En vecka och en dag.

I dag har det gått en vecka och en dag sedan boksläppet av I rättvisans blod, och i dag är första dagen på ca en och en halv vecka som jag känner att jag faktiskt har landat lite och kunnat varva ner.

Missförstå mig inte, jag är så innerligt tacksam och obeskrivligt lycklig över det varma mottagandet boken har fått, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att boken skulle få ett sådant uppsving och varmt mottagande redan från dag ett.
Och det är väl nog just det som gör att jag har känt så som jag har gjort under den här tiden, och är orsaken till varför jag har haft så svårt att varva ner.

Hade jag vetat att reaktionen och mottagandet skulle bli så som det blev, hade det varit annorlunda. Då hade jag kunnat förbereda mig. Men allt ståhej kring boken kom verkligen (för min del) väldigt oväntat.

Dag som natt har jag gått på högvarv och jag har känt mig konstant speedad, något som är extremt utmattande i längden.
När kvällarna har kommit har jag varit totalt slut, dränerad, och jag har somnat snabbt (vilket ju är positivt) för att sedan drömma de sjukaste drömmar man kan tänka sig – jag har blivit jagad av knivmördare, av kor(!!), min familj har blivit attackerad, jag har fått världens diss-recensioner i tidningarna och jag har vaknat kallsvettig efter att jag drömt att boksläppet bara var en dröm och att förlagen kontaktade mig undrade vad jag tror att jag är för nån …

Man kan lugnt säga att hjärnan har varit på maxspeed 24/7 även om jag kroppsligt och fysiskt inte har lyckats uträtta så mycket annat än tvätt, matlagning och signering under dagarna.
Jag har helt enkelt inte lyckats ta in vad som har hänt.

Men i dag – i dag var den magiska dagen!
Ännu i morse när jag vaknade 06:08 av att frassjäv… vår älskade katt ylade efter sällskap (inflik: de senaste månaderna har kattskräll… vår lilla pälsboll haft en irriterande ovana att yla(!) på uppmärksamhet vid 05/06-tiden, bara för att sedan krypa upp i sängen intill en när man ger sig tillkänna för att man tror att han behöver ut – tror demensen börjar kicka in, men å andra sidan har han uppnått en aktningsvärd ålder av hela 19,5 människoår!), kände jag hur det skulle bli ytterligare en dag med raveparty i hjärnan.

Men – på eftermiddagen kände jag plötsligt hur allt svängde! För första gången under denna ca en och en halv vecka lyckades jag slänga mig på soffan och norpa åt mig en 10 minuters gubbvila (något som inte lyckats de tidigare dagarna, hur jag än försökt och kämpat!), och därefter kände jag mig som om jag hade utfört en tio timmars meditation.

Manuset till del två (arbetstitel: I hemlighetens blod) som länge legat på köksbänken i väntan på att jag ska läsa igenom och redigera det ytterligare en (sista?) gång, fick efter dagens gubbvila äntligen sällskap! Och för första gången på länge kände jag att jag hade sinnesnärvaro att koncentrera mig på texten.
Känslan just då var så obeskrivlig!

Äntligen kände jag att nu har jag landat – äntligen är jag tillbaka till verkligheten!

Utöver redigerandet och läsandet av del två har jag i dag svarat på diverse mejl som legat liggande lite för länge, haft kontakt med tryckeriet gällande den andra upplagan och tittat klart ”It – Chapter two” med dottern.
Dottern är en lika stor deckarnörd som jag är. Skräckfilmer är normalt inget vi egentligen tittar på, men eftersom dottern varit hemma från skolan sedan i tisdags på grund av förkylningssymtom, passade vi på att titta på ”It – Chapter two” dagtid medan lillebror var i skolan. Dottern har länge velat se filmen, men själv har jag kanske inte varit något direkt fan av den.
Summa summarum tyckte varken jag eller dottern att den var direkt bra eller läskig. Hade vi sett den en mörk och ruggig kväll hade känslan kanske varit annorlunda …
Sonen däremot hatar allt vad som heter skräckfilmer, clowner, dockor, spindlar och annat som kan uppfattas som skrämmande. Och inget fel med det – dels är han för liten för att se på skräckfilmer, och dels är det bra att han själv känner till sina egna begränsningar och vågar stå för det.

I morgon väntar en (förhoppningsvis!) lugn och avkopplande weekend för mig och maken, något jag verkligen, verkligen, verkligen(!!) ser framemot!
I så många år (ja, faktiskt sedan vi gifte oss, vilket var i augusti 2012!) har vi sett framemot det här och drömt om det här. Och nu ska det äntligen bli av!
Hoppas bara att det inte dyker upp något oväntat som gör att vi blir tvungna att avboka allt. Fast å andra sidan skulle det inte förvåna mig om något oförutsett händer. Med vår sedvanliga ”tur” kommer någonting att skita sig, det skulle inte alls förvåna mig …

Dagens bloggbild får bli en bild av framsidan och baksidan av omslaget till boken, och med den bilden säger jag ”tack och hej” för i dag!

© Nilla Kjellsdotter

Publicerad av Nilla Kjellsdotter

Författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: