What a day …

Puh! säger jag bara …
Skönt att äntligen få sätta sig med ”eftermiddagskaffet” (ja, jag vet att det redan är kväll …). Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt, kan man väl säga.
Inga smärre fadäser dock, men eftermiddagen blev nog inte riktigt som jag hade planerat.

Efter att ha varit ledig från jobbet vid juristbyrån sedan den 11.12, var jag i dag tillbaka på kontoret. Jag började först vid tio, så man kan säga att jag tog verkligen en mjukstart. Egentligen hade jag inte tänkt jobba mer än ett par timmar. Tanken var att jag skulle sluta vid 13-tiden, då det nalkades lunchtid. Men jag fastnade i mönstret ”jag ska bara …”.
När klockan var 13:00 tänkte jag att jag ska bara avsluta det jag höll på med, sedan loggar jag ut. Samma mönster upprepade sig vid 13:30-tiden. Och vid 14-tiden.
När klockan var 14:30 var jag så hungrig att till och med blommorna på hyllan intill skrivbordet såg ut som en gourmetsallad i mina ögon. Då kände jag att det fick räcka; redde upp det sista och loggade ut från min sista jobbdag detta år.

So far, so good …

Jag knallade iväg till butiken och köpte varsin microfärdig portion med mat åt mig dottern, som var hemma och förmodligen undrade vart jag hade tagit vägen. Innan jag åkte iväg till jobbet på förmiddagen, sa jag till dottern att jag inte är borta så länge; att jag slutar förmodligen redan vid 13-tiden …
Nåväl, dottern hade det inte gått någon nöd på. Hon hade påbörjat ett nytt tavelprojekt, och hade kastat i sig ett par mackor när hunger blev för stor.

Väl hemma värmde vi maten och käkade våra matportioner i soffan framför ett påbörjat avsnitt av Johan Falk. Det är för övrigt helt otroligt hur goda Kokki-Kartanos köttbullar med mos kan vara när hungern är olidlig!

Vid 15:30-tiden drog dottern iväg till stallet. Själv slogs jag av att vi hade något särskilt inplanerat klockan 16 i dag. Snabbt kom jag på att det var nog dottern som tidigare hade pratat om att det var då hon skulle iväg till stallet, men hade under dagen bestämt sig för att åka en halvtimme tidigare.

Aaah, home-alone – hela kvällen! tänkte jag när dottern ropade hejdå och stängde dörren bakom sig.
Jag hann tänka att nu ska jag dricka kaffe och blogga i lugn och ro, men först ska ta hand om tvätten.

Well, sagt och gjort! Jag vek den torra tvätten, hängde upp de rentvättade kläderna, sorterade den smutsiga tvätten och fyllde tvättmaskinen igen. (Intresseklubben antecknar – I know!)
Därefter tänkte jag koka kaffe, men kom på att en väninna ringde ju på vägen hem från jobbet, och jag hade lovat att ringa upp.

Medan signalerna dröjde, kände jag hur jag sakteligen började slappna av och såg framemot den stundande kaffekoppen och bloggen. Men ändå kunde jag inte riktigt skaka av mig känslan av att jag hade glömt något …

10 minuter in i samtalet får jag plötsligt ett sms: ”Är det jag som har råddat med tiderna, för det står Nilla i min kalender”

Helvete, massagetiden!!

HUR kan man glömma en massagetid!? Och inte bara en gång – detta är andra gången inom loppet av mindre än två månader som jag har glömt att jag har en massagetid!
Gaah!

Som tur var hade klockan inte hunnit bli mer än 16:15, så det var bara att rusa ut till bilen och hasta iväg de några kilometrarna till massören.
Ska man se det positiva i kråksången, hann jag i tid och jag är betydligt mer avslappnad nu än vad jag var innan jag åkte dit.

Nåväl, det var min dag i korta drag …

Och självklart kan jag inte skriva ett helt blogginlägg utan att tjata lite om min bok … (Sorry!)

Dagarna efter att andra upplagan anlände, och fram till jul, var det smått hektiska dagar. Bokförsäljning hemma, bokförsäljning vid Saluhallen (som för övrigt kanske inte gick så bra som jag hade hoppats på, även om jag inte borde klaga), leverans till återförsäljare; bokförsäljning hemma, leverans till återförsäljare, bokförsäljning hem… ja, ni fattar!

Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet, glädje och lycka jag känner över att Ni läser, köper, lånar, delar och hör av er!
Aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att Mija Wadö skulle få ta så stor plats i Österbotten!

För mig har kriminalkonstapel Mija Wadö redan under många år verkat och levt sitt eget liv i Österbotten, men nu verkar det som om ni är många där ute som också vill ha henne i era liv. Så otroligt roligt!
TACK!

Samtidigt vill jag tacka alla som hör av sig per kommentar, PM, mejl, hashtaggar, o.s.v. TACK! Jag läser varje kommentar, varje PM, varje mejl, varje hashtagg som publicerats på ett öppet konto. Och lika glad blir jag varje gång jag ser att någon har läst!

Roligt också att ni är flera som har hört av er nu efter jul, och velat köpa boken. Kan inflika att det fortfarande finns böcker så det garanterat (förhoppningsvis) räcker för ett bra tag framöver. Det är bara att höra av er ifall ni önskar svänga förbi och köpa ett exemplar av ”I rättvisans blod”. Signering fås på köpet, om man så önskar.

Annat som är väldigt roligt och – framför allt – väldigt nervpirrande, är att jag fått ett första smakprov på hur det kommer att låta när Anja Lundqvist läser in ljudboken!!
Vet inte hur många gånger jag lyssnat på klippet, och lika ofattbart är det varje gång! Bara tanken på att Anja läser in min bok gör ju att man blir något starstruck …
Om du också vill ta del av hur det kommer att låta, klicka här!
Kan tillägga att ljudboken släpps den 26 januari 2021, ges ut av Lind & Co och kommer att finnas tillgänglig på alla ljudbokstjänster (streaming som download).

Som vanligt avslutar jag inlägget med en bild.
Den otroligt fina muggen (som vid mottagandet var fylld med en massa choklad) som syns på bilden fick jag av min syster i ”Grattis-till-andra-upplagan”–present.
När jag och syrran var till Seinäjoki på julshopping i november gick jag och sneglade på muggen inne vid Indiska. Dels för att den pryds av leoparder och dels för dess storlek (den rymmer hela 8(!!) deciliter!). Men jag köpte den aldrig.
Som de flesta vet är jag en riktig kaffejunkie. Jag dricker kopiösa mängder kaffe varje dag. Och att tömma en kopp kaffe tar inte heller många minuter.
Muminmuggarna som jag samlar på, och som jag normalt dricker mitt kaffe ur, rymmer ca 2 dl. När jag enligt kaffekokarens mått kokar 4 stora koppar kaffe, brukar kaffemängden resultera i ca 2,5 muminmugg. Ungefär samma mängd som jag nu har i min leopard-mugg vid fototillfället …
Denna mugg kommer att bli så perfekt när jag drar igång med mitt skrivprojekt igen, efter lite välbehövlig skrivledighet!

… och som vanligt: kom gärna med förslag på vad ni vill läsa om i bloggen!

© Nilla Kjellsdotter

Bokförsäljning vid Saluhallen (tors-lö), andra upplagan, m.m.

Nåja, kanske det börjar bli dags för en uppdatering … Dagarna bara rusar iväg; snart har vi julafton, och innan vi hunnit blinka har vi ett helt nytt år (vågar man hoppas på ett coronafritt år?).

Massor har hänt sedan mitt senaste blogginlägg!
Den första upplagan av ”I rättvisans blod” är slutsåld och den andra upplagan anlände i slutet av förra veckan.
Jag har hunnit få två väldigt fina tidningsrecensioner (en i Österbottens Tidning, den andra i Vasabladet). Det är för övrigt de enda tidningsrecensionerna jag har fått.
För två veckor sedan hade jag ett författarframträdande vid Oravais biblioteket, och i kväll har jag ett författarframträdande vid Vörå huvudbiblioteket. Tiden innan dessa framträdanden har varit, minst sagt, oviss med tanke på rådande coronaläge. Jag vet att det under hösten var många författare som var tvungna att skjuta fram sina framträdanden, vilket jag tycker är oerhört ledsamt, samtidigt som man förstår orsaken till det. Och till syvende och sist sitter vi alla i samma båt. Alla drabbas.
Hoppas innerligt att läget lugnar ner sig nästa år, och att alla författarframträdanden (och allt annat också, för den delen) kan hållas enligt planerna.

Annat som jag vill pusha för är att jag under morgondagen (torsdag 17.12), fredag 18.12 och lördag 19.12 kommer att vara vid SALUHALLEN i VASA och sälja min bok ”I rättvisans blod”.
Kom gärna förbi och säg hej, köp en bok och få en fin julklapp fixad till dig själv och/eller dina nära och kära!
Boken kostar 20,00 € och det funkar med både kontant- och kortbetalning (ej faktura!).

Avslutningsvis vill jag länka till den coola boktrailern som Henrik Thorson har gjort:
https://youtu.be/yFdDszbcIX8

Och glöm inte att följ mig på Facebook, Nilla Kjellsdotter, och Instagram, nilla.kjellsdotter.

Lovar att uppdatera mera så fort tillfälle ges – om inte förr, så under julhelgen lovar jag att återkomma!

Berätta gärna vad du vill att jag ska blogg om!

© Nilla Kjellsdotter

Bokrecension, bokbeställning, julfeelis + mycket mer.

Börjar bli smått tjatigt det här, men åter igen har det förflutit mer än en vecka sedan senaste blogginlägg.

Sist jag bloggade stod jag i startgroparna för signering vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa. Det blev en riktigt lyckad dag, med många besökare som kom förbi för att köpa boken och/eller få den redan inköpta boken signerad.
Ifall nån av er besökare läser detta inlägg – TACK för att just DU tittade förbi!

I dag, en vecka och en dag senare, sitter jag här framför datorn, dricker kaffe och lyssnar på julmusik. För det är väl aldrig för tidigt för julmusik, eller?
Låter man bli att titta ut och förbiser det dystra finländska början-på-vintern–vädret, och koncentrerar sig istället på de brinnande ljusen, dämpade belysningen och julmusiken, kan man faktiskt (nästan) lura sig att det snart är jul.

På tal om jul …
Nästa veckas lördag ska jag och syster iväg på julshopping. Min stora förhoppning är att jag ska lyckas fylla tomtesäcken med klappar innan vi styr kosan hemåt igen (dream on, får jag väl säga …).
I år har jag på känn att det inte kommer att finnas tid att stress-shoppa julklappar de två sista veckorna innan jul. Eller eventuellt kanske det kommer att finnas någon dag med en lucka för stress-shopping, men orken tror jag kommer att lysa med sin frånvaro rätt duktigt.

I mitten av december anländer andra upplagan av ”I rättvisans blod”.
I dagsläget har jag bara ett tiotal böcker kvar här hemma, resten är ute hos återförsäljare/butiker. Det finns en risk för att böckerna kommer att hinna ta slut hos en del återförsäljare och i mitt eget lager innan andra upplagan anländer – MEN:
Ni vet att fler böcker är på kommande!
Möts ni nu inom de kommande veckorna av att boken är slutsåld, vet ni att det kommer mer böcker i mitten av december, och därmed kommer ni att hinna få ett eget exemplar och/eller hinna köpa den i julklapp åt era nära och kära!
So, don’t panic!

På tal om I rättvisans blod: i fredags fick jag min första bokrecension i en tidning.
ÖT, Österbottens tidning, och Yvonne Granqvist Schultz, hade gjort en riktigt fin recension av boken. Tack!
Med tanke på att boken tagits emot med sådan värme av läsarna — en värme som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller vågat drömma om! – var jag övertygad om att tidningarna kommer att såga mig.
Därför var det extra glädjande att läsa recensionen Yvonne hade skrivit! Tack än en gång!

Och ännu på tal om I rättvisans blod
Jag kan fortfarande inte ta in att folk läser den, att böckerna är så gott som slutsålda i eget lager, att en ny upplaga är på G och att Mija Wadö har blivit så väl mottagen och omtyckt i Österbotten.
Ja, jag vet att jag tjatar om detta gång på gång – i v.a.r.j.e. blogginlägg – hur överraskad jag är över bokens varma mottagande, men jag kan faktiskt inte sluta förundras!
När vi tryckte böckerna var jag övertygad om att vi hade tryckt så pass många böcker att vi galant skulle klara oss över julen, påsken och sommaren.
I ett skede minns jag att jag sa åt maken: ”Nå, om inte annat värmer de väl skönt om man bränner upp dem …” när vi tittade på högen med boklådor som staplades in i vårt sovrum.

För att tjata lite än en gång:
Jag kan inte med ord beskriva min glädje, lycka och framför allt tacksamhet jag känner och har känt sedan boksläppet den 21 oktober!
Det är så otroligt, mega-roligt att ni är så många som läser, hör av er, delar och gillar!
TACK, TACK, TACK! ♥️

Whatelse, då?
Har väl hänt en hel massa sedan jag bloggade senast, men vad är av intresse för er att jag berättar?

Kan väl tipsa om att jag gjorde en IG-TV videohälsning i fredags (på min Instagram-sida).
För att fira recensionen jag fick i ÖT gjorde jag en liten helghälsning med presentation av I rättvisans blod, samtidigt som jag läste ett stycke ur boken (OBS! Vill redan nu varna för att jag är verkligen ingen inläsare – det är nåt Anja Lundqvist (inläsare av den kommande ljudboken) kommer att göra tiotusen gånger bättre än mig!).

I torsdags publicerade Kommunbladet en artikel om mig, mitt skrivande och ”I rättvisans blod”.
Artikeln finner ni genom att klicka här och därefter bläddra fram till sida 3!

I onsdags var jag för övrigt till frissan, så nu är mitt hår äntligen rött(!) igen!
Under den gångna veckan har jag också diskuterat med chefen gällande decembermånads jobbtider, så fr o m 14 december kommer jag att vara ledig. Detta för att jag ska kunna lägga allt krut på boken när den andra upplagan har anlänt.

Nu inom november ska jag ännu ansöka om stipendium från Svenska Kulturfonden (något jag borde ta itu med inom de kommande dagarna, kanske redan i morgon) och få det andra manuset så pass klart att jag kan skicka det vidare till förlag för bedömning. Snacka om nervositet …
Ja, och så borde jag börja fundera på julstädningen också. Jag vet att många säger att städning inför julen är överskattad, och – jo, jag fattar pointen; man behöver inte tokstäda bara för att det nalkas jul. MEN tillhör man skaran som hatar att städa och gärna tar storstädningen i samband med julen (bara för att det är roligare att städa, rensa, sortera om man gör det för något speciellt, som ex. julen), så är det absolut nödvändigt att städa den här tiden på året.
I dag har faktiskt maken påbörjat den årliga höst-fönstertvätten, och har tvättat fönstren i vardagsrummet. I ca sju års tid har han bedyrat att han ”i år” kommer att tvätta fönstren i hela huset. Behöver jag meddela att det hittills aldrig har hänt?
Nåväl, jag ser det här som en bra start.
Som jag sa åt honom i dag: ”Du kan ju tänka på vem som hittills har stått för fönstertvätten under de tolv år vi har bott här …”
För att göra det riktigt rättvist kunde ju han få stå för fönstertvätten under de kommande tolv åren då …

Innan jag avslutar dagens flummiga blogginlägg, vill jag ge er ett litet filmtips på en sevärd julfilm: ”Jag kommer hem igen till jul”.
En svensk julfilm, som hade biopremiär i november i fjol. Hittas nu på C More.

Och inför kommande blogginlägg har jag en fråga:
Vad vill ni läsa om? Vad vill NI att jag ska blogga om? Skriv gärna er åsikt i kommentarsfältet!

Ha det gott, så hörs vi i nästa blogginlägg som blir … när det blir!

Recension av ”I rättvisans blod” i ÖT.

© Nilla Kjellsdotter

Signering vid Gros, Vasa (I DAG!).

Längesen sist – jag vet! Och inte heller i dag får ni någon utförligare uppdatering.

Det enda jag just nu vill pusha för och informera er om är:

I DAG (lördag 7.11) MELLAN KL. 11-15 KOMMER JAG ATT SIGNERA MINA BÖCKER VID AKADEMISKA BOKHANDELN GROS I VASA!

VÄLKOMMNA!

En vecka och en dag.

I dag har det gått en vecka och en dag sedan boksläppet av I rättvisans blod, och i dag är första dagen på ca en och en halv vecka som jag känner att jag faktiskt har landat lite och kunnat varva ner.

Missförstå mig inte, jag är så innerligt tacksam och obeskrivligt lycklig över det varma mottagandet boken har fått, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att boken skulle få ett sådant uppsving och varmt mottagande redan från dag ett.
Och det är väl nog just det som gör att jag har känt så som jag har gjort under den här tiden, och är orsaken till varför jag har haft så svårt att varva ner.

Hade jag vetat att reaktionen och mottagandet skulle bli så som det blev, hade det varit annorlunda. Då hade jag kunnat förbereda mig. Men allt ståhej kring boken kom verkligen (för min del) väldigt oväntat.

Dag som natt har jag gått på högvarv och jag har känt mig konstant speedad, något som är extremt utmattande i längden.
När kvällarna har kommit har jag varit totalt slut, dränerad, och jag har somnat snabbt (vilket ju är positivt) för att sedan drömma de sjukaste drömmar man kan tänka sig – jag har blivit jagad av knivmördare, av kor(!!), min familj har blivit attackerad, jag har fått världens diss-recensioner i tidningarna och jag har vaknat kallsvettig efter att jag drömt att boksläppet bara var en dröm och att förlagen kontaktade mig undrade vad jag tror att jag är för nån …

Man kan lugnt säga att hjärnan har varit på maxspeed 24/7 även om jag kroppsligt och fysiskt inte har lyckats uträtta så mycket annat än tvätt, matlagning och signering under dagarna.
Jag har helt enkelt inte lyckats ta in vad som har hänt.

Men i dag – i dag var den magiska dagen!
Ännu i morse när jag vaknade 06:08 av att frassjäv… vår älskade katt ylade efter sällskap (inflik: de senaste månaderna har kattskräll… vår lilla pälsboll haft en irriterande ovana att yla(!) på uppmärksamhet vid 05/06-tiden, bara för att sedan krypa upp i sängen intill en när man ger sig tillkänna för att man tror att han behöver ut – tror demensen börjar kicka in, men å andra sidan har han uppnått en aktningsvärd ålder av hela 19,5 människoår!), kände jag hur det skulle bli ytterligare en dag med raveparty i hjärnan.

Men – på eftermiddagen kände jag plötsligt hur allt svängde! För första gången under denna ca en och en halv vecka lyckades jag slänga mig på soffan och norpa åt mig en 10 minuters gubbvila (något som inte lyckats de tidigare dagarna, hur jag än försökt och kämpat!), och därefter kände jag mig som om jag hade utfört en tio timmars meditation.

Manuset till del två (arbetstitel: I hemlighetens blod) som länge legat på köksbänken i väntan på att jag ska läsa igenom och redigera det ytterligare en (sista?) gång, fick efter dagens gubbvila äntligen sällskap! Och för första gången på länge kände jag att jag hade sinnesnärvaro att koncentrera mig på texten.
Känslan just då var så obeskrivlig!

Äntligen kände jag att nu har jag landat – äntligen är jag tillbaka till verkligheten!

Utöver redigerandet och läsandet av del två har jag i dag svarat på diverse mejl som legat liggande lite för länge, haft kontakt med tryckeriet gällande den andra upplagan och tittat klart ”It – Chapter two” med dottern.
Dottern är en lika stor deckarnörd som jag är. Skräckfilmer är normalt inget vi egentligen tittar på, men eftersom dottern varit hemma från skolan sedan i tisdags på grund av förkylningssymtom, passade vi på att titta på ”It – Chapter two” dagtid medan lillebror var i skolan. Dottern har länge velat se filmen, men själv har jag kanske inte varit något direkt fan av den.
Summa summarum tyckte varken jag eller dottern att den var direkt bra eller läskig. Hade vi sett den en mörk och ruggig kväll hade känslan kanske varit annorlunda …
Sonen däremot hatar allt vad som heter skräckfilmer, clowner, dockor, spindlar och annat som kan uppfattas som skrämmande. Och inget fel med det – dels är han för liten för att se på skräckfilmer, och dels är det bra att han själv känner till sina egna begränsningar och vågar stå för det.

I morgon väntar en (förhoppningsvis!) lugn och avkopplande weekend för mig och maken, något jag verkligen, verkligen, verkligen(!!) ser framemot!
I så många år (ja, faktiskt sedan vi gifte oss, vilket var i augusti 2012!) har vi sett framemot det här och drömt om det här. Och nu ska det äntligen bli av!
Hoppas bara att det inte dyker upp något oväntat som gör att vi blir tvungna att avboka allt. Fast å andra sidan skulle det inte förvåna mig om något oförutsett händer. Med vår sedvanliga ”tur” kommer någonting att skita sig, det skulle inte alls förvåna mig …

Dagens bloggbild får bli en bild av framsidan och baksidan av omslaget till boken, och med den bilden säger jag ”tack och hej” för i dag!

© Nilla Kjellsdotter

En vecka sedan boksläpp – det blir en andra upplaga!

Att dessa inledningar till ett blogginlägg ska vara så svåra! Dessutom vet jag inte i vilken ände jag ska börja …

Som ni vet är boken ”I rättvisans blod” ute, och som ni redan kunnat läsa i de tidigare inläggen har den sålt långt över förväntan!

I dag (onsdag) är det exakt en vecka sedan den släpptes. Jag trodde jag var optimist (andra ansåg att det var snudd på idioti och galenskap …) när jag beslutade mig om upplagans storlek, men i skrivande stund har jag bara knappt 200 exemplar kvar!

MEN misströsta icke! För i måndags beslutade vi att …
DET BLIR EN ANDRA UPPLAGA!!

Det finns en liten risk för att det kan bli ett glapp mellan upplagorna, MEN ni vet att en ny upplaga kommer ifall den första hinner ta slut. Och den andra kommer att komma före jul (såvida det inte blir något knas med leveransen eller på tryckeriet), så ni hinner få den som julklapp fastän den första upplagan skulle ta slut.

Fr o m i dag finns boken också uppe på Adlibris, vilket betyder att alla i Sverige, Finland och Norge har nu möjlighet att beställa boken därifrån!
Adlibris har dock ännu inte upp någon omslagsbild för boken, men det kommer väl förhoppningsvis inom kort.

I övrigt känns det som om livet rullar på i 180 nu … Själv har jag fortfarande inte riktigt fattat vad som har hänt.
Jag har nog inte förstått fullt ut att jag har en bok, som dessutom är utgiven, än mindre har jag förstått att ni är många som läser den, och – många som gillar den! Vilket glädjer mig enormt mycket!
Jag vet att jag redan har tjatat, ältat och upprepat det här hur många gånger som helst, men jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet, ödmjukhet och glädje jag känner varje gång någon taggar mig på sociala medier och/eller kontaktar mig privat för att berätta hur mycket de gillar boken.

Jag hade aldrig (aldrig, aldrig, aldrig …) kunnat drömma om att boken skulle få ett sådant fint mottagande! Speciellt inte här i Österbotten. Jag var rädd att folk skulle tycka att jag svartmålar vår lilla ankdamm med mitt ”deckar-hittepå-trams”.
Jag är så obeskrivligt glad och tacksam.
TACK!

Under helgen utkom också en podd som jag medverkade i strax innan boksläppet. Är ni intresserade av att lyssna finner ni den här:
Pod Scriptum04: Nilla Kjellsdotter och I rättvisans blod

I podden berättar jag bl a om mitt skrivande, hur jag personligen tycker en bra deckare ska vara, känslan när jag blev erbjuden förlagsavtal med Lind & Co gällande en ljudbok – och varför det inte var självklart att tacka ja till erbjudandet, och mycket mycket mer.
Lyssna om ni vill!

Nu ska jag fortsätta signera lite böcker som ska postas inom kommande dagar.
I helgen signerade jag också ett antal böcker.
Tror helgens signeringshög får bli dagens bloggbild.

Men innan jag avslutar – på tal om signering:
Lördagen den 7.11 kl. 11-15 kommer ni att hitta mig vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa!
Då kommer jag att signera böcker dagen lång!
Kika gärna förbi och köp en bok, få din bok signerad eller säg hej.

På återseende!

© Nilla Kjellsdotter

Långt över förväntan – tacksam, glad, lycklig.

Nu vet jag verkligen inte var jag ska börja. Boksläppet gick av stapeln i förrgår, och jag kan lugnt konstatera att allt gått låååååångt över mina förväntningar!

Visst hade jag kunnat ana att riktigt inbitna deckarfantaster skulle läsa den i något skede, men att det skulle bli ett sådant uppsving hade jag a.l.d.r.i.g. vågat drömma om!
Eller visst, jag ska inte sticka under stol med att jag någon gång tänkt att tanken, att visst vore det mysigt om Mija Wadö fick bli en del av Österbotten, men … Aldrig hade jag kunnat tro att hon skulle ”komma ut” med ett sådant ståhej!

Livsmedel i Oravais, K-Market i Vörå och Herlers Bokhandel i Nykarleby var de tre ställen jag hade levererat till i förväg. De kunde, precis som Akademiska bokhandeln Gros i Vasa (och jag själv, förstås), börja sälja boken samma dag som den släpptes.
I går hörde både Livsmedel, K-Market och Herlers av sig och ville ha in mer böcker.
Efter jobbet i går på eftermiddagen körde jag en leverans till Nykarleby och en hit till Oravais. I dag levererade jag till Vörå och Livsmedel – igen!
Förhoppningsvis ska nämnda ställen ha böcker så de klarar sig över helgen. Och ni läsare vet nu var de finns!
(I Vasa hittar ni den som sagt vid Akademiska bokhandeln Gros.)

Dessutom vet jag att den är på kommande till åtminstone Jakobstads bokhandel och När-Bok i Närpes, och även till Karis Bok & Papper.
Update: BOKEN FINNS NU VID NÄR-BOK I NÄRPES!

På alltfler bibliotek ploppar den också upp. I nuläget finns den på biblioteken i Vörå, Nykarleby, Korsholm och Närpes. Den är även på väg in till bibban i Jakobstad.
Och ja, jag erkänner – jag följer med via nätet hur många som är i kö på boken! För a.l.d.ri.g. hade jag kunnat tro att det skulle bli på min bok till biblioteken innan boken släpptes!
I Jeppis har den som sagt inte inkommit ännu, och där är redan fyra i kö. I Nykarleby och Vörå är 13, respektive 14, i kö. I Närpes är två i kö och i Korsholm är sex stycken i kö.
Så ja, önskar ni låna den via bibban – reservera nu! Så behöver ni kanske inte vänta till efter julen innan ni får läsa.
… eller så köper ni ett eget exemplar. *vinki, vinki*

Som sagt, jag är helt tagen av hur väl mottagen boken är. Förmodligen är jag i något sorts konstigt chocktillstånd ännu.
Efter att Vasabladet och Österbottens Tidning uppmärksammade boken i gårdagens tidning, har intresset för boken ökat ytterligare.
Och jag blir lika till mig varje gång någon skickar och efterfrågar var den kan köpas, berättar att de läst den; att de väntar på del två, eller meddelar att de nyss köpt den och ska börja läsa.

Det här hade jag aldrig kunnat förutspå!
Och jag är så tacksam, överraskad, ödmjuk, glad, lycklig och … ja. Virrig är väl också något jag kan lägga till bland beskrivningarna.

Jag som var så otroligt rädd för att boken skulle risas från dag ett (ja, jag vet – i något skede kommer jag att bli mega-dissad också!) och att byborna skulle tycka att jag svartmålar byn genom mitt ”deckar-hittepå-trams”. Men alla har (hittills) varit så otroligt positiva! Något som både glädjer och förvånar mig.

Tänk om Mija Wadö kunde få bli en del av Österbottens deckarhistoria ändå? Om hon fick bli en frontfigur för Österbotten inom deckargenren?

I onsdags när boken släpptes var jag (naturligt nog) dönervös. Dels över hur pressinfon skulle gå, och dels för att Mija Wadö plötsligt är tillgänglig för vem som helst.
För mig har Mija Wadö varit en del av Oravais i så många år. Jag har burit henne inom mig, känner henne utan och innan, och jag umgås med henne titt som tätt.
Jag vet hur hon tänker, vem hon umgås med, var hon rör sig, vad hon gillar, vilka saker hon brinner för, vad hon avskyr, vad hon bär inom sig … Jag vet nästan allt om henne. (Och jag säger ”nästan”, för jag har en känsla av att hon även för mig mörkar en del sidor och kanske bär på en och annan hemlighet som hon inte berättat för mig.)
Mija Wadö har under så många år varit min fiktiva bästis (jag vet, här sätter jag psycho-varning på mig själv!) och ibland har jag känt att jag känner henne bättre än jag känner mig själv.
Kanske det var just därför jag såg framemot boksläppet med en sådan skräckblandad förtjusning? Rädslan att hon skulle risas och inte gå hem i de österbottniska stugorna.
Hade hon blivit heldissad från första stund, hade jag nog upplevt det lite som om någon hade sagt något illa om mina barn.
(Mija själv hade däremot knappast brytt sig nämnvärt om någon ratat henne, för sån är hon – hon struntar oftast i vad andra tycker om henne.)

Därför är jag så otroligt tacksam, ödmjuk och lycklig över att de som har läst och hört av sig, skriver att de väntar med spänning på nästa bok (okej, jag fattar – de som inte gillar boken hör ju knappast av sig, men …).
ALLA läsarkommentarer gör mig alldeles varm inombords!
(Vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt – TACK!)

Det är ju verkligen det här jag har kämpat för, skrivit för och haft som målsättning – att bli läst.
Däremot hade jag aldrig vågat hoppas, fantisera eller drömma om att det skulle få ett sådant uppsving redan från start.
Jag hade trott att försäljningen skulle börja lite blygsamt, för att sedan närmare jul få lite mera fart; när ryktet om boken kanske hunnit sprida sig.

När jag tryckte upp böckerna var jag för en gångs skull optimist (andra skulle nog kalla det dårskap, snudd på idioti!). Jag tänkte att med det tryckta antalet böcker ska de räcka galant över sommaren och ännu till nästa höst.
Redan i dag tvivlar jag att de kommer att räcka till sommaren. Vilket förstås glädjer mig, men samtidigt grämer det mig också.
Borde jag ha tryckt upp fler? Och om de tar slut, ska jag trycka upp fler då – eller har alla som vill ha en bok redan köpt den då?
Jag antar tiden får utvisa vad jag borde ha gjort eller inte ha gjort …

På tal om gräma …
Något som grämer mig något ofantligt mycket är att jag inte tog bättre hand om läsaren som kom förbi Gros i Vasa på onsdagens pressinfo!
Fy, så jag skäms!
Pressinfon var precis över, och en kund kom in i bokhandeln enkom för att köpa min bok. Hon ville ha den signerad, vilket jag inombords jublade över. Utåt förmedlade jag förmodligen att jag var världens virrpanna och bortkomna typ. Jag hade ingen penna, visste inte vad jag skulle säga och … ja!
Skulle jag ha möjlighet att ge ett första intryck en gång till, skulle jag göra om det alla gånger om!
Så till dig A – läser du detta: ursäkta om jag betedde mig som världens drygaste typ! Jag var en riktig hönshjärna hela onsdagen. Och jag hade aldrig trott att någon skulle komma förbi under onsdagen!
Tusen tack för att du kom, och stort ursäkta för mitt virriga beteende! Ses vi igen, byter jag mer än gärna ett par ord med dig!

Egentligen skulle jag kunna pladdra på hur länge som helst om hur jag känner och upplever allt nu, men jag ska skona er från det.
Jag fattar att detta upplevs som världens skrytinlägg, men jag är bara så otroligt tacksam inför allt.

Efter alla år av slit, alla år av motgångar, känns det äntligen lite lättare igen. Nu tampas jag bara med pressen att få del två klar. Men jag antar att allt måste få ha sin tid …
Och till alla er där ute som har en författardröm, som skriver och kämpar för att nå ut – FORTSÄTT KÄMPA, FORTSÄTT SKRIV! Du har inte förlorat förrän du ger upp!

I kväll ska vi till min mommos och moffas på pizza. Skulle inte förvåna mig om jag somnar sittandes i någon fåtölj i ett hörn medan folk pladdrar på runt omkring mig.
Jag har haft jättesvårt att varva ner den senaste veckan (vilket jag antar är naturligt?).
I går kväll kom min mamma och pappa förbi med blommor och en flaska vin (mitt favoritvin, dessutom!), de stannade på kaffe och vi satt och pratade ett par timmar. Bara en kort stund efter att kaffet var serverat, kände jag hur jag sjönk in i stolen och slappnade av.
Under tiden de var här lade jag undan telefonen och kopplade bort tanken på att jag borde blogga. Det var välbehövligt och för stunden skönt. Samtidigt som jag mer än gärna läser alla fina kommenterar, PM och stories på Facebook och Instagram.

I helgen har jag inga direkta planer, vilket är ett medvetet val. Jag känner att jag måste få tid att slappna av och varva ner. Samtidigt som jag njuter av varje sekund, går jag också på högvarv.
Jag känner mig lite som en sexåring som ska ha sitt allra första kompiskalas. Yrar runt och är helt speedad.
I går på jobbet sa jag till chefen att jag kommer garanterat att bli sjuk under helgen, för det är så jag funkar. När jag gått på högvarv lite för länge blir jag sjuk när jag väl slappnar av. Så nu är det bara att vänta och se vad helgen bjuder på då. Dras jag med värsta flunsan, har jag varvat ner eller är jag fortfarande speedad?

Innan jag avslutar tänkte jag dela med mig av länkarna till gårdagens artiklar i Vasabladet och Österbottens Tidning:
https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/402972
https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/402972
(Råkade också visst outa i intervjun vad jag tänkte på och ”såg” framför mig när vi gick in i slöjdsalen då vi gick rundvandring i högstadiet i samband med dotterns skolstart …)

Som sista avslutning ska jag dela med mig av två fina blomdekorationer jag fått:

Buketten på de två första bilderna har min underbara vän och kollega, Mona, gjort! Jag kan inte nog beundra hennes kreativa sida och öga för detaljer och konst! Egenhändigt har hon pysslat ihop den här dekorationen, och dessutom har hon haft en tanke med alla detaljer som finns med (under helgen kommer jag att publicera mera bilder av dekorationen på mina sociala medier; bl a hur Mona tänkte när hon pysslade ihop den!)!

Buketten på tredje bilden hade min mamma och pappa med sig i går när de kom. Den är så mäktig! Den är dessutom från Floristgaraget så vill ni ha en egen dylik bukett, har ni möjlighet att beställa en av Sandra. Jag kan inte nog beundra hennes buketter! De är så livfulla och vackra. Dessutom brukar hon forma buketterna utifrån person, stil och önskemål.

© Nilla Kjellsdotter

BOKSLÄPP I MORGON (21.10)!

Nu kan man lugnt säga att virrpannan går på högvarv!

I MORGON (21.10) ÄR DET ÄNTLIGEN DAGS FÖR BOKSLÄPP!

Känslan just nu är: nervös (förstås!), euforisk, förväntansfull, overklig, men också skrämmande.

Samtidigt som jag får lyckofjärilar i magen av tanken att läsare kommer fr o m i morgon ha möjlighet att ta del av min debutbok (jag har lovat mig själv att sluta kalla den för bebis …), skräms jag också av tanken.
Nu plötsligt kommer alla ha möjlighet att ta del av den historia jag burit på. Folk kommer att läsa och ha åsikter om det jag skrivit. Den är inte längre bara min berättelse. För alla som vill läsa kommer den att finnas tillgänlig.

Missförstå mig inte, jag vill bli läst! Jag vill att läsare ska följa min Mija Wadö; läsa om henne, hennes utredningar och följa hennes personliga utveckling genom seriens gång.
Men känslan är ändå så tudelad.
Jag har ju burit på den här historien under så många, många år och nu plötsligt är den ute. Tillgänglig för alla (som vill läsa, förstås!).
Mija är inte bara min längre. Och jag vill inte heller att hon ska vara det. Min förhoppning är ju såklart att Mija Wadö ska bli en karaktär som många vill ha i sin vardag, följa genom spännande lässtunder. Att Mija Wadö ska bli en känd karaktär för alla österbottniska deckarfantaster (yes, I dream big!).
Men vad händer om jag inte lyckas? Vad händer om folk inte gillar min Mija?

Som sagt, känslorna är tudelade just nu.
Och jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Det är ju det här jag verkligen vill, har under så många år drömt om och verkligen kämpat för. Och nu är jag plötsligt här.
Fast det är väl kanske just det; att jag har drömt om det här under så lång tid och under de senaste åren verkligen kämpat för att nå hela vägen fram.

I ett försök att summera känslan:
Det kan väl kanske liknas lite med känslan man hade inför julafton medan man var barn. I flera månader före jul gick man och längtade och väntade. Månaderna till jul kändes som en evighet. Och när det väl var julafton kunde man inte riktigt ta dagen till sig, för man hade ju gått och väntat och längtat så länge innan. Och plötsligt var den bara där. Dagen D.

Skillnaden nu är att min bok kommer inte bara att finnas under en dag. Den kommer att finnas tillgänglig under lång tid framöver.

I januari blir det dessutom släpp av ljudboken. Då blir det en ny julafton. Ljudboken kommer dessutom att finnas tillgänglig under flera år (sju år, om jag inte minns fel? Jag vet, jag har verkligen koll …), vilket känns ännu mer overkligt och ”märkligt”.
Kommer någon att vilja lyssna? Och hur kommer det att kännas när jag hör en annan människa läsa in boken och tolka mina karaktärer (inte för att jag för en stund skulle överväga att göra det själv – det överlåter jag mer än gärna åt Anja Lundqvist!)?

På tal om ljudboken. Jag tycker att ni ska ta en titt på Lind & Co´s pinfärska vårkatalog för att kika på vilka godingar som är på kommande under våren:
Klicka här!

Pssst! Kikar ni lite extra noga bland titlarna som ges ut enbart som ljudbok kanske ni ser ett bekant omslag, som tillhör en österbottnisk författare …

Dags att summera dagens inlägg:
Boksläpp i morgon, pressinfo vid Gros (Vasa) i morgon kl. 11:00 (kom förbi och säg hej och/eller köp en signerad bok om du råkar vara i stan!), min bok finns nu som ljudbokstitel i vårkatalogen hos Lind & Co, i dag (tisdag) är det sista dagen att delta i utlottningen om ett signerat exemplar av I rättvisans blod på mina sociala medier och – jag börjar bli (surprise!) smått nervös!

I morgon släpps alltså min bok, vilket betyder att återförsäljare kommer att ha möjlighet att ta in den nu, MEN redan under morgondagen finns den att fås bland några välutvalda återförsäljare:

Livsmedel i Oravais, K-Market i Vörå, Herlers bokhandel i Nykarleby och hos Akademiska bokhandeln Gros i Vasa!
Och självklart kan man köpa den direkt av mig också (för i morgon får jag sälja den igen!).

Dessutom kan man redan nu reservera boken på Vörå och Nykarleby biblioteken (är dock rätt lång på den – enligt uppgifter ska det redan vara 11 st i kö till Vörå biblioteken och 4 st i kö till Nykarleby biblioteken).
I dag fick jag även en beställning på böckerna till Korsholms bibliotek, vilket betyder att den inom kort också dyker upp där.

På återseende!

© Nilla Kjellsdotter

Pressinfo, intervju, virrpanna, ny skrivhörna.

Virrpannan fortsätter sin vardag. Känns som om det är tusen saker på gång nu. Samtidigt som jag försöker njuta av den här medgångsvågen, känner jag samtidigt att jag stundom får dra mig upp till ytan för att inte drunkna i allt som är på gång.

Som ni tidigare kunnat läsa är jag lite av ett kontrollfreak. Jag vill helt enkelt ha koll på vad som händer och är på gång. Samtidigt är jag också en riktig virrpanna. Två egenskaper som – naturligt nog – krockar något.
Jag har alltid varit en sån som är beroende av en kalender, och då snackar vi en fysisk kalender – ingen mobilkalender, som de flesta har i dagsläget. Och nu om någonsin känner jag att den är min livlina.

I dag på förmiddagen hade jag en intervju. Ingen direkt skrivrelaterad intervju, även om just skrivande var något vi pratade väldigt mycket om. Vilket ju förstås är extra roligt. För skrivande kan man väl aldrig prata för mycket om, eller?

Nu på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av en okänd nummer. För ett ögonblick velade jag om jag skulle svara eller inte, med tanke på alla telefonförsäljare, och framför allt, blufförsäljare som varit i farten på sistone.
Nåväl, som tur var valde jag att svara.
Det visade sig vara från en lokal tidning som vill göra en intervju om mitt författarskap och min debutbebis (eh, jag menar debutbok, förstås!). Superkul! Även om jag alltid har svårt att ta till mig när jag blir kallad författare och någon frågar om mitt ”författarskap”.
Jag har så extremt svårt att axla den titeln. Att bli författare är en barndomsdröm. En dröm. Något jag delvis sett som en omöjlig dröm, men samtidigt har jag också tänkt att om man vill något jättemycket och jobbar hårt för sitt mål, kan man nå hela vägen fram.
Titeln författare är så tudelad på något märkligt vis. För mig är det som att bli kallad drottning, kung, prinsessa om någon säger att jag är författare.

Nåväl, tids nog kanske jag ska våga träda in i den rollen också. Just nu ”skriver jag bara litegrann …”

Och när vi ändå är inne på skrivande, författarskap och boken vill jag tipsa om onsdagens pressinfo!

Inkommande onsdag 21.10 kl. 11:00 kommer vi att hålla en pressinfo vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa med anledning av onsdagens boksläpp!
Om någon som jobbar för tidning/radio/webbnyheter råkar läsa detta, vill jag önska er varmt välkomna på pressinfon!
(Ta kontakt för närmare info!)

Och råkar någon ivrig läsare ha vägarna förbi bokhandeln just den dagen, signerar jag mer än gärna din bok sålänge jag är där.

På tal om ivriga läsare …
Fick precis NU ett sådant fint sms av en läsare som köpte min bok i lördags på förköpet. Oj, vad glad man blir när man hör att läsaren slukat boken i ett nafs! Och samtidigt är det också en väldigt märklig känsla, att höra att folk läser/ha läst min bok!
Så många, många år som jag har burit på den här berättelsen; stundom våndats och stundom gillat texten; aldrig vetat om det faktiskt kommer att bli en bok – och nu plötsligt är det andra människor som läser den!
Det är så märkligt och ofattbart.
Jag som hade hoppats att åtminstone maken och mina föräldrar, och några hugade kompisar, skulle läsa den. Och nu plötsligt är det många fler där ute som tar del av min historia och min Mija Wadö.
Häftigt, märkligt, konstigt – och även lite skrämmande.
Jag vet att jag förr eller senare kommer att bli risad. Alla författare som blir lästa råkar ut för det någon gång (fast nu är jag ju inte författare, jag bara skriver lite …). Och konstigt vore det, egentligen, om man inte råkade ut för det. Alla läsare har olika smak och uppfattning om hur en bra bok ska vara. Och just deckare kan vara skrivna på så många olika sätt.
Men … Jag antar att den dagen ”riset” kommer, får jag väl bara ta det (vad annat kan man göra, liksom?).
”Dra åpp snåron å fåortsätt”, brukar man väl säga …

I övrigt då?
I morgon har jag normal jobbdag på juristbyrån. I ärlighetens namn ska det bli ganska skönt. Att få bläddra i de bekanta papperna, se mina kollegor och inte behöva fundera på mitt skrivande för en stund.
Just nu borde jag fortsätta med redigeringen av andra delen och försöka få den renskriven så jag kan sända den vidare till förlag. Men just nu är mina tankar på så många andra håll …

Innan jag avslutar ska jag bjuda er på en bild av min ”nya” skrivhörna. Egentligen är det samma skrivhörna som tidigare, jag har bara lite nya möbler.
Under hösten kände jag att det var dags att investera i det där höj- och sänkbara skrivbordet som jag länge drömt om. Att sitta vid ett stumt skrivbord tär på axlar och nacke i längden. Ingen direkt ergonomi, om vi säger så.
Däremot har jag varit väldigt fäst vid skrivbordet. Jag har gillat dess stil och utseende, men nu var det dags att tänka på ergonomin. Det är inte värt att slita ut sin nacke och axlar på grund av att man är löjligt kär i ett skrivbord för dess utseende.
Dessutom blev det betydligt ljusare i skrivhörnan med det nya skrivbordet (och ja, jag har en tom papplåda som fotstöd – kan tipsa om att tomma Tupperware-kastrull-/stekpannslådor är perfekta fotstöd!).
Så, här är det: mitt nya höj- och sänkbara skrivbord från Ikea. Behöver jag ens tillägga att jag är så där löjligt förtjust i att få trycka på knappen för att få det uppåt eller neråt?
Barnen har blivit strängt uppmanade om att de inte får pilla på knapparna och justera höjden. Jag däremot gör det lite nu som då – bara för att jag kan!
(Och där erkände jag precis min extremt barnsliga sida …)
Jag antar att höjdjusteringen kommer att bli en utmärkt syssla de gånger man ägnar tid framför datorn och har världens skrivkramp …

© Nilla Kjellsdotter

Förköp, rus av eufori och uppmaning om att våga drömma!

Oj, hörni! Var ska jag börja utan att ni tycker att jag skryter rakt igenom?

I går hade jag förköp av boken hemma hos mig, ute på terrassen. Egentligen hade jag tänkt ha en stor releasefest, men Corona – you know (no more words needed) … – satte stopp för det.
I stället valde jag att ha ett förköpstillfälle, utan kaffebjudning, ute på terrassen.

Min förhoppning var att det skulle komma ca 10-15 personer, och att jag skulle lyckas sälja 25-30 böcker.
Maken hade burit ner tre lådor med böcker = totalt 30 böcker. Han sa att tar böckerna slut, hämtar han mer vid behov, men vi båda var eniga om att om jag lyckades sälja 30 böcker skulle jag vara mer än nöjd.

Redan ett par dagar innan förköpstillfället började folk höra av sig och efterfrågade adressen. Många av de som efterfrågade adressen hade jag ingen direkt aning om vem de var.
I går kan man lugnt säga att jag kände mig lite som ”alla känner apan, men apan känner ingen”

Förköpstillfället hade jag satt till kl. 14-17, och första gästen anlände ca tio minuter före kl. 14.
Jag som alltid är ute i sista minuten, och som inte hade trott att det skulle vara sånt stort intresse för boken, var förstås inte helt klar i min organisering.
Som tur var hade första gästen förståelse och fick mig ändå att känna mig lugn i kaoset.

Tidigare under dagen hade jag hunnit tänka att under tiden jag väntar mellan gästerna, kan jag ägna mig åt efterarbetet med mitt andra manus.
Det var dock något jag snabbt kunde konstatera att jag inte ens behövde tänka på …

Mellan kl. 13:50-15:45 ”satt allt i ett” – då hann jag hastigt in en sväng och byta från höstjackan till vinterjackan, och sen var det bara att gå ut igen och fortsätta signera för då hade nya gäster hunnit dyka upp. Inte förrän strax efter 16:30 började ”rusningen” avta och det fanns tid att fundera på kaffe.
Folk strömmade in, det var kö på gården – något jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om –, och jag som hade trott att bara mina allra närmaste vänner och släktingar skulle dyka upp, kunde snabbt konstatera att majoriteten av gästerna var sådana som jag inte direkt känner (och även flera helt obekanta ansikten).

Det var en sån otrolig, mäktig känsla!
Just i signeringsstunden befann jag mig nog i nån form av lyckobubbla – i ett rus av eufori. Det var så mäktigt!

Så här i efterhand är jag innerligt tacksam att jag kom på den briljanta idén att ha en gästbok som alla besökare fick skriva i. Redan en kvart in i försäljningen hade jag tappat räkningen på både gästantal och sålda böcker.

När kvällen var över kunde jag konstatera jag hade haft knappt 70 besökare och fått sålt drygt 100(!!) böcker!
Drygt hundra böcker – det är så sjukt långt mer än jag någonsin vågat drömma om! Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det skulle väcka ett så stort intresse.

Jag är så innerligt tacksam, ödmjuk och överväldigad av alla fina besökare och alla snälla ord och lyckönskningar!

I går kväll när förköpstillfället var över ringde min pappa och undrade nyfiket hur det hade gått.
I det skedet visste jag ännu inte det faktiska antalet sålda böcker och uppskattade mängden till 60-80 böcker. Pappa utbrast ett förvånat ”oj!” och ”Janå, jag tänkte att om du säljer 25-30 böcker gör du det bra”.

Jag vet att det här låter som ett skrytinlägg, men jag är verkligen så himla tacksam, lycklig och överväldigad.
Dessutom har jag i dag också fått min första recension – en mycket positiv sådan. En läsare som redan väntar på kommande delar (känn ingen press, Nilla …).
Lika kul är det att bli taggad/få meddelande av läsare som sitter uppkrupna med sin nyinköpta bok, och folk som nyfiket undrar när den släpps och var man kan köpa den (boken släpps på onsdag 21.10 – redan under släppdagen hittas den på Livsmedel i Årvas, K-Market i Vörå, Herlers bokhandel i Nykarleby, Akademiska bokhandeln Gros i Vasa, och självklart kan man köpa den direkt av mig också + att den kommer att finnas på (åtminstone) biblioteken i Vörå och Nykarleby).

Bortsett från att jag för egen del är ytterst lycklig och tacksam över hur gårdagen gick, vill jag även med detta inlägg uppmana alla aspirerande författare att tro på sin dröm!
Tro på ditt skrivande, tro på det du gör. Lägg ner ordentligt med tid och energi på att jobba fram din berättelse. Det går! Man kan lyckas!
Personligen tror jag på teorin, att är det något man verkligen, verkligen vill kan/kommer man att lyckas. Men det krävs hårt arbete.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en jäkla bergochdalbana att skriva debutboken. När jag satte mig ner och började skriva på debuten hade jag inga garantier. Inget förlag, inga stipendier, ingen skrivgrupp. Inget. Jag hade bara mig själv och min historia som jag bar på. En berättelse som jag visste att jag måste få ur mig. Om inte annat så för min egen del.
Och jag skrev.
Otaliga timmar har jag spenderat framför datorn – ibland av lust, ibland av vånda. Ibland har jag känt ”wow-flow”, andra dagar har jag övervägt att trycka på delete och bara strunta i allt.
Men jag har alltid känt att det är det här jag vill. Jag vill skriva. Och jag vill skriva för att bli läst (skrytvarning igen, men ärlighet varar längst). Och den krassa sanningen är:

Det är bara jag som kan ta mig dit. Genom hårt arbete. Samma gäller för dig!

I går kände jag verkligen att jag fick lön för mödan. Att alla gånger jag våndats, fulgrinat och kämpat mig igenom skrivpassen var värt varje sekund.

Och vet ni – kan jag, kan du!

Jobba hårt, ta ditt skrivande på allvar och tro på dig själv (gör inte du det, kommer ingen annan heller att göra det)!
Varje minut framför datorn är en minut närmare ditt mål och din dröm!
Go for it!

© Nilla Kjellsdotter