasa hittar ni den som sagt vid Akademiska bokhandeln Gros.)

Dessutom vet jag att den är på kommande till åtminstone Jakobstads bokhandel och När-Bok i Närpes, och även till Karis Bok & Papper.
Update: BOKEN FINNS NU VID NÄR-BOK I NÄRPES!

På alltfler bibliotek ploppar den också upp. I nuläget finns den på biblioteken i Vörå, Nykarleby, Korsholm och Närpes. Den är även på väg in till bibban i Jakobstad.
Och ja, jag erkänner – jag följer med via nätet hur många som är i kö på boken! För a.l.d.ri.g. hade jag kunnat tro att det skulle bli kö på min bok till biblioteken innan boken släpptes!
I Jeppis har den som sagt inte inkommit ännu, och där är redan fyra i kö. I Nykarleby och Vörå är 13, respektive 14, i kö. I Närpes är två i kö och i Korsholm är sex stycken i kö.
Så ja, önskar ni låna den via bibban – reservera nu! Så behöver ni kanske inte vänta till efter julen innan ni får läsa.
… eller så köper ni ett eget exemplar. *vinki, vinki*

Som sagt, jag är helt tagen av hur väl mottagen boken är. Förmodligen är jag i något sorts konstigt chocktillstånd ännu.
Efter att Vasabladet och Österbottens Tidning uppmärksammade boken i gårdagens tidning, har intresset för boken ökat ytterligare.
Och jag blir lika till mig varje gång någon skickar och efterfrågar var den kan köpas, berättar att de läst den; att de väntar på del två, eller meddelar att de nyss köpt den och ska börja läsa.

Det här hade jag aldrig kunnat förutspå!
Och jag är så tacksam, överraskad, ödmjuk, glad, lycklig och … ja. Virrig är väl också något jag kan lägga till bland beskrivningarna.

Jag som var så otroligt rädd för att boken skulle risas från dag ett (ja, jag vet – i något skede kommer jag att bli mega-dissad också!) och att byborna skulle tycka att jag svartmålar byn genom mitt ”deckar-hittepå-trams”. Men alla har (hittills) varit så otroligt positiva! Något som både glädjer och förvånar mig.

Tänk om Mija Wadö kunde få bli en del av Österbottens deckarhistoria ändå? Om hon fick bli en frontfigur för Österbotten inom deckargenren?

I onsdags när boken släpptes var jag (naturligt nog) dönervös. Dels över hur pressinfon skulle gå, och dels för att Mija Wadö plötsligt är tillgänglig för vem som helst.
För mig har Mija Wadö varit en del av Oravais i så många år. Jag har burit henne inom mig, känner henne utan och innan, och jag umgås med henne titt som tätt.
Jag vet hur hon tänker, vem hon umgås med, var hon rör sig, vad hon gillar, vilka saker hon brinner för, vad hon avskyr, vad hon bär inom sig … Jag vet nästan allt om henne. (Och jag säger ”nästan”, för jag har en känsla av att hon även för mig mörkar en del sidor och kanske bär på en och annan hemlighet som hon inte berättat för mig.)
Mija Wadö har under så många år varit min fiktiva bästis (jag vet, här sätter jag psycho-varning på mig själv!) och ibland har jag känt att jag känner henne bättre än jag känner mig själv.
Kanske det var just därför jag såg framemot boksläppet med en sådan skräckblandad förtjusning? Rädslan att hon skulle risas och inte gå hem i de österbottniska stugorna.
Hade hon blivit heldissad från första stund, hade jag nog upplevt det lite som om någon hade sagt något illa om mina barn.
(Mija själv hade däremot knappast brytt sig nämnvärt om någon ratat henne, för sån är hon – hon struntar oftast i vad andra tycker om henne.)

Därför är jag så otroligt tacksam, ödmjuk och lycklig över att de som har läst och hört av sig, skriver att de väntar med spänning på nästa bok (okej, jag fattar – de som inte gillar boken hör ju knappast av sig, men …).
ALLA läsarkommentarer gör mig alldeles varm inombords!
(Vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt – TACK!)

Det är ju verkligen det här jag har kämpat för, skrivit för och haft som målsättning – att bli läst.
Däremot hade jag aldrig vågat hoppas, fantisera eller drömma om att det skulle få ett sådant uppsving redan från start.
Jag hade trott att försäljningen skulle börja lite blygsamt, för att sedan närmare jul få lite mera fart; när ryktet om boken kanske hunnit sprida sig.

När jag tryckte upp böckerna var jag för en gångs skull optimist (andra skulle nog kalla det dårskap, snudd på idioti!). Jag tänkte att med det tryckta antalet böcker ska de räcka galant över sommaren och ännu till nästa höst.
Redan i dag tvivlar jag att de kommer att räcka till sommaren. Vilket förstås glädjer mig, men samtidigt grämer det mig också.
Borde jag ha tryckt upp fler? Och om de tar slut, ska jag trycka upp fler då – eller har alla som vill ha en bok redan köpt den då?
Jag antar tiden får utvisa vad jag borde ha gjort eller inte ha gjort …

På tal om gräma …
Något som grämer mig något ofantligt mycket är att jag inte tog bättre hand om läsaren som kom förbi Gros i Vasa på onsdagens pressinfo!
Fy, så jag skäms!
Pressinfon var precis över, och en kund kom in i bokhandeln enkom för att köpa min bok. Hon ville ha den signerad, vilket jag inombords jublade över. Utåt förmedlade jag förmodligen att jag var världens virrpanna och bortkomna typ. Jag hade ingen penna, visste inte vad jag skulle säga och … ja!
Skulle jag ha möjlighet att ge ett första intryck en gång till, skulle jag göra om det alla gånger om!
Så till dig A – läser du detta: ursäkta om jag betedde mig som världens drygaste typ! Jag var en riktig hönshjärna hela onsdagen. Och jag hade aldrig trott att någon skulle komma förbi under onsdagen!
Tusen tack för att du kom, och stort ursäkta för mitt virriga beteende! Ses vi igen, byter jag mer än gärna ett par ord med dig!

Egentligen skulle jag kunna pladdra på hur länge som helst om hur jag känner och upplever allt nu, men jag ska skona er från det.
Jag fattar att detta upplevs som världens skrytinlägg, men jag är bara så otroligt tacksam inför allt.

Efter alla år av slit, alla år av motgångar, känns det äntligen lite lättare igen. Nu tampas jag bara med pressen att få del två klar. Men jag antar att allt måste få ha sin tid …
Och till alla er där ute som har en författardröm, som skriver och kämpar för att nå ut – FORTSÄTT KÄMPA, FORTSÄTT SKRIV! Du har inte förlorat förrän du ger upp!

I kväll ska vi till min mommos och moffas på pizza. Skulle inte förvåna mig om jag somnar sittandes i någon fåtölj i ett hörn medan folk pladdrar på runt omkring mig.
Jag har haft jättesvårt att varva ner den senaste veckan (vilket jag antar är naturligt?).
I går kväll kom min mamma och pappa förbi med blommor och en flaska vin (mitt favoritvin, dessutom!), de stannade på kaffe och vi satt och pratade ett par timmar. Bara en kort stund efter att kaffet var serverat, kände jag hur jag sjönk in i stolen och slappnade av.
Under tiden de var här lade jag undan telefonen och kopplade bort tanken på att jag borde blogga. Det var välbehövligt och för stunden skönt. Samtidigt som jag mer än gärna läser alla fina kommenterar, PM och stories på Facebook och Instagram.

I helgen har jag inga direkta planer, vilket är ett medvetet val. Jag känner att jag måste få tid att slappna av och varva ner. Samtidigt som jag njuter av varje sekund, går jag också på högvarv.
Jag känner mig lite som en sexåring som ska ha sitt allra första kompiskalas. Yrar runt och är helt speedad.
I går på jobbet sa jag till chefen att jag kommer garanterat att bli sjuk under helgen, för det är så jag funkar. När jag gått på högvarv lite för länge blir jag sjuk när jag väl slappnar av. Så nu är det bara att vänta och se vad helgen bjuder på då. Dras jag med värsta flunsan, har jag varvat ner eller är jag fortfarande speedad?

Innan jag avslutar tänkte jag dela med mig av länkarna till gårdagens artiklar i Vasabladet och Österbottens Tidning:
https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/402972
https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/402972
(Råkade också visst outa i intervjun vad jag tänkte på och ”såg” framför mig när vi gick in i slöjdsalen då vi gick rundvandring i högstadiet i samband med dotterns skolstart …)

Som sista avslutning ska jag dela med mig av två fina blomdekorationer jag fått:

Buketten på de två första bilderna har min underbara vän och kollega, Mona, gjort! Jag kan inte nog beundra hennes kreativa sida och öga för detaljer och konst! Egenhändigt har hon pysslat ihop den här dekorationen, och dessutom har hon haft en tanke med alla detaljer som finns med (under helgen kommer jag att publicera mera bilder av dekorationen på mina sociala medier; bl a hur Mona tänkte när hon pysslade ihop den!)!

Buketten på tredje bilden hade min mamma och pappa med sig i går när de kom. Den är så mäktig! Den är dessutom från Floristgaraget så vill ni ha en egen dylik bukett, har ni möjlighet att beställa en av Sandra. Jag kan inte nog beundra hennes buketter! De är så livfulla och vackra. Dessutom brukar hon forma buketterna utifrån person, stil och önskemål.

© Nilla Kjellsdotter