Boksläppet kommer att gå av stapeln …

I går lovade jag att jag i dag skulle droppa tidpunkten för det kommande boksläppet.
Vill poängtera att tidpunkten är fortfarande preliminär, boken har ännu inte kommit från tryck, och man kan aldrig veta till hundra procent vad som dyker upp eller vad som kan orsaka fördröjning, men – vi har en planerad tidpunkt för boksläppet, och den kommer vi att hålla såvida det inte uppstår nåt oväntat vid tryckeriet eller leveransen!

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå, eller ta in, att jag snart kommer att kunna hålla min första alldeles egenproducerade bok i handen! En bok som jag har skrivit, hittat på och åstadkommit från början till slut. Mitt alldeles egna verk.
Snart kommer jag att kunna hålla boken i min hand, dofta på den och bläddra i den. Det är en sådan mäktig känsla att bara föreställa sig scenariot; hur jag håller den i handen, smeker dess pärm och sakta vänder upp den första sidan och ser den tryckta texten.
Hur mäktigt kommer det inte då att vara när jag väl håller den i min hand!?

Ett annat spänningsmoment är hur många boklådor det kommer att bli. I och med att ”I rättvisans blod” blir en tjock bok gissar jag att det inte ryms alltför många böcker i en låda. Jag väntar med spänning på att få se lastpallen med leveransen. Hoppas bara att jag är hemma dagen då bokleveransen kommer så jag personligen kan ta emot den. Annars blir det någon annan som får den äran …
Vart jag ska göra av alla böcker under tiden jag förvarar dem är dock ett dilemma jag inte vågat ägna alltför mycket tanke åt ännu. Jag tänker att förvaringen måste väl ändå vara det minsta bekymret. Att det löser sig nog. På nåt sätt …

Anyway. Slutpladdrat nu. Jag gissar att ni vill veta när det tänkta boksläppet kommer att gå av stapeln, och …

Härmed kan jag berätta att den preliminära tidpunkten för boksläppet kommer att bli VECKA 41!
Förutom att man kan köpa den direkt av mig, kommer den även att finnas tillgänglig i diverse bokhandlar (finns den inte, fråga efter den av din bokhandlare och be att hen tar in den!), på Adlibris, bibliotek (har inte ditt bibliotek tagit in den, fråga efter den!), o.s.v.

I samband med boksläppet kommer även en pressträff att ordnas. Jobbar du på radio, en tidning, teve, o.s.v. och önskar få inbjudan till pressträffen – let me know!
Förlaget kommer att sända ut info till pressträffen, och har du på känn att just du (din radiokanal, -tidning eller -teveshow) inte finns med i den inbjudan, hojta till!

… och ja, någon form av releasefest/releasekaffe har jag också tänkt ordna. Hur, var, när och i vilken form är fortfarande oklart.

Som sagt, pricka in vecka 41 i kalendern, för då skall boken finnas tillgänglig för allmänheten!

Önskemål om bloggämne? Hör av dig!

© Nilla Kjellsdotter

Skrivmål, kreativitetsdödare och boklansering!

Senast jag skrev var det skumpa och firande som gällde. Då hade boken gått vidare till tryck.
Det är en redan en vecka sedan, och jag får nog konstatera att jag är nog inte så bra på att uppdatera bloggen … Åtminstone är jag inte så aktiv som jag önskar att jag hade varit, men … Det blir väl så när livet och vardagen kommer emellan. I guess …

Faktiskt så har jag, igen, lite roliga news som jag snart kommer att droppa! Jag har fått veta preliminär tid för när lanseringen kommer att gå av stapeln! Men mer om det i morgon!

Annat då?
Jag är igång med skrivandet igen, och det känns sååå skönt!
Jag har dessutom strukturerat upp mitt skrivande, något som känns mer än bra! Jag har länge kämpat med min inre press; att jag jämt och ständigt känner att jag måste/borde skriva varje minut jag är hemma och inte sitter vid datorn.
En press som tär på mig och äter upp mig inifrån! För att inte tala om hur dödande den är för kreativiteten …
Därför har jag denna höst lagt ett mål som jag vet att är uppnåeligt, och är något jag kan hålla, och ska hålla.

Mitt skrivmål är:
500 ord/dag, fem dagar per vecka, alternativt totalt 2.500 ord under en hel vecka.
Jag vet, det låter inte mycket för världen, men jag vill hålla det lågt av den enkla anledningen att jag ska känna att jag kan hålla det. Och femhundra ord på en dag är betydligt mer än inga ord alls!
Allt som skrivs utöver dessa 500 ord/dag är bara en bonus. Dessutom räknade jag ut att om mitt färdiga råmanus är, säg totalt 90.000 ord, och jag skriver femhundra ord per dag, fem dagar varje vecka, kommer det att ta ca trettiosex veckor att åstadkomma ett komplett råmanus. Vilket inte heller känns helt omöjligt.
Självklart förstår jag att livet och vardagen i något skede kommer att sätta käppar i hjulen för mina mål, och att det kommer att komma veckor då mina mål inte går att genomföra, men …
Målet om att denna gång lyckas åstadkomma ett klart råmanus under ett års tid känns ändå inte alltför oöverstigligt.

Dessutom tycker jag att det är smart att lägga ett mål per dag – ett mål jag i första hand försöker hålla, men att jag även har ett total mål per vecka, vilket gör att jag kan kompensera för de dagar jag inte lyckats uppfylla mitt dagliga mål.

Som exempelvis denna vecka:
Hela onsdagen gick åt till att flänga och fara på en massa ärenden, på torsdagen jobbade jag + att jag var iväg på både det ena och det andra.
Fredagen däremot, då tog jag igen mina förlorade ord.
Redan innan klockan hunnit slå tio hade jag lyckats skramla ihop närmare sjuhundra ord. Därefter tog jag en paus, gick på en drygt fem kilometers promenad med en väninna och därefter fikade vi en stund. På eftermiddagen satte jag mig vid datorn igen. Slutsaldot för fredagen slutade på närmare 1.600 ord = jag hade kompenserat för både onsdagen och torsdagen och uppnått fredagens skrivmål. Därav var denna veckas mål i hamn.
Vackert så!

Genom mitt über-låga skrivmål har jag under helgen med gott samvete kunnat umgås med familjen i lugn och ro, och inte behövt känna press över att jag behöver skriva.
Visst har tanken om att jag måste skriva ploppat upp nu som då, men då har jag ändå kunnat intala mig att mitt skrivmål per vecka är redan uppnått. Enda orsaken till varför jag eventuellt ska skriva under helgen är för att jag känner lust att skriva, inget annat.

Jag fattar ju att det här låter som helt banala saker, som säger sig självt, men på grund av den inre stressen som jag konstant känner, är det nödvändigt att jag går grundligt tillväga.
Och orsaken till varför jag skriver ett helt blogginlägg om saken är för att jag i framtiden, när kreativitetspressen är tillbaka och långsamt styckar mig i bitar, ska kunna gå tillbaka och läsa inlägget. Förstå att det är okej att bara prestera 2.500 ord på en vecka (trots att det är något många författare har som ett dagligt mål) och påminna mig själv om att jag har varit i den här fasen förut.

Tidigare under hösten/sommaren har jag känt en enorm press och stress över att börja skriva på mitt nya manus, ”I Guds blod”, som är tänkt att bli den tredje delen i ”Morden i Österbotten”.
Rädslan för att börja på manuset har bottnat i att jag varit rädd för att jag inte ska kunna skriva. Att mitt huvud ska vara helt blankt, som ett vitt papper, när jag väl sitter vid tangenterna. Att jag inte ska kunna skriva; alltså inte finna orden, flödet eller berättelsen.
Tills jag denna vecka insåg att jag omedvetet har lagt ett helt ouppnåeligt krav på mig själv – att jag måste skriva korrekt, fenomenalt och storslaget från första stavelsen. Varför … ??
Jag har nog inget bra svar på det. Och jag vet ju egentligen att det är helt omöjligt att sätta en sådan press på sig själv. Ingen skriver ett komplett och briljant manus under själva skrivstadiet. Inte heller under första redigeringsvändan. Inte heller under den andra … Det krävs tid, och åter tid, för att få det bra (och ändå finns det alltid ett visst antal mindre fel som smyger sig i varje färdigt tryckt exemplar!).

Nåväl, bara jag insåg vad som var grunden till att jag slagit knut på min kreativitet, har det känts lite lättare igen. Dessutom har jag överskridit tjugo skrivna sidor nu, något som fått mig att sakta våga tro att även det här kan bli till något.
Mycket är berättat, drivet är igång, men det är många, många kapitel som jag har kvar att berätta. Kapitel som är tydliga i mitt inre, och ”bara” behöver skrivas ner.
Dessutom är det så underbart att få umgås med Mija och Ronnie igen. Som jag längtat efter de två (undrar om de längtat lika mycket efter mig …?). Till på köpet gästar de denna gång platser som jag känner mer än väl, vilket är extra kul …

Så … För att summera det hela:
Skrivandet av del tre är igång, jag har satt upp tydliga veckomål som jag eftersträvar att hålla hela hösten, och framför allt: min debutbok kommer snart att lanseras!
Wiiiih!

Och som vanligt: meddela mig gärna om ni har önskemål om vad ni vill läsa om!

© Nilla Kjellsdotter

Skumpa och delmål – check!

Ni som läste gårdagens blogginlägg kunde läsa att jag hade lagt skumpan på kylning för att jag hade något att fira. Det jag däremot inte ville outa var vad som skulle firas, och jag lovade istället att droppa nyheten i dag.

Ni som följer mitt Instagram-konto nilla.kjellsdotter och/eller min Facebook-sida Nilla Kjellsdotter har redan fått ta del av varför skumpan korkades just i går kväll …

… och jag kan härmed meddela att I rättvisans blod är nu på väg till TRYCKERIET! 🎉

Iiiih!
Jag kan erkänna att jag har nog inte riktigt hunnit ta in det och smälta det själv ännu heller. Tänk att jag snart kommer att få hålla i min bok! En bok som jag har skrivit!
Nej, jag kan verkligen inte ta in det …

En sak som slog mig i går när vi satt i soffan och hade korkat skumpan, var att jag borde ju självklart lotta ut ett exemplar av boken i samband med lanseringen.

Så det jag vill pusha för redan nu:
Gå in på min Facebook-sida (Nilla Kjellsdotter) och följ sidan eller följ mitt Instagram-konto (nilla.kjellsdotter) om ni vill hålla er uppdaterade om när bokutlottningen går av stapeln.
Jag kommer självklart hinta här i bloggen också om när utlottningen börjar, men själva deltagandet görs via Facebook och Instagram.
(Vill ni öka era vinstchanser lönar det sig att följa mig på både Instagram OCH Facebook!)

Annat som slog mig när vi satt i soffan och skålade, var alla katastrof-tankar.
Tänk om …
Tänk om min bok blir superduper ratad?
Tänk om ingen kommer att gilla del 1? Då kommer ju heller ingen att vilja ge ut del 2!
Tänk om ingen kommer att tycka om del 2, och ingen vill ge ut den?
Tänk om jag inte får såld en enda bok?
Tänk om jag lämnar med alla böcker själv? (Då kan jag säga att vi kommer att ha ont om plats här hemma, bland alla kommande boklådor!)
Tänk om …

Men som jag skrivit även i tidigare inlägg: under mina skrivår har jag lärt mig att ”katastrof-tänket” och all ”tänk om”-ångest hör till. Man måste bara acceptera läget och göra det bästa av situationen när katastrof-tankarna och ångesten kommer.

Dessutom har jag insett att hur jag än ställer mig kommer det alltid(!) att finnas nån som inte gillar boken!
Och det är helt naturligt, för alla kan inte gilla allt. Vi är olika.
Frågan är bara om jag, den dagen när jag läser hur nån har total-dissat min bok, kan se på det med samma ögon som jag gör nu?

Nåväl, det är bara att acceptera att sågningar är också en del av processen. Jag förmodar att kan man inte ta kritik ska man inte ge ut nånting heller.
Men visst är det lite (MEGA!) nervöst just nu …

© Nilla Kjellsdotter

Jag har skrivit – och nått ett delmål!

Yes! Tro det eller ej, men i dag har jag lyckats åstadkomma drygt 700 ord = ett kapitel till ”I Guds blod”, tredje delen i Morden i Österbotten.
Sjuhundra ord är ju ingen mängd att skryta om, men för mig känns det stort!

Tror jag aldrig har känt mig så lättad över att skriva något. Kändes verkligen skönt! Även om det inte var helt enkelt till en början …
Ni kanske minns mitt senaste inlägg (Naket och Ärligt), där jag uttryckte min oro för att aldrig kunna skriva någonting mer, samt beskrev i stora drag ”skrivdippen” jag befann mig i? Om inte, läs det inlägget så förstår ni varför jag är så oerhört glad över att kunna skriva igen!

Innan jag satte mig ner och faktiskt aktivt försökte skriva på del tre, kände jag bara en sådan fruktansvärd, enorm ångest över att behöva fylla alla tomma sidor med text.
Som vanligt har jag ju i huvudet en klar bild över vad som ske, var handlingen ska utspela sig, brottet och motivet, o.s.v., men den här gången kändes den lilla detaljen att man faktiskt skall skriva det också helt övermäktig.
Bara tanken på att jag har ca 250-300 tomma A4-sidor som ska fyllas, har fått mig panikslagen innan jag ens hunnit fram till datorn. Men i dag när jag väl satt här, framför tangenterna, med öppet dokument och ögnade igenom det första två kapitlen som jag faktiskt skrev redan i våras, kändes allt så ”naturligt” igen.
Plötsligt förstod jag att jag ska ju inte skriva alla dessa sidor på en gång. Det är ett ca ett-tvåårigt projekt (för min del, i den livssituation jag befinner mig i just nu) att åstadkomma ett råmanus. Och det får dröja innan det är klart. Huvudsaken är att jag skriver.

Okej, det här är väl hur naturliga saker som helst, och för gemene man låter det förmodligen som en självklarhet. Men själv tillhör jag gruppen som slår knut på mig själv och får absolut inget gjort om jag har alldeles för mycket hängande över mig. Och just nu har jag det.
Jag kan liksom inte sortera ur vad som är mest relevant, vad ska jag börja med att beta av, och vad måste jag verkligen göra och vad kan jag prioritera bort.
Dessutom känner jag alltid press över att jag måste skriva de stunder då jag inte skriver (fastän jag bara en halvtimme tidigare har avslutat ett långt skrivpass). Därför har jag beslutat mig för att jag denna höst ska på allvar strukturera min skrivtid bättre. Schemalägg skrivtiden, göra upp många små delmål, inte tumma på min skrivtid och tillåta mig att faktiskt vara ledig de stunder som jag har inplanerad ledig tid för familj och vänner.

Nåväl, nog om det.
Det känns verkligen skönt att ha skrivit ett kapitel igen. Hoppet är tillbaka, och tron om att jag ska lyckas åstadkomma ytterligare ett manus har infunnit sig igen. För det är ju verkligen det här jag vill göra!
Även om jag vet att chanserna för att lyckas kunna försörja mig heltid på skrivandet är ytterst små, är det ändå det jag drömmer om. Och så länge jag inte nått mitt mål, kommer jag att fortsätta kämpa och drömma.

Och förresten, på tal om mål – i kväll skall vi fira!
Lade skumpan på kylning redan i går kväll, men i dag skall den korkas. Ytterligare ett delmål är nått i min bokprocess/mitt författarskap!
Men vad som har hänt får ni veta i morgon …

Meddela gärna vad ni vill att jag ska blogga om!

© Nilla Kjellsdotter

Naket och ärligt.

Urk. Pust. Blä.
Bra början på ett blogginlägg … Jag vet!

I dag är en sådan dag som kan kategoriseras som livet.
Jag är dunderförkyld; snorar, snyter, nyser och harklar mig för jämnan. Jag är trött, tröttare, tröttast. Motivationen är nere på noll. Jag har tusen saker som jag borde göra, tankarna maler på högvarv kring allt jag borde göra, och … Suck!

Just nu orkar jag ingenting.
Kanske inte så konstigt, egentligen, med tanke på hälsan, men de där alla jäkla ”jag borde …” och ”jag måste …” maler o-a-v-b-r-u-t-e-t-!
Just nu borde jag kolla igenom inlagan till I rättvisans blod för kanske sista(?) gången, läsa igenom manuset till del två i serien, påbörja skrivandet av del tre, ansöka om bidrag till skrivandet, kolla upp vilka fonder man kan ansöka ifrån inom den närmaste tiden och deadlines för ansökningstiderna, svara på mejl, och … Suck!

Samtidigt tänker jag att det är väl heller inte utan orsak jag är hemma från jobbet denna vecka. Jag är dunderförkyld, och då ska man väl inte behöva orka med så mycket heller. Men den där jäkla pressen inombords … Gaah! Och man blir ju liksom inte kvitt den bara för att man sjuk. Snarare späds den på.

Just nu är jag inne i en riktigt negativ fas.
Tankar som att boken kommer att floppa totalt, att ingen kommer att vilja anta min nästa bok, att recensenter kommer att totaldissa min debutbok, att något kommer att skita sig med utgivningen (som leverans, tryckfel, etc. – listan är lång!), att Lind & Co snart kommer att meddela att det har blivit nåt missförstånd och att de vill dra sig ur, snurrar på repeat just nu.
MEN!
Jag vet att det tillhör den kreativa processen.

Under alla år som jag aktivt skrivit, med målet att få boken utgiven, har jag genomlidit dessa faser. Stundom känner man sig som Jack i Titanic – I am the (f**king) king of the world! – andra stunder känner man sig som den mest misslyckade skrivande människan i världen.

Senast under helgen kände jag ett mega Wow-Flow. Synd bara att det inte höll i sig längre än så …

Det som kanske skrämmer mig mest nu är: Tänk om jag aldrig lyckas skriva en bok igen?

Efter att jag i vintras blev antagen av Lind & Co och de redan då meddelade intresse för kommande delar, fick jag ny fart till min, då, ganska motiga skrivfas. Bara några månader efter antagningsbeskedet hade jag lyckats färdigställa råmanuset till del två i Morden i Österbotten. Ett manus som hade segat sig fram under flera månader gick plötsligt av bara farten att skriva.
Men vad händer om jag inte lyckas skriva ytterligare delar?
Och vad händer om jag inte lyckas få del två antagen?

Oj, denna vackra, avskyvärda, underbara, äckliga skrivprocess …

Nåväl, nu känns det väl lite lättare igen. När jag fått spy ur mig lite grann … Och ni har fått en inblick i den brutalt ärliga kreativa skrivprocessen.

HAR NI ÖNSKEMÅL OM VAD NI VILL ATT JAG SKA BLOGGA OM, LET ME KNOW!
(Kommentera eller skicka ett PM!)

© Nilla Kjellsdotter

Nu droppar jag omslaget!

Ta-daa! 🎉
Här är det – det utlovade omslaget till min debutdeckare, I rättvisans blod!

Vad tycker ni?
Själv älskar jag det (förstås!), men kan samtidigt känna att jag är väl kanske lite jävig i denna fråga.

Omslaget är gjort av Niklas Lindblad på Mystical Garden Design (klicka för att kika in på hans hemsida, och se övriga omslag han har gjort). Både jag och Lind & Co gav honom fria händer gällande utformningen, och jag måste säga att jag är otroligt fascinerad över hur han har lyckats snappa upp allt! Vassen, vinterlandskapet, den blodröda texten (inte ens textens färg hade jag haft önskemål om, fastän jag hela tiden hade en inre bild av att den skulle vara röd).
Niklas är verkligen ett proffs på formgivning, men å andra sidan är det ju också hans jobb och han har många års erfarenhet bakom sig.

Det är för övrigt Niklas som också gör inlagan till pappersboken.
Bokomslaget kommer för övrigt att användas till både pappersboken (utkommer nu under hösten via Boklund Publishing) och den digitala ljudboken (utkommer i början av nästa år via Lind & Co).

Såå … Här har ni omslaget nu!
Vad tycker ni – lämpar det sig för en österbottnisk deckare?

© Nilla Kjellsdotter

I morgon onsdag kl. 12:00 händer det!

Nu har jag bestämt mig. I morgon händer det!

I MORGON (onsdag 2.9) KL. 12:00 kommer jag att publicera OMSLAGET till ”I rättvisans blod”Instagram och min Facebook-författarsida, därefter publicerar jag det här på bloggen.

Nyfiken? Själv är jag dönervös för vad ni ska tycka. Själv älskar jag omslaget, men kommer ni att gilla det lika mycket som jag gör? Eller blir det en total diss från er sida?

Håll till godo, för i morgon händer det!

©️ Nilla Kjellsdotter

Hjälp mig! Jag behöver DIN åsikt.

Nu efterlyser jag er hjälp!

Eftersom jag ger ut boken via hybridförlaget Boklund Publishing har jag möjlighet att välja mycket själv. Som ex. var numreringen på sidorna ska vara: ska det vara längst ner ute i hörnet eller på mitten längst ner på boksidan?

Jag har alltid bara tänkt att numreringen ska vara på mitten, tills jag insåg att man kan ju ha det ute i hörnet också. (Kan inflika att sidnumreringens placering är för övrigt inget jag reflekterar nämnvärt över vid läsning av böcker.)

Under helgen hade jag en röstning på mitt Instagramkonto och min Facebook-sida, där man fick rösta på Alternativ 1 (numrering ute i hörnet) eller Alternativ 2 (numrering på mitten). Inte helt otippat blev röstningen ytterst jämn …

Så nu vill jag ha ER åsikt! Vad är mest praktiskt? Vad är snyggast? Motivera gärna varför ni tycker det ena eller det andra. Kan nämna att min bok kommer att bli ca 410 sidor.

Ska numreringen vara enligt Alternativ 1 (ute i hörnet) eller enligt Alternativ 2 (på mitten)?

Ge din åsikt och motivering per kommentar eller skicka ett privat meddelande.

Tack på förhand!

©️ Nilla Kjellsdotter

Nu är det spännande!

Alltså, hörni – nu är det verkligen spännande! Och jag skulle så gärna vilja visa hela omvärlden vad som är på gång, hur det ser ut, vad som kommer att ske, o.s.v. MEN!
Jag måste ha is i magen och kan inte outa allt på en gång och/eller för fort.

Så vad har jag på gång då?
Kan börja med att berätta den mindre spännande grejen; att jag är på reumarehabilitering i Härmä. Eller det kan förvisso vara väldigt spännande stundom det också. Vi är verkligen ett supergäng, där alla – varenda kotte i gruppen, faktiskt – är sammangaddade. Vi delar erfarenheter, peppar, stöttar och (framför allt) skrattar enormt mycket tillsammans. Jag trivs verkligen med gruppen. Och att dessutom få gå till färdigt dukat matbord varje dag, varje måltid – ”Asså, vilken lyx!”, som vår trettonåring skulle ha sagt (med betoning på asså).
Ytterligare ett plus är att jag får umgås och dela rum med min syster, som också deltar i rehabiliteringen.
Egentligen bekostar FPA enkelrum åt alla deltagare nu när det är Coronatider, men vi ville ändå dela. Tanten i receptionen tittade lite småkonstigt på oss, höjde ögonbrynen och mumlade ”Jaha!?” när vi sa att vi ändå kan dela. Kanske inte så lätt att förstå att vi är syskon med tanke på att vi bägge har helt olika efternamn i och med våra giftermål … Men roligt ändå att få dela rum med syrran. Hade nog inte alls blivit det samma om vi inte hade fått dela. Bara att få ”kvällssnacka” med syrran innan vi somnar är ju en betydande del av rehabiliteringen. Eller ja – syrran snackar, jag somnar … Hahah!

Nåväl … Det andra som är på G då …
Jag har fått första utkastet till inlagan! Alltså inlagan till debutboken, I rättvisans blod. Och dessutom har jag nu också fått se hur omslaget kommer att se ut från pärm till pärm, inkluderande baksidestexten!
Gah! Det är kul det här, och det är en sådan märklig och obeskrivlig känsla. Spännande, samtidigt som man inser hur verkligt allt börjar bli. Nervositet, oro, eufori, lite ångest, glädjetjut … Allt på en och samma gång!
På sätt och vis är det väl bra att jag är på rehaben denna vecka så jag får annat att fokusera på tills allt har lagt sig lite, och hunnit sjunka in.
Dessutom insåg jag att det kommer att bli en lång bok! Längre än jag trodde, faktiskt. Fast inte så där överdrivet lång heller. Rätt lagom, anser jag. Fast jag är väl rätt partisk i den frågan, kan jag väl känna …

Nåväl, nu har jag outat att jag fått se första utkastet till inlagan, omslaget pärm-till-pärm och baksidestexten i ”tryckt” form.
Är det för övrigt nån av er läsare som går i ge-ut-bok–tankar och funderar på omslag och inlaga, kan jag varmt rekommendera Niklas Lindblad på Mystical Garden Design. Han är verkligen proffsig, lätt att samarbeta med och effektiv. Dessutom har han många års erfarenhet (på hemsidan finner ni mer uppgifter om honom och hans arbete), och arbetar heltid med detta.

Har ni önskemål på bloggämnen, får ni gärna meddela mig (kommentera, PM:a, o.s.v.)!

© Nilla Kjellsdotter

Nu droppar jag nyheten!

Nå, nu är jag tillbaka med ett blogginlägg igen. Hade inte tänkt att det skulle bli ett uppehåll på tio dagar, men livet kom emellan (som man så klyschigt brukar säga) … Med risk för att låta jäv… dryg, men jag har på riktigt haft fullt upp med annat.

Dels har både jag och maken semester nu. Vi har försökt finna tid för familjen och varandra. Jag och barnen har besökt HopLop tillsammans med en väninna och hennes barn, vi har varit på kalas, varit till Tropiclandia och badat i både inne- och utomhusbassängerna (vi tackar tomten det hjärtligaste för presentkortet vi fick!), jag/vi har träffat och umgåtts med vänner och – kanske största orsaken till att bloggen blivit lidande – jag har jobbat med mitt skrivande.

Det som jag jobbat med nu är mitt första manus, I rättvisans blod.
Varför, undrar kanske ni eftersom det redan är klart att Lind & Co ska ge ut den som en digital ljudbok.
– Jo, för nu kan jag äntligen droppa nyheten … I RÄTTVISANS BLOD KOMMER ATT GES UT SOM PAPPERSBOK!!

Jag vill i detta skede inte gå in på några närmare detaljer, men så mycket kan jag säga att det kommer att bli en pappersbok, och jag har äntligen valt hur jag vill ge ut boken.

Under sommaren fick jag ett erbjudande om utgivning (pappersbok) av ett litet, svenskt förlag.
Redan när jag mottog mejlet om att de har läst mitt manus och vill ge ut det hade jag på G med utgivning av pappersboken via en annan kanal. Jag har nu länge velat, dividerat, funderat och ältat, och nu har jag äntligen fattat ett beslut!

Jag har meddelat ”tack, men nej tack” till det svenska förlaget och kommer istället att ge ut boken själv, via ett österbottniskt hybridförlag!
Hur jag kom fram till det beslutet beror på många olika orsaker, men en avgörande del är att jag via det svenska förlaget skulle ha svårt att nå ut till alla österbottningar. Och jag tänker att pappersboken vill jag ha främst för alla österbottningar, i och med att jag förstått att den digitala ljudboken inte är lika stor här, som den är i Sverige.

Var kommer man då kunna köpa boken? Först och främst kan man köpa den av mig, naturligtvis signerad om man så önskar, och förhoppningsvis ska den finnas i de flesta bokhandlar och nätbokhandlar, som exempelvis Adlibris, o.s.v.
Alla som är bosatta i Sverige och önskar köpa den, finner den smidigast (och förmodligen billigast) via Adlibris.

När kommer det bli release då?
Denna bit är fortfarande något oklar. Om inget oväntat tillstöter har vi siktat på att den ska finnas tillgänglig i bokhandlar/butiker till farsdag. Alltså med andra ord, i början av november. Releasen är tänkt att bli någon vecka innan dess, OM allt klaffar som det ska!

En releasefest har jag också tänkt ha, men hur-var-när är för tidigt att svara på. Dessutom är det inget som är säkert i dessa Coronatider.
Vem vet, kanske man inte får ordna några som helst tillställningar under hösten? I så fall får jag/vi tänka om, och kanske ordnar en digital releasefest istället?!

Oavsett: datum för boksläpp, info angående releasefest, o.s.v. kommer ni att kunna följa via mitt Instagramkonto nilla.kjellsdotter , via min Facebooksida Nilla Kjellsdotter och självklart här via bloggen.
Så småningom kommer jag också att ge er en sneakpeak på omslaget. Fast det dröjer nog kanske nån vecka ännu …

Annat då?
Jag har startat ett företag, Nilla Kjellsdotter (jätteotippat, jag vet …), skrivit ett Författarens tack (något av det svåraste jag gjort under skrivprocessen!), jag har haft kontakt med Lind & Co och fått veta att ljudbokssläppet lutar mot att bli i början av nästa år och inkommande vecka kommer jag att tillbringa en vecka i Härmä.
Jag och min syster ska dit på reumarehabilitering. Kursen som vi deltar i ordnas i tre etapper, och nu är det dags för den andra delen. Den första etappen gick av stapeln i februari tidigare i år, och den avslutande delen kommer att bli i februari kommande år. Alltså om ett halvår. Alla delar är en vecka lång.

Så med andra ord, risken är stor att ni inte hör något av mig på ett tag … igen.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om i bloggen – LET ME KNOW!

© Nilla Kjellsdotter