Yes! Tro det eller ej, men i dag har jag lyckats åstadkomma drygt 700 ord = ett kapitel till ”I Guds blod”, tredje delen i Morden i Österbotten.
Sjuhundra ord är ju ingen mängd att skryta om, men för mig känns det stort!
Tror jag aldrig har känt mig så lättad över att skriva något. Kändes verkligen skönt! Även om det inte var helt enkelt till en början …
Ni kanske minns mitt senaste inlägg (Naket och Ärligt), där jag uttryckte min oro för att aldrig kunna skriva någonting mer, samt beskrev i stora drag ”skrivdippen” jag befann mig i? Om inte, läs det inlägget så förstår ni varför jag är så oerhört glad över att kunna skriva igen!
Innan jag satte mig ner och faktiskt aktivt försökte skriva på del tre, kände jag bara en sådan fruktansvärd, enorm ångest över att behöva fylla alla tomma sidor med text.
Som vanligt har jag ju i huvudet en klar bild över vad som ske, var handlingen ska utspela sig, brottet och motivet, o.s.v., men den här gången kändes den lilla detaljen att man faktiskt skall skriva det också helt övermäktig.
Bara tanken på att jag har ca 250-300 tomma A4-sidor som ska fyllas, har fått mig panikslagen innan jag ens hunnit fram till datorn. Men i dag när jag väl satt här, framför tangenterna, med öppet dokument och ögnade igenom det första två kapitlen som jag faktiskt skrev redan i våras, kändes allt så ”naturligt” igen.
Plötsligt förstod jag att jag ska ju inte skriva alla dessa sidor på en gång. Det är ett ca ett-tvåårigt projekt (för min del, i den livssituation jag befinner mig i just nu) att åstadkomma ett råmanus. Och det får dröja innan det är klart. Huvudsaken är att jag skriver.
Okej, det här är väl hur naturliga saker som helst, och för gemene man låter det förmodligen som en självklarhet. Men själv tillhör jag gruppen som slår knut på mig själv och får absolut inget gjort om jag har alldeles för mycket hängande över mig. Och just nu har jag det.
Jag kan liksom inte sortera ur vad som är mest relevant, vad ska jag börja med att beta av, och vad måste jag verkligen göra och vad kan jag prioritera bort.
Dessutom känner jag alltid press över att jag måste skriva de stunder då jag inte skriver (fastän jag bara en halvtimme tidigare har avslutat ett långt skrivpass). Därför har jag beslutat mig för att jag denna höst ska på allvar strukturera min skrivtid bättre. Schemalägg skrivtiden, göra upp många små delmål, inte tumma på min skrivtid och tillåta mig att faktiskt vara ledig de stunder som jag har inplanerad ledig tid för familj och vänner.
Nåväl, nog om det.
Det känns verkligen skönt att ha skrivit ett kapitel igen. Hoppet är tillbaka, och tron om att jag ska lyckas åstadkomma ytterligare ett manus har infunnit sig igen. För det är ju verkligen det här jag vill göra!
Även om jag vet att chanserna för att lyckas kunna försörja mig heltid på skrivandet är ytterst små, är det ändå det jag drömmer om. Och så länge jag inte nått mitt mål, kommer jag att fortsätta kämpa och drömma.
Och förresten, på tal om mål – i kväll skall vi fira!
Lade skumpan på kylning redan i går kväll, men i dag skall den korkas. Ytterligare ett delmål är nått i min bokprocess/mitt författarskap!
Men vad som har hänt får ni veta i morgon …
Meddela gärna vad ni vill att jag ska blogga om!
© Nilla Kjellsdotter
Nilla Kjellsdotter 