Oh, well.

Nu har jag då gjort det. Återupptagit bloggandet. Huruvida det blir aktivt, lite grann eller inte alls får tiden utvisa. Men nu är jag här – efter X antal svordomar och ännu fler uppgivna suckar. Kan helt ärligt erkänna att jag är helt inkompetent när det gäller att starta en hemsida, blogg, användarkonto, what-so-ever. Hemsidan är långt ifrån tilltalande, fullständig, vacker, o.s.v. men jag tänker att jag får väl lov att starta så här, så får vi se om jag lyckas bättra på den i något senare skede.

Till er som inte känner mig:
Mitt namn är Nilla Kjellsdotter (okej, egentligen heter jag Österberg, men eftersom det är ett taget namn – jag är gift – tycker jag att Kjellsdotter är mer unikt. Dessutom ger jag min far en chans att få glänsa också …), nyss fyllda 33 år och kommer nu inom det närmaste halvåret att debutera med min första deckare, I rättvisans blod, som är första delen i Morden i Österbotten. Svenska förlaget Lind & Co kommer att ge ut den som digital ljudbok under vintern 2020-2021, och det är skådespelaren Anja Lundqvist som ska stå för inläsning (såvida inget oväntat dyker upp. I Coronatider kan man aldrig vara säker …). En fysisk bok, pappersversion, kommer det också att bli, men mer om det i ett senare skede – jag lovar att informera er så fort allt är spikat!

Jag har alltid drömt om att bli författare (klyschigt, I know!), men det har för mig bara varit något man kan drömma om, för författare är ju inget man blir. Det är ju bara ”något man är” (hur sjutton det nu då skulle gå till!?). Tills för ca 7-8 år sedan – då fick jag en spark i baken.
Under de åren bloggade jag, och det visade sig att min granne, som varit verksam journalist ända tills han blev pensionär, läste min blogg. I något svagt skede hade jag bloggat om min dröm; att jag någon gång, innan jag dör, ska ha skrivit OCH gett ut en bok. Min granne kontaktade mig och skrev att han tyckte att jag ska ta tag i författardrömmen, för han gillar mitt språk och upplyste mig om att jag faktiskt kan skriva.
För mig var det stort, enormt stort, att ha fått hans erkännande. Tror inte han än i dag förstår vad hans ord har betytt för mig, och jag kommer nog aldrig kunna förklara det heller. Ord räcker inte till (trots att jag anser mig ha ett stort ordförråd). Hade han inte kontaktat mig den där dagen hade jag inte haft någon bok klar än i dag. Jag hade förmodligen varit bittrare än någonsin och känt mig som en värpsjuk höna för att jag fortfarande inte hade fått ur mig berättelsen jag bar på.
Nåväl, det var 7-8 år sedan. Lång tid, tänker säkert ni, och undrar om det verkligen tar så länge att skriva en bok. Svaret är både ja och nej.
Till att börja med skrev jag ett annat manus (dess arbetstitel har jag till och med hunnit glömma), som också var en deckare och inkluderade samma huvudkaraktärer som jag använder mig av i dag. Men när jag hade plitat ner ca 350 sidor som innehöll början, mitten och slut kände jag att jag var klar med den. Jag hade varken ork eller lust att redigera storyn. Med andra ord strandade den i skrivbordslådan. Många har ifrågasatt mitt val att ge upp storyn och ansett att det var dumt gjort, men för mig blev den ett bevis på att jag KAN skriva ett komplett manus som inkluderar alla delar. Och det gav mig blodad tand. Tre månader senare började jag skriva på nästa manus, som nu kommer att bli min debut.
Min debutbok tog mig fyra år att skriva, uppföljaren i serien (arbetstitel: I hemlighetens blod) har tagit mig knappt två år att skriva. Målet är att del tre (arbetstitel: I Guds blod) ska ta ca ett till ett och ett halvt år att skriva. Hur det lyckas återstår att se. Planen är att jag under hösten ska ta itu med del tre.

Under skrivandet av del två, I hemlighetens blod, har jag mottagit en del projektstipendier för skrivandet och färdigställandet av manuset. Vilket förstås är riktigt roligt. Minns fortfarande känslan när jag läste mejlet från det allra första beviljade projektstipendiet.
Jag var på väg hem från en kompis och satt i bilen. Aldrig hade jag trott att min ansökan skulle gå vägen. I det skedet hade jag inget förlagsavtal för min debut heller. Oj, vad mitt självförtroende växte i den stunden!
I dag är drömmen att i något skede bli beviljad ett arbetsstipendium. Författandet är verkligen något jag vill (och med tiden – skall!) ägna mig helhjärtat åt, på heltid. Att kunna jobba ostört, samtidigt som man hade årsinkomsten säkrad vore verkligen en dröm. Det skulle förmodligen (förhoppningsvis!) också bidra till att man kunde skriva mera ostört, och på så vis skulle skrivandet kanske inte ta lika lång tid som det gjort hittills. Men, samtidigt trivs jag också på jobbet.

När vi ändå är inne och nosar på jobbet kan jag väl fortsätta med presentationen av mig själv.
Jag jobbar deltid som sekreterare på en lokal juristbyrå sedan ca ett och ett halvt år. Och jag trivs verkligen toppen, både med arbetet och kollegorna (vilket ju är till fördel eftersom jag inte har så många kollegor att välja bland …). Jargongen och humorn är något vi alla delar, och vi har högt till tak. Själv trodde jag att man skulle vara tillknäppt, allvarsam och sträv på en juristbyrå. Det var för övrigt med den uppfattningen jag tackade ja till jobbet (undrar vad det säger om mig?).
Utöver jobbet på ”byrån” och skrivandet är jag också närståendevårdare åt vår son, som har hunnit bli nio år. Han är typ 1-diabetiker, och har haft diabetes typ 1 sedan han var 11 månader gammal. Eller snarare ung. Och lika länge har jag varit närståendevårdare åt honom.
Annat jag kan triumfera med är att jag har ett CE-kort i bakfickan (eller just nu ligger det på köksbordet i plånboken), och därmed är jag berättigad att köra långtradare, vilket jag gör ibland. Nu är det dock skämmigt längesen jag har gjort det (typ ett år sedan!), och till på köpet har min yrkeskompetens löpt ut. Har dock lyckats beta av två av fem kurser. Förhoppningen är att jag skulle få avklarat de sista tre kurserna under hösten, så jag skulle ha yrkeskompetens klappad och klar till vinterns ”kööror”.

Till familjen hör, utöver sonen (nio år), dottern (tretton år), maken, och vår pensionärsfrass Pontus som har hunnit bli hela nitton år! Kan tillägga att katten flyttade in hos oss när den var elva år gammal. Fram tills dess hade han levt ett stillsamt liv hos en ensam pensionär. Tror det blev något av en kulturchock för katten när han kom hem till oss, där det fanns två små yrväder. Speciellt sonen, som vid den tidpunkten inte ens hunnit fylla två år, var extremt energisk (tack och lov har den energin tonats ner till normal nivå i dag).

Under mina aktiva jobba-för-att-bli-författare-år har jag också deltagit i en del skrivarkurser. Bl.a. Skrivarakademin (ettårig kurs), deckarkurser, kreativt skrivande, o.s.v. Jag är också medlem i Svenska Österbottens litteraturförening r.f. – något jag kan rekommendera alla skrivintresserade österbottningar att bli medlem i.
Och är man skrivintresserad men känner sig tveksam över hur man går till väga, eller annars bara vill komma sig ut och träffa andra skrivande individer samtidigt som man får ny kunskap, kan jag varmt rekommendera att man skall delta i en skrivkurs. Kreativt skrivande-kurs, deckarkurs, poesikurs, skriv om ditt liv-kurs, eller vilken annan skrivkurs som helst. Huvudsaken är att den har ett skrivtema som lockar dig.

På tal om kurser kan jag inflika att jag under den gångna hösten höll en ”Lekfullt skrivande”-kurs för lågstadiebarn i byns skola. Kursen arrangerades i Hem & Skolas regi, bestod av fem kurstillfällen á en timme och hade fokus på, just lekfullhet, och kreativitet.
Jag kan inte nog fascineras av hur kreativa barn är, och vilken fantasi de besitter. När jag började med kursen var jag rädd att uppgifterna jag hade med åt barnen skulle bli för svåra, men jag insåg rätt snabbt att det var inget jag behövde oroa mig för. Dessutom tvekar inte barn att fråga om det är något de undrar över eller inte förstår. De är inte alls som oss vuxna. Jag menar, hur många gånger har man inte suttit på en kurs där det varit knäpptyst, ingen har vågat fråga något, och sedan har det visat sig att ingen förstod vad kursledaren menade. Men barn är inte så. De är raka och okonstlade.
Tiden som kursledare åt barnen var mycket givande, även för egen del. Det är så inspirerande att se hur barn direkt börjar jobba. Man ger dem ett ord, och fram växer en hel berättelse. Från ett ynka ord. Där förekommer ingen skrivkramp.
Ska dessutom bli spännande att se var någonstans i livet ”kursbarnen” befinner sig om tio, femton år. Skulle inte förvåna mig om vi om ca tio år har en/flera ung(a) debuterande författare i byn. Talang finns, utan tvekan.

Tja, månne detta ska duga som första inlägg? Som ni märker gillar jag att skriva, gärna långa inlägg. Jag gillar inte att pilla med bilder, och jag kommer knappast att ladda upp bilder till varje inlägg (kanske på sin höjd var tionde inlägg? Ska försöka ha det som mål), vilket jag kan förvarna om redan nu. Men vill ni se bilder från, framför allt, min skrivprocess kan ni besöka mitt instragramkonto: nilla.kjellsdotter.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om får ni gärna komma med förslag. Det är bara att lämna en kommentar.
Kan meddela att jag för en vecka sedan(?) hade på instagramkontot en omröstning gällande om jag ska börja blogga igen, och tack vare den är jag i gång nu. I samma veva frågade jag vad folk helst vill läsa om, och nyckelorden blev skrivande, bokutgivningsprocessen, författarskapet, jobbet, balansen mellan privatliv-jobb-författarskap och sonens diabetes.
Redan i detta skede kan jag meddela att jobbet på juristbyrån är något jag av förklarliga skäl inte kan skriva så mycket om p.g.a. sekretessen. Men så mycket kan jag i alla fall outa att jag får s-e-m-e-s-t-e-r fr.o.m. nästa vecka! Hela augusti kommer jag att vara ledig, och då är planen att jobba flitigt med mina skrivprojekt.

Well, well… Undrar ni över något är det bara att lämna en kommentar eller skicka ett meddelande. Ni finner skicka-funktionen under fliken kontakta mig (i alla fall borde ni göra det, om jag varit tillräcklig teknisk…).

Hoppas jag genom bloggen kommer kunna inspirera någon annan kreativ själ där ute att komma igång med sitt skrivprojekt, och/eller ta itu med sina författardrömmar. För egentligen är det inte så svårt att börja, det enda som gäller är att – just det: börja!

© Nilla Kjellsdotter

Publicerad av Nilla Kjellsdotter

Författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: