Camilla Läckberg och hur jag började skriva en deckarserie

I förra inlägget bad jag er komma med önskemål om vad ni vill läsa om, och nu har det ploppat in två stycken via min Facebooksida.
Är ni fler som har önskemål får ni jättegärna höra av er! Allt mottages med tacksamhet!

Den första kommentaren löd:
”Hur kom du på att det var deckare du ville skriva, och vilka är dina favoritförfattare?”

Att jag skulle skriva just deckare har alltid varit självklart. Fast jag har läst mycket, är mitt läsområde väldigt ”smalt”. Deckare är nästan uteslutande den enda genren jag läser, bortsett från enstaka självbiografier.
Men även inom deckargenren är min läsning väldigt begränsad, och än mer åtstramad har den blivit, p.g.a. tidsbrist, sedan jag själv började skriva (dessutom kan jag inte heller under skrivprocessen läsa vad som helst …).
De senaste ca tio-femton åren har jag läst nästan uteslutande bara svenska (enstaka skandinaviska) deckare, och de senaste fem-sju åren är de lästa författarna bara ett fåtal. De författare jag håller mig till nu är sådana som också skriver deckarserier, som jag troget följer.

Min absoluta favoritförfattare är, utan tvekan, Camilla Läckberg. Tätt följt av henne kommer Mari Jungstedt, Emelie Schepp och några till.
Camilla Läckberg ser jag som en förebild på många plan. Hon är driven, målmedveten och jobbar hårt för sina mål. Hon lyckas balansera familjelivet och jobbet, svarar öppet och ärligt(?) på de flesta frågor hon får i intervjuer, och hennes karriär var långt ifrån självklar när hon skrev sin första bok.
Camilla har fått jobba för sin framgång, något hon gärna påpekar i intervjuer. Hon började precis som de flesta andra författare: skrev en bok, jobbade för att nå ut och sålde helt bra för att vara en debutant. Minns att hon i någon intervju har berättat att debuten sålde i 3.000 exemplar, vilket är bra för en debutant. Hon berättar ofta också om de gångerna hon suttit på signeringar och den enda som har kommit är hennes mamma.
Jag tycker Camilla är mänsklig och bär en ödmjukhet som långt ifrån alla lika framgångsrika personer gör.
Och det är nog just hennes mänsklighet som får mig att beundra henne. Att hon öppet och (till synes) ärligt delar med sig av sin vardag på sociala medier; hur hon stundom kämpar för att få allt att gå ihop, hur hon kämpar med deadline, hur orken tryter, och hur hon fortsättningsvis sätter upp nya mål och utmanar sig själv att nå högre.

En annan, vars författarskap, jag beundrar är Emelie Schepp. När hon blev refuserad valde hon att ge ut boken på eget förlag. Hennes mål var att nå ut till så många som möjligt, och hon bestämde sig för att satsa. All-in.
Om jag inte minns helt fel trycktes den första boken i ca 5.000 exemplar, i pocketform. En sjukt stor mängd för en debutant. Men Emelie lyckades. Och jag har för mig att hon i någon intervju har sagt att debuten sålde summa summarum i totalt 40.000 exemplar. En hiskelig mängd!
Emelie är ett levande exempel på att man inte ska ge upp sina drömmar, utan fortsätta jobba för det man tror på. Huruvida det är klokt att trycka 5.000 exemplar av en debutbok tåls däremot kanske att tänkas på …

Hur jag då själv började skriva deckare. Bra fråga. Som jag tidigare nämnt, föll det sig naturligt.
Många har under skrivandets gång ifrågasatt genren och påpekat att det är mycket svårt att skriva en deckare, eftersom den behöver hålla ett visst spänningsmått. När frågorna, och ibland även pikarna, kring genrevalet kom, var det aldrig något jag tänkte på. För mig var deckare det enda jag skulle, och ska, skriva.
Under årens lopp har jag funderat över den här frågan, och med tidens gång har jag börjat förstå vad folk menar. Visst, det kan te sig svårt att skriva deckare. Men samtidigt tänker jag att är man tillräckligt intresserad (eller insnöad, i mitt fall …) av något så löser man det. Jag skulle till exempel aldrig klara av att skriva en bok inom fantasy-/sci-fi-genren, eftersom det är inget jag är intresserad av eller insatt i.

I flera år (över tio års tid, minst) innan jag började skriva tittade jag på hur andra författare skrev sina böcker. Meningsuppbyggnader, dramaturgi, villospår, miljöbeskrivning, karaktärer, språk, o.s.v. Stundom när jag läste en bok kunde jag inse att plötsligt hade fem sidor passerat, och jag hade ingen aning om vad som utspelade sig under sidorna. Det enda jag hade tittat på var språket, meningsuppbyggnader, ordföljd, miljö- och karaktärsbeskrivning, o.s.v. Då fick jag bläddra tillbaka och börja om.
När jag väl bestämde mig för att börja skriva läste jag en del skrivhandböcker. Självklart gärna sådana som riktar in sig på deckargenren. En skrivhandbok jag kan rekommendera till de som drömmer om att skriva deckare är ”Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman” (skriven av Sören Bondeson). Boken borde finnas på bl.a. Adlibris.
Men trots att jag kollat skrivspråk bland andra författare och läst skrivböcker är det inget jag efterapat till fullo. Visst, i skrivhandböckerna finns mycket bra info. Och oftast är det som står där, skrivet av en orsak. Men kom ihåg att det finns lika många författare som skrivspråk.
Eftersom jag redan hade min story klar i huvudet, hade jag en klar plan för dramaturgin, motiv, karaktärer, o.s.v. Under tiden jag läste skrivhandböcker insåg jag att det finns en del regler jag omgående kommer att bryta. Exempelvis antalet karaktärer är kanske i överkant i mina berättelser, i jämförelse med många andra deckare. Samtidigt tänker jag nu att karaktärsantalet måste ju ändå ha hållit, utan att ha blivit rörigt för läsaren/lyssnaren, eftersom det framför allt i ljudböcker rekommenderas att man inte har ett för brett persongalleri. Och det var just för ljudboksformatet boken antogs av Lind & Co.
Samtidigt tänker jag att man kanske behöver vara medveten om vilka ”regler” man bryter när man skriver.
(Tycker för övrigt inte om ordet skrivregler; huvudsaken är att man skriver så storyn håller. Däremot finns det en del goda råd man bör överväga att ta till sig …)

En annan fråga som brukar komma när jag säger att jag skriver en deckarserie, och inte bara en fristående bok, är hur jag lyckas skriva en hel serie.
För mig var det också en sak som var självklar från första stund, att det var just en serie jag ville skapa.
Redan från början såg jag tydligt framför mig huvudkaraktärernas utveckling, vad de hade för förflutet och vad som skulle hända två, tre, fem… böcker framåt. Jag förstod att det var inget jag skulle kunna trycka ner i en bok, såvida jag inte ville ha en bok som var flera tusen sidor lång … Därför bestämde jag mig för att skapa en serie om kriminalkonstapel Mija Wadö.
Under skrivandets gång födds också alltid nya idéer till kommande böcker. I nuläget har jag idéer till minst fem böcker. Idéer som är långt ifrån färdigutvecklade (vilket de inte brukar vara förrän manusets sista punkt är satt), men som har ett tydligt tema, motiv och karaktärer som jag vill skriva om.
Att det faktiskt blir fem böcker är väl inget jag ska flagga alltför mycket för i detta skede, mitt i allt kanske jag får skrivkramp eller blir ratad av förlagen och läsarna. Men åtminstone två manus har jag lyckats plita ner. Under hösten har jag tänkt börja skriva på del tre. Och när den är klar ligger är nog fem böcker inte alltför långt borta.

Svaret på den andra frågan, ”Bästa platsen för kreativitet?”, kommer i ett annat inlägg. Håll tillgodo!

Och har ni fler ämnen/frågor ni vill läsa om – let me know!

© Nilla Kjellsdotter