I går kväll tog jag mod till mig och startade en ”författarsida” på Facebook (Nilla Kjellsdotter). Jag har länge varit kluven till beslutet, och är det fortfarande.
Många har pushat och uppmanat mig under våren att starta en Facebooksida. ”Du måst ju start en författarsido så folk kan hitt de!”, ”Du måst ju nå ut ti folk!”, ”Men du måst ju marknadsför de!”.
Och jo, jag fattar. Jag måste nå ut om jag vill få läsare och få boken såld. Men i mina ögon är jag ingen riktig författare ännu. Jag menar, min bok har ju ännu inte getts ut.
Vem tror jag att jag är som snor författartiteln, utan att boken har kommit ut?
Visst, jag har ingått förlagsavtal med Lind & Co gällande en digital ljudbok. I avtalet finns också en tidsplan för när ljudboken senast skall ha getts ut. Men ändå. Tänk om de ångrar sig? Då står jag där, utan ingenting.
Jag tillhör skaran som har svårt att lita på att saker och ting faktiskt går vägen och verkligen blir av. Har jag ett uppsving i livet, vilket jag har haft i ca ett och ett halvt år nu, går jag stundom och väntar på när allt ska vända och dala neråt igen. Men kanske det blir så när man har stött på många motgångar i livet? Åren före allt började ljusna var långt ifrån smärtfria. Ibland tänker jag att det är ett under att jag tog mig helskinnad genom de helvetiska åren. En plats på psyket var stundvis inte alls långt borta… Men, det var inte det jag skulle skriva om.
Ett exempel på min oförmåga att våga lita på att något bra händer just mig:
Riktigt i början av februari mottog jag mejl från Lind & Co, då hade det gått knappt en månad sedan jag sände in mitt manus (i bekräftelsemejlet stod det att återkopplingstiden var ca 6-10 veckor).
Till att börja med fattade jag inte alls att det var från Lind & Co. Utifrån avsändarens namn trodde jag att det var ett skräpmejl, om typ vitaminer (sorry, Martina!), som hade slunkit till inkorgen. Som tur flyttade jag inte mejlet direkt till skräpkorgen, oläst, vilket jag brukar göra när jag ”förstår” att det är fråga om skräpmejl. Nånting fick mig ändå att öppna det. När jag läste de första raderna blev jag helt paff.
”Hej Pernilla, Tack för underhållande och spännande läsning! Vi har valt att erbjuda dig ett ljudboksavtal …”
Någon hade gillat min story och tyckte att den var underhållande! Vidare i mejlet följde information om royalty och förskott, och uppmaning om att jag skulle höra av mig om det lät intressant.
Nu tycker säkert de flesta att det mest logiska hade väl varit om man snabbt som attan hade skickat att man mer än gärna tackar ja-ja-ja-JAA! till avtalet. Men nej. Inte jag. Jag är då typen som måste analysera allt, väga fördelar mot risker, och kolla upp saker och ting grundligt innan jag bestämmer mig. Något av en kontrollfreak, kan man väl säga.
Kort därpå började jag tänka att det måste nog bara vara ett busmejl, nån som vill jävlas. När som helst kommer jag att få ett mejl med texten: ”Ha! Trodde du – LURAD!”.
Nåväl, jag bombarderade förlaget med X antal frågor de följande veckorna och tänkte på saken ytterligare en vecka till. De sista dagarna i februari kände jag mig redo att underteckna avtalet. Sagt och gjort. Men i det skedet kunde jag ännu inte tro att Lind & Co faktiskt ville, och kommer att, ge ut min ljudbok.
Jag sa till och med till min man: ”Nå, det står ju i avtalet när förskottet ska betalas, vi får ju se då om det kommer in nåt på kontot eller inte. Kommer det inget vet jag att jag blivit lurad.”
Men pengarna kom.
Vid det här laget har ni säkert redan förstått att jag fortfarande inte vågade tro att det kommer att gå vägen. Och än i dag finns tvivlet kvar. Nu tänker jag snarare, ångrar förlaget sig får jag ju åtminstone behålla pengarna. Alltid nåt.
Hur som helst. Hur kom jag förresten in på allt det här? Jo, min tveksamhet och oförmåga att ta till mig författartiteln!
Som ni märker målar jag upp alla sorters katastrofscenarion, och skulle det av nån orsak bli så att boken inte kommer ut har jag, genom att kalla mig författare, snott en titel jag inte varit berättigad till.
Men samtidigt, risken för att första boken inte blir av är ändå ganska liten (fast man vet ju aldrig, allt kan hända …). Och dessutom har jag redan uppföljaren ”klar” (okej, redigering, småpill och förlagsjakten återstår).
Somliga anser att man kan definiera sig som författare om man har gett ut en bok, andra tycker att det är när man har skrivit en bok och därefter planerar att fortsätta skriva, och författarföreningen anser att det är när man har gett ut minst två verk av litterärt värde(!) på svenska.
Själv kommer jag nog aldrig riktigt kunna definiera mig som författare förrän jag kan leva på det (yeah, right! För det är ju så himla lätt i svensk Finland …), alternativt om jag nån gång blir beviljad ett arbetsstipendium för mitt skrivande. Men innan dess – njaa…
Att kalla mig författare är lite som om jag lånar makens skor: de är flera storlekar för stora, men jag kan gå med dem under korta sträckor. Om än mycket klumpigt.
Så hur kommer det sig att jag startade en författarsida på Facebook och en författarhemsida/-blogg då?
Jo, under våren fick jag upprepade påtryckningar om att jag måste marknadsföra mig, skapa synlighet. Själv ansåg jag att det är nåt jag gör sedan när boken väl har kommit ut. Tills en av mina bekanta tittade på mig, med en blick som fick mig att förstå att jag var mer eller mindre dumförklarad, och sa: ”Men inte kan du ju börja marknadsföra dig och starta en sida när boken väl finns tillgänglig. Du måste ju skapa synlighet innan den kommer, så folk vet att den är på G.”
Och därför har jag nu skapat dessa sidor. Som ni förmodligen redan förstått känner jag mig inte helt komfortabel med titeln, men kanske det tar sig så småningom.
Oavsett: jag skriver, jag ska ge ut en bok (eller ja, flera böcker har jag ju tänkt ge ut, eftersom jag planerar en hel serie) och det är det här jag vill jobba med i framöver.
(Nu ska jag försöka infoga en bild …)
Tadaa! Se där – det lyckades! Heja mig, liksom.
Och ja, ni får jätte-jätte-jätte-supergärna följa min Facebooksida. Då blir jag lite extra glad.
…eller min Instagramsida. Då blir jag också glad.
Puss och tack!
© Nilla Kjellsdotter
Nilla Kjellsdotter 