Pressinfo, intervju, virrpanna, ny skrivhörna.

Virrpannan fortsätter sin vardag. Känns som om det är tusen saker på gång nu. Samtidigt som jag försöker njuta av den här medgångsvågen, känner jag samtidigt att jag stundom får dra mig upp till ytan för att inte drunkna i allt som är på gång.

Som ni tidigare kunnat läsa är jag lite av ett kontrollfreak. Jag vill helt enkelt ha koll på vad som händer och är på gång. Samtidigt är jag också en riktig virrpanna. Två egenskaper som – naturligt nog – krockar något.
Jag har alltid varit en sån som är beroende av en kalender, och då snackar vi en fysisk kalender – ingen mobilkalender, som de flesta har i dagsläget. Och nu om någonsin känner jag att den är min livlina.

I dag på förmiddagen hade jag en intervju. Ingen direkt skrivrelaterad intervju, även om just skrivande var något vi pratade väldigt mycket om. Vilket ju förstås är extra roligt. För skrivande kan man väl aldrig prata för mycket om, eller?

Nu på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av en okänd nummer. För ett ögonblick velade jag om jag skulle svara eller inte, med tanke på alla telefonförsäljare, och framför allt, blufförsäljare som varit i farten på sistone.
Nåväl, som tur var valde jag att svara.
Det visade sig vara från en lokal tidning som vill göra en intervju om mitt författarskap och min debutbebis (eh, jag menar debutbok, förstås!). Superkul! Även om jag alltid har svårt att ta till mig när jag blir kallad författare och någon frågar om mitt ”författarskap”.
Jag har så extremt svårt att axla den titeln. Att bli författare är en barndomsdröm. En dröm. Något jag delvis sett som en omöjlig dröm, men samtidigt har jag också tänkt att om man vill något jättemycket och jobbar hårt för sitt mål, kan man nå hela vägen fram.
Titeln författare är så tudelad på något märkligt vis. För mig är det som att bli kallad drottning, kung, prinsessa om någon säger att jag är författare.

Nåväl, tids nog kanske jag ska våga träda in i den rollen också. Just nu ”skriver jag bara litegrann …”

Och när vi ändå är inne på skrivande, författarskap och boken vill jag tipsa om onsdagens pressinfo!

Inkommande onsdag 21.10 kl. 11:00 kommer vi att hålla en pressinfo vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa med anledning av onsdagens boksläpp!
Om någon som jobbar för tidning/radio/webbnyheter råkar läsa detta, vill jag önska er varmt välkomna på pressinfon!
(Ta kontakt för närmare info!)

Och råkar någon ivrig läsare ha vägarna förbi bokhandeln just den dagen, signerar jag mer än gärna din bok sålänge jag är där.

På tal om ivriga läsare …
Fick precis NU ett sådant fint sms av en läsare som köpte min bok i lördags på förköpet. Oj, vad glad man blir när man hör att läsaren slukat boken i ett nafs! Och samtidigt är det också en väldigt märklig känsla, att höra att folk läser/ha läst min bok!
Så många, många år som jag har burit på den här berättelsen; stundom våndats och stundom gillat texten; aldrig vetat om det faktiskt kommer att bli en bok – och nu plötsligt är det andra människor som läser den!
Det är så märkligt och ofattbart.
Jag som hade hoppats att åtminstone maken och mina föräldrar, och några hugade kompisar, skulle läsa den. Och nu plötsligt är det många fler där ute som tar del av min historia och min Mija Wadö.
Häftigt, märkligt, konstigt – och även lite skrämmande.
Jag vet att jag förr eller senare kommer att bli risad. Alla författare som blir lästa råkar ut för det någon gång (fast nu är jag ju inte författare, jag bara skriver lite …). Och konstigt vore det, egentligen, om man inte råkade ut för det. Alla läsare har olika smak och uppfattning om hur en bra bok ska vara. Och just deckare kan vara skrivna på så många olika sätt.
Men … Jag antar att den dagen ”riset” kommer, får jag väl bara ta det (vad annat kan man göra, liksom?).
”Dra åpp snåron å fåortsätt”, brukar man väl säga …

I övrigt då?
I morgon har jag normal jobbdag på juristbyrån. I ärlighetens namn ska det bli ganska skönt. Att få bläddra i de bekanta papperna, se mina kollegor och inte behöva fundera på mitt skrivande för en stund.
Just nu borde jag fortsätta med redigeringen av andra delen och försöka få den renskriven så jag kan sända den vidare till förlag. Men just nu är mina tankar på så många andra håll …

Innan jag avslutar ska jag bjuda er på en bild av min ”nya” skrivhörna. Egentligen är det samma skrivhörna som tidigare, jag har bara lite nya möbler.
Under hösten kände jag att det var dags att investera i det där höj- och sänkbara skrivbordet som jag länge drömt om. Att sitta vid ett stumt skrivbord tär på axlar och nacke i längden. Ingen direkt ergonomi, om vi säger så.
Däremot har jag varit väldigt fäst vid skrivbordet. Jag har gillat dess stil och utseende, men nu var det dags att tänka på ergonomin. Det är inte värt att slita ut sin nacke och axlar på grund av att man är löjligt kär i ett skrivbord för dess utseende.
Dessutom blev det betydligt ljusare i skrivhörnan med det nya skrivbordet (och ja, jag har en tom papplåda som fotstöd – kan tipsa om att tomma Tupperware-kastrull-/stekpannslådor är perfekta fotstöd!).
Så, här är det: mitt nya höj- och sänkbara skrivbord från Ikea. Behöver jag ens tillägga att jag är så där löjligt förtjust i att få trycka på knappen för att få det uppåt eller neråt?
Barnen har blivit strängt uppmanade om att de inte får pilla på knapparna och justera höjden. Jag däremot gör det lite nu som då – bara för att jag kan!
(Och där erkände jag precis min extremt barnsliga sida …)
Jag antar att höjdjusteringen kommer att bli en utmärkt syssla de gånger man ägnar tid framför datorn och har världens skrivkramp …

© Nilla Kjellsdotter