Urk. Pust. Blä. Bra början på ett blogginlägg … Jag vet!
I dag är en sådan dag som kan kategoriseras som livet. Jag är dunderförkyld; snorar, snyter, nyser och harklar mig för jämnan. Jag är trött, tröttare, tröttast. Motivationen är nere på noll. Jag har tusen saker som jag borde göra, tankarna maler på högvarv kring allt jag borde göra, och … Suck!
Just nu orkar jag ingenting. Kanske inte så konstigt, egentligen, med tanke på hälsan, men de där alla jäkla ”jag borde …” och ”jag måste …” maler o-a-v-b-r-u-t-e-t-! Just nu borde jag kolla igenom inlagan till I rättvisans blod för kanske sista(?) gången, läsa igenom manuset till del två i serien, påbörja skrivandet av del tre, ansöka om bidrag till skrivandet, kolla upp vilka fonder man kan ansöka ifrån inom den närmaste tiden och deadlines för ansökningstiderna, svara på mejl, och … Suck!
Samtidigt tänker jag att det är väl heller inte utan orsak jag är hemma från jobbet denna vecka. Jag är dunderförkyld, och då ska man väl inte behöva orka med så mycket heller. Men den där jäkla pressen inombords … Gaah! Och man blir ju liksom inte kvitt den bara för att man sjuk. Snarare späds den på.
Just nu är jag inne i en riktigt negativ fas. Tankar som att boken kommer att floppa totalt, att ingen kommer att vilja anta min nästa bok, att recensenter kommer att totaldissa min debutbok, att något kommer att skita sig med utgivningen (som leverans, tryckfel, etc. – listan är lång!), att Lind & Co snart kommer att meddela att det har blivit nåt missförstånd och att de vill dra sig ur, snurrar på repeat just nu. MEN! Jag vet att det tillhör den kreativa processen.
Under alla år som jag aktivt skrivit, med målet att få boken utgiven, har jag genomlidit dessa faser. Stundom känner man sig som Jack i Titanic – I am the (f**king) king of the world! – andra stunder känner man sig som den mest misslyckade skrivande människan i världen.
Senast under helgen kände jag ett mega Wow-Flow. Synd bara att det inte höll i sig längre än så …
Det som kanske skrämmer mig mest nu är: Tänk om jag aldrig lyckas skriva en bok igen?
Efter att jag i vintras blev antagen av Lind & Co och de redan då meddelade intresse för kommande delar, fick jag ny fart till min, då, ganska motiga skrivfas. Bara några månader efter antagningsbeskedet hade jag lyckats färdigställa råmanuset till del två i Morden i Österbotten. Ett manus som hade segat sig fram under flera månader gick plötsligt av bara farten att skriva. Men vad händer om jag inte lyckas skriva ytterligare delar? Och vad händer om jag inte lyckas få del två antagen?
Oj, denna vackra, avskyvärda, underbara, äckliga skrivprocess …
Nåväl, nu känns det väl lite lättare igen. När jag fått spy ur mig lite grann … Och ni har fått en inblick i den brutalt ärliga kreativa skrivprocessen.
HAR NI ÖNSKEMÅL OM VAD NI VILL ATT JAG SKA BLOGGA OM, LET ME KNOW! (Kommentera eller skicka ett PM!)
Ta-daa! 🎉 Här är det – det utlovade omslaget till min debutdeckare, I rättvisans blod!
Vad tycker ni? Själv älskar jag det (förstås!), men kan samtidigt känna att jag är väl kanske lite jävig i denna fråga.
Omslaget är gjort av Niklas Lindblad på Mystical Garden Design (klicka för att kika in på hans hemsida, och se övriga omslag han har gjort). Både jag och Lind & Co gav honom fria händer gällande utformningen, och jag måste säga att jag är otroligt fascinerad över hur han har lyckats snappa upp allt! Vassen, vinterlandskapet, den blodröda texten (inte ens textens färg hade jag haft önskemål om, fastän jag hela tiden hade en inre bild av att den skulle vara röd). Niklas är verkligen ett proffs på formgivning, men å andra sidan är det ju också hans jobb och han har många års erfarenhet bakom sig.
Det är för övrigt Niklas som också gör inlagan till pappersboken. Bokomslaget kommer för övrigt att användas till både pappersboken (utkommer nu under hösten via Boklund Publishing) och den digitala ljudboken (utkommer i början av nästa år via Lind & Co).
Såå … Här har ni omslaget nu! Vad tycker ni – lämpar det sig för en österbottnisk deckare?
I MORGON (onsdag 2.9) KL. 12:00 kommer jag att publicera OMSLAGET till ”I rättvisans blod” på Instagram och min Facebook-författarsida, därefter publicerar jag det här på bloggen.
Nyfiken? Själv är jag dönervös för vad ni ska tycka. Själv älskar jag omslaget, men kommer ni att gilla det lika mycket som jag gör? Eller blir det en total diss från er sida?
Eftersom jag ger ut boken via hybridförlaget Boklund Publishing har jag möjlighet att välja mycket själv. Som ex. var numreringen på sidorna ska vara: ska det vara längst ner ute i hörnet eller på mitten längst ner på boksidan?
Jag har alltid bara tänkt att numreringen ska vara på mitten, tills jag insåg att man kan ju ha det ute i hörnet också. (Kan inflika att sidnumreringens placering är för övrigt inget jag reflekterar nämnvärt över vid läsning av böcker.)
Under helgen hade jag en röstning på mitt Instagramkonto och min Facebook-sida, där man fick rösta på Alternativ 1 (numrering ute i hörnet) eller Alternativ 2 (numrering på mitten). Inte helt otippat blev röstningen ytterst jämn …
Så nu vill jag ha ER åsikt! Vad är mest praktiskt? Vad är snyggast? Motivera gärna varför ni tycker det ena eller det andra. Kan nämna att min bok kommer att bli ca 410 sidor.
Ska numreringen vara enligt Alternativ 1 (ute i hörnet) eller enligt Alternativ 2 (på mitten)?
Ge din åsikt och motivering per kommentar eller skicka ett privat meddelande.
Alltså, hörni – nu är det verkligen spännande! Och jag skulle så gärna vilja visa hela omvärlden vad som är på gång, hur det ser ut, vad som kommer att ske, o.s.v. MEN! Jag måste ha is i magen och kan inte outa allt på en gång och/eller för fort.
Så vad har jag på gång då? Kan börja med att berätta den mindre spännande grejen; att jag är på reumarehabilitering i Härmä. Eller det kan förvisso vara väldigt spännande stundom det också. Vi är verkligen ett supergäng, där alla – varenda kotte i gruppen, faktiskt – är sammangaddade. Vi delar erfarenheter, peppar, stöttar och (framför allt) skrattar enormt mycket tillsammans. Jag trivs verkligen med gruppen. Och att dessutom få gå till färdigt dukat matbord varje dag, varje måltid – ”Asså, vilken lyx!”, som vår trettonåring skulle ha sagt (med betoning på asså). Ytterligare ett plus är att jag får umgås och dela rum med min syster, som också deltar i rehabiliteringen. Egentligen bekostar FPA enkelrum åt alla deltagare nu när det är Coronatider, men vi ville ändå dela. Tanten i receptionen tittade lite småkonstigt på oss, höjde ögonbrynen och mumlade ”Jaha!?” när vi sa att vi ändå kan dela. Kanske inte så lätt att förstå att vi är syskon med tanke på att vi bägge har helt olika efternamn i och med våra giftermål … Men roligt ändå att få dela rum med syrran. Hade nog inte alls blivit det samma om vi inte hade fått dela. Bara att få ”kvällssnacka” med syrran innan vi somnar är ju en betydande del av rehabiliteringen. Eller ja – syrran snackar, jag somnar … Hahah!
Nåväl … Det andra som är på G då … Jag har fått första utkastet till inlagan! Alltså inlagan till debutboken, I rättvisans blod. Och dessutom har jag nu också fått se hur omslaget kommer att se ut från pärm till pärm, inkluderande baksidestexten! Gah! Det är SÅ kul det här, och det är en sådan märklig och obeskrivlig känsla. Spännande, samtidigt som man inser hur verkligt allt börjar bli. Nervositet, oro, eufori, lite ångest, glädjetjut … Allt på en och samma gång! På sätt och vis är det väl bra att jag är på rehaben denna vecka så jag får annat att fokusera på tills allt har lagt sig lite, och hunnit sjunka in. Dessutom insåg jag att det kommer att bli en lång bok! Längre än jag trodde, faktiskt. Fast inte så där överdrivet lång heller. Rätt lagom, anser jag. Fast jag är väl rätt partisk i den frågan, kan jag väl känna …
Nåväl, nu har jag outat att jag fått se första utkastet till inlagan, omslaget pärm-till-pärm och baksidestexten i ”tryckt” form. Är det för övrigt nån av er läsare som går i ge-ut-bok–tankar och funderar på omslag och inlaga, kan jag varmt rekommendera Niklas Lindblad på Mystical Garden Design. Han är verkligen proffsig, lätt att samarbeta med och effektiv. Dessutom har han många års erfarenhet (på hemsidan finner ni mer uppgifter om honom och hans arbete), och arbetar heltid med detta.
Har ni önskemål på bloggämnen, får ni gärna meddela mig (kommentera, PM:a, o.s.v.)!
Nå, nu är jag tillbaka med ett blogginlägg igen. Hade inte tänkt att det skulle bli ett uppehåll på tio dagar, men livet kom emellan (som man så klyschigt brukar säga) … Med risk för att låta jäv… dryg, men jag har på riktigt haft fullt upp med annat.
Dels har både jag och maken semester nu. Vi har försökt finna tid för familjen och varandra. Jag och barnen har besökt HopLop tillsammans med en väninna och hennes barn, vi har varit på kalas, varit till Tropiclandia och badat i både inne- och utomhusbassängerna (vi tackar tomten det hjärtligaste för presentkortet vi fick!), jag/vi har träffat och umgåtts med vänner och – kanske största orsaken till att bloggen blivit lidande – jag har jobbat med mitt skrivande.
Det som jag jobbat med nu är mitt första manus, I rättvisans blod. Varför, undrar kanske ni eftersom det redan är klart att Lind & Co ska ge ut den som en digital ljudbok. – Jo, för nu kan jag äntligen droppa nyheten … I RÄTTVISANS BLOD KOMMER ATT GES UT SOM PAPPERSBOK!!
Jag vill i detta skede inte gå in på några närmare detaljer, men så mycket kan jag säga att det kommer att bli en pappersbok, och jag har äntligen valt hur jag vill ge ut boken.
Under sommaren fick jag ett erbjudande om utgivning (pappersbok) av ett litet, svenskt förlag. Redan när jag mottog mejlet om att de har läst mitt manus och vill ge ut det hade jag på G med utgivning av pappersboken via en annan kanal. Jag har nu länge velat, dividerat, funderat och ältat, och nu har jag äntligen fattat ett beslut!
Jag har meddelat ”tack, men nej tack” till det svenska förlaget och kommer istället att ge ut boken själv, via ett österbottniskt hybridförlag! Hur jag kom fram till det beslutet beror på många olika orsaker, men en avgörande del är att jag via det svenska förlaget skulle ha svårt att nå ut till alla österbottningar. Och jag tänker att pappersboken vill jag ha främst för alla österbottningar, i och med att jag förstått att den digitala ljudboken inte är lika stor här, som den är i Sverige.
Var kommer man då kunna köpa boken? Först och främst kan man köpa den av mig, naturligtvis signerad om man så önskar, och förhoppningsvis ska den finnas i de flesta bokhandlar och nätbokhandlar, som exempelvis Adlibris, o.s.v. Alla som är bosatta i Sverige och önskar köpa den, finner den smidigast (och förmodligen billigast) via Adlibris.
När kommer det bli release då? Denna bit är fortfarande något oklar. Om inget oväntat tillstöter har vi siktat på att den ska finnas tillgänglig i bokhandlar/butiker till farsdag. Alltså med andra ord, i början av november. Releasen är tänkt att bli någon vecka innan dess, OM allt klaffar som det ska!
En releasefest har jag också tänkt ha, men hur-var-när är för tidigt att svara på. Dessutom är det inget som är säkert i dessa Coronatider. Vem vet, kanske man inte får ordna några som helst tillställningar under hösten? I så fall får jag/vi tänka om, och kanske ordnar en digital releasefest istället?!
Oavsett: datum för boksläpp, info angående releasefest, o.s.v. kommer ni att kunna följa via mitt Instagramkonto nilla.kjellsdotter , via min Facebooksida Nilla Kjellsdotter och självklart här via bloggen. Så småningom kommer jag också att ge er en sneakpeak på omslaget. Fast det dröjer nog kanske nån vecka ännu …
Annat då? Jag har startat ett företag, Nilla Kjellsdotter (jätteotippat, jag vet …), skrivit ett Författarens tack (något av det svåraste jag gjort under skrivprocessen!), jag har haft kontakt med Lind & Co och fått veta att ljudbokssläppet lutar mot att bli i början av nästa år och inkommande vecka kommer jag att tillbringa en vecka i Härmä. Jag och min syster ska dit på reumarehabilitering. Kursen som vi deltar i ordnas i tre etapper, och nu är det dags för den andra delen. Den första etappen gick av stapeln i februari tidigare i år, och den avslutande delen kommer att bli i februari kommande år. Alltså om ett halvår. Alla delar är en vecka lång.
Så med andra ord, risken är stor att ni inte hör något av mig på ett tag … igen.
Har ni önskemål om vad ni vill läsa om i bloggen – LET ME KNOW!
Nästa fråga lyder: ”Hur gör du din research, för att få allt så trovärdigt som möjligt?”
Det där med research är en knepig fråga. Jo, jag har självklart en del kontakter och personer jag har rådfrågat gällande olika ämnen, däribland en polis. Men samtidigt är det ingen faktabok jag är ute efter att skriva, jag vill underhålla mina läsare.
Hur underhållande litteratur skall skrivas, och vad den skall innehålla, kan debatteras i all ändlighet. Det finns lika många skrivsätt som antal författare. Och det finns lika många åsikter i frågan som antal läsare. Själv tillhör jag gruppen deckarläsare som inte gillar att läsa om en massa komplicerat utredningsarbete eller hur gärningsmannen styckar en kropp bit för bit under flera sidors läsning, samtidigt som författaren beskriver i detalj hur det låter, hur blodet sprutar, hur kroppen börjar se ut, hur det luktar, vilka specifika organ som avlägsnas från kroppen, o.s.v. En bra deckare i mina ögon skildrar vardagliga och verklighetstrogna karaktärer, och har en intressant och framåtdrivande handling. Personligen gillar jag att läsa deckare som lyckas nysta in huvudkaraktärens vardagliga liv lika mycket som brottet och utredningen. Eftersom det är den typen av deckare jag gillar att läsa, är det också den typen av böcker jag försöker skriva. Om jag själv inte gillar boken, hur ska någon annan göra det då?
När jag började skriva var min tanke att jag ska skriva en deckare som skildrar polisens verkliga arbetsmetoder. Att polisens arbete ska stämma överens med verkligheten till punkt och pricka, att tiden för en DNA-analys och rättsmedicinsk obduktion ska ha samma tidslängd som på riktigt, och att verkliga poliser ska kunna känna igen sig i den fiktiva handlingen. När jag hörde att en DNA-analys i regel tar flera månader (vill minnas att svaret blev ca fyra månader, men att det i brådskande ärenden kan påskyndas något), insåg jag snabbt att jag får tänka om. Vad ska mina poliser jobba med i fyra månader under tiden de väntar på svaret från DNA-analysen? Dessutom är polisarbetet i verkligheten ett flermansjobb, som inkluderar ett stort team. I böcker är oftast arbetsgrupperna begränsade till några få personer, som mer eller mindre jobbar dygnet runt, varje dag. Vilket också gäller mina deckare. Jag insåg ganska snabbt att det nog fanns en orsak till varför ingen författare skriver en deckare som baserar sig på verkligheten till punkt och pricka.
Dessutom är det väldigt få läsare som faktiskt vet hur själva polisarbetet går till i det verkliga livet (och tur är väl ändå det!). De som vet, är oftast själva poliser, och ska man tro ryktet är det få poliser som läser deckare p.g.a. 1. de jobbar med brott, utredningar och elände i verkliga livet, 2. de stör sig på de stora skillnaderna i polisarbetet mellan fiktion och verklighet.
Däremot tror jag på teorin ”ljug som om det vore sant” och ”för att ljuga behöver du veta sanningen”. Om jag har lyckats på dessa punkter blir upp till läsarna att avgöra. Men när det kommer till research, gör jag betydligt mer research än det jag faktiskt skriver om. Och stundom ändrar jag också medvetet på verkligheten. Som jag tidigare nämnde: exempelvis utredningsarbetet är ett flermansjobb, i min bokserie är det en liten grupp med krimmare man får följa, där Mija Wadö står i spetsen. Poliser har inte heller ”fikamöten”, så som jag beskriver; verklighetens chefer är förhoppningsvis mer sympatiska och professionella än vad Elof Wallin är; det finns ingen Snutmorsa på avdelningarna; DNA-analyser dröjer (som nämnt) flera månader, o.s.v.
Var gör jag då min research? Som jag nämnde har jag haft kontakt med en polis, som har berättat det hen kunnat säga utan att riskera att delge för mycket; jag har haft kontakt med läkare; jag har googlat (att googla är bra, men det kräver också det lilla extra – alla s.k. ”källor” är inte tillförlitliga och det gäller att veta vilka man kan lita på); platser har jag besökt i verkligheten, och självklart har jobbet på juristbyrån bidragit med en hel del nyttig info. Det är inte bara en gång jag har messat chefen sent en fredag kväll och undrat hur långt straff som är rimligt att en person döms till om hen gör sig skyldig till brott X, eller vad den korrekta rubriceringen är för brott Y. På jobbet sitter jag stundom också och frågar ut chefen kring tänkbara scenarion, straffskalor, o.s.v.
Det här med att googla … Det knepiga med research via nätet är att en del lagar, brottsrubriceringar, polistermer, o.s.v. skiljer sig mellan Finland och Sverige. Då gäller det att veta om och när de skiljer sig, och vad den korrekta termen och brottsskalan är för just Finland. Dessutom ska man alltid komma ihåg att ifrågasätta sidornas trovärdighet ifall man inte är hundra säker på att sidan är en tillförlitlig källa. Med tiden har jag också lärt mig lite grann vilka sidor man kan hitta olika saker på, och ofta när jag researchar för en sak, finner jag samtidigt något jag tror mig ha användning för i framtiden och sparar den sidan. Skulle jag av någon outgrundlig anledning bli misstänkt (förstås, oskyldigt misstänkt) för ett grovt brott i framtiden, skulle jag ha en hel del att förklara om polisen kollade igenom datorns sökhistorik och dess sparade sidor … Maken brukar stundom skämtsamt uttrycka sin oro, när jag exempelvis söker på hur man går tillväga för att utföra det perfekta giftmordet …
Andra sätt jag använder mig av för att ta reda på fakta är genom att lyssna på poddar (Rättegångspodden, Mordpodden, P3 Dokumentär, Snutsnack och andra dylika poddar som handlar om verkliga brottsfall). Från kriminal-/deckarfilmer brukar jag också snappa upp ett som annat. Om det faktiskt är fakta eller enbart fiktion vet man förstås inte alltid, men jag brukar så långt som möjligt kolla upp sanningshalten i påståendena jag har antecknat. Visar det sig att det är omöjligt att kolla upp, samtidigt som det låter sant, brukar jag tänka att håller det i en film, håller det också i en bok.
Och sist men inte minst: jag skriver i en underhållningsgenre. Mitt syfte är att underhålla och roa läsaren. Ge läsaren en chans att dyka in i en verklighet som förhoppningsvis ligger långt ifrån hens egen, men ändå är en verklighet som kunde vara sann. Deckare är ändå kanske en genre som överlag kräver mera research än en del andra genrer gör.
Mitt senaste researchprojekt är för övrigt att läsa Bibeln(!). Ärligt hade jag aldrig trott att dagen, då jag sätter mig vid köksbordet och slår upp Bibeln, skulle komma. Man ska uppenbarligen aldrig säga aldrig …
Har ni fler frågor och önskemål gällande kommande blogginlägg – LET ME KNOW! Är så kul att höra vad ni vill läsa om!
Nästa önskemål gällande blogginlägg lyder: ”Berätta hur du gick till väga med utgivningen”.
Själva utgivningen har ännu inte ägt rum. Den digitala ljudboken kommer, som planen ser ut nu, att släppas i början av 2021 (uppskattningsvis januari/februari). Den fysiska boken, pappersversionen, är än mer oklar. Den kommer inte att ges ut av Lind & Co. Däremot har jag två olika alternativ som jag velar mellan just nu. Förhoppningsvis ska allt klarna under de kommande dagarna. Jag har en del frågor jag vill ha svar på innan jag tar mitt slutgiltiga beslut (det var ju det här med att vela och älta en god stund innan jag bestämmer mig för något…). Men bara beslutet är taget ska väl releasedatum för pappersboken också klarna. Det jag däremot kan skriva om är hur det gick till när jag fick förlagsavtal.
Ett år innan jag sände manuset till Lind & Co hade jag sänt det till ett annat stort svenskt förlag. Som ni förstår fick jag kalla handen, MEN(!) – det var inget vanligt standardsvar, det var en ”positiv” refusering. De tyckte att jag skrev bra, hade en intressant historia och att det var kul att få följa med i de österbottniska miljöerna, men (så kom men:et…) deckarmarknaden är hård och tyvärr platsar inte mitt manus in i deras utgivning. De önskade mig lycka till på annat håll, och skrev att jag var välkommen med ett nytt manus i framtiden, ifall jag fortsätter att skriva.
Kort därpå utlyste ett finlandssvenskt förlag en debutanttävling. ”Där hoppar jag på!”, tänkte jag. Men inte heller där gick det vägen. Därefter läste jag igenom mitt manus, än en gång, och gjorde små ändringar.
I början av januari detta år efterlyste Lind & Co ”nya, spännande berättelser” på sina sociala medier. När jag läste inlägget tänkte jag – Why not? Jag plitade ner ett följebrev; berättade kort vad min historia handlar om, vem Nilla Kjellsdotter är, och avslutade med (enligt mig själv) en jäkla finurlig beskrivning av oss österbottningar. (Detta är inget jag kommer att outa nu, men kanske, kanske jag nån gång i framtiden gör det? Vem vet…). Så fort mejlet var sänt fick jag ett autosvar som bekräftade mottagandet och att förlaget lovade att återkomma med svar inom 6-10 veckor.
Mindre än en månad senare hade jag fått ett mejl. Det var jobbdag, jag var hemma på lunch och passade samtidigt på att kolla mejlboxen. Mejlet som fanns i inkorgen trodde jag till en början var ett skräpmejl (utifrån avsändarens namn att döma – sorry, Martina!) som hade slunkit vidare till inkorgen, och jag var på vippen att radera det – OLÄST! Vilket jag turligt nog inte gjorde … Så när jag öppnade mejlet och insåg att det inte alls var ett skräpmejl, om typ vitaminer, utan ett erbjudande om förlagsavtal blev jag helt ställd. Reaktionen blev kanske ändå inte så som folk förväntar sig att den skulle ha blivit …
När jag har tänkt på böcker, förlagsavtal och utgivning är det alltid en fysisk bok jag har tänkt på. Antar att det beror på att det är nästan uteslutande den bokformen jag läser. Tanken på att man kunde bli erbjuden ett avtal som gäller för ljudbok eller e-bok hade aldrig slagit mig. Så när jag läste att jag blivit erbjuden ett förlagsavtal hurrade jag högt, men när jag kom till insikt att det gällde enbart en digital ljudbok blev känslan mer ”men, nää…” Jag var väldigt splittrad. Glädjen över att de gillat min bokidé, och att de vill ge ut den, var stor, samtidigt som bokformatet kändes lite sisådär. Maken däremot, storgillade tanken kring en ljudbok från första stund. Han läser inte böcker, men under årens lopp har han hunnit avverka en och annan ljudbok bakom ratten i långtradaren. Min bror och far blev också förtjusta när de hörde vad jag blivit erbjuden, och tyckte att en ljudbok vore ju toppen. Jag behöver knappast tillägga att de inte heller läser fysiska böcker …
Som jag i nåt tidigare inlägg redan skrivit är jag den som måste fundera och älta saker och ting, väga för- och nackdelar mot varandra, och vill inte gå in något förhastat.
Eftersom ljudboken inte var direkt bekant för mig, läste jag på och hörde mig för. Det visade sig att den digitala ljudboken är den stora marknaden för deckare i Sverige (inte bekräftat av Lind & Co, eftersom jag ville höra mig för bland oberoende källor). Och efter att ha kollat runt lite här i landet är ljudboken starkt på intågande här också, speciellt bland den yngre generationen, även om vi (som vanligt) ligger något år efter i utvecklingen i jämförelse med Sverige. Annat som vägde för ljudboken är att den kanske läses av fler än vad en fysisk bok skulle göra. Exempelvis bland mina anhöriga, vänner och bekanta är det många som har uttryckt att det är tur att det blir en ljudbok, annars hade de nog aldrig läst den. Dessutom, resonerade jag, att det är lättare att ge ut en fysisk bok på egenhand än en ljudbok (jag kan ha fel …). En ljudbok vill man kanske inte ha vem som helst att läsa in. Åtminstone är det inget jag själv skulle vilja (eller kunna) göra. Och de flesta som man skulle ha att tillgå som inläsare här i landet skulle läsa in den på finlandssvenska, vilket sållar bort en del lyssnare från den svenska marknaden (vilket också, naturligt, är den stora läsar-/lyssnarmarknaden, eftersom Sverige är så mycket större än svensk-Finland). Redan nu vill jag tillägga att jag förstår naturligtvis att rollen är förstås också omvänd: har man en rikssvensk inläsare sållar det också bort en del potentiella finlandssvenska lyssnare, och just därför har jag bestämt att det ska bli en pappersversion också! Och sist, men inte minst: har man en gång debuterat på ett förlag är det (oftast) lättare att få förlagsavtal i framtiden också. Åtminstone om man ska tro statistiken. För då har man redan petat in en fot i bokvärlden. Eller åtminstone en tå. MEN, för den sakens skull betyder det ändå inte att jag i framtiden är garanterad ett förlagsavtal. Det är jag mycket väl medveten om. Vem vet, kanske jag bara är en sommarfågel som kommer och går? Det får framtiden utvisa. Förskottet var förstås också något som bidrog till att det skulle ha känts dumt att tacka nej. De brukar säga att förskottets storlek baserar sig på vad förlaget uppskattar att boken kommer att sälja, och att summan man blir erbjuden är hälften av den uppskattade försäljningen. Jag kunde bara helt enkelt inte tacka nej.
I följebrevet till Lind & Co hade jag förstås berättat om mina planer om en deckarserie, och att det insända manuset är tänkt att bli den första delen. Så fort jag hade tackat ja till avtalet meddelade förlaget att de är intresserade även av kommande delar, såvida försäljningen löper enligt deras förväntan, och bad mig fundera ut ett serienamn. Serienamnet var ingen svår nöt. Morden i Österbotten. Det var ett namn jag var säker på långt innan jag hade en titel för första boken. Varför serienamnet kändes självklart beror på: 1. Handlingarna i alla böcker kommer att utspela sig i Österbotten 2. Jag vill lyfta fram Österbotten
När vi hade ingått avtal blev det dags att finslipa manuset. Bl.a. redigering och omarbetning av en del finlandismer, o.s.v. De flesta finlandismerna gick jag förstås med på att revidera, men inte Lillkungs kära syltgris! Syltgrisen är inte ett direkt känt bakverk i Sverige, och förlagets förslag var att jag skulle skriva bara flottyrmunk, men där gick min gräns. En syltgris är ingen flottyrmunk, det är en syltgris! Punkt. Så formuleringen av meningen med syltgrisen blev slutligen en kompromiss, som jag tror vi båda känner oss nöjda med.
Nästa steg blev val av inläsare. Jag fick förslag om ett par olika inläsare, samtidigt som jag tillfrågades om jag själv hade några särskilda önskemål. Och jag visste direkt– jag ville ha Anja Lundqvist! Jag fick då veta att hon finns tillgänglig, men att ljudbokens releasedatum kommer då att skjutas fram till början av 2021, istället för den tänkta releasen i november/december. Bollade funderingen med förlaget (ni vet, den där ständiga riskanalysen: för- och nackdelar…), och kom fram till att vi kör på Anja som inläsare. Nu får vi bara hoppas att allt håller och inget oväntat dyker upp p.g.a. Coronan.
Följande steg blev val av omslag. Det som jag tycker har känts extra roligt med samarbetet med förlaget är att de alltid är måna om att höra min åsikt och att samarbetet ska vara, just, ett samarbete. Själv har jag förstås inte så mycket kunskap om saker och ting, som ex. vem man ska anlita till att utforma omslaget, men det känns ändå roligt att de inkluderar mig i processen, även om jag i så gott som alla delar förlitar mig till dem. När jag fick förslag om att Niklas Lindblad (Mystical Garden Design) skulle göra omslaget kollade jag förstås upp honom. Konstaterade snabbt att han har gjort en massa bokomslag, till en hel drös med författare, och blev helt exalterad över att han ska göra omslaget till min bok! En liten debuterande författare från Oravais, Österbotten! När jag väl fick se omslaget kändes det bara så rätt! Och allt hade plötsligt blivit så verkligt. Jag har ett bokomslag! Omslagets design var också något jag skulle ha fått ha önskemål kring, men där kände jag att jag hade absolut inget alls att tillföra. Märkligt ändå hur Niklas lyckades skapa ett omslag som kändes så rätt för min story – för Österbotten, för Oravais, för Mija Wadö… Vilket proffs!
Ljudboken kommer för övrigt att finnas tillgänglig i åtminstone sju år, hos alla svenska återförsäljare som säljer digitala ljudböcker (streaming & download). Känns märkligt att tänka att den ska finnas tillgänglig så länge. Om sju år har jag hunnit fylla fyrtio(!). Jaiks!
Summa summarum: Fastän jag till en början kände mig skeptisk till ett avtal om en digital ljudbok, känns det helt rätt nu. Och jag ångrar mig inte för en sekund. Nu får vi bara hoppas att resultatet blir så bra som vi hoppas på, och att inget skiter sig. (Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag ju den som inte riktigt vågar tro och hoppas på att allt går vägen, förrän det faktiskt bevisligen har gjort det.)
Och gällande omslaget: – Ja, jag har sett det – och nej, jag tänker inte spoila det. Inte än. Ni får hålla ut ett tag till…
Har ni fler förslag på bloggämnen får ni gärna tipsa/hotja till! Jag har ett par önskemål kvar att beta av, men ös gärna på med mer. Så roligt att höra vad NI vill läsa om. Jag lovar att försöka beta av alla tips och önskemål så gott jag kan.
”Bästa platsen för kreativitet”, löd följande önskemål gällande bloggämne.
Ska jag vara tråkig och svara ärligt, har jag nog ingen ”bästa” plats gällande kreativitet. Däremot finns det platser jag föredrar att sitta på. Exempelvis vid skrivhörnan på vinden, sommartid gillar jag att sitta ute på terrassen och ibland blir jag sittande vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan (inte alls optimalt ur ergonomisk synvinkel, vill jag tillägga! Don´t try it at home!). De gånger jag sitter vid köksbordet eller i soffan beror oftast på att jag vill varva min sittplats och/eller att jag är för lat för att ta mig upp till skrivbordet. Ibland handlar det om att jag är rädd att tappa mitt skrivflow ifall jag är inne i period då allt flyter på. Ibland brukar jag också varva med att åka till nåt café och skriva. Den optimala platsen beror helt på tid, sammanhang och i vilken fas jag befinner mig. Egentligen gillar jag inte att skriva i störiga miljöer, som ex. caféer ibland kan vara. Men stundom är det nödvändigt, för att jag ska lyckas bryta ett segande mönster.
Nackdelen med att sitta hemma och skriva är att man alltid kan fly till annat. Ofta ser min morgonrutin ut enligt följande: vaknar, ser till att barnen får i sig morgonmål och fixar de till skolan; gör frukost till mig själv, äter min tråkiga tallrik med naturell yoghurt och havreflingor framför Nyhetsmorgon, och börjar därefter skriva. Mitt mål är att inleda mitt första skrivpass vid tiotiden. Men så var det ju det här med att sitta hemma och vara sin egen chef. I ärlighetens namn är det inte bara en gång (eller två gånger heller, för den delen) som jag blivit sittande vid teverutan en timme längre än planerat. Ett inslag som är lite för intressant att släppa och jag måste bara sitta kvar en stund till. Ibland behöver det inte ens vara intressant, jag drar mig bara för att fortsätta skriva. Eller så blir tvätten helt plötsligt världens roligaste sysselsättning (att dona med tvätten; färgsortera, hänga, vika… är för övrigt nåt jag faktiskt tycker ÄR roligt). Är jag inne i en skrivperiod där allt känns motigt; jag vet inte hur jag ska lösa ett problem, jag är inte säker på om en karaktär ska bli dödad nu eller först om tre kapitel, och/eller orden inte kommer till mig – då är det så himla enkelt att fly till nåt annat om man har sin skrivarlya hemma. Det är just de här gångerna caféerna brukar vara till stor hjälp. På ett café finns det inte så mycket annat att fly till, bortsett från att fylla sin kaffekopp och köpa ett bakverk. Oavsett om jag skriver eller inte, tvingas jag i alla fall sitta och stirra ner i skärmen. Ibland släpper spärrarna där och då, andra gånger gör det de inte. Men ofta blir resultatet ändå det samma: hemma flyter skrivandet på betydligt bättre efteråt.
Min dröm är att nån gång kunna skaffa en riktig skrivarlya (alt. ett arbetsrum) i Vasa. En liten etta med utsikt över någon vältrafikerad gata. Om/när den verkligheten blir av får tiden utvisa. Som läget ser ut i dag ligger den drömmen nog många år framåt i tiden. Men jag tänker att man måste ha drömmar och mål för att ta sig vidare. Annars kommer man ingenvart. Och vem vet, kanske skrivandet inte alls skulle löpa lättare med en skrivarlya/eget arbetsrum, fastän min tanke nu är att jag inte skulle ha möjlighet att fly till vardagssysslor om jag inte befann mig hemma. Då skulle jag bara ha min dator och kaffebryggare att tillgå.
Tillbaka till kreativiteten och bästa platsen för kreativitet. Hittills har jag beskrivit var jag jobbar bäst, alltså fysiskt jobbar på berättelsen. Var idéerna födds är däremot en helt annan sak. Oftast är det inte framför datorn de stora idéerna födds, utan på helt andra platser. I duschen är exempelvis en sådan grej. Antar att det beror på att jag är ensam i duschen och har tid för tanke och reflektion på ett helt annat sätt. En annan plats var jag ofta får små segment till en handling är på jobbet, när jag står och diskar. Varje dag avslutar jag jobbpasset med att diska undan, och då står jag ofta och tänker på hur jag ska lösa olika kapitel, vad kommande böcker kunde handla om, o.s.v. Och det är inte bara en eller två gånger jag hajat till när nån knackat på dörrposten till köket och/eller harklat sig bakom mig för att de vill mig nåt. Egentligen är det ganska knäppt att jag, som har ett riktigt harhjärta, har börjat skriva deckare. Ibland blir jag till och med rädd för mina egna ord … Det tog inte lång tid förrän kollegorna på jobbet insåg hur lättskrämd jag är. De försöker på alla sätt och vis förhindra att jag ska bli skrämd, vilket går så där. Ibland lyckas det, andra gånger inte. Men de blir åtminstone inte längre skrämda av att jag blir skrämd. Jag antar att de numera mer eller mindre räknar med att det oundvikligt, och målet är snarare att minimera dess omfattning. Senast jag var på jobb lyckades en av damerna, som bor i en av lägenheterna bakom juristbyrån, få mig att hoppa högt genom att stå utanför dörren när jag skulle hem på lunch. Tror hon blev lika skrämd som jag blev, p.g.a. min reaktion …
För övrigt tror jag inte att jag skulle vara så lättskrämd om det inte vore för att min hjärna ofta(st) spinner på högvarv i deckarspåren; tänkbara intriger, motiv, gärningsmän, o.s.v. Annat som ofta väcker idéer till kommande deckare är när jag ser på kriminalfilmer/-serier och/eller läser deckare. Dessutom kan idéerna komma helt plötsligt, i de mest oväntade situationerna. Till exempel under ett familjejippo! Tänker dock inte säga vilket – åtminstone inte i detta skede … Och det var just under den tillställningen som idén till en kommande ”bok” föddes (om det nånsin blir en bok av den, förstås).
Nu har jag skrivit om kreativitet och idéer. Egentligt borde jag fortsätta att skriva om idétorka, grubbel, skrivkramp och tvivlet från h-vetet! Det är också nåt som tillhör den kreativa processen. Ibland är topparna inte så höga och svackorna inte så djupa, andra gånger är kontrasten betydligt större. För tillfället befinner jag mig i en lindrig tvivel-/grubbelperiod. Fördelen med att ha skrivit i många år är att jag numera vet att det tillhör skrivlivet. Fast å andra sidan är det ju så vanliga livet också funkar; ibland går det upp, ibland går det ner. Det är bara att gilla läget, liksom. I dag kan jag dock trösta mig med att jag har ju i alla fall ett förlagsavtal för bok nr. 1, vilket har underlättat tvivlet under vårens gång. Nu när jag har skrivit klart manus nr. 2 har tvivlet återigen vuxit. Till manus nr. 2 har jag inget förlagsavtal. Förhoppningen är ju att få det, men … Det är just det där ”men:et” som sår ett frö av grubbel.
Nåväl, tiden får utvisa vad det blir av allt. Får jag kalla handen är det väl bara att börja om. Sluta skriva kommer jag aldrig att göra. Aldrig.
I förra inlägget bad jag er komma med önskemål om vad ni vill läsa om, och nu har det ploppat in två stycken via min Facebooksida. Är ni fler som har önskemål får ni jättegärna höra av er! Allt mottages med tacksamhet!
Den första kommentaren löd: ”Hur kom du på att det var deckare du ville skriva, och vilka är dina favoritförfattare?”
Att jag skulle skriva just deckare har alltid varit självklart. Fast jag har läst mycket, är mitt läsområde väldigt ”smalt”. Deckare är nästan uteslutande den enda genren jag läser, bortsett från enstaka självbiografier. Men även inom deckargenren är min läsning väldigt begränsad, och än mer åtstramad har den blivit, p.g.a. tidsbrist, sedan jag själv började skriva (dessutom kan jag inte heller under skrivprocessen läsa vad som helst …). De senaste ca tio-femton åren har jag läst nästan uteslutande bara svenska (enstaka skandinaviska) deckare, och de senaste fem-sju åren är de lästa författarna bara ett fåtal. De författare jag håller mig till nu är sådana som också skriver deckarserier, som jag troget följer.
Min absoluta favoritförfattare är, utan tvekan, Camilla Läckberg. Tätt följt av henne kommer Mari Jungstedt, Emelie Schepp och några till. Camilla Läckberg ser jag som en förebild på många plan. Hon är driven, målmedveten och jobbar hårt för sina mål. Hon lyckas balansera familjelivet och jobbet, svarar öppet och ärligt(?) på de flesta frågor hon får i intervjuer, och hennes karriär var långt ifrån självklar när hon skrev sin första bok. Camilla har fått jobba för sin framgång, något hon gärna påpekar i intervjuer. Hon började precis som de flesta andra författare: skrev en bok, jobbade för att nå ut och sålde helt bra för att vara en debutant. Minns att hon i någon intervju har berättat att debuten sålde i 3.000 exemplar, vilket är bra för en debutant. Hon berättar ofta också om de gångerna hon suttit på signeringar och den enda som har kommit är hennes mamma. Jag tycker Camilla är mänsklig och bär en ödmjukhet som långt ifrån alla lika framgångsrika personer gör. Och det är nog just hennes mänsklighet som får mig att beundra henne. Att hon öppet och (till synes) ärligt delar med sig av sin vardag på sociala medier; hur hon stundom kämpar för att få allt att gå ihop, hur hon kämpar med deadline, hur orken tryter, och hur hon fortsättningsvis sätter upp nya mål och utmanar sig själv att nå högre.
En annan, vars författarskap, jag beundrar är Emelie Schepp. När hon blev refuserad valde hon att ge ut boken på eget förlag. Hennes mål var att nå ut till så många som möjligt, och hon bestämde sig för att satsa. All-in. Om jag inte minns helt fel trycktes den första boken i ca 5.000 exemplar, i pocketform. En sjukt stor mängd för en debutant. Men Emelie lyckades. Och jag har för mig att hon i någon intervju har sagt att debuten sålde summa summarum i totalt 40.000 exemplar. En hiskelig mängd! Emelie är ett levande exempel på att man inte ska ge upp sina drömmar, utan fortsätta jobba för det man tror på. Huruvida det är klokt att trycka 5.000 exemplar av en debutbok tåls däremot kanske att tänkas på …
Hur jag då själv började skriva deckare. Bra fråga. Som jag tidigare nämnt, föll det sig naturligt. Många har under skrivandets gång ifrågasatt genren och påpekat att det är mycket svårt att skriva en deckare, eftersom den behöver hålla ett visst spänningsmått. När frågorna, och ibland även pikarna, kring genrevalet kom, var det aldrig något jag tänkte på. För mig var deckare det enda jag skulle, och ska, skriva. Under årens lopp har jag funderat över den här frågan, och med tidens gång har jag börjat förstå vad folk menar. Visst, det kan te sig svårt att skriva deckare. Men samtidigt tänker jag att är man tillräckligt intresserad (eller insnöad, i mitt fall …) av något så löser man det. Jag skulle till exempel aldrig klara av att skriva en bok inom fantasy-/sci-fi-genren, eftersom det är inget jag är intresserad av eller insatt i.
I flera år (över tio års tid, minst) innan jag började skriva tittade jag på hur andra författare skrev sina böcker. Meningsuppbyggnader, dramaturgi, villospår, miljöbeskrivning, karaktärer, språk, o.s.v. Stundom när jag läste en bok kunde jag inse att plötsligt hade fem sidor passerat, och jag hade ingen aning om vad som utspelade sig under sidorna. Det enda jag hade tittat på var språket, meningsuppbyggnader, ordföljd, miljö- och karaktärsbeskrivning, o.s.v. Då fick jag bläddra tillbaka och börja om. När jag väl bestämde mig för att börja skriva läste jag en del skrivhandböcker. Självklart gärna sådana som riktar in sig på deckargenren. En skrivhandbok jag kan rekommendera till de som drömmer om att skriva deckare är ”Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman” (skriven av Sören Bondeson). Boken borde finnas på bl.a. Adlibris. Men trots att jag kollat skrivspråk bland andra författare och läst skrivböcker är det inget jag efterapat till fullo. Visst, i skrivhandböckerna finns mycket bra info. Och oftast är det som står där, skrivet av en orsak. Men kom ihåg att det finns lika många författare som skrivspråk. Eftersom jag redan hade min story klar i huvudet, hade jag en klar plan för dramaturgin, motiv, karaktärer, o.s.v. Under tiden jag läste skrivhandböcker insåg jag att det finns en del regler jag omgående kommer att bryta. Exempelvis antalet karaktärer är kanske i överkant i mina berättelser, i jämförelse med många andra deckare. Samtidigt tänker jag nu att karaktärsantalet måste ju ändå ha hållit, utan att ha blivit rörigt för läsaren/lyssnaren, eftersom det framför allt i ljudböcker rekommenderas att man inte har ett för brett persongalleri. Och det var just för ljudboksformatet boken antogs av Lind & Co. Samtidigt tänker jag att man kanske behöver vara medveten om vilka ”regler” man bryter när man skriver. (Tycker för övrigt inte om ordet skrivregler; huvudsaken är att man skriver så storyn håller. Däremot finns det en del goda råd man bör överväga att ta till sig …)
En annan fråga som brukar komma när jag säger att jag skriver en deckarserie, och inte bara en fristående bok, är hur jag lyckas skriva en hel serie. För mig var det också en sak som var självklar från första stund, att det var just en serie jag ville skapa. Redan från början såg jag tydligt framför mig huvudkaraktärernas utveckling, vad de hade för förflutet och vad som skulle hända två, tre, fem… böcker framåt. Jag förstod att det var inget jag skulle kunna trycka ner i en bok, såvida jag inte ville ha en bok som var flera tusen sidor lång … Därför bestämde jag mig för att skapa en serie om kriminalkonstapel Mija Wadö. Under skrivandets gång födds också alltid nya idéer till kommande böcker. I nuläget har jag idéer till minst fem böcker. Idéer som är långt ifrån färdigutvecklade (vilket de inte brukar vara förrän manusets sista punkt är satt), men som har ett tydligt tema, motiv och karaktärer som jag vill skriva om. Att det faktiskt blir fem böcker är väl inget jag ska flagga alltför mycket för i detta skede, mitt i allt kanske jag får skrivkramp eller blir ratad av förlagen och läsarna. Men åtminstone två manus har jag lyckats plita ner. Under hösten har jag tänkt börja skriva på del tre. Och när den är klar ligger är nog fem böcker inte alltför långt borta.
Svaret på den andra frågan, ”Bästa platsen för kreativitet?”, kommer i ett annat inlägg. Håll tillgodo!
Och har ni fler ämnen/frågor ni vill läsa om – let me know!
Nilla Kjellsdotter 