Bästa platsen för kreativitet och var idéerna födds

Bästa platsen för kreativitet”, löd följande önskemål gällande bloggämne.

Ska jag vara tråkig och svara ärligt, har jag nog ingen ”bästa” plats gällande kreativitet. Däremot finns det platser jag föredrar att sitta på. Exempelvis vid skrivhörnan på vinden, sommartid gillar jag att sitta ute på terrassen och ibland blir jag sittande vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan (inte alls optimalt ur ergonomisk synvinkel, vill jag tillägga! Don´t try it at home!).
De gånger jag sitter vid köksbordet eller i soffan beror oftast på att jag vill varva min sittplats och/eller att jag är för lat för att ta mig upp till skrivbordet. Ibland handlar det om att jag är rädd att tappa mitt skrivflow ifall jag är inne i period då allt flyter på.
Ibland brukar jag också varva med att åka till nåt café och skriva.
Den optimala platsen beror helt på tid, sammanhang och i vilken fas jag befinner mig.
Egentligen gillar jag inte att skriva i störiga miljöer, som ex. caféer ibland kan vara. Men stundom är det nödvändigt, för att jag ska lyckas bryta ett segande mönster.

Nackdelen med att sitta hemma och skriva är att man alltid kan fly till annat.
Ofta ser min morgonrutin ut enligt följande: vaknar, ser till att barnen får i sig morgonmål och fixar de till skolan; gör frukost till mig själv, äter min tråkiga tallrik med naturell yoghurt och havreflingor framför Nyhetsmorgon, och börjar därefter skriva. Mitt mål är att inleda mitt första skrivpass vid tiotiden.
Men så var det ju det här med att sitta hemma och vara sin egen chef.
I ärlighetens namn är det inte bara en gång (eller två gånger heller, för den delen) som jag blivit sittande vid teverutan en timme längre än planerat. Ett inslag som är lite för intressant att släppa och jag måste bara sitta kvar en stund till. Ibland behöver det inte ens vara intressant, jag drar mig bara för att fortsätta skriva. Eller så blir tvätten helt plötsligt världens roligaste sysselsättning (att dona med tvätten; färgsortera, hänga, vika… är för övrigt nåt jag faktiskt tycker ÄR roligt).
Är jag inne i en skrivperiod där allt känns motigt; jag vet inte hur jag ska lösa ett problem, jag är inte säker på om en karaktär ska bli dödad nu eller först om tre kapitel, och/eller orden inte kommer till mig – då är det så himla enkelt att fly till nåt annat om man har sin skrivarlya hemma. Det är just de här gångerna caféerna brukar vara till stor hjälp.
På ett café finns det inte så mycket annat att fly till, bortsett från att fylla sin kaffekopp och köpa ett bakverk. Oavsett om jag skriver eller inte, tvingas jag i alla fall sitta och stirra ner i skärmen. Ibland släpper spärrarna där och då, andra gånger gör det de inte. Men ofta blir resultatet ändå det samma: hemma flyter skrivandet på betydligt bättre efteråt.

Min dröm är att nån gång kunna skaffa en riktig skrivarlya (alt. ett arbetsrum) i Vasa. En liten etta med utsikt över någon vältrafikerad gata. Om/när den verkligheten blir av får tiden utvisa. Som läget ser ut i dag ligger den drömmen nog många år framåt i tiden. Men jag tänker att man måste ha drömmar och mål för att ta sig vidare. Annars kommer man ingenvart.
Och vem vet, kanske skrivandet inte alls skulle löpa lättare med en skrivarlya/eget arbetsrum, fastän min tanke nu är att jag inte skulle ha möjlighet att fly till vardagssysslor om jag inte befann mig hemma. Då skulle jag bara ha min dator och kaffebryggare att tillgå.

Tillbaka till kreativiteten och bästa platsen för kreativitet.
Hittills har jag beskrivit var jag jobbar bäst, alltså fysiskt jobbar på berättelsen. Var idéerna födds är däremot en helt annan sak.
Oftast är det inte framför datorn de stora idéerna födds, utan på helt andra platser. I duschen är exempelvis en sådan grej. Antar att det beror på att jag är ensam i duschen och har tid för tanke och reflektion på ett helt annat sätt.
En annan plats var jag ofta får små segment till en handling är på jobbet, när jag står och diskar. Varje dag avslutar jag jobbpasset med att diska undan, och då står jag ofta och tänker på hur jag ska lösa olika kapitel, vad kommande böcker kunde handla om, o.s.v. Och det är inte bara en eller två gånger jag hajat till när nån knackat på dörrposten till köket och/eller harklat sig bakom mig för att de vill mig nåt.
Egentligen är det ganska knäppt att jag, som har ett riktigt harhjärta, har börjat skriva deckare. Ibland blir jag till och med rädd för mina egna ord …
Det tog inte lång tid förrän kollegorna på jobbet insåg hur lättskrämd jag är. De försöker på alla sätt och vis förhindra att jag ska bli skrämd, vilket går så där. Ibland lyckas det, andra gånger inte. Men de blir åtminstone inte längre skrämda av att jag blir skrämd. Jag antar att de numera mer eller mindre räknar med att det oundvikligt, och målet är snarare att minimera dess omfattning. Senast jag var på jobb lyckades en av damerna, som bor i en av lägenheterna bakom juristbyrån, få mig att hoppa högt genom att stå utanför dörren när jag skulle hem på lunch. Tror hon blev lika skrämd som jag blev, p.g.a. min reaktion …

För övrigt tror jag inte att jag skulle vara så lättskrämd om det inte vore för att min hjärna ofta(st) spinner på högvarv i deckarspåren; tänkbara intriger, motiv, gärningsmän, o.s.v.
Annat som ofta väcker idéer till kommande deckare är när jag ser på kriminalfilmer/-serier och/eller läser deckare.
Dessutom kan idéerna komma helt plötsligt, i de mest oväntade situationerna. Till exempel under ett familjejippo! Tänker dock inte säga vilket – åtminstone inte i detta skede … Och det var just under den tillställningen som idén till en kommande ”bok” föddes (om det nånsin blir en bok av den, förstås).

Nu har jag skrivit om kreativitet och idéer. Egentligt borde jag fortsätta att skriva om idétorka, grubbel, skrivkramp och tvivlet från h-vetet! Det är också nåt som tillhör den kreativa processen. Ibland är topparna inte så höga och svackorna inte så djupa, andra gånger är kontrasten betydligt större.
För tillfället befinner jag mig i en lindrig tvivel-/grubbelperiod.
Fördelen med att ha skrivit i många år är att jag numera vet att det tillhör skrivlivet. Fast å andra sidan är det ju så vanliga livet också funkar; ibland går det upp, ibland går det ner. Det är bara att gilla läget, liksom.
I dag kan jag dock trösta mig med att jag har ju i alla fall ett förlagsavtal för bok nr. 1, vilket har underlättat tvivlet under vårens gång. Nu när jag har skrivit klart manus nr. 2 har tvivlet återigen vuxit. Till manus nr. 2 har jag inget förlagsavtal. Förhoppningen är ju att få det, men … Det är just det där ”men:et” som sår ett frö av grubbel.

Nåväl, tiden får utvisa vad det blir av allt. Får jag kalla handen är det väl bara att börja om. Sluta skriva kommer jag aldrig att göra. Aldrig.

© Nilla Kjellsdotter

Publicerad av Nilla Kjellsdotter

Författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: