Research: polisarbete, Bibelläsning och det perfekta giftmordet

Nästa fråga lyder: ”Hur gör du din research, för att få allt så trovärdigt som möjligt?”

Det där med research är en knepig fråga.
Jo, jag har självklart en del kontakter och personer jag har rådfrågat gällande olika ämnen, däribland en polis. Men samtidigt är det ingen faktabok jag är ute efter att skriva, jag vill underhålla mina läsare.

Hur underhållande litteratur skall skrivas, och vad den skall innehålla, kan debatteras i all ändlighet. Det finns lika många skrivsätt som antal författare. Och det finns lika många åsikter i frågan som antal läsare.
Själv tillhör jag gruppen deckarläsare som inte gillar att läsa om en massa komplicerat utredningsarbete eller hur gärningsmannen styckar en kropp bit för bit under flera sidors läsning, samtidigt som författaren beskriver i detalj hur det låter, hur blodet sprutar, hur kroppen börjar se ut, hur det luktar, vilka specifika organ som avlägsnas från kroppen, o.s.v.
En bra deckare i mina ögon skildrar vardagliga och verklighetstrogna karaktärer, och har en intressant och framåtdrivande handling. Personligen gillar jag att läsa deckare som lyckas nysta in huvudkaraktärens vardagliga liv lika mycket som brottet och utredningen. Eftersom det är den typen av deckare jag gillar att läsa, är det också den typen av böcker jag försöker skriva.
Om jag själv inte gillar boken, hur ska någon annan göra det då?

När jag började skriva var min tanke att jag ska skriva en deckare som skildrar polisens verkliga arbetsmetoder. Att polisens arbete ska stämma överens med verkligheten till punkt och pricka, att tiden för en DNA-analys och rättsmedicinsk obduktion ska ha samma tidslängd som på riktigt, och att verkliga poliser ska kunna känna igen sig i den fiktiva handlingen.
När jag hörde att en DNA-analys i regel tar flera månader (vill minnas att svaret blev ca fyra månader, men att det i brådskande ärenden kan påskyndas något), insåg jag snabbt att jag får tänka om. Vad ska mina poliser jobba med i fyra månader under tiden de väntar på svaret från DNA-analysen?
Dessutom är polisarbetet i verkligheten ett flermansjobb, som inkluderar ett stort team. I böcker är oftast arbetsgrupperna begränsade till några få personer, som mer eller mindre jobbar dygnet runt, varje dag. Vilket också gäller mina deckare.
Jag insåg ganska snabbt att det nog fanns en orsak till varför ingen författare skriver en deckare som baserar sig på verkligheten till punkt och pricka.

Dessutom är det väldigt få läsare som faktiskt vet hur själva polisarbetet går till i det verkliga livet (och tur är väl ändå det!). De som vet, är oftast själva poliser, och ska man tro ryktet är det få poliser som läser deckare p.g.a. 1. de jobbar med brott, utredningar och elände i verkliga livet, 2. de stör sig på de stora skillnaderna i polisarbetet mellan fiktion och verklighet.

Däremot tror jag på teorin ”ljug som om det vore sant” och ”för att ljuga behöver du veta sanningen”.
Om jag har lyckats på dessa punkter blir upp till läsarna att avgöra. Men när det kommer till research, gör jag betydligt mer research än det jag faktiskt skriver om. Och stundom ändrar jag också medvetet på verkligheten.
Som jag tidigare nämnde: exempelvis utredningsarbetet är ett flermansjobb, i min bokserie är det en liten grupp med krimmare man får följa, där Mija Wadö står i spetsen.
Poliser har inte heller ”fikamöten”, så som jag beskriver; verklighetens chefer är förhoppningsvis mer sympatiska och professionella än vad Elof Wallin är; det finns ingen Snutmorsa på avdelningarna; DNA-analyser dröjer (som nämnt) flera månader, o.s.v.

Var gör jag då min research?
Som jag nämnde har jag haft kontakt med en polis, som har berättat det hen kunnat säga utan att riskera att delge för mycket; jag har haft kontakt med läkare; jag har googlat (att googla är bra, men det kräver också det lilla extra – alla s.k. ”källor” är inte tillförlitliga och det gäller att veta vilka man kan lita på); platser har jag besökt i verkligheten, och självklart har jobbet på juristbyrån bidragit med en hel del nyttig info.
Det är inte bara en gång jag har messat chefen sent en fredag kväll och undrat hur långt straff som är rimligt att en person döms till om hen gör sig skyldig till brott X, eller vad den korrekta rubriceringen är för brott Y. På jobbet sitter jag stundom också och frågar ut chefen kring tänkbara scenarion, straffskalor, o.s.v.

Det här med att googla …
Det knepiga med research via nätet är att en del lagar, brottsrubriceringar, polistermer, o.s.v. skiljer sig mellan Finland och Sverige. Då gäller det att veta om och när de skiljer sig, och vad den korrekta termen och brottsskalan är för just Finland.
Dessutom ska man alltid komma ihåg att ifrågasätta sidornas trovärdighet ifall man inte är hundra säker på att sidan är en tillförlitlig källa.
Med tiden har jag också lärt mig lite grann vilka sidor man kan hitta olika saker på, och ofta när jag researchar för en sak, finner jag samtidigt något jag tror mig ha användning för i framtiden och sparar den sidan.
Skulle jag av någon outgrundlig anledning bli misstänkt (förstås, oskyldigt misstänkt) för ett grovt brott i framtiden, skulle jag ha en hel del att förklara om polisen kollade igenom datorns sökhistorik och dess sparade sidor …
Maken brukar stundom skämtsamt uttrycka sin oro, när jag exempelvis söker på hur man går tillväga för att utföra det perfekta giftmordet …

Andra sätt jag använder mig av för att ta reda på fakta är genom att lyssna på poddar (Rättegångspodden, Mordpodden, P3 Dokumentär, Snutsnack och andra dylika poddar som handlar om verkliga brottsfall).
Från kriminal-/deckarfilmer brukar jag också snappa upp ett som annat. Om det faktiskt är fakta eller enbart fiktion vet man förstås inte alltid, men jag brukar så långt som möjligt kolla upp sanningshalten i påståendena jag har antecknat. Visar det sig att det är omöjligt att kolla upp, samtidigt som det låter sant, brukar jag tänka att håller det i en film, håller det också i en bok.

Och sist men inte minst: jag skriver i en underhållningsgenre.
Mitt syfte är att underhålla och roa läsaren. Ge läsaren en chans att dyka in i en verklighet som förhoppningsvis ligger långt ifrån hens egen, men ändå är en verklighet som kunde vara sann.
Deckare är ändå kanske en genre som överlag kräver mera research än en del andra genrer gör.

Mitt senaste researchprojekt är för övrigt att läsa Bibeln(!).
Ärligt hade jag aldrig trott att dagen, då jag sätter mig vid köksbordet och slår upp Bibeln, skulle komma.
Man ska uppenbarligen aldrig säga aldrig …

Har ni fler frågor och önskemål gällande kommande blogginlägg – LET ME KNOW!
Är så kul att höra vad ni vill läsa om!

© Nilla Kjellsdotter