Nilla Kjellsdotter

Utvalt

Förlagsfest, träff med förläggare, färdigt skrivet manus!

Så var då vistelsen i Hufvudstaden förbi och jag sitter på tåget på väg hem igen.

Dagarna i Helsingfors har verkligen varit helt över förväntan! Anlände som sagt i tisdags på eftermiddagen vid fyratiden – till ett regnigt (och då menar jag som i spöregnigt) Helsingfors.
Började med att checka in, sökte mig till hotellrummet, skrev några minuter och sedan hade jag en migrän-from-hell! Har i flera veckor lidit av spända axlar och nacke, men har inte kommit mig för att boka nån ny massagetid – inte förrän nu, när jag var i Helsingfors och insåg att nu kan jag inte dra ut på det längre. Så nästa vecka har jag äntligen en tid till min massör.

Nåväl, tillbaka till migränattacken då. Jag bankade in några migränlindrande tabletter och slängde mig på sängen en stund. Vid halv sjutiden började jag sakta känna att livet återvände. Dessutom började magen kurra. Beställde hotellets Caesarsallad och unnade mig lyxen att äta på hotellrummet. Utan att skoja, var det den godaste Caesarsallad jag någonsin ätit! Sååå god!
Efter att ha ätit hade migränen släppt och jag kände att jag vågade mig på ett skrivpass igen.
Efter skrivpasset blev det dags för det efterlängtade badet!

Har för mig att jag redan i förra inlägget skrev att jag har en barnslig förkärlek till badkar. Finns möjligheten, bokar jag alltid ett hotellrum med badkar.
Som grädde på moset hade jag dessutom ett badrum med inbyggd teve i badrumsspegeln. Så när det blev dags för Succékväll med Janne passade jag på att krypa ner i badet och se på säsongens sista avsnitt därifrån – tillsammans med ett glas vin, förstås.
Lyx-lyx-lyx, som Christina Schollin skulle ha sagt!
Efter badet blev det återigen lite skrivtid och sen blev det dags för natten.

På onsdag började jag dagen med att läsa om mig själv på Ilkka-Pohjalainen´s hemsida.
En historisk dag för min del, eftersom den allra första finska artikeln som handlade om mig och mitt författarskap publicerades!
Artikeln hittar ni här (är dock låst till endast prenumeranter): https://ilkkapohjalainen.fi/tilaajalle/ihmiset-ja-kulttuuri/tilaajalle-7.3187110?aId=1.16493845
Förra veckans måndag var jag till Vasa och träffade I-P´s kulturjournalist Anna-Leena som gjorde en jättefin intervju med mig. Är så glad över vinklingen i artikeln och Ilkka-Pohjlainens positiva inställning till mina kommande böcker och författarskap. Stort tack för det!

Efter att ha läst artikeln och informerat nära och kära om den, blev det dags för hotellfrukost (något jag också är löjligt kär i!). Bortsett från att frukostbuffén hade allt man kunde önska, var även tiden för frukostserveringen ett stort plus. Frukostserveringen pågick till t o m 10:30 = tid för sovmorgon!

Efter frukosten blev det åter dags för ett skrivpass.
Vid lunchtid blev jag upphämtad av min finska förläggare Leenastiina, som bjöd mig på lunch på ett riktigt bra matställe i Helsingfors.

Det var för övrigt första gången jag träffade Leenastiina in-real-life. Visst har vi haft digitala möten tidigare och sett varandra via skärm, men det är ju ändå förstås inte alls samma sak som att träffas på riktigt.
Kunde snabbt konstatera att Leenastiina var precis så härlig som jag hade uppfattat henne. Fick höra lite om henne; vem hon är, mer ingående vad hon gör i sitt jobb, och förstås vad de förväntar sig av mina böcker, mitt författarskap, den österbottniska deckarserien och kommande PR.
Själv har jag så svårt att ta till mig av alla de fina orden och faktiskt våga tro på att de faktiskt är så glada, som de säger, över att ha mig på Gummerus. Men visst känns det väldigt fint att höra det; att de tror på – inte bara böckerna – utan även mig som författare och hela mitt författarskap.

När vi hade färdigt lunchat, tog jag en sväng till Akademiska bokhandeln och sen gick jag tillbaka till hotellet och fortsatte skriva.

Onsdagskvällen såg för övrigt ut ungefär som tisdagskvällen: jag skrev, beställde en Caesarsallad som jag åt på rummet; skrev lite till, vilket resulterade i att jag mer än dubblade mitt skrivmål, något jag firade med att beställa en Creme brulée och Irish coffee (som jag också unnade mig att äta på rummet).
Efteråt tog jag ett sent kvällsbad, skrev lite till, somnade. Typ.

Torsdag morgon såg ungefär likadan ut som onsdag morgon. Men till skillnad från att jag meddelade familjen att de ska läsa artikeln på I-P´s hemsida, fick jag meddela maken att han ska köpa ett exemplar av papperstidningen eftersom artikeln fanns med i torsdagens upplaga av Ilkka-Pohjalainen.
(Ja, jag är en sån äckligt-självupptagen människa som samlar på mig alla tidningar jag medverkat i.)

Resten av dagen gick åt till att skriva, tills det var dags att ställa sig i ordning inför Gummerus ”puutarhajuhlia” – en sorts kick-off-fest som jag fick veta att förlaget ordnar varje år för författare som har/ska publicera något.

Själv var jag nervös inför hur det skulle gå med tanke på språket, men med facit i hand skulle jag inte ha behövt oroa mig alls!
Alla på förlaget var så måna om att prata svenska med mig och pratade svenska även sinsemellan när jag satt med.
Under välkomsttalet som förlagets chef höll, nämnde hon även att Gummerus har en ny, svenskspråkig författare på plats och svängde därmed över till svenska då hon presenterade och välkomnade mig. Snacka om att bli välmottagen!

Själv hade jag också varit nervös för vad de andra författarna skulle tycka, om jag bara var en rantahurri i deras ögon, men icke!
En av författarna sa till och med att han tyckte det var så roligt att höra att jag pratar svenska för han älskar svenska (något jag verkligen inte hade förväntat mig att höra!). Dessutom kunde de flesta av författarna en del svenska.

Eftersom det råder skärpta coronarestriktioner var restaurangen tvungen att stänga redan klockan tio. En av författarna hade dock läst att det skulle hållas en ljusshow på Senatstorget, något som pågick till midnatt, så en del av oss fortsatte dit. Jättemäktig show!

Anlände till hotellet igen vid uppskattningsvis 23:30-tiden. Då tog jag – surprise, surprise! – ett sent kvällsbad, följt av ett kort skrivpass.
När jag la huvudet på kudden och reflekterade över kvällen som varit kunde jag snabbt konstatera att jag inte alls känt mig som en outsider under kvällen.

Själv var jag rädd för att jag skulle bli den där udda fågeln som inte platsade in. Svensktalande, rantahurri och lantis. Hur mycket mer udda kan man bli?
Men jag var precis som dem, som de andra författarna. Alla hade vi en sak gemensamt, och det var att vi gillade att skriva. Själv hängde jag förstås under kvällen mest med min förläggare Leenastiina, samt med Pauliina som sköter om att marknadsföra mig och boken, men jag minglade även med andra författare och självklart också med Gummerus chef, som berättade hur glada de är över att de fått mig till Gummerus (fast det säger hon ju förstås till alla förlagets författare – fast visst tusan känns det ändå bra att höra det!) och påtalade att min väg in till Gummerus är mycket ovanlig, med tanke på att de ska översätta min bok, men samtidigt vill ha mig som en av deras inhemska författare. Och det fick ju förstås mig att känna mig ännu mer välkommen! Alla på förlaget var verkligen så gulliga och måna om att jag skulle känna mig välkommen och trygg hos Gummerus!
(Jag vet – det ångar skryyyyyt långa vägar!)

Och med facit i hand kan jag konstatera att det var nog det här jag behövde.
I morse såg morgonproceduren ungefär likadan ut, som tidigare morgnar. Jag åt frukost, skrev; hade bokat sen-utcheckning vid klockan 14. For iväg och köpte en toast och kaffe, återvände till hotellet; satte mig i lobbyn och skrev färdigt mitt manus!

Jepp, tro det eller ej, men jag har ett komplett ”råmanus”/första utkast till min näst-nästa bok, som är planerad att utkomma om uppskattningsvis ca 1,5 år-2 år!!

Sån f**king härlig, obeskrivlig känsla att få skriva den sista meningen i manuset (meningen som jag från manusets början vetat hur den ska lyda)!!

När jag hade satt den sista punkten satt jag med tårar i ögonen och kämpade för att inte börja fulböla i lobbyn.
Jag var så jäkla stolt över att jag hade gjort det – att jag hade lyckats skriva klart manuset under dessa dagar i Helsingfors, vilket var mitt mål när jag åkte iväg.

Som ni tidigare kunnat läsa har jag varit inne i en riktig skrivkrampsperiod på sistone, så att lyckas med detta är en sån jäkla seger för min del!

Detta betyder förstås inte att manuset är klart. Nej, nej. Långt ifrån. Nu ska det läsas, redigeras och omarbetas. Sen ska jag ge det vidare till mina två trogna testläsare. Därefter ska jag omarbeta det lite ytterligare. Och därefter börjar förhoppningsvis manusprocessen med mina förläggare.

Så, det var väl ungefär vad jag hade säga (skryta om) denna gång. Nu vet ni i alla fall i korta drag hur min Helsingforsvistelse har sett ut.
Nästa vecka har jag möte med min Norstedts-förläggare Clara. Då ska vi diskutera manuset och vad som kommer att hända i höst.
Omslaget är för övrigt också något som börjar bli klart. Senast igår fick jag se ett nytt omslagsutkast, och det blir verkligen bara bättre och bättre för varje gång!
Gillar det m.a.s.s.o.r.!!!

Nää hörni, nu ska jag sluta skryta. Jag lovar att ni inom sinom tid ska få ta del av ett riktigt gnälligt deppinlägg också!

… och skulle ni mot förmodan vilja ta del av mer av min vardag, följ mig på mina sociala medier. Jag är betydligt mer aktiv på Facebook och Instagram än vad jag är här!

Länk till facebooksida: https://www.facebook.com/nillakjellsdotter
Länk till Instagramkontot: https://www.instagram.com/nilla.kjellsdotter/

Utvalt

Helsingfors, förlagsträff, författarintervjuer, skrivkramp

Hej å hå, så hade ännu en sommar flutit förbi under loppet av ett andetag, känns det som. Sist jag bloggade var väl i början av sommaren, då jag outade att jag fått avtal om mina tre kommande böcker med finska Gummerus.

För tillfället sitter jag på tåget på väg ner till Helsingfors. I morgon ska jag luncha med min finska förläggare Leenastiina och på torsdag ska jag delta i Gummerus ”puutarhajuhlia” (direkt översatt: trädgårdsfest), som är ämnad för förlagets inbjudna skönlitterära författare.
Samtidigt tänkte jag också försöka få till lite skrivtid. Min förhoppning är att jag under resans gång ska lyckas ta mig ur skrivkrampsfasen jag befinner mig i just nu.

Under sommaren har jag jobbat med redigeringen av manuset till den kommande boken Flickan i Stenparken (på finska: Kivipuiston tyttö). Lämnade ifrån mig manuset i mitten av juli, så min förläggare Clara på Norstedts förlag skulle ha manuset hos sig tills hon kom tillbaka från semestern.
I slutet av förra veckan hörde hon av sig och meddelade att hon håller som bäst på att läsa, och i nästa vecka ska vi ha ett digitalt möte igen. Är med spänning (och nervositet) jag ser framemot mötet!

I övrigt börjar väl avtalet med Norstedts förlag, Norstedts Agency och Gummerus ha börjat sjunka in lite nu. Även om det ännu kommer ögonblick då jag tänker på allt som hände under våren och får rysningar.
Så länge som jag drömt om och jobbat för det här! Och så mitt i allt lyckades det!

… och nu har jag skrivkramp = ordningen är återställd och jag är tillbaka med fötterna på jorden igen.

Som jag skrev har jag under sommaren jobbat till största delen med redigeringen av Flickan i Stenparken.
Så fort jag hade skickat in manuset till Clara, återgick jag till skrivandet av kommande bok. För tillfället är det ”bara” slutet jag behöver få till, sen är råmanuset klart. Fast just nu känns allt med manuset övermäktigt och ouppnåeligt.

Som sagt, jag befinner mig inne i en skrivkramps-/tvivelperiod.
Dels beror det på att jag bara vill få klart råmanuset till boken som kommer efter Flickan i Stenparken så jag kan påbörja ytterligare nästa manus.
Dels beror det på att jag har smått panik över att min skrivsommar alldeles snart(!) är över. Den 2 september ska jag tillbaka på jobb – och ja! Jag börjar i ärlighetens namn ha smått panik över det! Hade lätt kunnat ägna mig heltid åt skrivandet ytterligare ett par månader.
Dels beror det på att jag är inne i en tvivelfas. Allt jag gör, skriver och andas för tillfället tvivlar jag på (jag vet att det är övergående, so don´t worry!).
Dels känner jag att allt just nu är bara övermäktigt på nåt konstigt, obeskrivligt sätt (denna känsla vet jag också är övergående, so don´t worry!).

Meeen … Till lite mer ”peppiga” grejer:
Under sommaren har jag fått medverka i två olika intervjuer. Den ena är en poddintervju, som är inspelad tillsammans med Vasabladets egna podd Bakom rubrikerna – Sommarsamtal.
Länk till Vasabladets artikel hittar ni här: https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/477098
(Podden finns att lyssnas på bl.a. Spotify, Podbean, Apples podcaster)

Den andra intervjun är gjord tillsammans med Yle Vega Dag. En radiointervju, med andra ord.
Intervjun finns tillgänglig på Yle Arenan och kan lyssnas på t o m 4.9.2021.
Intervjun med mig börjar först en bit in i programmet, vid 24:27.
Länk till intervjun finns här: https://arenan.yle.fi/audio/1-50881450

På kommande är även en tidningsintervju, men mer om den när den väl har släppts.

Nä hörni, nu är det bara en timme kvar tills vi är framme i Hesa. Dags att försöka åstadkomma några rader på manuset som seeeegar sig fram …

Tänkte att jag skulle sätta som mål att uppdatera bloggen igen senast på fredag, då jag sitter på tåget på väg hem igen. För ja, jag kommer att stanna i Helsingfors till och med fredag, ifall jag inte sa det.
Nu håller jag bara tummarna för att hotellet är så fint som bilderna gav sken av. Och att jag faktiskt har det där utlovade badkaret i rummet!

Chao so long!

(I Finland har vi munskyddstvång på tågen p.g.a. det försämrade Coronaläget som råder.)

Utvalt

Nya avtal!

Egentligen borde jag väl överväga om jag ska stänga ner bloggen helt och hållet istället för att göra några halvhjärtade försök till att uppdatera den. Fast samtidigt vill jag inte överge den heller. Jag tycker ju om att blogga – då tiden väl räcker till!

Kan konstatera att det återigen har förflutit över en månad sedan senaste inlägget. Och självklart har ju massor hunnit hända under denna tid. Därför tyckte jag att det var dags att uppdatera bloggen, trots att jag egentligen borde ägna tiden åt att redigera manus.
De som följer mig på Instagram och/eller Facebook är förstås redan medvetna om vad som har hänt, eftersom jag är betydligt mer aktiv med uppdateringen på de plattformarna.

Nåväl, vad har då hänt?
Som ni vet ingick jag en treboksdeal med svenska Norstedts förlag i mitten av april. Redan vid kontraktsskrivningen meddelade förlaget att även Norstedts Agency är intresserade av att skriva avtal med mig.
Själv tänkte jag att det säkert kommer att dröja ett tag innan avtalet med Norstedts Agency blir aktuellt, eftersom jag inte ännu har någon färdig bok som agenturen kan sälja in till utlandet och/eller till film- och tv-världen, men …
I början av maj skrev jag avtal med Norstedts Agency.
I det skedet var jag övertygad om att det kommer att dröja innan någonting mer händer. Jag menar, vi har inte ännu ett helt färdigt manus på svenska.

But no …

I samma veva som jag och agenturen ingick avtal, fick jag höra att min agent Linda (hur stort är det liksom inte att ha en egen agent som säljer in böckerna och mitt författarskap till utlandet? Nyp mig i armen!) hade en deal på gång med finska förlaget Gummerus.

… och nu – så sent som i går – kan jag meddela att finska förlaget Gummerus har köpt de finska rättigheterna för de tre kommande böckerna!!
Det vill alltså säga:
Mija Wadö goes Finland – på finska!

Vill dock påpeka, för att undvika missförstånd, att del 1 – ”I rättvisans blod” – omfattas inte av detta avtal!
Gummerus har alltså köpt rättigheterna till samma delar som Norstedts kommer att ge ut.
Det betyder också i praktiken att Mija Wadö får en helt ny start på både svenska och finska, även om den första delen som Norstedts ger ut på svenska tar vid där ”I rättvisans blod” slutar.
Både Norstedts och Gummerus kommer att ge ut böckerna i alla format, vilket är extra roligt och spännande!
I går hade jag förresten mitt första (digitala) möte med min finska förläggare Leenastiina. Så roligt att höra om Gummerus planer; vad de tänker, tror och siktar på. Så himla kul!

Åh, det är verkligen spännande tider nu!
Och nej, jag tror nog inte att jag har lyckats ta in helt och hållet vad som har hänt under denna vår.
”Nyp mig i armen” har för övrigt blivit ett rätt söndertjatat uttryck hemma hos oss de senaste månaderna …
(Ja, ni hör ju själva i vilken bubbla av eufori jag befinner mig …)

Annat då?
Jag är som bäst skrivledig från mitt vanliga (deltids-)jobb på juristbyrån. Jag kommer att vara ledig hela juni, juli och augusti. Först fr o m september återvänder jag till kontoret.
En ledighet som faktiskt var bestämd före jag fick avtal med Norstedts, men som jag i dagsläget är ytterst tacksam över att jag hade färdigt inbokad.
Varför jag är skrivledig är för att jag har fått tre stycken projektstipendier (Tack till Svenska Kulturfonden, Svensk-Österbottniska Samfundet r.f. och Österbottens Kulturfond!).

Och på tal om stipendier kan jag också meddela att Svenska Kulturfonden beviljade mig Systrarna Standertskjölds rekreationsstipendium, vilket jag tackar det ödmjukaste för.

Annat som hänt på sistone är att jag har medverkat i en podcastintervju för Vasabladet. Har ingen aning om vad jag sa, vad jag babblade om, men jag hoppas att jag lyckades klämma ur mig nåt vettigt i alla fall …
Hur som helst kommer podden att sändas nån gång mot slutet av sommaren, uppskattningsvis i slutet av juli.

I övrigt håller jag på att redigera manus för fulla muggar, vilket är både roligt, utmanande och spännande. Samtidigt känns det också som om jag är i väldigt trygga händer. Min förläggare Clara på Norstedts kan sin sak; är stöttande, ger bra input; tips och trix. Själv känner jag mig verkligen som en nybörjare på det här, fast å andra sidan är det precis vad jag är.

Nä hörni, nu ska jag dra i väg till morsans och farsans en sväng. Det har utlovats grillad mat i olika former, och det vill man ju inte missa!

So long!

Utvalt

Fråga vs. Svar

För drygt fyra månader sedan fick jag frågan här på bloggen, hur jag lägger upp mina texter från funderingar till papper; om jag alltid har med mig ett anteckningsblock eller datorn, eller om jag spelar in mina funderingar när jag kommer på något.
Tanken var ju att jag skulle svara på kommentaren genom ett blogginlägg som behandlar just det här ämnet, men som ni vet har bloggen varit väldigt tyst under vintern/våren.

But well …
Här kommer nu äntligen svaret!

Till att börja med vill jag säga att det finns otaliga varianter man kan använda sig av. Det finns förmodligen lika många knep, som det finns författare.

Själv är jag en sån som plitar ner väldigt lite före jag börjar skriva. Däremot har jag en klar idé i mitt huvud om vad som ska hända.
Jag kan inte påbörja skrivandet av en story förrän jag har den där helt klara ”bilden” inne i mitt huvud. Och med klar menar jag att jag ska ”se” vissa delar av storyn (i mina tankar, alltså).
(Nu blir det flumvarning här! – detta är jättesvårt att beskriva, för just det här skedet är så självklart för mig!)

Det jag alltid behöver ha klart för mig, för att jag ska kunna börja skriva på nåt nytt, är ”temat” för boken.
Personligen har jag ett tema som jag följer när jag skriver de olika delarna, men det är förmodligen ett tema som ingen läsare lägger märke till.
Det kan ex. vara fråga om psykiskt illamående, utsatta barn, våldsutsatta kvinnor, barndomstrauman, gängkriminalitet, o.s.v.
Utöver detta behöver jag också alltid veta vem, vad, när.

Vem blir mördad vs. Vem är mördaren? + Vem löser allt?
Vad leder fram till brottet vs. Vad gör att brottet klaras upp?
När på året utspelar sig handlingen vs. När började mördaren utvecklas till, just en, mördare? + När kommer vändpunkten i handlingen?

Nu vore det ju oerhört enkelt om jag kunde ge ett exempel som gäller bok fyra. Den har jag nu klart för mig vad den ska handla om, men har ännu inte skrivit en enda rad. Jag har heller inte gjort anteckningar, utan allt sitter i huvudet.
Vore det inte för att jag avslöjar vad del fyra kommer att handla om; vilket brott som kommer att begås, vem som begår det, vem som utsätts, o.s.v., hade jag mer än gärna delat med mig av ett exempel på vilka bitar/ramar jag behöver ha klar för mig innan jag sätter mig och skriver.

Eftersom jag nu skriver på en deckarserie, behöver jag också i stora drag ha klart för mig vad som ska hända med huvudkaraktärerna; hur de ska utvecklas, vad de ska tampas med, hur deras privatliv ser ut, o.s.v. Samt vad parallellstoryn ska handla om (och i korta drag, hur den ska utvecklas).
Jag är sån som gillar att läsa böcker med parallellstorys och därför är det nåt jag också vill ha med i mina böcker.

Själv ser jag scenerna väldigt ”filmiskt” i mina tankar. Ofta när jag står i duschen (av alla ställen! – läste, eller hörde, faktiskt nånstans att många bra idéer kläcks just i duschen, för det är ett ställe som man oftast är ensam på och runt omkring är det väldigt få saker som stör ens tankar … fast det var en parentes!) kommer väldigt många scener till mig. Endera scener som jag kan använda i ett pågående skrivprojekt eller i en kommande del. Eller eventuellt i något senare skede.

Summa summarum:
Frågan som löd var om jag skriver ner mina idéer och funderingar före jag börjar skriva.
Svar: Nej. Oftast inte.

Nån enstaka gång har jag skrivit ner det jag kommit på (det handlar då oftast om en krånglig lösning som jag gått och grunnat på i evigheter och inte vill riskera att gå miste om än en gång), men oftast resonerar jag som så att riktigt bra idéer glömmer man inte. Och glömmer man inte, är det värt att skriva om eller spinna vidare på.

Med risk för att det låter som om jag har varje mening, varje kapitel, varje karaktär klar för mig innan jag påbörjar skrivandet, vill jag nu förtydliga att det är ytterst få fragment jag ”ser” före jag sätter mig ner och faktiskt skriver det första kapitlet.
Det mesta växer fram längs vägen.
Exempelvis början – typ de första två-tre-fyra kapitlen – brukar jag på förhand veta vad de ska handla om, men sen växer de övriga kapitlen fram av sig självt.

Personligen brukar jag ofta ha en svacka när jag har skrivit ca 70-100 sidor; då brukar jag strukturera upp berättelsen genom att skriva ner på små post-it-lappar vad de kommande kapitlen ska handla om.
Exempelvis: ”Mija-kapitel: möte på stationen”, ”Sara träffar Jackie” eller motsvarande.
Bara korta meningar, som förmodligen ingen annan förstår sig på, men som gör att jag direkt fattar vad jag har tänkt.

För min del när den här skrivsvackan kommer, handlar det oftast inte om att jag inte vet vad jag ska skriva, utan snarare om strukturproblematik och ”skrivblackout”.
Jag vet inte hur jag ska strukturera upp kapitlen, vilket i sin tur leder till att jag får en total blackout när jag viker upp skärmen på min laptop (trots att jag bara tre minuter tidigare visste exakt vad jag skulle skriva). Vilket i sin tur leder till att jag börjar dra mig för att ägna tid vid datorn.
Därför är de små post-it-lapparna bra att ha. Då är det bara att kolla ”Vad var det jag skulle skriva om här näst?”.
Får man riktigt feeling, frångår man vad som står på lapparna. Det brukar vara ett gott tecken.

En sak som jag också kan tillägga är att jag är ytterst dålig på att göra anteckningar som handlar om karaktärerna/bikaraktärerna, ledtrådarna, o.s.v.
Vilket i sig inte är ett problem så länge jag befinner mig inne i ett skrivflow. Men när den där skrivpausen uppstår (vilket den alltid gör i något skede för min del), är det inte längre så lätt att hålla koll på om den där obetydliga, men ändå så viktiga, bikaraktären hade klarblåa ögon eller nötbruna ögon. Eller om poliserna redan hade följt upp ett specifikt spår. Eller om barnet var fem eller sex år.

Så av den orsaken vill jag förespråka att man ska anteckna mycket, plita ner ett par rader som gör att du lätt kan gå tillbaka och kolla om bilen var en blå Peugot eller en grå Saab.
Orsaken till att jag inte gör det, är för att jag vill inte störa mitt skrivflow när jag skriver på. Då vill jag bara skriva. Och oftast när jag har avklarat ett skrivpass tänker jag att det är inget jag behöver notera, för ”det är ju ändå saker jag kommer ihåg” … (dock inte alltid!)

Så ja, detta är väl i korthet ungefär hur jag brukar göra. Men som sagt, det finns många olika varianter.

Jag vet att många författare måste ha ett relativt långt och utförligt synopsis före de börjar skriva, och det är ju då uppenbarligen en metod som fungerar för dem. Personligen har jag aldrig skrivit ett synopsis. Eller jo, jag försökte en gång, men det ledde till att jag slog knut på mig själv istället för att skriva.
Under mina skrivande år har jag konstaterat att upplägget som jag nu bloggar om, är en variant som fungerar för mig. Och det viktigaste är nog att man hittar en stil som funkar för en själv. Oavsett vad skrivkonstens alla regler säger.

Däremot vill jag inflika att det kan ta en tid före man kommer på vad som funkar för just en själv.
Exempelvis mitt tappra, men misslyckade försök, till att skriva ett synopsis var något jag testade på när jag skulle skriva mitt allra första manus, och det gjorde jag nog bara för att ”alla” sa (både etablerade författare och skrivböckerna jag slukade) att man ~~måste~~ ha ett tydligt synopsis innan man börja skriva.

Hoppas frågan fick ett svar (även om jag ser hur mycket svammel och flum inlägget innehåller)!
Detta är faktiskt ett ämne som är ursvårt för mig att svara på, för det är så självklart för min egen del när en story är ”tillräckligt färdig” för att jag ska kunna börja skriva den.

Har ni läsare fler frågor som ni vill att jag gör ett blogginlägg om, får ni gärna kommentera.
Jag lovar att försöka beta av alla frågor så snart jag hinner!

… en sista grej, som inte har nåt med dagens inlägg att göra:
Har ni sett – hur sjukt är inte detta (syftar på bilden nedanför)?
Bilden är hämtad från Kuriren, nummer 8 (nyligen utkommit). Verkligen oväntat, men roligt!
(Kan dock tillägga att jag har ännu ingen aning om vilket citat det rör sig om! Heheh …)

Utvalt

Norstedts förlag – treboksavtal

Hinner inte skriva nåt långt inlägg, men tänkte ändå uppdatera er lite om vad som hänt sedan sist.

Som rubriken antyder, har jag nu ingått ett treboksavtal med Norstedts förlag, som är Sveriges äldsta förlag. Det är även ett av Sveriges absolut största förlag.
För mig har Norstedts förlag alltid varit mitt drömförlag. Ni vet, det där man drömmer om, men man vet att man aldrig kommer att kunna få. Därför kunde jag knappt tro mina ögon när de plötsligt sänder ett mejl, var de skriver att de håller som bäst på att läsa mitt manus med stort intresse.

I förra inlägget kunde ni läsa att jag mottagit fyra jakande besked från svenska förlag. Norstedts var då det fjärde förlaget som jag skrev om.
Men innan jag ingick avtal med Norstedts förlag hörde ytterligare ett femte förlag av sig. Något som verkligen gjorde att allt tog en rejäl svängning som ledde till budgivning, förhandling, funderingar om framtiden och mitt framtida författarskap – och många sömnlösa nätter.

När jag väl skrev avtal med Norstedts skrev jag på ett avtal jag ALDRIG(!!!) ens i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om!
Dels blev det ett trebokskontrakt (Norstedts kommer alltså att ge ut de tre kommande böckerna i min deckarserie Morden i Österbotten), dels innehöll det summor jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag nånsin under min ”författartid” skulle uppnå!

Jag vet att jag låter som världens drygaste människa, och att det förmodligen osar skryt lång väg, men ärligt kan jag medge att jag nog fortfarande inte riktigt kan förstå vad som har hänt de senaste veckorna.

När det femte förlaget hörde av sig med kommentaren ”Vi gillar det vi läst!!❤️” blev jag helt paff och visste varken ut eller in. Det var också från ett respekterat förlag som jag har sneglat mycket på.
Alla mina närmaste vänner vet hur mycket jag har tjatat och ältat det senaste halvåret om att jag tror att manuset inte kommer att hålla hela vägen. Att jag själv har trott att manuset är för ”annorlunda” i jämförelse med första boken och att jag är tveksam om spänningen och drivet faktiskt finns där.
Samtidigt var det en story som ”kom till mig” och jag bara var tvungen att skriva. Därför skrev jag den. Även om jag tvivlade in i det sista.

Och på tal om tvivel …
Som jag tidigare nämnde har Norstedts alltid varit mitt drömförlag – ”det där förlaget jag vill ut på, men aldrig kommer att lyckas”. Därför sände jag till en början inte mitt manus till Norstedts.
I mitten/slutet av februari sände jag iväg manuset till en handfull olika förlag. Länge sneglade jag på Norstedts hemsida och velade om jag verkligen skulle skicka iväg det dit eller inte.
När jag såg att deras svarstid var mellan 2-3 månader, beslöt jag mig för att låta bli.
Jag tänkte att varför ska jag plåga mig med att vänta 2-3 månader på en helt vanlig standard refusering, för Norstedts kommer ändå inte att vilja ge ut mig.
Så sagt och gjort, jag sände det inte till Norstedts.

Men nästan fyra veckor senare, mot slutet av mars, var det ändå något som fick mig att ändra mig. Exakt vad det var som fick mig att slutligen skicka iväg manuset till dem, vet jag inte. Men istället för att sända det via deras vanliga manusmottagning, sände jag det direkt till en förläggare – trots att det står på deras hemsida att obeställda manus som inkommit på annan väg än via deras hemsida inte behandlas.
I det skedet räknade jag med att ingen skulle höra av sig.
En vecka senare fick jag svar från en annan av deras förläggare, att hon fått manuset vidarebefordrat till sig och att de gärna läser, men först vill de säkerställa att jag inte hunnit gå vidare på annat håll.
Så här i efterhand har jag luskat ut att förläggaren jag sände manuset till jobbar med genren non-fiction. Hahah! Snacka om att träffa fel … (Även om det blev rätt i slutändan!)

Och, ja … Resten är historia.
Nu är det bara hårt arbete som gäller framöver. Många tror att så fort man sänder in ett manus till ett förlag och man blir antagen, skickas boken till tryck, men så är inte fallet. Om det vore så ”enkelt”, hade nog förlagen publicerat betydligt fler böcker per år än vad de gör.
Till att börja med ska jag nu redigera manuset tillsammans med min förläggare, därefter blir det X antal vändor med redaktören, och när det är klart är vi allihopa förhoppningsvis nöjda med vad vi åstadkommit, och då – då går boken till tryck!

Tanken är (såvida tidsplanen håller) att boken – del två i Morden i Österbotten – kommer att släppas våren 2022. Alltså om ett år. Så då ska ni förhoppningsvis få ta del av Mija Wadö och hennes utredningar igen.
Men som sagt, allt är preliminärt.

Nånting som är nytt för mig i och med detta avtal, och som jag ser framemot med skräckblandad förtjusning, är att jag nu kommer att ha deadlines för när mina kommande manus ska lämnas till förlaget. Spännande! Men som sagt, också lite skrämmande. Tänk om jag drabbas av världens skrivkramp och inte kan skriva på typ ett år?
(Fast å andra sidan har det aldrig tidigare hänt. Jag är en sån som måste skriva.)
Dessutom kommer författandet att vara mitt huvudsakliga jobb nu, även om jag kommer att jobba kvar på juristbyrån så länge det bara går att kombinera dessa två. Nog för att jag har skrivit förut också, men eftersom det inte gett mig mitt huvudsakliga levebröd, är skrivandet nåt som alltid fått komma i andra hand.

Som avslutning kan jag också tillägga att jag har beslutat mig för att jag inte kommer att trycka någon ny upplaga av I rättvisans blod (debutboken – första delen i Morden i Österbotten) när denna upplaga är slutsåld.
Så vill nån ännu köpa en bok är det att passa på så länge den finns i lager.
(Köper man boken direkt av mig kostar den 20 € + eventuell frakt 5,90 € (frakten gäller endast inom Finland – EJ Åland!).)

Här finner ni också artikeln som Vasabladet och Österbottens tidning publicerade i tisdags:
https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/466381?shareID=118137-0dda3df395

(Som vanligt blev det ett längre inlägg än vad jag hade tänkt mig, men … Och ja, sorry för allt skryt! Men jag är bara så jä*la glad, förvånad och har nog inte riktigt ännu hunnit smälta vad som hänt!)

Avtalet är påskrivet!
(Och ja, jag vet – jag blottar lite av magen. But who cares?)

Utvalt

Det rullar på!

17 januari, då skrev jag mitt senaste blogginlägg. Det är nästan tre månader sedan. Tre händelserika månader.

Otaliga är de gånger då jag har tänkt att jag ska sätta mig ner och plita ner ett nytt blogginlägg. Uppdatera er om hur min författarresa fortskrider, hur ljudbokssläppet har gått, o.s.v., men alltid har något annat kommit emellan. Oftast har jag klickat upp filen med mitt pågående manus och fortsatt att skriva.

Jag håller som bäst på att skriva del tre i min deckarserie. Handlingen till del fyra har jag nu helt klart för mig, så nu är jag inne i det stadiet att jag bara vill skriva klart del tre, så jag får påbörja del fyra.
Under sommaren har jag planerat att ta ledigt från jobbet fr o m 1 juni – 30 augusti för att färdigställa del tre. Under det senaste halvåret har jag beviljats tre stipendier för just detta ändamål, och då tänker jag att sommaren blir en perfekt tid för att lyfta stipendierna för att ägna mig åt skrivandet. Tanken är att manuset ska vara så pass klart att jag kan skicka det till förlag när sommaren är förbi.
(Och på tal om sommaren – i juni planeras en KREATIVT SKRIVANDE-kurs åt ungdomar i åldern 13-17. Är du eller vet du nån som är intresserad – håll ögon och öron öppna! Inom kort kommer mer info.)

… och på tal om förlag …
Just nu fattar jag faktiskt inte riktigt vad som håller på att hända …

I början av februari hörde ett mindre svenskt förlag av sig. De hade fått upp ögonen för min debutbok och mitt författarskap och erbjöd avtal för min deckarserie.
Själv kände jag mig inte helt hundra på erbjudandet + att jag har hela tiden haft tydliga mål om vad jag vill, vad jag vill uppnå och vad jag planerar att ska hända som näst.
Därför kändes det dumt att haka på ”första bästa” erbjudandet. Jag ville helt enkelt kolla möjligheterna även på annat håll, på större förlag.
Vilket summa summarum var ett mycket klokt beslut.

I slutet av februari sände jag manuset till flera olika förlag. I mitten av mars slog det mig att jag hade glömt att skicka iväg manuset till ett av Sveriges absolut största och äldsta förlag, och skickade då iväg det direkt till en av förlagets förläggare – trots att det står på deras hemsida att de inte behandlar obeställda manus som inkommit på annan väg än via hemsidan.
Själv tänkte jag att det får bära eller brista. Med tanke på hur stort förlaget är, räknade jag kallt med att ingen skulle höra av sig, men jag tillade ändå i mejlet att orsaken till att jag sänder det direkt till en förläggare är för att jag redan hunnit sända manuset till andra förlag, samt hunnit motta ett erbjudande om utgivning av serien.

Nåväl, i början av april började allt röra på sig på allvar.
Först av allt hörde Lind & Co av sig. De meddelade att de vill erbjuda mig fortsatt avtal och hoppades att jag vill fortsätta att jobba med dem. Jag bad om betänketid och meddelade att jag fortfarande inväntar svar från annat håll. Även om jag har trivts att jobba med Lind & Co. Däremot känner jag att jag inte vill riskera att gå miste om andra, bra erbjudanden.
Vid samma tidpunkt hörde en förläggare av sig från det stora förlaget, som jag inte alls hade några förhoppningar om att höra ifrån. Förläggaren meddelade att de gärna läser, men vill samtidigt säkerställa att jag inte redan hunnit gå vidare på annat håll. Jag meddelade då att jag faktiskt blivit erbjuden avtal från två förlag, men att jag kan vänta med att ge besked såvida de kan återkomma inom två veckor. Det stora förlaget meddelade att de ska göra sitt bästa.

Veckan därpå, alltså förra veckan (på onsdag, för att vara exakt – intresseklubben antecknar …) hörde ett annat svenskt förlag av sig. Också ett förlag som kan räknas som ett av de större svenska förlagen.
De ville boka in ett telefonmöte till samma kväll. Sagt och gjort. Klockan 18 finsk tid talades vi vid. En timme efter avslutat samtal erhöll jag avtalserbjudande.
Ett avtalserbjudande som inte bara inkluderade en bok – nej, hela fyra böcker! Alltså bok 2, bok 3, bok 4, bok 5 i serien!
Även till dem bad jag om att få återkomma med besked inom ett par veckor, med hänvisning till att jag inväntar fortfarande besked från ett par andra förlag …

Under torsdagen förra veckan sände jag ett mejl till förlagen, som jag ännu inte erhållit svar ifrån. Jag skrev hur läget var, att jag mottagit jakande besked från tre svenska förlag – två stora, ett litet – och att jag har lovat samtliga att återkomma med besked inom två veckor. Jag uppmanade också mottagaren att läsa och återkomma med besked inom två veckor, såvida de är intresserade av att ta del av manuset.

Ett par förlag hörde då av sig och bekräftade att de ska eller håller på att läsa. Ett av Sveriges största förlag var en av dem som bekräftade att de höll på att läsa och lovade att återkomma så fort de har läst.

I fredags på eftermiddagen erhöll jag ytterligare ett mejl från nämnda förlag:
”Hej igen Nilla, vill bara säga att vi läser på här (med stort intresse) – återkommer på måndag. Trevlig helg!”

What the f**k!! tänkte jag …
Jag vet att förlag inte hör av sig mer än nödvändigt, och speciellt inte ifall de inte faktiskt gillar ett manus. Plötsligt spann tankarna på högvarv.
Ett av Sveriges absolut största förlag – vad vill de? Vad tänker de? Vad ska de ge besked om på måndag? Återkommer de på måndag bara för att meddela att de har läst, ser potential och vill uppmana mig om att fortsätta skriva, trots att de i detta skede inte vill signa mig för ett bokkontrakt?
Frågorna har varit såååå sjukt många under helgen!

När måndagen väl kom fick jag återigen ett mejl från det stora förlaget. Förläggaren meddelade att de är två på förlaget som har läst mitt manus och att de gärna vill ses digitalt någon dag denna vecka. Mejlet avslutades med vilken dag och tid som skulle passa mig.
Fortfarande ingen hint om vad de vill prata om eller vad de tänker.
Dessutom var det extra pirrigt för min del för jag har aldrig (tro det eller ej!) deltagit i ett digitalt möte!

Måndagens mejlkonversation landade i att vi skulle ha möte på onsdag eftermiddag, alltså i går.
Gissa känslan och pärsen i att behöva gå och vänta och våndas ytterligare två dygn, utan att ha den blekaste aning om vad de vill!

Nåväl, i går höll vi möte.
Nervositeten var nästintill outhärdlig. Inte bara för att vi skulle träffas och jag fortfarande inte visste vad de ville, utan även för teknikens skull. Tänk om jag inte skulle få det att funka. Hahah …

Kan säga att jag var betydligt lugnare efter avslutat möte. Förläggarna som jag träffade under mötet var så lugna och härliga. De beskrev hur de jobbar, ville att jag skulle berätta vem jag är, vad jag har för tankar och planer för serien, eftersom de gärna träffar författaren bakom boken för att se och få en uppfattning om vem de ska jobba med framöver innan de erbjuder avtal.
Vi hade ett långt samtal på ca 45 minuter. Jag fick höra om förlagets rutiner, vad de tänker kring manuset/deckarserien, framtiden, utgivning, o.s.v.
Dessutom hade båda förläggarna verkligen gillat mitt manus och karaktärerna i böckerna. Att de har gillat just karaktärerna gör mig extra glad, för Mija Wadö är ju verkligen nån som ständigt ”lever” vid min sida, och då gör det författaren extra glad om även andra känner att karaktärerna ”lever”.

Samtalet avslutades med att de lovade att sända ett avtalsförslag senast på fredag, så nu går jag – återigen! – i väntans tider.
Huh! Inget är nog så påtagligt som att bara gå och vänta och vänta och vänta och …

Sen så vet jag ju inte heller om jag kommer att tacka ja till deras avtalserbjudande. Allt hänger helt på vad de har att erbjuda. Mitt i allt tackar jag nej!? För som sagt, ännu är inget spikat.
Bland de tre avtalserbjudanden som jag hittills mottagit vet jag ju förstås vad som intresserar mig mest just nu. Då återstår det att se vad detta förlag har att erbjuda, om de kan klå något av de erbjudanden jag redan har erhållit.

Förhoppningsvis ska jag vara betydligt klokare i nästa vecka. Då ska jag återkomma med besked till alla fyra förlagen.

Jag förstår att detta inlägg förmodligen uppfattas som världens skrytinlägg rakt igenom, men ärligt fattar jag nog inte själv heller vad som händer och vad som har hänt.

Själv var jag jätteskeptisk till om manuset, som jag nu har skickat in till förlagen, överhuvudtaget kommer att hålla, för det är ganska annorlunda i jämförelse med bok nr. 1. Eller det var åtminstone vad jag trodde. Att det nu finns sammanlagt fyra förlag som meddelat att de vill ge ut det, går inte riktigt att ta in. Inte heller att flera av förlagen vill erbjuda flerbokskontrakt.
Och att ett av Sveriges absolut största förlag vill ge ut det, var nog verkligen INGET jag ens hade vågat hoppas på!
Visst, jag har drömt om det – det ska jag inte sticka under stol med. Och som jag sa till min kompis i går: drömmen om att nån gång få bli utgiven på just det här förlaget har ju hela tiden varit min ”hängande morot”; drivet till att jag fortsatt att skriva, för att kanske, kanske om eventuellt sisådär tio år få åtminstone mer än en standard refusering ifrån dem. Och nu händer det här!
MEN! Som tidigare nämnts, jag har ännu inte tackat ja till det där förlaget, och mitt i allt är deras avtalserbjudande något som inte alls lockar mig …

På tal om att inte kunna ta in vad som händer och inte riktigt tro att det är sant …
Eftersom hela den här grejen är så ofattbar i min lilla värld, som i huvudsak består av en helt vanlig vardaglig tillvaro i lilla Årvas, slog det mig i går när jag skulle börja sova ”Tänk om någon bara kapat min mejl och nu utger sig för att vara de nämnda förläggarna?”.
Tack och lov har förlaget på sin hemsida bild av alla sina medarbetare, och snabbt kunde jag konstatera att människorna jag tidigare under dagen hade träffat existerar på nämnda förlag. Hahah …
Förstår att jag högst antagligen låter som världens mest paranoida person, men som sagt – jag kan verkligen inte ta in att detta faktiskt händer!

Nää hörni, slut-tjatat om detta nu! Som österbottning vet jag att en av de outtalade reglerna är att man inte får prata för högt om när det går bra, så sorry för det!
Kan trösta er med att avtalet kommer först i morgon, och vem vet – kanske avtalsvillkoren är riktigt usla?

Oavsett – jag lovar att jag i ett senare skede kommer att outa vilket förlag detta gäller. Promise!

… och i väntan på det, kan jag tipsa alla er läsare om att läsa min debutbok, ”I rättvisans blod”!
Finns både som pappersbok OCH ljudbok!

Utvalt

Ett smolk i min glädjebägare!

Fy, vad allt känns motigt just nu. Egentligen har jag massor jag borde glädjas åt, vilket jag nog förstås också gör, men det finns en ynka grej jag har hakat upp mig på. En-fu**ing-ynka-grej!
(Ja, sån är jag!)

Nåväl, låt oss tala om de goda grejerna jag borde glädjas åt först.
Saker som familj, hälsa och kärlek är inget jag tänker rabbla upp nu. Det finns där, oförändrat, och är självklart något jag gläds åt (och kanske tar lite för givet ibland). Det jag däremot nu syftar på är boken, mitt författarskap och framgången kring allt.

Till att börja med:
I onsdags hade tidningen Åbo Underrättelser publicerat en recension av min debutbok ”I rättvisans blod”. I och med att jag hittills fått så fina recensioner av de lokala dagstidningarna, har jag varit övertygad om att när/om någon icke-österbottnisk tidning recenserar min bok kommer boken att totalsågas. Men så blev inte fallet. Åbo Underrättelser gav boken en så otroligt fin recension. Och ja, det var med tårar i ögonen jag läste recensionen. Recensenten hade uppfattat boken precis så som jag velat att man som läsare ska uppfatta den. Hon skrev att den var fartfylld, spännande och underhållande. Precis så som jag velat att man som läsare ska uppfatta den – underhållande!
Mitt syfte med deckarskrivandet är inte att ”lära” läsaren något, inte heller att man ska bottna i ett poetiskt och eftertänkande djup, och inte heller att jag ska formulera briljanta konstnärliga meningar som aldrig tidigare blivit skrivna, och inte är jag heller ute efter att vara särskilt nyskapande och åstadkomma något man aldrig tidigare upplevt inom litteraturen. Jag vill underhålla. Och framför allt de inbitna deckarläsarna vill jag underhålla.
Därför kändes Åbo Underrättelsers recension som en verklig mitt-i-prick–recension.

Annat jag borde glädja mig åt är att Topeliusgymnasiet valde att bjuda in mig på självaste Topelidagen, torsdagen 14 januari.
Själv hade jag trott att jag skulle träffa bara en klass, men det visade sig att jag närvarade tillsammans med en klass, samtidigt som resterande skolan hängde med digitalt via skärm.
Själva samtalet upplevde jag att löpte på väldigt fint, och enligt mitt tycke gick samtalet bra. Och framför allt var det så otroligt roligt att få gästa skolan!
Det var för övrigt mitt första författarframträdande i en skola. Tidigare har jag ”bara” gästat bibliotek. Själv blev jag så barnsligt glad när jag märkte att det fanns elever med författardrömmar, och att de dessutom vågade erkänna det högt. Tror aldrig jag hade vågat erkänna min författardröm högt i den åldern.

Annat jag också borde glädja mig åt är att ljudboken släpps alldeles snart (26 januari 2021) och kommer då att marknadsföras i huvudsak i Sverige; att jag har ett inbokat biblioteksframträdande vid Nykarleby stadsbibliotek inkommande måndag (alltså i morgon 18.1.2021), som dessutom kommer att livestreamas via YouTube och kan ses här:

Författarkvällen börjar kl. 18:00 (OBS!! SVENSK TID KL. 17:00!)
Ytterligare kan nämnas att bokförsäljningen fortsätter att flyta på. Jag trodde det skulle bli helt dött gällande bokförsäljningen efter julafton, men nu som då är det fortsättningsvis flera som hör av sig. Och för att inte tala om alla som tar sig tid och hör av sig genom PM, kommentarer, mejl, o.s.v. – ”bara” för att de vill berätta hur mycket de gillade boken, samt hur mycket de ser framemot nästa bok.
Ja, och för att inte glömma: i torsdags hörde en IG-följare av sig och meddelade att hen har nominerat mig till Kulturfondens pris 2021 – något som var högst(!) oväntat!

Som ni märker: jag har massor jag borde glädjas åt …

ÄNDÅ …
Ändå kan jag inte låta bli att sluta tänka på den där ENA stackars människan som på nätet har betygsatt min bok och skrivit en kortfattad ”recension” till hens betygsättning.
Till på köpet är det egentligen ingen värdelös betygsättning!
Om man tänker sig skalan ”svag, medium, hög” landade betygsättningen på medel. Dessutom skriver hen att boken håller som en underhållande deckare (vilket, åtminstone jag anser, är deckarens största syfte – att underhålla!), men kritiken som följer skaver som ett kliande eksem inombords. Hen anser att det ändå var något som inte föll hen helt i smaken, men kan omöjligt peka ut exakt vad det var.

Jaha!? tänker jag.
Om det är något som inte faller en helt i smaken, brukar man väl ändå kunna säga vad det är. Eller?
Det är lite som när man ser folk som recenserar en bok i genre som de normalt inte läser. Varför recensera då, tänker jag?

Okej, jag fattar hur det här låter – som att jag inte alls kan ta kritik. Men jo, det vill jag hävda att jag nog kan.
Exempelvis har jag inga problem med att skaka av mig att någon på Vasa biblioteks hemsida har betygsatt min bok med en stjärna av fem möjliga. Inte heller har jag problem att skaka av mig att någon på nätet har betygsatt boken som svag utan vidare förklaring.
Men just det där, att man bara för sakens skull måste kritisera utan att egentligen veta varför har jag otroligt svårt för. Hade hen exempelvis valt att bara betygsätta boken utan vidare kommentar hade jag förmodligen glatts åt att någon betygsatt boken som ”medel”.
Men, ja …

Så det där är alltså smolket i glädjebägaren för tillfället. Med andra ord en liten skitsak som inte alls är något att haka upp sig på, ändå gör jag det.

Och just i dessa stunder har jag så svårt att glädja mig åt sådant som går bra just nu. Som exempelvis alla saker jag nämnde i början.
Att boken dessutom vid Österbottens bibliotek, från Kronoby till Kristinestad, har totalt över 100 reserveringar, att en del svenska bibliotek (t o m en av Malmös bibliotek!) har beställt in den och att jag under de 2 första månader lyckades sälja över 1.500 böcker betyder skit just nu.

… eller nej, det gör det ju inte – inte egentligen. Men det är för tillfället inget jag kan ta till mig. Jag har helt enkelt bara hakat upp mig på en jäkla liten skit-sak. (Att jag dessutom har PMS underlättar knappast saken …)

Och i grund och botten vet jag ju dessutom också att detta är inget att haka upp sig på. Recensionen kommer från en ynka människa. Alltså är en persons åsikt. Inte ett helt kollektiv. Personen representerar en privatpersons åsikt. Inte hela landets. Varför ska jag haka upp mig på det? Och som tidigare nämnt; att någon har recenserat boken på ett biblioteks hemsida med betygsättningen 1/5 är inget jag hakar upp mig på.
Det borde ju, logiskt sett, vara något som jag stör mig mer på än att någon ger mig en medelbra recension.
… eller?

Så vad vill jag få sagt med detta då – att jag hakar upp mig på petitesser?
Ja, kanske.
Men också att man som ny författare, som debutant, är man kanske inte beredd och mottaglig för allt som skrivs och kritiseras. Det är väldigt få yrken som blir så genomskådade och kritiserade av omvärlden, som konstnärliga yrken. Alla som har läst en bok, skådat en målning, skulptur, o.s.v. har en åsikt. Och ofta har läsaren/betraktaren åsikter om hur författaren/konstnären egentligen borde ha gjort.
Alla har en åsikt, inklusive jag själv när jag läser/lyssnar på en bok. Och alla tycker vi olika, vilket gör att en författare omöjligt kan tillfredsställa alla läsare/lyssnare. Alltid finns det någon som anser att det borde ha skrivits si eller så istället. Det är bara att acceptera. Även om det kanske är lättare sagt än gjort när kritiken väl kommer.

Så till alla som har en författardröm där ute: var beredda på ditt verk – din litterära bebis – kommer att bli föremål för tyckande och tänkande, åsikter och recensioner. Och oftast är det en positiv grej.
För inte vill jag ju heller att folk ska sluta diskutera min bok, sluta recensera, sluta ha åsikter kring den – det är ju på så vis den når ut till nya läsare; genom att folk diskuterar den och rekommenderar den. Och om folk läser, diskuterar, recenserar – ja, då får man helt krasst räkna med att den där kritiken kommer någon gång. Då gäller det bara att man är tillräckligt förberedd (och inte har PMS just i den stunden …).

Nä, hörni. Nu har jag svamlat tillräckligt för i dag. Och förmodligen har alla som orkat läsa till detta bittra slut, fått uppfattningen om att jag är en bitter människa som tycker ynkligt synd om mig själv och inte tål kritik. Men det jag egentligen bara vill förmedla till alla där ute är:
1. Ni med författardrömmar – var beredd på att bli bedömd och recenserad från samma stund som ert verk offentliggörs. Var också beredd på att en del av dessa ”tyckare & tänkare” ska tycka och tänka enbart för sakens skull. Majoriteten av alla som har en åsikt, kan ge en konstruktiv åsikt; en förklaring till varför de tycker så som de gör, men det finns också alltid dem som av ex. avundsjuka ska tycka och tänka.
2. Jag är en helt vanlig människa av kött och blod. Utåt sett kanske jag stundom uppfattas som en stark individ, med skinn på näsan. Och ja, det kanske jag oftast har. Men ibland kommer även den där sårbara konstnärssjälen fram.
3. Jag är kvinna – ibland lider jag av PMS.

Så, då var det sagt!
Och vet ni, det känns faktiskt redan lite bättre.

P.S.
Glöm inte utlottningen som jag har på mitt IG-konto (@nilla.kjellsdotter) och FB-sida Nilla Kjellsdotter.
Två lyckliga kommer att få varsin signerad bok och en tredje kommer att få ett presentkort till BookBeat.
Lycka till!
D.S.

Varsågod – här kommer en selfie på me, myself and I!

Utvalt

Kickstart my January!

I flera dagar har jag tänkt skriva ett blogginlägg, men … Dagarna bara flyger iväg!

I dag är det exakt två veckor (bara två(!!!) veckor!!) kvar tills ljudboken av ”I rättvisans blod” släpps!
Så otroligt märkligt, mäktigt och en helt underbar känsla!

Tidigare har jag inte funderat så mycket på släppet av ljudboken. Jag har bara mer känt att ”jamen, det blir i januari det …”. Punkt.
I och med att det är en digital ljudbok, har jag ju inget ”fysiskt” att hålla i, så som jag hade med pappersboken.
Men nu börjar faktiskt släppet av ljudboken ge sig tillkänna. Och ja, jag är faktiskt lite nervös, exalterad, spänd, förväntansfull … (ja, ni fattar!).

… För vet ni vad?
Som bäst håller jag faktiskt på att lyssna på ljudboken!! GAAAH!!!
Personligen hade jag inte tänkt kräva att få lyssna på ljudboken i förväg, ifall jag inte skulle ha erbjudits möjligheten. Jag tänker att det är nåt jag överlåter helt och hållet till förlaget, för de kan det där med ljudböcker. Något jag inte kan. Men eftersom förlaget erbjöd möjligheten ville jag ju självklart mer än gärna lyssna på den.

… Och om jag är nöjd? OOOJA!
Jag är så sjukt nöjd (– fast det är säkert alla som ger ut en bok/ljudbok?!)! Visst hade jag stora förväntningar på Anja Lundqvist redan när jag valde henne som inläsare, men att hon skulle göra det så fenomenalt hade jag aldrig kunnat föreställa mig!
Varför jag valde just Anja som inläsare är för att jag gillar hennes röst; mystiken, djupet i rösten och hur hon tolkar texter. Jag tycker helt enkelt att hon är behaglig att lyssna till. Men att hon dessutom skulle göra en sån otrolig tolkning av karaktärerna hade jag aldrig kunnat föreställa mig!
Personligen tycker jag att det är viktigt att man hör skillnad på karaktärerna när de ”pratar” i en ljudbok, så man lätt kan hålla isär personerna, och det är verkligen nåt Anja har lyckats med.

Som sagt, om två veckor – tisdagen 26 januari –släpps ”I rättvisans blod” som digital ljudbok. Stay tuned!

I övrigt har jag två stycken författarframträdanden på G nu inom kort.
På torsdag ska jag till ett gymnasium och diskutera med studeranden. Det ska bli otroligt kul, spännande och i ärlighetens namn — kanske aningen nervöst också? Är väldigt spänd inför vilka frågor som kommer att komma. Kommer jag att lyckas svara någorlunda vettigt och förståeligt? Oavsett, otroligt kul att skolan är intresserad av att just jag besöker klassen – det tackar jag det ödmjukaste för!
Inkommande måndag har jag ett författarsamtal vid Nykarleby bibliotek. Det ska också bli otroligt roligt och spännande! Återstår bara att se hur många som får delta ”live” under kvällen, och hur många som kommer att hänga med i samtalet digitalt.
Kanske du önskar delta under författarkvällen vid Nykarleby bibliotek? Anmäl i så fall ditt deltagande direkt till Nykarleby bibliotek!

Annat som är på G då?
I förra veckan skulle jag påbörja bokföringen. Jag inledde projektet med inställningen ”det här fixar jag lätt. Hur svårt kan det vara att räkna ut momsen och deklarera – egentligen!?”.
När jag hade suttit och bläddrat och organiserat mina papper i ett par timmar, och under lika lång tid slitit mitt hår, blev jag påmind om kollegans tips – att man kan ju alltid anlita juristbyrån (som jag för övrigt jobbar på – jag har dock andra sysslor än just bokföring, vill jag tillägga!) för bokföringsuppdrag.
Så, sagt och gjort!
Jag vet ju ungefär hur kollegan, som jobbar som ekonom på byrån, vill ha sina papper, så jag ägnade tiden åt att ordna, sammanställa och sortera pappren så som jag antog att hon vill ha dem.
I går på eftermiddagen förde jag mapparna med pappren åt henne. Och känslan efteråt – när man både tagit beslutet om att överlåta uppdraget åt nån annan OCH har lagt ärendet i någon annans händer – GUD VILKEN LÄTTNAD, må jag säga!
Nu kan jag äntligen börja fokusera på mitt skrivande igen, utan att bokföring, tankar på bokföring eller press över att jag borde bokföra, stör mig!

I går printade jag för övrigt ut alla sidor som jag hittills har skrivit gällande manuset med arbetstiteln ”I Guds blod”.
Så nu är planen att jag ska återuppta skrivandet igen så fort mina författarframträdanden är avklarade. Hur väl jag lyckas återstår att se. Det är alltid en liten utmaning att ta sig tillbaka in i skrivzonen igen, när man har varit utanför alltför länge. Men det går! Det vet jag av tidigare erfarenhet.

Som avslutning vill jag uppmana er om att komma med förslag på vad jag ska blogga om!
Vad vill Ni läsa om i bloggen?

… och ja, förresten! Det får jag ju inte glömma att nämna:
JAG HAR EN UTLOTTNING PÅ MITT INSTAGRAMKONTO: @nilla.kjellsdotter och/eller FACEBOOK-KONTO: Nilla Kjellsdotter
(Utlottningen gäller två pappersböcker av ”I rättvisans blod”, samt ett presentkort till BookBeat – tre stycken vinnare dras, och som vinnare kan man alltså vinna ett av dessa! Utlottningen pågår t o m 26.1.2021. Lycka till!)

Utvalt

Tjugohundratjugoett

Plötsligt hade vi nytt år då. År 2021. Tjugohundratjugoett – inte tvåtusentjugoett.
Hur känns det då? Ingenting, faktiskt. Annat än att jag, precis som alla andra år, tycker att året har gått fort.
Det är verkligen märkligt hur åren spinner på medan man är vuxen. När man var barn var ett år mycket längre, än vad det är i dag …

Och precis som alla andra år den här tiden, har jag ingen riktig uppfattning om vad det är för dag; varken veckodag eller datum. Men almanackan skvallrar om att det är lördag, den 2 januari.
På tisdag är det back-in-business som gäller, och på torsdag börjar barnen i skola igen. Rätt skönt, faktiskt. Då är det åter till vardagen och rutiner som gäller.

Själv är jag en sån som mår bra av rutiner. Inrutat och tryggt. Men samtidigt njuter jag öronen av mig (kan man förresten säga så?! Klingade kanske inte helt rätt …) då jag får strunta i rutiner, vardag och bara njuta av ledighet. Att dagtid få sträckkolla Netflix-serier, pimpla kaffe, frossa i choklad (som jag för övrigt inte är nåt stort fan av …), spela spel med familjen, för att kvällstid (efter att barnen har lagt sig) ta ett glas rött, frossa i diverse olika delikatessostar (två stora favoriter (bland många, många, många väldigt goda varianter!) är Medelhavsgouda och Romrussinost – jag vet, det låter döäckligt, men t o m jag som inte tycker om romrussin diggar den!), fortsätta kolla på Netflix-serier eller nån ny film på C More tillsammans med maken, och vara vaken alldeles för okristligt-länge.

Något jag borde ta itu med inom de närmaste veckorna, är att återuppta skrivandet av del tre i Morden i Österbotten, arbetstitel ”I Guds blod”.
Projektet har stått stilla alldeles för länge. Även om det är ett medvetet, förnuftigt och välbehövligt beslut. Ändå kan jag inte frånse det faktum att för varje dag som jag inte skriver, står projektet fortsättningsvis stilla. Det är bara jag, och uteslutande bara jag, som kan driva manuset framåt.
Som sagt, dags att ta mig i kragen. Fast först ska jag fortsätta att njuta av ledigheten bara lite till …

På tal om att skriva; som de flesta säkert vet vid det här laget (med tanke på hur mycket jag tjatat om det), är att min debutbok I rättvisans blod kommer ut som ljudbok den 26 januari (nedräkningen har börjat, kan man lugnt säga!).
Ljudböcker är inget jag tidigare direkt lyssnat på. Jag har liksom inte lyckats få den bokformen att funka för mig. Tidigare gånger när jag testat att lyssna på ljudböcker (för ca 5-8 år sedan) har jag gjort det medan jag kört långtradare och segat på längs E4:an från Stockholm, ner mot Skåne. Alla brukar ju prata om hur fantastiskt det är att lyssna på ljudböcker medan man kör bil. Och det är det säkert. Om man inte själv är en skrivande själ, som börjar fundera på meningsuppbyggnader, fantastiska ordval och eget skrivande. Vad kommande delar kunde handla om, hur karaktärerna ska utvecklas, hur man lyckas få läsaren på villospår, o.s.v.
Inte förrän under den gångna hösten, då jag insåg att jag borde ju nog verkligen försöka sätta mig in i ljudboken, om jag själv ska ge ut en ljudbok. De flesta skulle säkert ha gjort det före de skrev avtal om en ljudbok, men … Så fungerar uppenbarligen inte jag!

Nåväl, under hösten skapade jag ett BookBeat-konto och gav ljudböckerna en ny chans. Jag började förstås med att lyssna på deckare som Anja Lundqvist har läst in. Och jag kunde snabbt konstatera att hon har precis en så behaglig ”deckarröst” som jag hade föreställt mig. Nästa bok blev en deckare av en författare som också är utgiven på Lind & Co, Samuel Karlsson, som har skrivit en deckarserie om Jessica Jackson. Jag lyssnade på första delen i serien, ”Morden på Mörkö”. En helt okej deckare, och inom sinom tid kommer jag säkert att lyssna på de fortsatta delarna också.
Därefter lyssnade jag på nån kort deckarnovell, för att sedan fortsätta med Lars Keplers serie om Joona Linna.

I ärlighetens namn har jag inte läst en enda deckare av Lars Kepler(!), även om så gott som alla deras böcker hittas i bokhyllan i vårt ”hemmabibliotek”. Pinsam bekännelse – I know! – men det är faktiskt sant. Och det beror på att jag under de senaste ca sju åren har läst så oerhört få böcker, p.g.a. att jag varit upptagen med eget skrivande.

Medan jag befinner mig i ett eget skrivprojekt förmår jag mig inte läsa andras böcker, hur gärna jag än hade velat. Det funkar liksom inte. Endera kan jag inte koncentrera mig på boken jag läser, eller så stör den mitt skrivande.
Endast under få, utvalda perioder kan jag läsa. Och då blir det alltid att jag väljer endera 1. Camilla Läckbergs senaste bok, 2. Mari Jungstedts senaste bok i Gotlandsserien.
Det är liksom två författare som jag inte sviker, och som jag slaviskt följer.

Men tillbaka till ljudboken.
Under hösten läste jag i en författargrupp att det fanns andra författare som också tampades med detta dilemma; att de inte klarar av att läsa andras böcker medan de befinner sig mitt uppe i ett eget skrivprojekt. Då var det en av medlemmarna som tipsade om, just, ljudböcker.
Och faktiskt, tro det eller ej, men just ljudböcker klarar jag av att lyssna på trots att jag själv är inne i en skrivperiod.
Så numera, medan jag viker-, hänger- och sorterar tvätt, plockar i- och ur diskmaskinen, lagar mat, städar, o.s.v. lyssnar jag alltid på en ljudbok. Tidigare brukade jag alltid lyssna på en podd.

Och tack vare ljudböckerna, har jag redan plöjt de tre första böckerna om Joona Linna, och är nu inne på den fjärde.
Visst kan jag hålla med om att det inte är samma sak att lyssna på en bok som att läsa en bok (ifall man är en inbiten bokläsare), men det är ett format som funkar riktigt skapligt, faktiskt. Och hellre lyssnar jag på böcker än att jag inte konsumera några böcker alls. För det är just de två alternativen jag står emellan just nu.
Det enda som grämer mig är att jag inte tidigare upptäckt hur fantastisk ljudboksformen faktiskt är. Att det är ett helt dugligt och fungerande alternativ till den fysiska boken.

Och på tal om det – dags att ta tag i tvätten och lyssna vidare på Sandmannen av Lars Kepler.
Btw, ifall det finns nån annan där ute som ännu inte heller har snubblat över Lars Keplers böcker om Joona Linna, kan jag varmt rekommendera serien! Mycket välskrivna och fängslande böcker. Jonas Malmsjö, som läser in ljudböckerna, gör också ett väldigt professionellt jobb. Som lyssnare dras man lätt med i handlingen.

Och som Netflix-tips kan jag hinta om ”Hjem til Jul” (såå fin och gripande serie, bägge säsongerna!) och ”Kärlek & Anarki” (även om den är något halvgalen och småsnuskig). På C More får ni inte missa de nya ”Beck”-filmerna (så sent som i går kom en ny Beck-film).

Som avslut på inlägget brukar jag alltid bjussa på en bild, så även i dag.
Leopardmönstrade julgranskulor – kan ni tänka er något läckrare?
Jag behöver knappast tillägga att jag blev dökär så fort jag såg dem inne på Rusta, och slängde mig över dem omgående. Så i år fick vår julgrans, annars så röda, julgransbollar sällskap av fem stycken större leopardmönstrade julgranskulor.
Och ja, jag kan redan nu lova att de kommer att hänga i granen även nästa år!

P.S.
Jag har som bäst en frågestund i min Story på Instagram/Facebook – har du en fråga du vill ställa till mig, bring it on!
Jag svarar på alla frågor (på ett eller annat sätt …).
D.S.

Utvalt

2020 – året då jag debuterade som deckarförfattare

Jaha, då var vi framme vid årets sista dag då. Man kan lugnt säga att det har varit ett väldigt annorlunda, märkligt, knasigt, men även underbart, år.

För min del började året på ett väldigt omtumlande sätt. I början av januari efterlyste Lind & Co nya spännande deckarmanus. Jag tänkte ”Vad tusan, man kan väl aldrig få nåt värre än ett nej?”, och så sände jag in mitt manus.
Jag fick ett autosvar från förlaget, om att de mottagit mitt mejl och att de eftersträvade att återkomma med svar inom 6-10 veckor.

Mindre än en månad senare hade jag ett mejl från Martina Nobel i min inkorg. Jag trodde att det rörde sig om ett skräpmejl som slunkit igenom skräpmejlskollen, och att det innehöll reklam om ett underklädesmärke(!).
I ett svagt ögonblick var jag på väg att markera mejlet som skräppost – utan att ens ha öppnat det! Tack och lov gjorde jag inte det …

I stället möttes jag av inledningen:
”Hej Pernilla,
Tack för underhållande och spännande läsning av Stjärnfallet*! Vi har valt att erbjuda dig ett ljudboksavtal (digital ljudbok) …”

Och sedan följde erbjudande om royalty och förskott. Det visade sig att Martina Nobel är ljudboksförläggare på Lind & Co, och som numera även är ”min” förläggare.
(*vid den tiden löd min debutbok, ”I rättvisans blod”, under arbetstiteln ”Stjärnfallet”.)

Jag minns att maken hade precis hämtat mig från jobbet, jag satt i bilen och var på väg hem på lunchpaus när jag läste mejlet (vi har bara en bil, och maken hade behov av bilen medan jag var på jobbet – om nån undrar …).
Till en början blev jag helt paff och nästintill stum, i nästa stund jublade jag högt, för att i följande ögonblick utbrista ”Men nää! Det är ju fråga om en ljudbok, inte en pappersbok!”.
Det kändes lite som om jag hade fått en stor Aladdin-chokladask, men hälften av pralinerna var borta.
En jättemärklig känsla.

Jag hade liksom aldrig tänkt i de banorna att det finns andra bokformat, än den traditionella pappersboken. Jag har alltid tänkt, och gör det fortfarande, pappersbok när jag skriver, eftersom den fysiska boken är den ”riktiga” boken för mig. Dessutom är ljudboken långt ifrån så stor här i svensk-Finland, som den är i Sverige. Även om svensk-Finland under hösten har satsat stort på ljudboken.

Nåväl, det faktum att jag erbjöds ”bara” ett ljudbokskontrakt och inget avtal om en fysisk pappersbok, fick mig att vela och jag bad om tid för att återkomma med besked. Rättare sagt, tre veckor hann passera innan jag hade bestämt mig och jag ville mer än gärna anta deras erbjudande om ett ljudboksavtal.

Under dessa tre veckor hade jag snokat runt bland andra svenska stora förlag om ljudbokens status på den svenska deckarmarknaden. Alla förlag meddelade att de inte antar en bok om de inte får ljudboksrättigheterna, eftersom ljudboken är den stora marknaden för just deckare (och säkert för många andra genrer också).
Efter noggrant övervägande kom jag fram till att det måste vara betydligt lättare att ge ut en pappersbok i egen regi, än vad det är att ge ut en ljudbok på egenhand. Dels visste jag från första början
1. jag kommer aldrig att läsa in en ljudbok själv, för det är inget jag varken behärskar eller lämpar mig för
2. jag vill nå ut på ett stort svenskt förlag, och detta var ett ypperligt första tillfälle att peta in en fot i den svenska bokbranschen
3. jag ville att boken, om den nån gång skulle bli en ljudbok, skulle läsas in på rikssvenska
4. erbjudandet var helt enkelt för värdefullt på så många plan, för att bara kastas bort

Om jag i nuläget är nöjd med beslutet? Oooja! Jag ångrar det inte för en sekund!

Tja, så började alltså mitt år. Sedan fortsatte det med Covid-19 som spred sig med en fart man aldrig hade kunnat ana.
Jag bollade fram en ny boktitel, jagade andra svenska förlag med hopp om att någon skulle vilja anta mitt manus som en pappersbok. Alla stora förlag meddelade att de inte vill anta manuset eftersom ljudboksrättigheterna är redan tagna, men uppmanade mig att sända in del två i serien så fort den är klar.
Under mitten av sommaren hörde ändå ett litet svenskt förlag av sig, och ville ge ut manuset som en pappersbok. Men vid den tidpunkten hade jag redan nästan så gott som bestämt mig för utgivning via Boklund Publishing i Vasa. Och efter snabbt övervägande konstaterade jag att det lilla förlaget, som ville anta manuset som en pappersbok, skulle inte satsa på marknadsföring och försäljning i Österbotten/Finland, något som stod högt på min priolista för pappersbokens utgivning. Att boken skulle nå ut och bli lättillgänglig i Österbotten.

Så, sagt och gjort!
Jag ingick avtal med Boklund Publishing, tryckte 1.000 exemplar som första upplaga, och hade stundom en sådan jä*la mega-ångest över vad jag hade gett mig in på; om jag hade tagit mig vatten över huvud. Det var ju jag själv som stod för investeringen i boken, så skulle det visa sig att boken inte sålde mer än typ 50 exemplar, skulle jag ha kastat dyra pengar i sjön.
Samtidigt kände jag att om det var någon gång jag skulle satsa, var det verkligen nu.

Lördagen innan boksläppet hade jag ett tretimmars förköpstillfälle här hemma på terrassen. Det visade sig vara ett lyckat upplägg. Nästan 70 besökare och över hundra sålda böcker.
Fem dagar efter boksläppet blev det beslutat att jag kommer att bli tvungen att trycka en andra upplaga. Tryckeriet kontaktades, och jag fick veta att de var fullbokade med jobb, men de skulle göra allt de kunde för att jag skulle få erhålla den andra upplagan den 11 december.
Mindre än två veckor efter boksläppet blev jag tvungen att börja ”snåla” på de få böcker jag hade kvar, för då var böckerna så gott som slutsålda.
På kvällen den 10 december anlände den andra upplagan, bestående av 1.500 exemplar.
Så här i efterhand är jag ytterst tacksam för att jag anhöll om ledigt från jobbet fr.o.m. andra upplagans ankomst t.o.m. julhelgens slut, och dessutom blev beviljad den anhållna ledigheten. Under nämnda tidsperiod hade jag fullt upp med att sälja, signera, leverera böcker – repeat!

Inte undra på att ett ensamt nyår, tillsammans med endast familjen, lockade mer än någonsin just i år. Tacos-/tortillabuffé, tid för familjen, sällskapsspel, ostbricka och soffhäng känns som de absolut bästa tänkbara nyårsplanerna för i år.
Samtidigt som jag är ytterst tacksam för den fina responsen boken har fått, ska jag inte sticka under stol med att det också har varit stressigt och väldigt omtumlande.
Ibland har det känts som om allt har skenat på i 200 km/h och jag har varken lyckats bromsa eller hänga med i alla svängar. Allting har bara hänt och rullat på, och jag har ibland inte lyckats ta till mig till fullo av vad som händer.
En märklig, härlig och omtumlande känsla.

Så med det sagt: jag är ytterst tacksam för hur boksläppet har löpt på, att ni läser, köper, lånar, följer, peppar och delar era läsupplevelser!
Samtidigt är jag också tacksam för att julhelgen och nyårshelgen kom emot, och jag fick en stunds ledighet (även om bokjobbet i allra högsta grad är självvalt!). Aldrig har jag njutit så mycket av en julhelg, som jag har gjort i år, även om julen alltid har varit – och fortfarande är – min absoluta favorithögtid och är en tidpunkt som jag uppskattar allra mest under hela året.
Och för en gångs skull har jag faktiskt tillåtit mig – fullt ut – att vara ledig, inte tänka på eller känna press över skrivjobb, ogjorda hemmasysslor, o.s.v. Jag, precis som maken, har för en gångs skull varit lediga – på riktigt!
Vi har umgåtts, spelat spel, haft Netflix-maraton, och jag och dottern har plöjt igenom hela Johan Falk-serien, alla säsonger. En serie som dottern blev lika förtjust i, som vi är.
Sonen fortsatte i år med jultraditionen som han införde i fjol – att bygga Lego med sin moffa på juldagen. För sonen var det aldrig på tal om om moffa kommer och bygger Lego, utan det var bara när moffa och han bygger Lego på juldagen eller julannandagen, beroende på vilken dag som passar bäst …
Dottern, som egentligen har julledigt från stallet till inkommande helg, har hunnit med både en terrängtur och att hyra en häst för en dag. I morgon nalkas ytterligare en terrängtur med hästarna för hennes del.

Summa summarum:
Trots att år 2020 varit ett annorlunda, och enligt många, ett riktigt ”skitår”, har det åtminstone för min del varit ett rätt så fint år. I ärlighetens namn, kanske det bästa året under de senaste 10 åren?!
Åtminstone kan jag konstatera att år 2020 var året då jag gav ut min debutdeckare ”I rättvisans blod” och debuterade som författare. Det var även året då jag lyckades knipa hem tre av fem sökta stipendier (de resterande två ger besked under våren 2021).

Så här vid årets slut kan jag konstatera att jag är rätt nöjd med livet för tillfället. Och jag ser verkligen framemot vad år 2021 för med sig. Förhoppningsvis ska det kommande året också bjuda på en hel del ljusglimtar, trots att vi fortfarande befinner oss i Corona-mörkret.

Med det sagt:
I kväll ska jag korka flaskan med ”GW:s röda” – en rödvinsflaska som har prytt vår köksbänk sedan Umeåresan första helgen i mars (ja, en Umeåresa på tumanhand, innehållande hotellvistelse, god mat och Grease-musikal, hann vi också med i början av året – innan Coronan tog fart!).
Vinet har jag medvetet sparat till ”the right moment”; ett tillfälle som känns värt att fira lite extra. Som exempelvis årets sista dag; när man lämnar ett fint, omvälvande och betydande år i ens livshistoria, bakom sig.
Om vinet har varit värt att spara och vänta på, återstår att se. Av någon outgrundlig anledning hör jag hur Robert Gustafsson imiterar Bengt Frithiofsson och recenserar vinet med orden ”ett mörkt övermoget vin, med doft av äldre herre, smakar gammal gubbe …” när jag sneglar på flaskan.

Nåväl, faller vinet inte i smaken, har vi alltid en flaska Cava hemma.

Än en gång vill jag säga:
Stort-stort TACK(!) för det gångna året – för att ni läser, följer, delar, lånar, köper, sprider ordet om I rättvisans blod – första delen i deckarserien Morden i Österbotten! TACK!

Med önskan om ett riktigt Gott Nytt År – vi hörs igen år 2021!

Utvalt

What a day …

Puh! säger jag bara …
Skönt att äntligen få sätta sig med ”eftermiddagskaffet” (ja, jag vet att det redan är kväll …). Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt, kan man väl säga.
Inga smärre fadäser dock, men eftermiddagen blev nog inte riktigt som jag hade planerat.

Efter att ha varit ledig från jobbet vid juristbyrån sedan den 11.12, var jag i dag tillbaka på kontoret. Jag började först vid tio, så man kan säga att jag tog verkligen en mjukstart. Egentligen hade jag inte tänkt jobba mer än ett par timmar. Tanken var att jag skulle sluta vid 13-tiden, då det nalkades lunchtid. Men jag fastnade i mönstret ”jag ska bara …”.
När klockan var 13:00 tänkte jag att jag ska bara avsluta det jag höll på med, sedan loggar jag ut. Samma mönster upprepade sig vid 13:30-tiden. Och vid 14-tiden.
När klockan var 14:30 var jag så hungrig att till och med blommorna på hyllan intill skrivbordet såg ut som en gourmetsallad i mina ögon. Då kände jag att det fick räcka; redde upp det sista och loggade ut från min sista jobbdag detta år.

So far, so good …

Jag knallade iväg till butiken och köpte varsin microfärdig portion med mat åt mig dottern, som var hemma och förmodligen undrade vart jag hade tagit vägen. Innan jag åkte iväg till jobbet på förmiddagen, sa jag till dottern att jag inte är borta så länge; att jag slutar förmodligen redan vid 13-tiden …
Nåväl, dottern hade det inte gått någon nöd på. Hon hade påbörjat ett nytt tavelprojekt, och hade kastat i sig ett par mackor när hunger blev för stor.

Väl hemma värmde vi maten och käkade våra matportioner i soffan framför ett påbörjat avsnitt av Johan Falk. Det är för övrigt helt otroligt hur goda Kokki-Kartanos köttbullar med mos kan vara när hungern är olidlig!

Vid 15:30-tiden drog dottern iväg till stallet. Själv slogs jag av att vi hade något särskilt inplanerat klockan 16 i dag. Snabbt kom jag på att det var nog dottern som tidigare hade pratat om att det var då hon skulle iväg till stallet, men hade under dagen bestämt sig för att åka en halvtimme tidigare.

Aaah, home-alone – hela kvällen! tänkte jag när dottern ropade hejdå och stängde dörren bakom sig.
Jag hann tänka att nu ska jag dricka kaffe och blogga i lugn och ro, men först ska ta hand om tvätten.

Well, sagt och gjort! Jag vek den torra tvätten, hängde upp de rentvättade kläderna, sorterade den smutsiga tvätten och fyllde tvättmaskinen igen. (Intresseklubben antecknar – I know!)
Därefter tänkte jag koka kaffe, men kom på att en väninna ringde ju på vägen hem från jobbet, och jag hade lovat att ringa upp.

Medan signalerna dröjde, kände jag hur jag sakteligen började slappna av och såg framemot den stundande kaffekoppen och bloggen. Men ändå kunde jag inte riktigt skaka av mig känslan av att jag hade glömt något …

10 minuter in i samtalet får jag plötsligt ett sms: ”Är det jag som har råddat med tiderna, för det står Nilla i min kalender”

Helvete, massagetiden!!

HUR kan man glömma en massagetid!? Och inte bara en gång – detta är andra gången inom loppet av mindre än två månader som jag har glömt att jag har en massagetid!
Gaah!

Som tur var hade klockan inte hunnit bli mer än 16:15, så det var bara att rusa ut till bilen och hasta iväg de några kilometrarna till massören.
Ska man se det positiva i kråksången, hann jag i tid och jag är betydligt mer avslappnad nu än vad jag var innan jag åkte dit.

Nåväl, det var min dag i korta drag …

Och självklart kan jag inte skriva ett helt blogginlägg utan att tjata lite om min bok … (Sorry!)

Dagarna efter att andra upplagan anlände, och fram till jul, var det smått hektiska dagar. Bokförsäljning hemma, bokförsäljning vid Saluhallen (som för övrigt kanske inte gick så bra som jag hade hoppats på, även om jag inte borde klaga), leverans till återförsäljare; bokförsäljning hemma, leverans till återförsäljare, bokförsäljning hem… ja, ni fattar!

Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet, glädje och lycka jag känner över att Ni läser, köper, lånar, delar och hör av er!
Aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att Mija Wadö skulle få ta så stor plats i Österbotten!

För mig har kriminalkonstapel Mija Wadö redan under många år verkat och levt sitt eget liv i Österbotten, men nu verkar det som om ni är många där ute som också vill ha henne i era liv. Så otroligt roligt!
TACK!

Samtidigt vill jag tacka alla som hör av sig per kommentar, PM, mejl, hashtaggar, o.s.v. TACK! Jag läser varje kommentar, varje PM, varje mejl, varje hashtagg som publicerats på ett öppet konto. Och lika glad blir jag varje gång jag ser att någon har läst!

Roligt också att ni är flera som har hört av er nu efter jul, och velat köpa boken. Kan inflika att det fortfarande finns böcker så det garanterat (förhoppningsvis) räcker för ett bra tag framöver. Det är bara att höra av er ifall ni önskar svänga förbi och köpa ett exemplar av ”I rättvisans blod”. Signering fås på köpet, om man så önskar.

Annat som är väldigt roligt och – framför allt – väldigt nervpirrande, är att jag fått ett första smakprov på hur det kommer att låta när Anja Lundqvist läser in ljudboken!!
Vet inte hur många gånger jag lyssnat på klippet, och lika ofattbart är det varje gång! Bara tanken på att Anja läser in min bok gör ju att man blir något starstruck …
Om du också vill ta del av hur det kommer att låta, klicka här!
Kan tillägga att ljudboken släpps den 26 januari 2021, ges ut av Lind & Co och kommer att finnas tillgänglig på alla ljudbokstjänster (streaming som download).

Som vanligt avslutar jag inlägget med en bild.
Den otroligt fina muggen (som vid mottagandet var fylld med en massa choklad) som syns på bilden fick jag av min syster i ”Grattis-till-andra-upplagan”–present.
När jag och syrran var till Seinäjoki på julshopping i november gick jag och sneglade på muggen inne vid Indiska. Dels för att den pryds av leoparder och dels för dess storlek (den rymmer hela 8(!!) deciliter!). Men jag köpte den aldrig.
Som de flesta vet är jag en riktig kaffejunkie. Jag dricker kopiösa mängder kaffe varje dag. Och att tömma en kopp kaffe tar inte heller många minuter.
Muminmuggarna som jag samlar på, och som jag normalt dricker mitt kaffe ur, rymmer ca 2 dl. När jag enligt kaffekokarens mått kokar 4 stora koppar kaffe, brukar kaffemängden resultera i ca 2,5 muminmugg. Ungefär samma mängd som jag nu har i min leopard-mugg vid fototillfället …
Denna mugg kommer att bli så perfekt när jag drar igång med mitt skrivprojekt igen, efter lite välbehövlig skrivledighet!

… och som vanligt: kom gärna med förslag på vad ni vill läsa om i bloggen!

Utvalt

Bokförsäljning vid Saluhallen (tors-lö), andra upplagan, m.m.

Nåja, kanske det börjar bli dags för en uppdatering … Dagarna bara rusar iväg; snart har vi julafton, och innan vi hunnit blinka har vi ett helt nytt år (vågar man hoppas på ett coronafritt år?).

Massor har hänt sedan mitt senaste blogginlägg!
Den första upplagan av ”I rättvisans blod” är slutsåld och den andra upplagan anlände i slutet av förra veckan.
Jag har hunnit få två väldigt fina tidningsrecensioner (en i Österbottens Tidning, den andra i Vasabladet). Det är för övrigt de enda tidningsrecensionerna jag har fått.
För två veckor sedan hade jag ett författarframträdande vid Oravais biblioteket, och i kväll har jag ett författarframträdande vid Vörå huvudbiblioteket. Tiden innan dessa framträdanden har varit, minst sagt, oviss med tanke på rådande coronaläge. Jag vet att det under hösten var många författare som var tvungna att skjuta fram sina framträdanden, vilket jag tycker är oerhört ledsamt, samtidigt som man förstår orsaken till det. Och till syvende och sist sitter vi alla i samma båt. Alla drabbas.
Hoppas innerligt att läget lugnar ner sig nästa år, och att alla författarframträdanden (och allt annat också, för den delen) kan hållas enligt planerna.

Annat som jag vill pusha för är att jag under morgondagen (torsdag 17.12), fredag 18.12 och lördag 19.12 kommer att vara vid SALUHALLEN i VASA och sälja min bok ”I rättvisans blod”.
Kom gärna förbi och säg hej, köp en bok och få en fin julklapp fixad till dig själv och/eller dina nära och kära!
Boken kostar 20,00 € och det funkar med både kontant- och kortbetalning (ej faktura!).

Avslutningsvis vill jag länka till den coola boktrailern som Henrik Thorson har gjort:
https://youtu.be/yFdDszbcIX8

Och glöm inte att följ mig på Facebook, Nilla Kjellsdotter, och Instagram, nilla.kjellsdotter.

Lovar att uppdatera mera så fort tillfälle ges – om inte förr, så under julhelgen lovar jag att återkomma!

Berätta gärna vad du vill att jag ska blogg om!

Utvalt

Bokrecension, bokbeställning, julfeelis + mycket mer.

Börjar bli smått tjatigt det här, men åter igen har det förflutit mer än en vecka sedan senaste blogginlägg.

Sist jag bloggade stod jag i startgroparna för signering vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa. Det blev en riktigt lyckad dag, med många besökare som kom förbi för att köpa boken och/eller få den redan inköpta boken signerad.
Ifall nån av er besökare läser detta inlägg – TACK för att just DU tittade förbi!

I dag, en vecka och en dag senare, sitter jag här framför datorn, dricker kaffe och lyssnar på julmusik. För det är väl aldrig för tidigt för julmusik, eller?
Låter man bli att titta ut och förbiser det dystra finländska början-på-vintern–vädret, och koncentrerar sig istället på de brinnande ljusen, dämpade belysningen och julmusiken, kan man faktiskt (nästan) lura sig att det snart är jul.

På tal om jul …
Nästa veckas lördag ska jag och syster iväg på julshopping. Min stora förhoppning är att jag ska lyckas fylla tomtesäcken med klappar innan vi styr kosan hemåt igen (dream on, får jag väl säga …).
I år har jag på känn att det inte kommer att finnas tid att stress-shoppa julklappar de två sista veckorna innan jul. Eller eventuellt kanske det kommer att finnas någon dag med en lucka för stress-shopping, men orken tror jag kommer att lysa med sin frånvaro rätt duktigt.

I mitten av december anländer andra upplagan av ”I rättvisans blod”.
I dagsläget har jag bara ett tiotal böcker kvar här hemma, resten är ute hos återförsäljare/butiker. Det finns en risk för att böckerna kommer att hinna ta slut hos en del återförsäljare och i mitt eget lager innan andra upplagan anländer – MEN:
Ni vet att fler böcker är på kommande!
Möts ni nu inom de kommande veckorna av att boken är slutsåld, vet ni att det kommer mer böcker i mitten av december, och därmed kommer ni att hinna få ett eget exemplar och/eller hinna köpa den i julklapp åt era nära och kära!
So, don’t panic!

På tal om I rättvisans blod: i fredags fick jag min första bokrecension i en tidning.
ÖT, Österbottens tidning, och Yvonne Granqvist Schultz, hade gjort en riktigt fin recension av boken. Tack!
Med tanke på att boken tagits emot med sådan värme av läsarna — en värme som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller vågat drömma om! – var jag övertygad om att tidningarna kommer att såga mig.
Därför var det extra glädjande att läsa recensionen Yvonne hade skrivit! Tack än en gång!

Och ännu på tal om I rättvisans blod …
Jag kan fortfarande inte ta in att folk läser den, att böckerna är så gott som slutsålda i eget lager, att en ny upplaga är på G och att Mija Wadö har blivit så väl mottagen och omtyckt i Österbotten.
Ja, jag vet att jag tjatar om detta gång på gång – i v.a.r.j.e. blogginlägg – hur överraskad jag är över bokens varma mottagande, men jag kan faktiskt inte sluta förundras!
När vi tryckte böckerna var jag övertygad om att vi hade tryckt så pass många böcker att vi galant skulle klara oss över julen, påsken och sommaren.
I ett skede minns jag att jag sa åt maken: ”Nå, om inte annat värmer de väl skönt om man bränner upp dem …” när vi tittade på högen med boklådor som staplades in i vårt sovrum.

För att tjata lite än en gång:
Jag kan inte med ord beskriva min glädje, lycka och framför allt tacksamhet jag känner och har känt sedan boksläppet den 21 oktober!
Det är så otroligt, mega-roligt att ni är så många som läser, hör av er, delar och gillar!
TACK, TACK, TACK! ♥️

Whatelse, då?
Har väl hänt en hel massa sedan jag bloggade senast, men vad är av intresse för er att jag berättar?

Kan väl tipsa om att jag gjorde en IG-TV videohälsning i fredags (på min Instagram-sida).
För att fira recensionen jag fick i ÖT gjorde jag en liten helghälsning med presentation av I rättvisans blod, samtidigt som jag läste ett stycke ur boken (OBS! Vill redan nu varna för att jag är verkligen ingen inläsare – det är nåt Anja Lundqvist (inläsare av den kommande ljudboken) kommer att göra tiotusen gånger bättre än mig!).

I torsdags publicerade Kommunbladet en artikel om mig, mitt skrivande och ”I rättvisans blod”.
Artikeln finner ni genom att klicka här och därefter bläddra fram till sida 3!

I onsdags var jag för övrigt till frissan, så nu är mitt hår äntligen rött(!) igen!
Under den gångna veckan har jag också diskuterat med chefen gällande decembermånads jobbtider, så fr o m 14 december kommer jag att vara ledig. Detta för att jag ska kunna lägga allt krut på boken när den andra upplagan har anlänt.

Nu inom november ska jag ännu ansöka om stipendium från Svenska Kulturfonden (något jag borde ta itu med inom de kommande dagarna, kanske redan i morgon) och få det andra manuset så pass klart att jag kan skicka det vidare till förlag för bedömning. Snacka om nervositet …
Ja, och så borde jag börja fundera på julstädningen också. Jag vet att många säger att städning inför julen är överskattad, och – jo, jag fattar pointen; man behöver inte tokstäda bara för att det nalkas jul. MEN tillhör man skaran som hatar att städa och gärna tar storstädningen i samband med julen (bara för att det är roligare att städa, rensa, sortera om man gör det för något speciellt, som ex. julen), så är det absolut nödvändigt att städa den här tiden på året.
I dag har faktiskt maken påbörjat den årliga höst-fönstertvätten, och har tvättat fönstren i vardagsrummet. I ca sju års tid har han bedyrat att han ”i år” kommer att tvätta fönstren i hela huset. Behöver jag meddela att det hittills aldrig har hänt?
Nåväl, jag ser det här som en bra start.
Som jag sa åt honom i dag: ”Du kan ju tänka på vem som hittills har stått för fönstertvätten under de tolv år vi har bott här …”
För att göra det riktigt rättvist kunde ju han få stå för fönstertvätten under de kommande tolv åren då …

Innan jag avslutar dagens flummiga blogginlägg, vill jag ge er ett litet filmtips på en sevärd julfilm: ”Jag kommer hem igen till jul”.
En svensk julfilm, som hade biopremiär i november i fjol. Hittas nu på C More.

Och inför kommande blogginlägg har jag en fråga:
Vad vill ni läsa om? Vad vill NI att jag ska blogga om? Skriv gärna er åsikt i kommentarsfältet!

Ha det gott, så hörs vi i nästa blogginlägg som blir … när det blir!

Utvalt

Signering vid Gros, Vasa (I DAG!).

Längesen sist – jag vet! Och inte heller i dag får ni någon utförligare uppdatering.

Det enda jag just nu vill pusha för och informera er om är:

I DAG (lördag 7.11) MELLAN KL. 11-15 KOMMER JAG ATT SIGNERA MINA BÖCKER VID AKADEMISKA BOKHANDELN GROS I VASA!

VÄLKOMMNA!

Utvalt

En vecka och en dag.

I dag har det gått en vecka och en dag sedan boksläppet av I rättvisans blod, och i dag är första dagen på ca en och en halv vecka som jag känner att jag faktiskt har landat lite och kunnat varva ner.

Missförstå mig inte, jag är så innerligt tacksam och obeskrivligt lycklig över det varma mottagandet boken har fått, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att boken skulle få ett sådant uppsving och varmt mottagande redan från dag ett.
Och det är väl nog just det som gör att jag har känt så som jag har gjort under den här tiden, och är orsaken till varför jag har haft så svårt att varva ner.

Hade jag vetat att reaktionen och mottagandet skulle bli så som det blev, hade det varit annorlunda. Då hade jag kunnat förbereda mig. Men allt ståhej kring boken kom verkligen (för min del) väldigt oväntat.

Dag som natt har jag gått på högvarv och jag har känt mig konstant speedad, något som är extremt utmattande i längden.
När kvällarna har kommit har jag varit totalt slut, dränerad, och jag har somnat snabbt (vilket ju är positivt) för att sedan drömma de sjukaste drömmar man kan tänka sig – jag har blivit jagad av knivmördare, av kor(!!), min familj har blivit attackerad, jag har fått världens diss-recensioner i tidningarna och jag har vaknat kallsvettig efter att jag drömt att boksläppet bara var en dröm och att förlagen kontaktade mig undrade vad jag tror att jag är för nån …

Man kan lugnt säga att hjärnan har varit på maxspeed 24/7 även om jag kroppsligt och fysiskt inte har lyckats uträtta så mycket annat än tvätt, matlagning och signering under dagarna.
Jag har helt enkelt inte lyckats ta in vad som har hänt.

Men i dag – i dag var den magiska dagen!
Ännu i morse när jag vaknade 06:08 av att frassjäv… vår älskade katt ylade efter sällskap (inflik: de senaste månaderna har kattskräll… vår lilla pälsboll haft en irriterande ovana att yla(!) på uppmärksamhet vid 05/06-tiden, bara för att sedan krypa upp i sängen intill en när man ger sig tillkänna för att man tror att han behöver ut – tror demensen börjar kicka in, men å andra sidan har han uppnått en aktningsvärd ålder av hela 19,5 människoår!), kände jag hur det skulle bli ytterligare en dag med raveparty i hjärnan.

Men – på eftermiddagen kände jag plötsligt hur allt svängde! För första gången under denna ca en och en halv vecka lyckades jag slänga mig på soffan och norpa åt mig en 10 minuters gubbvila (något som inte lyckats de tidigare dagarna, hur jag än försökt och kämpat!), och därefter kände jag mig som om jag hade utfört en tio timmars meditation.

Manuset till del två (arbetstitel: I hemlighetens blod) som länge legat på köksbänken i väntan på att jag ska läsa igenom och redigera det ytterligare en (sista?) gång, fick efter dagens gubbvila äntligen sällskap! Och för första gången på länge kände jag att jag hade sinnesnärvaro att koncentrera mig på texten.
Känslan just då var så obeskrivlig!

Äntligen kände jag att nu har jag landat – äntligen är jag tillbaka till verkligheten!

Utöver redigerandet och läsandet av del två har jag i dag svarat på diverse mejl som legat liggande lite för länge, haft kontakt med tryckeriet gällande den andra upplagan och tittat klart ”It – Chapter two” med dottern.
Dottern är en lika stor deckarnörd som jag är. Skräckfilmer är normalt inget vi egentligen tittar på, men eftersom dottern varit hemma från skolan sedan i tisdags på grund av förkylningssymtom, passade vi på att titta på ”It – Chapter two” dagtid medan lillebror var i skolan. Dottern har länge velat se filmen, men själv har jag kanske inte varit något direkt fan av den.
Summa summarum tyckte varken jag eller dottern att den var direkt bra eller läskig. Hade vi sett den en mörk och ruggig kväll hade känslan kanske varit annorlunda …
Sonen däremot hatar allt vad som heter skräckfilmer, clowner, dockor, spindlar och annat som kan uppfattas som skrämmande. Och inget fel med det – dels är han för liten för att se på skräckfilmer, och dels är det bra att han själv känner till sina egna begränsningar och vågar stå för det.

I morgon väntar en (förhoppningsvis!) lugn och avkopplande weekend för mig och maken, något jag verkligen, verkligen, verkligen(!!) ser framemot!
I så många år (ja, faktiskt sedan vi gifte oss, vilket var i augusti 2012!) har vi sett framemot det här och drömt om det här. Och nu ska det äntligen bli av!
Hoppas bara att det inte dyker upp något oväntat som gör att vi blir tvungna att avboka allt. Fast å andra sidan skulle det inte förvåna mig om något oförutsett händer. Med vår sedvanliga ”tur” kommer någonting att skita sig, det skulle inte alls förvåna mig …

Dagens bloggbild får bli en bild av framsidan och baksidan av omslaget till boken, och med den bilden säger jag ”tack och hej” för i dag!

Utvalt

En vecka sedan boksläpp – det blir en andra upplaga!

Att dessa inledningar till ett blogginlägg ska vara så svåra! Dessutom vet jag inte i vilken ände jag ska börja …

Som ni vet är boken ”I rättvisans blod” ute, och som ni redan kunnat läsa i de tidigare inläggen har den sålt långt över förväntan!

I dag (onsdag) är det exakt en vecka sedan den släpptes. Jag trodde jag var optimist (andra ansåg att det var snudd på idioti och galenskap …) när jag beslutade mig om upplagans storlek, men i skrivande stund har jag bara knappt 200 exemplar kvar!

MEN misströsta icke! För i måndags beslutade vi att …
… DET BLIR EN ANDRA UPPLAGA!!

Det finns en liten risk för att det kan bli ett glapp mellan upplagorna, MEN ni vet att en ny upplaga kommer ifall den första hinner ta slut. Och den andra kommer att komma före jul (såvida det inte blir något knas med leveransen eller på tryckeriet), så ni hinner få den som julklapp fastän den första upplagan skulle ta slut.

Fr o m i dag finns boken också uppe på Adlibris, vilket betyder att alla i Sverige, Finland och Norge har nu möjlighet att beställa boken därifrån!
Adlibris har dock ännu inte upp någon omslagsbild för boken, men det kommer väl förhoppningsvis inom kort.

I övrigt känns det som om livet rullar på i 180 nu … Själv har jag fortfarande inte riktigt fattat vad som har hänt.
Jag har nog inte förstått fullt ut att jag har en bok, som dessutom är utgiven, än mindre har jag förstått att ni är många som läser den, och – många som gillar den! Vilket glädjer mig enormt mycket!
Jag vet att jag redan har tjatat, ältat och upprepat det här hur många gånger som helst, men jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet, ödmjukhet och glädje jag känner varje gång någon taggar mig på sociala medier och/eller kontaktar mig privat för att berätta hur mycket de gillar boken.

Jag hade aldrig (aldrig, aldrig, aldrig …) kunnat drömma om att boken skulle få ett sådant fint mottagande! Speciellt inte här i Österbotten. Jag var rädd att folk skulle tycka att jag svartmålar vår lilla ankdamm med mitt ”deckar-hittepå-trams”.
Jag är så obeskrivligt glad och tacksam.
TACK!

Under helgen utkom också en podd som jag medverkade i strax innan boksläppet. Är ni intresserade av att lyssna finner ni den här:
Pod Scriptum04: Nilla Kjellsdotter och I rättvisans blod

I podden berättar jag bl a om mitt skrivande, hur jag personligen tycker en bra deckare ska vara, känslan när jag blev erbjuden förlagsavtal med Lind & Co gällande en ljudbok – och varför det inte var självklart att tacka ja till erbjudandet, och mycket mycket mer.
Lyssna om ni vill!

Nu ska jag fortsätta signera lite böcker som ska postas inom kommande dagar.
I helgen signerade jag också ett antal böcker.
Tror helgens signeringshög får bli dagens bloggbild.

Men innan jag avslutar – på tal om signering:
Lördagen den 7.11 kl. 11-15 kommer ni att hitta mig vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa!
Då kommer jag att signera böcker dagen lång!
Kika gärna förbi och köp en bok, få din bok signerad eller säg hej.

På återseende!

Utvalt

Långt över förväntan – tacksam, glad, lycklig.

Nu vet jag verkligen inte var jag ska börja. Boksläppet gick av stapeln i förrgår, och jag kan lugnt konstatera att allt gått låååååångt över mina förväntningar!

Visst hade jag kunnat ana att riktigt inbitna deckarfantaster skulle läsa den i något skede, men att det skulle bli ett sådant uppsving hade jag a.l.d.r.i.g. vågat drömma om!
Eller visst, jag ska inte sticka under stol med att jag någon gång tänkt att tanken, att visst vore det mysigt om Mija Wadö fick bli en del av Österbotten, men … Aldrig hade jag kunnat tro att hon skulle ”komma ut” med ett sådant ståhej!

Livsmedel i Oravais, K-Market i Vörå och Herlers Bokhandel i Nykarleby var de tre ställen jag hade levererat till i förväg. De kunde, precis som Akademiska bokhandeln Gros i Vasa (och jag själv, förstås), börja sälja boken samma dag som den släpptes.
I går hörde både Livsmedel, K-Market och Herlers av sig och ville ha in mer böcker.
Efter jobbet i går på eftermiddagen körde jag en leverans till Nykarleby och en hit till Oravais. I dag levererade jag till Vörå och Livsmedel – igen!
Förhoppningsvis ska nämnda ställen ha böcker så de klarar sig över helgen. Och ni läsare vet nu var de finns!
(I Vasa hittar ni den som sagt vid Akademiska bokhandeln Gros.)

Dessutom vet jag att den är på kommande till åtminstone Jakobstads bokhandel och När-Bok i Närpes, och även till Karis Bok & Papper.
Update: BOKEN FINNS NU VID NÄR-BOK I NÄRPES!

På alltfler bibliotek ploppar den också upp. I nuläget finns den på biblioteken i Vörå, Nykarleby, Korsholm och Närpes. Den är även på väg in till bibban i Jakobstad.
Och ja, jag erkänner – jag följer med via nätet hur många som är i kö på boken! För a.l.d.ri.g. hade jag kunnat tro att det skulle bli kö på min bok till biblioteken innan boken släpptes!
I Jeppis har den som sagt inte inkommit ännu, och där är redan fyra i kö. I Nykarleby och Vörå är 13, respektive 14, i kö. I Närpes är två i kö och i Korsholm är sex stycken i kö.
Så ja, önskar ni låna den via bibban – reservera nu! Så behöver ni kanske inte vänta till efter julen innan ni får läsa.
… eller så köper ni ett eget exemplar. *vinki, vinki*

Som sagt, jag är helt tagen av hur väl mottagen boken är. Förmodligen är jag i något sorts konstigt chocktillstånd ännu.
Efter att Vasabladet och Österbottens Tidning uppmärksammade boken i gårdagens tidning, har intresset för boken ökat ytterligare.
Och jag blir lika till mig varje gång någon skickar och efterfrågar var den kan köpas, berättar att de läst den; att de väntar på del två, eller meddelar att de nyss köpt den och ska börja läsa.

Det här hade jag aldrig kunnat förutspå!
Och jag är så tacksam, överraskad, ödmjuk, glad, lycklig och … ja. Virrig är väl också något jag kan lägga till bland beskrivningarna.

Jag som var så otroligt rädd för att boken skulle risas från dag ett (ja, jag vet – i något skede kommer jag att bli mega-dissad också!) och att byborna skulle tycka att jag svartmålar byn genom mitt ”deckar-hittepå-trams”. Men alla har (hittills) varit så otroligt positiva! Något som både glädjer och förvånar mig.

Tänk om Mija Wadö kunde få bli en del av Österbottens deckarhistoria ändå? Om hon fick bli en frontfigur för Österbotten inom deckargenren?

I onsdags när boken släpptes var jag (naturligt nog) dönervös. Dels över hur pressinfon skulle gå, och dels för att Mija Wadö plötsligt är tillgänglig för vem som helst.
För mig har Mija Wadö varit en del av Oravais i så många år. Jag har burit henne inom mig, känner henne utan och innan, och jag umgås med henne titt som tätt.
Jag vet hur hon tänker, vem hon umgås med, var hon rör sig, vad hon gillar, vilka saker hon brinner för, vad hon avskyr, vad hon bär inom sig … Jag vet nästan allt om henne. (Och jag säger ”nästan”, för jag har en känsla av att hon även för mig mörkar en del sidor och kanske bär på en och annan hemlighet som hon inte berättat för mig.)
Mija Wadö har under så många år varit min fiktiva bästis (jag vet, här sätter jag psycho-varning på mig själv!) och ibland har jag känt att jag känner henne bättre än jag känner mig själv.
Kanske det var just därför jag såg framemot boksläppet med en sådan skräckblandad förtjusning? Rädslan att hon skulle risas och inte gå hem i de österbottniska stugorna.
Hade hon blivit heldissad från första stund, hade jag nog upplevt det lite som om någon hade sagt något illa om mina barn.
(Mija själv hade däremot knappast brytt sig nämnvärt om någon ratat henne, för sån är hon – hon struntar oftast i vad andra tycker om henne.)

Därför är jag så otroligt tacksam, ödmjuk och lycklig över att de som har läst och hört av sig, skriver att de väntar med spänning på nästa bok (okej, jag fattar – de som inte gillar boken hör ju knappast av sig, men …).
ALLA läsarkommentarer gör mig alldeles varm inombords!
(Vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt – TACK!)

Det är ju verkligen det här jag har kämpat för, skrivit för och haft som målsättning – att bli läst.
Däremot hade jag aldrig vågat hoppas, fantisera eller drömma om att det skulle få ett sådant uppsving redan från start.
Jag hade trott att försäljningen skulle börja lite blygsamt, för att sedan närmare jul få lite mera fart; när ryktet om boken kanske hunnit sprida sig.

När jag tryckte upp böckerna var jag för en gångs skull optimist (andra skulle nog kalla det dårskap, snudd på idioti!). Jag tänkte att med det tryckta antalet böcker ska de räcka galant över sommaren och ännu till nästa höst.
Redan i dag tvivlar jag att de kommer att räcka till sommaren. Vilket förstås glädjer mig, men samtidigt grämer det mig också.
Borde jag ha tryckt upp fler? Och om de tar slut, ska jag trycka upp fler då – eller har alla som vill ha en bok redan köpt den då?
Jag antar tiden får utvisa vad jag borde ha gjort eller inte ha gjort …

På tal om gräma …
Något som grämer mig något ofantligt mycket är att jag inte tog bättre hand om läsaren som kom förbi Gros i Vasa på onsdagens pressinfo!
Fy, så jag skäms!
Pressinfon var precis över, och en kund kom in i bokhandeln enkom för att köpa min bok. Hon ville ha den signerad, vilket jag inombords jublade över. Utåt förmedlade jag förmodligen att jag var världens virrpanna och bortkomna typ. Jag hade ingen penna, visste inte vad jag skulle säga och … ja!
Skulle jag ha möjlighet att ge ett första intryck en gång till, skulle jag göra om det alla gånger om!
Så till dig A – läser du detta: ursäkta om jag betedde mig som världens drygaste typ! Jag var en riktig hönshjärna hela onsdagen. Och jag hade aldrig trott att någon skulle komma förbi under onsdagen!
Tusen tack för att du kom, och stort ursäkta för mitt virriga beteende! Ses vi igen, byter jag mer än gärna ett par ord med dig!

Egentligen skulle jag kunna pladdra på hur länge som helst om hur jag känner och upplever allt nu, men jag ska skona er från det.
Jag fattar att detta upplevs som världens skrytinlägg, men jag är bara så otroligt tacksam inför allt.

Efter alla år av slit, alla år av motgångar, känns det äntligen lite lättare igen. Nu tampas jag bara med pressen att få del två klar. Men jag antar att allt måste få ha sin tid …
Och till alla er där ute som har en författardröm, som skriver och kämpar för att nå ut – FORTSÄTT KÄMPA, FORTSÄTT SKRIV! Du har inte förlorat förrän du ger upp!

I kväll ska vi till min mommos och moffas på pizza. Skulle inte förvåna mig om jag somnar sittandes i någon fåtölj i ett hörn medan folk pladdrar på runt omkring mig.
Jag har haft jättesvårt att varva ner den senaste veckan (vilket jag antar är naturligt?).
I går kväll kom min mamma och pappa förbi med blommor och en flaska vin (mitt favoritvin, dessutom!), de stannade på kaffe och vi satt och pratade ett par timmar. Bara en kort stund efter att kaffet var serverat, kände jag hur jag sjönk in i stolen och slappnade av.
Under tiden de var här lade jag undan telefonen och kopplade bort tanken på att jag borde blogga. Det var välbehövligt och för stunden skönt. Samtidigt som jag mer än gärna läser alla fina kommenterar, PM och stories på Facebook och Instagram.

I helgen har jag inga direkta planer, vilket är ett medvetet val. Jag känner att jag måste få tid att slappna av och varva ner. Samtidigt som jag njuter av varje sekund, går jag också på högvarv.
Jag känner mig lite som en sexåring som ska ha sitt allra första kompiskalas. Yrar runt och är helt speedad.
I går på jobbet sa jag till chefen att jag kommer garanterat att bli sjuk under helgen, för det är så jag funkar. När jag gått på högvarv lite för länge blir jag sjuk när jag väl slappnar av. Så nu är det bara att vänta och se vad helgen bjuder på då. Dras jag med värsta flunsan, har jag varvat ner eller är jag fortfarande speedad?

Innan jag avslutar tänkte jag dela med mig av länkarna till gårdagens artiklar i Vasabladet och Österbottens Tidning:
https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/402972
https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/402972
(Råkade också visst outa i intervjun vad jag tänkte på och ”såg” framför mig när vi gick in i slöjdsalen då vi gick rundvandring i högstadiet i samband med dotterns skolstart …)

Som sista avslutning ska jag dela med mig av två fina blomdekorationer jag fått:

Buketten på de två första bilderna har min underbara vän och kollega, Mona, gjort! Jag kan inte nog beundra hennes kreativa sida och öga för detaljer och konst! Egenhändigt har hon pysslat ihop den här dekorationen, och dessutom har hon haft en tanke med alla detaljer som finns med (under helgen kommer jag att publicera mera bilder av dekorationen på mina sociala medier; bl a hur Mona tänkte när hon pysslade ihop den!)!

Buketten på tredje bilden hade min mamma och pappa med sig i går när de kom. Den är så mäktig! Den är dessutom från Floristgaraget så vill ni ha en egen dylik bukett, har ni möjlighet att beställa en av Sandra. Jag kan inte nog beundra hennes buketter! De är så livfulla och vackra. Dessutom brukar hon forma buketterna utifrån person, stil och önskemål.

Utvalt

BOKSLÄPP I MORGON (21.10)!

Nu kan man lugnt säga att virrpannan går på högvarv!

I MORGON (21.10) ÄR DET ÄNTLIGEN DAGS FÖR BOKSLÄPP!

Känslan just nu är: nervös (förstås!), euforisk, förväntansfull, overklig, men också skrämmande.

Samtidigt som jag får lyckofjärilar i magen av tanken att läsare kommer fr o m i morgon ha möjlighet att ta del av min debutbok (jag har lovat mig själv att sluta kalla den för bebis …), skräms jag också av tanken.
Nu plötsligt kommer alla ha möjlighet att ta del av den historia jag burit på. Folk kommer att läsa och ha åsikter om det jag skrivit. Den är inte längre bara min berättelse. För alla som vill läsa kommer den att finnas tillgänlig.

Missförstå mig inte, jag vill bli läst! Jag vill att läsare ska följa min Mija Wadö; läsa om henne, hennes utredningar och följa hennes personliga utveckling genom seriens gång.
Men känslan är ändå så tudelad.
Jag har ju burit på den här historien under så många, många år och nu plötsligt är den ute. Tillgänglig för alla (som vill läsa, förstås!).
Mija är inte bara min längre. Och jag vill inte heller att hon ska vara det. Min förhoppning är ju såklart att Mija Wadö ska bli en karaktär som många vill ha i sin vardag, följa genom spännande lässtunder. Att Mija Wadö ska bli en känd karaktär för alla österbottniska deckarfantaster (yes, I dream big!).
Men vad händer om jag inte lyckas? Vad händer om folk inte gillar min Mija?

Som sagt, känslorna är tudelade just nu.
Och jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Det är ju det här jag verkligen vill, har under så många år drömt om och verkligen kämpat för. Och nu är jag plötsligt här.
Fast det är väl kanske just det; att jag har drömt om det här under så lång tid och under de senaste åren verkligen kämpat för att nå hela vägen fram.

I ett försök att summera känslan:
Det kan väl kanske liknas lite med känslan man hade inför julafton medan man var barn. I flera månader före jul gick man och längtade och väntade. Månaderna till jul kändes som en evighet. Och när det väl var julafton kunde man inte riktigt ta dagen till sig, för man hade ju gått och väntat och längtat så länge innan. Och plötsligt var den bara där. Dagen D.

Skillnaden nu är att min bok kommer inte bara att finnas under en dag. Den kommer att finnas tillgänglig under lång tid framöver.

I januari blir det dessutom släpp av ljudboken. Då blir det en ny julafton. Ljudboken kommer dessutom att finnas tillgänglig under flera år (sju år, om jag inte minns fel? Jag vet, jag har verkligen koll …), vilket känns ännu mer overkligt och ”märkligt”.
Kommer någon att vilja lyssna? Och hur kommer det att kännas när jag hör en annan människa läsa in boken och tolka mina karaktärer (inte för att jag för en stund skulle överväga att göra det själv – det överlåter jag mer än gärna åt Anja Lundqvist!)?

På tal om ljudboken. Jag tycker att ni ska ta en titt på Lind & Co´s pinfärska vårkatalog för att kika på vilka godingar som är på kommande under våren:
Klicka här!

Pssst! Kikar ni lite extra noga bland titlarna som ges ut enbart som ljudbok kanske ni ser ett bekant omslag, som tillhör en österbottnisk författare …

Dags att summera dagens inlägg:
Boksläpp i morgon, pressinfo vid Gros (Vasa) i morgon kl. 11:00 (kom förbi och säg hej och/eller köp en signerad bok om du råkar vara i stan!), min bok finns nu som ljudbokstitel i vårkatalogen hos Lind & Co, i dag (tisdag) är det sista dagen att delta i utlottningen om ett signerat exemplar av I rättvisans blod på mina sociala medier och – jag börjar bli (surprise!) smått nervös!

I morgon släpps alltså min bok, vilket betyder att återförsäljare kommer att ha möjlighet att ta in den nu, MEN redan under morgondagen finns den att fås bland några välutvalda återförsäljare:

Livsmedel i Oravais, K-Market i Vörå, Herlers bokhandel i Nykarleby och hos Akademiska bokhandeln Gros i Vasa!
Och självklart kan man köpa den direkt av mig också (för i morgon får jag sälja den igen!).

Dessutom kan man redan nu reservera boken på Vörå och Nykarleby biblioteken (är dock rätt lång på den – enligt uppgifter ska det redan vara 11 st i kö till Vörå biblioteken och 4 st i kö till Nykarleby biblioteken).
I dag fick jag även en beställning på böckerna till Korsholms bibliotek, vilket betyder att den inom kort också dyker upp där.

På återseende!

Utvalt

Pressinfo, intervju, virrpanna, ny skrivhörna.

Virrpannan fortsätter sin vardag. Känns som om det är tusen saker på gång nu. Samtidigt som jag försöker njuta av den här medgångsvågen, känner jag samtidigt att jag stundom får dra mig upp till ytan för att inte drunkna i allt som är på gång.

Som ni tidigare kunnat läsa är jag lite av ett kontrollfreak. Jag vill helt enkelt ha koll på vad som händer och är på gång. Samtidigt är jag också en riktig virrpanna. Två egenskaper som – naturligt nog – krockar något.
Jag har alltid varit en sån som är beroende av en kalender, och då snackar vi en fysisk kalender – ingen mobilkalender, som de flesta har i dagsläget. Och nu om någonsin känner jag att den är min livlina.

I dag på förmiddagen hade jag en intervju. Ingen direkt skrivrelaterad intervju, även om just skrivande var något vi pratade väldigt mycket om. Vilket ju förstås är extra roligt. För skrivande kan man väl aldrig prata för mycket om, eller?

Nu på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av en okänd nummer. För ett ögonblick velade jag om jag skulle svara eller inte, med tanke på alla telefonförsäljare, och framför allt, blufförsäljare som varit i farten på sistone.
Nåväl, som tur var valde jag att svara.
Det visade sig vara från en lokal tidning som vill göra en intervju om mitt författarskap och min debutbebis (eh, jag menar debutbok, förstås!). Superkul! Även om jag alltid har svårt att ta till mig när jag blir kallad författare och någon frågar om mitt ”författarskap”.
Jag har så extremt svårt att axla den titeln. Att bli författare är en barndomsdröm. En dröm. Något jag delvis sett som en omöjlig dröm, men samtidigt har jag också tänkt att om man vill något jättemycket och jobbar hårt för sitt mål, kan man nå hela vägen fram.
Titeln författare är så tudelad på något märkligt vis. För mig är det som att bli kallad drottning, kung, prinsessa om någon säger att jag är författare.

Nåväl, tids nog kanske jag ska våga träda in i den rollen också. Just nu ”skriver jag bara litegrann …”

Och när vi ändå är inne på skrivande, författarskap och boken vill jag tipsa om onsdagens pressinfo!

Inkommande onsdag 21.10 kl. 11:00 kommer vi att hålla en pressinfo vid Akademiska bokhandeln Gros i Vasa med anledning av onsdagens boksläpp!
Om någon som jobbar för tidning/radio/webbnyheter råkar läsa detta, vill jag önska er varmt välkomna på pressinfon!
(Ta kontakt för närmare info!)

Och råkar någon ivrig läsare ha vägarna förbi bokhandeln just den dagen, signerar jag mer än gärna din bok sålänge jag är där.

På tal om ivriga läsare …
Fick precis NU ett sådant fint sms av en läsare som köpte min bok i lördags på förköpet. Oj, vad glad man blir när man hör att läsaren slukat boken i ett nafs! Och samtidigt är det också en väldigt märklig känsla, att höra att folk läser/ha läst min bok!
Så många, många år som jag har burit på den här berättelsen; stundom våndats och stundom gillat texten; aldrig vetat om det faktiskt kommer att bli en bok – och nu plötsligt är det andra människor som läser den!
Det är så märkligt och ofattbart.
Jag som hade hoppats att åtminstone maken och mina föräldrar, och några hugade kompisar, skulle läsa den. Och nu plötsligt är det många fler där ute som tar del av min historia och min Mija Wadö.
Häftigt, märkligt, konstigt – och även lite skrämmande.
Jag vet att jag förr eller senare kommer att bli risad. Alla författare som blir lästa råkar ut för det någon gång (fast nu är jag ju inte författare, jag bara skriver lite …). Och konstigt vore det, egentligen, om man inte råkade ut för det. Alla läsare har olika smak och uppfattning om hur en bra bok ska vara. Och just deckare kan vara skrivna på så många olika sätt.
Men … Jag antar att den dagen ”riset” kommer, får jag väl bara ta det (vad annat kan man göra, liksom?).
”Dra åpp snåron å fåortsätt”, brukar man väl säga …

I övrigt då?
I morgon har jag normal jobbdag på juristbyrån. I ärlighetens namn ska det bli ganska skönt. Att få bläddra i de bekanta papperna, se mina kollegor och inte behöva fundera på mitt skrivande för en stund.
Just nu borde jag fortsätta med redigeringen av andra delen och försöka få den renskriven så jag kan sända den vidare till förlag. Men just nu är mina tankar på så många andra håll …

Innan jag avslutar ska jag bjuda er på en bild av min ”nya” skrivhörna. Egentligen är det samma skrivhörna som tidigare, jag har bara lite nya möbler.
Under hösten kände jag att det var dags att investera i det där höj- och sänkbara skrivbordet som jag länge drömt om. Att sitta vid ett stumt skrivbord tär på axlar och nacke i längden. Ingen direkt ergonomi, om vi säger så.
Däremot har jag varit väldigt fäst vid skrivbordet. Jag har gillat dess stil och utseende, men nu var det dags att tänka på ergonomin. Det är inte värt att slita ut sin nacke och axlar på grund av att man är löjligt kär i ett skrivbord för dess utseende.
Dessutom blev det betydligt ljusare i skrivhörnan med det nya skrivbordet (och ja, jag har en tom papplåda som fotstöd – kan tipsa om att tomma Tupperware-kastrull-/stekpannslådor är perfekta fotstöd!).
Så, här är det: mitt nya höj- och sänkbara skrivbord från Ikea. Behöver jag ens tillägga att jag är så där löjligt förtjust i att få trycka på knappen för att få det uppåt eller neråt?
Barnen har blivit strängt uppmanade om att de inte får pilla på knapparna och justera höjden. Jag däremot gör det lite nu som då – bara för att jag kan!
(Och där erkände jag precis min extremt barnsliga sida …)
Jag antar att höjdjusteringen kommer att bli en utmärkt syssla de gånger man ägnar tid framför datorn och har världens skrivkramp …

Utvalt

Förköp, rus av eufori och uppmaning om att våga drömma!

Oj, hörni! Var ska jag börja utan att ni tycker att jag skryter rakt igenom?

I går hade jag förköp av boken hemma hos mig, ute på terrassen. Egentligen hade jag tänkt ha en stor releasefest, men Corona – you know (no more words needed) … – satte stopp för det.
I stället valde jag att ha ett förköpstillfälle, utan kaffebjudning, ute på terrassen.

Min förhoppning var att det skulle komma ca 10-15 personer, och att jag skulle lyckas sälja 25-30 böcker.
Maken hade burit ner tre lådor med böcker = totalt 30 böcker. Han sa att tar böckerna slut, hämtar han mer vid behov, men vi båda var eniga om att om jag lyckades sälja 30 böcker skulle jag vara mer än nöjd.

Redan ett par dagar innan förköpstillfället började folk höra av sig och efterfrågade adressen. Många av de som efterfrågade adressen hade jag ingen direkt aning om vem de var.
I går kan man lugnt säga att jag kände mig lite som ”alla känner apan, men apan känner ingen” …

Förköpstillfället hade jag satt till kl. 14-17, och första gästen anlände ca tio minuter före kl. 14.
Jag som alltid är ute i sista minuten, och som inte hade trott att det skulle vara sånt stort intresse för boken, var förstås inte helt klar i min organisering.
Som tur var hade första gästen förståelse och fick mig ändå att känna mig lugn i kaoset.

Tidigare under dagen hade jag hunnit tänka att under tiden jag väntar mellan gästerna, kan jag ägna mig åt efterarbetet med mitt andra manus.
Det var dock något jag snabbt kunde konstatera att jag inte ens behövde tänka på …

Mellan kl. 13:50-15:45 ”satt allt i ett” – då hann jag hastigt in en sväng och byta från höstjackan till vinterjackan, och sen var det bara att gå ut igen och fortsätta signera för då hade nya gäster hunnit dyka upp. Inte förrän strax efter 16:30 började ”rusningen” avta och det fanns tid att fundera på kaffe.
Folk strömmade in, det var kö på gården – något jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om –, och jag som hade trott att bara mina allra närmaste vänner och släktingar skulle dyka upp, kunde snabbt konstatera att majoriteten av gästerna var sådana som jag inte direkt känner (och även flera helt obekanta ansikten).

Det var en sån otrolig, mäktig känsla!
Just i signeringsstunden befann jag mig nog i nån form av lyckobubbla – i ett rus av eufori. Det var så mäktigt!

Så här i efterhand är jag innerligt tacksam att jag kom på den briljanta idén att ha en gästbok som alla besökare fick skriva i. Redan en kvart in i försäljningen hade jag tappat räkningen på både gästantal och sålda böcker.

När kvällen var över kunde jag konstatera jag hade haft knappt 70 besökare och fått sålt drygt 100(!!) böcker!
Drygt hundra böcker – det är så sjukt långt mer än jag någonsin vågat drömma om! Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det skulle väcka ett så stort intresse.

Jag är så innerligt tacksam, ödmjuk och överväldigad av alla fina besökare och alla snälla ord och lyckönskningar!

I går kväll när förköpstillfället var över ringde min pappa och undrade nyfiket hur det hade gått.
I det skedet visste jag ännu inte det faktiska antalet sålda böcker och uppskattade mängden till 60-80 böcker. Pappa utbrast ett förvånat ”oj!” och ”Janå, jag tänkte att om du säljer 25-30 böcker gör du det bra”.

Jag vet att det här låter som ett skrytinlägg, men jag är verkligen så himla tacksam, lycklig och överväldigad.
Dessutom har jag i dag också fått min första recension – en mycket positiv sådan. En läsare som redan väntar på kommande delar (känn ingen press, Nilla …).
Lika kul är det att bli taggad/få meddelande av läsare som sitter uppkrupna med sin nyinköpta bok, och folk som nyfiket undrar när den släpps och var man kan köpa den (boken släpps på onsdag 21.10 – redan under släppdagen hittas den på Livsmedel i Årvas, K-Market i Vörå, Herlers bokhandel i Nykarleby, Akademiska bokhandeln Gros i Vasa, och självklart kan man köpa den direkt av mig också + att den kommer att finnas på (åtminstone) biblioteken i Vörå och Nykarleby).

Bortsett från att jag för egen del är ytterst lycklig och tacksam över hur gårdagen gick, vill jag även med detta inlägg uppmana alla aspirerande författare att tro på sin dröm!
Tro på ditt skrivande, tro på det du gör. Lägg ner ordentligt med tid och energi på att jobba fram din berättelse. Det går! Man kan lyckas!
Personligen tror jag på teorin, att är det något man verkligen, verkligen vill kan/kommer man att lyckas. Men det krävs hårt arbete.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en jäkla bergochdalbana att skriva debutboken. När jag satte mig ner och började skriva på debuten hade jag inga garantier. Inget förlag, inga stipendier, ingen skrivgrupp. Inget. Jag hade bara mig själv och min historia som jag bar på. En berättelse som jag visste att jag måste få ur mig. Om inte annat så för min egen del.
Och jag skrev.
Otaliga timmar har jag spenderat framför datorn – ibland av lust, ibland av vånda. Ibland har jag känt ”wow-flow”, andra dagar har jag övervägt att trycka på delete och bara strunta i allt.
Men jag har alltid känt att det är det här jag vill. Jag vill skriva. Och jag vill skriva för att bli läst (skrytvarning igen, men ärlighet varar längst). Och den krassa sanningen är:

Det är bara jag som kan ta mig dit. Genom hårt arbete. Samma gäller för dig!

I går kände jag verkligen att jag fick lön för mödan. Att alla gånger jag våndats, fulgrinat och kämpat mig igenom skrivpassen var värt varje sekund.

Och vet ni – kan jag, kan du!

Jobba hårt, ta ditt skrivande på allvar och tro på dig själv (gör inte du det, kommer ingen annan heller att göra det)!
Varje minut framför datorn är en minut närmare ditt mål och din dröm!
Go for it!

Utvalt

En av Lind & Co´s författare

Egentligen hade jag tänkt lägga mig tidigt i kväll, men jag känner att jag bara måste dela med mig av dagens stora ”happening”.

Lind & Co har lagt in mig som en av förlagets författare på deras hemsida!
Jag kan fortfarande inte ta in det – att jag nu finns nämnd som författare på Lind & Co´s hemsida!
Jag har fortfarande inte vant mig vid författartiteln. Det känns som om jag snor någon annans titel om jag säger att jag är författare. Typ som om jag kliver i ett par för stora skor.
Visst, jag skriver. Och jo, jag har skrivit en bok. Och jo, jag planerar en hel deckarserie. Men. Jag tänker ju bara att jag ska skriva lite böcker. Inte är jag ju författare. Det är ju andra som är författare, inte jag.
För mig är författartiteln något ”stort”. Bara något man kan drömma om. Det är ju liksom min barndomsdröm, att bli författare. Fast det är ju inget man blir, det är något man är.

Och nu står jag alltså nämnd som en av Lind & Co´s författare på förlagets hemsida. Det känns så sjukt, så overkligt.
Just nu känns det som om jag befinner mig i något sorts vakuum; i en dimma; i en dröm, och bara väntar på att jag ska vakna. Att någon ska upplysa mig om att allt är bara en stor, fet dröm. Att jag har blivit lurad och att jag inte alls kommer att ge ut någon bok.

Ändå ligger en av mina pappersböcker på bordet alldeles intill mig. Jag har en bok. En bok som jag för övrigt ska leverera till utvalda återförsäljare i morgon, så de kan börja sälja boken samma dag som pappersboken släpps (21 oktober).

På tal om boksläpp …
Nu på lördag 17.10 mellan kl. 14-17 kommer man kunna FÖRKÖPA boken av mig!
Under nämnda tid kommer jag att sitta här hemma på terrassen, utomhus, och sälja mina böcker.
Alla som är friska och helt fria från Corona-symptom är välkomna hem till oss för att förköpa boken.
OBS! Boken säljs endast under nämnda tid, och säljs varken före eller efter (böckerna postas EJ!).
Boken kostar 20,00 €.
(För adress och vägbeskrivning – kontakta mig genom detta kontaktformulär, så återkopplar jag till er!)

Utvalt

BOKEN ÄR HÄR!!

Just nu känner jag att det är mer än aktuellt att uppdatera bloggen – TROTS att jag har en nackspärr-from-hell och helst av allt bara skulle krypa ner under täcket.
Jag köpte en ny huvudkudde för ett par veckor sedan. Tror det inte tillhörde ett av de bättre köpen jag har gjort i livet. Den känns inte obekväm, men min nacke har krånglat ungefär lika länge som jag har haft huvudkudden i bruk … Jag börjar med andra ord dra lite paralleller mellan kudden och nacken. Eller så är jag bara helt enkelt överspänd inför allt som är på gång just nu …

För vet ni vad? … BOKEN ÄR HÄR!!

I fredags vid lunchtid ringde min morsa och sa: ”Dags att pallra dig hit! Böckerna levereras som bäst!”.
Av praktiska skäl hade jag valt leverans hem till mamma och pappa (de har både truck och utrymme så jag kunde lagra böckerna tills maken kom hem från sin jobbvecka och kunde hjälpa mig att baxa in dem i bilen).

Ni kan ju bara gissa feelisen i fredags!
Känslan när man fick öppna första boklådan; ta i boken; snusa på den; smeka pärmen; se den egenproducerade texten; bläddra bland sidorna; och framför allt – hålla den i handen!
Det var verkligen en obeskrivlig känsla – en oslagbar känsla!
En känsla som jag garanterat aldrig mer kommer att uppleva i mitt liv! För även om jag kommer att skriva fler böcker, få de utgivna, tryckta och hemlevererade, kommer jag ändå aldrig att uppleva känslan av att få hålla i min alldeles första, egenproducerade debutbok.

Hela den här sista tiden, efter att boken for till tryck, har jag sagt att det är lite som att vara höggravid. Man vet att bebisen snart kommer, men man vet inte exakt när. Bara på ett ungefär. OCH NU ÄR DEN HÄR!!

MEN!
Även om jag redan har böckerna i min ägo, kommer den ändå inte att börja säljas förrän den 21 oktober (samma dag som det är boksläpp).
Det jag däremot redan nu kan outa är att boken kommer att finnas tillgänglig samma dag som den släpps vid följande ställen: Akademiska Bokhandeln Gros i Vasa, Oravais Livsmedel, Herlers Bokhandel i Nykarleby och självklart kan man också köpa den direkt av mig!
Förhoppningsvis ska övriga återförsäljare (ex. bokhandlar – fysiska som nätbokhandlar) köpa in den så snart den har släppts.

Själv funderar jag också på att ha ett förköpstillfälle här hemma innan den släpps, men det är ännu i ”funderingsstadiet”.
Tanken var ju att jag skulle ha haft en lite större bokrelease inkommande lördag, men så blossade Coronan upp och restriktionen om max 50 pers. samlingar kom. Tänkte då att jag ordnar releasekaffe hemmavid för de allra närmaste istället. Nåväl, då kom restriktionen om max 10 pers. samlingar.
Men – releasekaffe hinner vi nog ha. Huvudsaken just nu är att antalet Coronafall minskar istället för ökar.
Om inte annat kommer ju ljudboken att släppas den 26 januari. Kanske jag kör en release då istället?! Återstår att se …

Hur som helst: ”I rättvisans blod” är nu äntligen här, jag har en helvetisk nackspärr och boken släpps den 21 oktober!
(Och eventuellt ordnar jag ett förköpstillfälle innan dess, men jag lovar inget!)

Glöm inte att delta i utlottningen om ett signerat exemplar av ”I rättvisans blod” på Facebook och/eller Instagram!
(För att öka din vinstchans – delta på både Facebook OCH Instagram!)
DU KAN DELTA I UTLOTTNINGEN T.O.M. 20 OKTOBER 2020!

LYCKA TILL! 🖤🔪

Utvalt

UTLOTTNING!

Onsdagen den 21 oktober släpps ”I rättvisans blod” – första delen i deckarserien Morden i Österbotten – som pappersbok!
Det firar jag redan nu genom att lotta ut ett exemplar av boken (signerat, förstås!) bland alla som deltar i utlottningen på Facebook och/eller Instagram. För att öka dina vinstchanser kan du delta i utlottningen på både Facebook OCH Instagram!
Utlottningen pågår t o m tisdagen 20 oktober 2020.

LYCKA TILL! 🖤🔪

”I rättvisans blod” – första delen i serien Morden i Österbotten

Utvalt

Hybris, ljudbok, skrivsvacka och skrytvarning!

I förra inlägget skrev jag om när boksläppet skulle bli gällande pappersboken, som för övrigt ges ut via Boklund Publishing i Vasa.
Men även på ljudboksfronten har det hänt saker!

I förra veckan fick jag ett väldigt oväntat mejl från min ljudboksförläggare på det svenska förlaget Lind & Co.
Vi hade haft kontakt bara en vecka tidigare, och då fick jag veta att det exakta datumet för när den digitala ljudboken kommer att släppas blir förmodligen spikat först närmare årsskiftet, gissningsvis nån gång i december, men att målet var att ljudboken skulle släppas i januari/februari.

Som sagt, i slutet av förra veckan hörde min förläggare av sig igen.
Hela början av förra veckan var jag inne i en riktig skrivsvacka. Tvivelfasen var tillbaka och jag kände att allt jag skriver blir till ingenting, och att ingen kommer nånsin att vilja läsa vad jag skriver och har skrivit. Varje ord jag plitade ner kändes fel, jag hade absolut ingen lust att skriva och jag bara kände att jag kommer aldrig att nå ut med mina böcker så som jag önskar.
Jag vill skriva i huvudsak. Helst på heltid; ha det som mitt huvudsakliga jobb. För det är det här jag brinner för, älskar att göra (trots alla tvivelfaser jag genomlider för jämnan …). Och stundom känner jag att jag faktiskt är jävligt duktig på det här, att jag kan skriva.
Att nu dessutom bli utgiven känns som om jag äntligen har hittat ”rätt”. Som om jag hittat hem på nåt flummigt, obeskrivligt, klyschigt vis.
Men det är sjukt svårt att leva på sitt skrivande. Att försörja sig som en heltidsskrivande författare är det bara ett fåtal som kan, speciellt i Svenskfinland. Och dit har jag en lång, lång väg att gå. Om jag överhuvudtaget någonsin når dit.
Men för att ha en liten, liten chans att lyckas måste jag också bli publicerad och läst. Och just i förra veckan kändes det (åter en gång) som om den drömmen låg väldigt långt borta. Tvivlet gnagde, de ständiga tankarna ”varför skulle nån vilja läsa just mina böcker?” och ”det är väl klart att jag inte kan tro att jag skulle lyckas med nåt” spelade på repeat i mitt huvud. Min lilla kreativitetsdödande djävul var ständigt närvarande varje stund jag tillbringade vid datorn.

För ett par år sedan sa en medelålders kvinna (varför alltid dessa medelålders kvinnor som ska hacka ner på andra kvinnor??) rakt ut till mig att jag måste förstå att det är som att leva i en fantasivärld att tro att jag någonsin ska bli publicerad. Än mindre skulle jag drömma om att kunna leva på skrivandet och hoppet om att bli beviljad ett stipendium (ett litet inflik: det ironiska i det hela är jag bara en månad efter hennes spydiga ord blev beviljad mitt livs första stipendium – 2.000 € från Svenska Kulturfonden, för ändamålet ”litterärt arbete”!).
Jag vet att jag inte borde ta till mig av de nedlåtande orden, men jag kan inte hjälpa att de där orden alltid gör sig påminda så fort tvivlet kickar in.
I dagsläget vet jag att tvivelfasen är övergående, och att det behövs för de kommande kreativa stunderna, men … Det gör inte stunderna av tvivel mindre jobbiga för det!

Det som däremot gav skrivandet en rejäl puff uppåt, var att komma hem från jobbet på juristbyrån (– nej, jag jobbar inte som jurist; jag är sekreterare), och finna följande mejl av förläggaren i inkorgen:

Kan fortfarande inte riktigt greppa att jag – en debutant, finlandssvensk, österbottnisk lantis – är en av de tolv utvalda!
Lind & Co har valt att satsa på min titel – en österbottnisk deckare!
Trots att jag är en debutant med inga som helst publicerade verk att luta mig mot har de valt att göra en satsning på min bok!
Redan vid antagningen av mitt manus tyckte jag att det var stort, att jag som finlandssvensk – en debutant från Österbotten – hade petat in mig på ett svenskt förlag, men det här … Tänk att de faktiskt väljer att satsa på österbottnisk litteratur och låter Österbotten visa framfötterna i den svenska deckarlitteraturen!
(Ja, jag har fortfarande smått hybris …)

Och i och med att de valde att ta med min titel till bokkatalogen blev vi också där och då tvungna att spika ett släppdatum för den digitala ljudboken.
Så, härmed kan jag meddela att det digitala ljudboksläppet går av stapeln den 26 januari 2021!

Och … eftersom vi spikade datum för släpp av ljudboken redan nu, finns den nu (från och med i dag) även tillgänglig på Storytel och BookBeat under kategorin ”Kommande titlar”. Utöver nämnda två, har jag även sett att den också finns på Adlibris (”ej utkommen”, förstås).

När jag såg detta i dag kunde jag till min stora glädje konstatera att Lind & Co valde redan i detta skede att gå ut med att detta är del 1 i deckarserien ”Morden i Österbotten”, trots att tanken var att de skulle ta del av kommande delar och se att boken faktiskt säljer enligt deras förväntan, innan de går ut med att ”I rättvisans blod” är första delen i en serie. Även om de redan i våras bad mig att fundera ut ett deckarserienamn – ett namn som, för min del, var givet från första stund!

Jag vet att detta blir ett skrytinlägg rakt igenom – SORRY FÖR DET! – men jag är så jäkla lycklig över att Lind & Co har valt att satsa på min titel!
Lind & Co är ändå ett stort förlag i Sverige, och att de väljer ut min titel bland de 12 som ska med i bokkatalogen; då måste det ju ändå betyda att de tror på min bok och idén om en österbottnisk deckarserie. Eller …?

I första hand är det inte för egen del jag jublar (eller visst, gör jag självklart det också), utan för Österbottens del. Tänk om vår lilla ankdamm Österbotten – och Oravais! – kunde få peta in en fot på den (riks)svenska deckarmarknaden? Eller åtminstone en tå?

Nåväl, detta kan ta vilken vändning som helst. Bara för att jag verkar ha flyt nu, betyder det inte att jag är garanterad utgivning av kommande böcker.
Dags att landa med båda fötterna på jorden igen.
(Fast visst kittlar det lite skönt i kistan vid tanken på att svenskarna ”på andra sidan potten” inom kort kanske, kanske kommer att lyssna på en deckare som utspelar sig i Österbotten – närmare bestämt, i vårt lilla ”Årvas”!)

P.S.
Don’t worry! Hybrisen kommer förmodligen ha lagt sig innan ni hunnit blinka, och jag är tillbaka nere i skrivsvackan igen.
D.S.

Utvalt

Den som väntar på något gott – framflyttat boksläpp och flera inbokade författarkvällar.

Nu är det en och en halv vecka sedan jag senast bloggade, och mycket har hänt sedan dess. Både roliga och mindre roliga saker.

Vi kan börja med det mindre roliga. I mitt senaste blogginlägg skrev jag att den preliminära tiden för boksläpp är vecka 41. Jag kan nu meddela att den tidsplanen spricker.
MEN! En bok kommer det ju att bli oavsett! Det bara dröjer en till två veckor längre än vi hade trott. Så ingen panikartad fördröjning.
Och ni vet ju; ”Den som väntar på något gott …”

Det är väl egentligen den enda grejen som är på ”minussidan” bland händelser just nu, för i övrigt händer det en massa roligt!

I skrivande stund är jag inbokad till tre olika författarkvällar/-framträdanden, och flera är på G.
Två av kvällarna är redan utannonserade, så de kan jag pusha för.
Den ena är vid Oravais bibliotek onsdagen den 2.12 kl. 19:00 och den andra är vid Vörå huvudbibliotek onsdagen den 16.12 kl. 19:00.
Och vet ni vad?! Jag har fått veta att det redan börjat trilla in anmälningar!!
Så, är ni intresserade av att delta? Anmäl er!
Det finns bara ett begränsat antal platser nu i och med Covid-19.
(Under författarkvällarna kommer man också ha möjlighet att köpa böckerna.)

Annat roligt då?
Jag har fått beställning på böckerna till Oravais Livsmedel (byns K-butik)! Så roligt att den lokala butiken är så angelägen om att ta in boken. Det betyder mycket för mig, att de vill hjälpa en lokal författare som står i startgroparna med sitt författarskap.
Så fort den kommer till försäljning kommer ni att hitta den i butiken, lämpligt till farsdag och julafton!

Releasekaffe är också något jag planerar som bäst. Till en början tänkte jag slå på stort; hyra en större lokal och bjuda in massa folk, men på grund av alla Corona-restriktioner som ploppat upp på sistone har jag börjat tänka om.
Jag tänker att jag kör med releasekaffe hemmavid, bjuder in en lite mindre skara folk, och de som kommer – de kommer. (Och då förutsätter jag att man är frisk!)

Så vill du delta i mitt releasekaffe – tveka inte att höra av dig!
Kommentera eller ta kontakt via kontaktformuläret, så meddelar jag dag och tid när allt är spikat!

Det känns som om jag glömt att nämna någon rolig grej som har hänt och/eller är på G …?!
Som sagt, det händer grejer hela tiden, och författarskapet (som jag nu på riktigt vågat börja använda mig av) tar hela tiden nya steg framåt.

På tal om det borde jag påbörja redigeringen av del två, ”I hemlighetens blod” (arbetstitel), för nu har jag fått tillbaka manushögen från testläsarna.
Kan konstatera att jag har ett knepigt dilemma: ena testläsaren hade kommenterat slutet som ”Bra!” och en annan testläsare ansåg att det blev alldeles för långdraget. Själv är jag ”mitt emellan” i min åsikt. Hahah …
Men jag tycker att de två vitt skilda åsikterna från dessa två testläsare signalerar tydligt hur olika vi läsare är, i tycke och smak.
Det sköna i kråksången är i alla fall att jag har en tydlig bild av hur jag vill göra om slutet. För jag känner att det nog måste göras om till viss del. Fast om det kommer att hålla återstår att se.
Finns mycket som behöver skrivas om ställvis i del två. Men jag skulle verkligen .i.n.t.e. ha någon .l.u.s.t. .a.l.l.s. att gräva ner mig i del två, nu när jag är så på G med del tre.
Efter noggrant övervägande har jag kommit till att jag behöver tillåta mig att fortsätta med del tre ännu ett tag. Sedan kan jag ta itu med del två igen.

På tal om del tre borde jag sätta mig och skriva manus nu. Mitt mål är, som tidigare nämnt, 500 ord per dag (fem dagar per vecka), alternativt totalt 2.500 ord på en hel vecka.
Denna vecka ligger jag fortfarande efter med mitt skrivmål (saknas ca 1.000 ord för att jag ska ha uppnått minimi-målet). Har varit en ganska hektisk vecka, trots att jag till en början inte hade så mycket inplanerat. I början av veckan såg det faktiskt ut som om jag skulle ha gott om skrivtid, men … Icke sa Nicke!
Förra veckan var jag däremot rejält produktiv, och dubblade (nästan) veckans skrivmål. Knappt 5.000 ord och nästan 20 sidor. Det kändes göttigt!
I dagsläget har jag åstadkommit 47 sidor. Med andra ord är jag rätt långt på väg, fastän det känns som om jag inte kommer mig någonvart.

Stipendieansökningar är också något jag borde ta itu med innan månaden är slut. Har ett par stycken jag har siktat på att ansöka om denna månad. Om man blir beviljad något är en annan femma … Men det får man se då.
Söker man inget, blir man helt garanterat inte beviljat något!

Och ja, för att ännu nämna om ”plussidan”:
I morgon kväll är jag utbjuden på dejt. Så länge sedan sist – ser verkligen framemot det! För att inte tala om maten som kommer att serveras …
Och inom kort ska jag också iväg på en morsvila med en kompis. Så sent som i dag bokades hotellet. Något som är lika behövligt som dejt-kvällen (och som jag också ser framemot minst lika mycket!)!

Så jaa, just nu rullar livet på.
Eftersom jag, efter de senaste årens motgångar, har lite svårt att tro på medgångar när livet rullar på utan fadäser, bara inväntar jag en smärre katastrof nu.
Hur, när och vad katastrofen skulle bestå av har jag ingen aning om, men …
Jaa, kanske jag bara ska tillåta mig att njuta av livet lite grann nu. Eller åtminstone försöka.

Tjingeling och trevlig helg!

Utvalt

Boksläppet kommer att gå av stapeln …

I går lovade jag att jag i dag skulle droppa tidpunkten för det kommande boksläppet.
Vill poängtera att tidpunkten är fortfarande preliminär, boken har ännu inte kommit från tryck, och man kan aldrig veta till hundra procent vad som dyker upp eller vad som kan orsaka fördröjning, men – vi har en planerad tidpunkt för boksläppet, och den kommer vi att hålla såvida det inte uppstår nåt oväntat vid tryckeriet eller leveransen!

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå, eller ta in, att jag snart kommer att kunna hålla min första alldeles egenproducerade bok i handen! En bok som jag har skrivit, hittat på och åstadkommit från början till slut. Mitt alldeles egna verk.
Snart kommer jag att kunna hålla boken i min hand, dofta på den och bläddra i den. Det är en sådan mäktig känsla att bara föreställa sig scenariot; hur jag håller den i handen, smeker dess pärm och sakta vänder upp den första sidan och ser den tryckta texten.
Hur mäktigt kommer det inte då att vara när jag väl håller den i min hand!?

Ett annat spänningsmoment är hur många boklådor det kommer att bli. I och med att ”I rättvisans blod” blir en tjock bok gissar jag att det inte ryms alltför många böcker i en låda. Jag väntar med spänning på att få se lastpallen med leveransen. Hoppas bara att jag är hemma dagen då bokleveransen kommer så jag personligen kan ta emot den. Annars blir det någon annan som får den äran …
Vart jag ska göra av alla böcker under tiden jag förvarar dem är dock ett dilemma jag inte vågat ägna alltför mycket tanke åt ännu. Jag tänker att förvaringen måste väl ändå vara det minsta bekymret. Att det löser sig nog. På nåt sätt …

Anyway. Slutpladdrat nu. Jag gissar att ni vill veta när det tänkta boksläppet kommer att gå av stapeln, och …

Härmed kan jag berätta att den preliminära tidpunkten för boksläppet kommer att bli VECKA 41!
Förutom att man kan köpa den direkt av mig, kommer den även att finnas tillgänglig i diverse bokhandlar (finns den inte, fråga efter den av din bokhandlare och be att hen tar in den!), på Adlibris, bibliotek (har inte ditt bibliotek tagit in den, fråga efter den!), o.s.v.

I samband med boksläppet kommer även en pressträff att ordnas. Jobbar du på radio, en tidning, teve, o.s.v. och önskar få inbjudan till pressträffen – let me know!
Förlaget kommer att sända ut info till pressträffen, och har du på känn att just du (din radiokanal, -tidning eller -teveshow) inte finns med i den inbjudan, hojta till!

… och ja, någon form av releasefest/releasekaffe har jag också tänkt ordna. Hur, var, när och i vilken form är fortfarande oklart.

Som sagt, pricka in vecka 41 i kalendern, för då skall boken finnas tillgänglig för allmänheten!

Önskemål om bloggämne? Hör av dig!

Utvalt

Skrivmål, kreativitetsdödare och boklansering!

Senast jag skrev var det skumpa och firande som gällde. Då hade boken gått vidare till tryck.
Det är en redan en vecka sedan, och jag får nog konstatera att jag är nog inte så bra på att uppdatera bloggen … Åtminstone är jag inte så aktiv som jag önskar att jag hade varit, men … Det blir väl så när livet och vardagen kommer emellan. I guess …

Faktiskt så har jag, igen, lite roliga news som jag snart kommer att droppa! Jag har fått veta preliminär tid för när lanseringen kommer att gå av stapeln! Men mer om det i morgon!

Annat då?
Jag är igång med skrivandet igen, och det känns sååå skönt!
Jag har dessutom strukturerat upp mitt skrivande, något som känns mer än bra! Jag har länge kämpat med min inre press; att jag jämt och ständigt känner att jag måste/borde skriva varje minut jag är hemma och inte sitter vid datorn.
En press som tär på mig och äter upp mig inifrån! För att inte tala om hur dödande den är för kreativiteten …
Därför har jag denna höst lagt ett mål som jag vet att är uppnåeligt, och är något jag kan hålla, och ska hålla.

Mitt skrivmål är:
500 ord/dag, fem dagar per vecka, alternativt totalt 2.500 ord under en hel vecka.
Jag vet, det låter inte mycket för världen, men jag vill hålla det lågt av den enkla anledningen att jag ska känna att jag kan hålla det. Och femhundra ord på en dag är betydligt mer än inga ord alls!
Allt som skrivs utöver dessa 500 ord/dag är bara en bonus. Dessutom räknade jag ut att om mitt färdiga råmanus är, säg totalt 90.000 ord, och jag skriver femhundra ord per dag, fem dagar varje vecka, kommer det att ta ca trettiosex veckor att åstadkomma ett komplett råmanus. Vilket inte heller känns helt omöjligt.
Självklart förstår jag att livet och vardagen i något skede kommer att sätta käppar i hjulen för mina mål, och att det kommer att komma veckor då mina mål inte går att genomföra, men …
Målet om att denna gång lyckas åstadkomma ett klart råmanus under ett års tid känns ändå inte alltför oöverstigligt.

Dessutom tycker jag att det är smart att lägga ett mål per dag – ett mål jag i första hand försöker hålla, men att jag även har ett total mål per vecka, vilket gör att jag kan kompensera för de dagar jag inte lyckats uppfylla mitt dagliga mål.

Som exempelvis denna vecka:
Hela onsdagen gick åt till att flänga och fara på en massa ärenden, på torsdagen jobbade jag + att jag var iväg på både det ena och det andra.
Fredagen däremot, då tog jag igen mina förlorade ord.
Redan innan klockan hunnit slå tio hade jag lyckats skramla ihop närmare sjuhundra ord. Därefter tog jag en paus, gick på en drygt fem kilometers promenad med en väninna och därefter fikade vi en stund. På eftermiddagen satte jag mig vid datorn igen. Slutsaldot för fredagen slutade på närmare 1.600 ord = jag hade kompenserat för både onsdagen och torsdagen och uppnått fredagens skrivmål. Därav var denna veckas mål i hamn.
Vackert så!

Genom mitt über-låga skrivmål har jag under helgen med gott samvete kunnat umgås med familjen i lugn och ro, och inte behövt känna press över att jag behöver skriva.
Visst har tanken om att jag måste skriva ploppat upp nu som då, men då har jag ändå kunnat intala mig att mitt skrivmål per vecka är redan uppnått. Enda orsaken till varför jag eventuellt ska skriva under helgen är för att jag känner lust att skriva, inget annat.

Jag fattar ju att det här låter som helt banala saker, som säger sig självt, men på grund av den inre stressen som jag konstant känner, är det nödvändigt att jag går grundligt tillväga.
Och orsaken till varför jag skriver ett helt blogginlägg om saken är för att jag i framtiden, när kreativitetspressen är tillbaka och långsamt styckar mig i bitar, ska kunna gå tillbaka och läsa inlägget. Förstå att det är okej att bara prestera 2.500 ord på en vecka (trots att det är något många författare har som ett dagligt mål) och påminna mig själv om att jag har varit i den här fasen förut.

Tidigare under hösten/sommaren har jag känt en enorm press och stress över att börja skriva på mitt nya manus, ”I Guds blod”, som är tänkt att bli den tredje delen i ”Morden i Österbotten”.
Rädslan för att börja på manuset har bottnat i att jag varit rädd för att jag inte ska kunna skriva. Att mitt huvud ska vara helt blankt, som ett vitt papper, när jag väl sitter vid tangenterna. Att jag inte ska kunna skriva; alltså inte finna orden, flödet eller berättelsen.
Tills jag denna vecka insåg att jag omedvetet har lagt ett helt ouppnåeligt krav på mig själv – att jag måste skriva korrekt, fenomenalt och storslaget från första stavelsen. Varför … ??
Jag har nog inget bra svar på det. Och jag vet ju egentligen att det är helt omöjligt att sätta en sådan press på sig själv. Ingen skriver ett komplett och briljant manus under själva skrivstadiet. Inte heller under första redigeringsvändan. Inte heller under den andra … Det krävs tid, och åter tid, för att få det bra (och ändå finns det alltid ett visst antal mindre fel som smyger sig i varje färdigt tryckt exemplar!).

Nåväl, bara jag insåg vad som var grunden till att jag slagit knut på min kreativitet, har det känts lite lättare igen. Dessutom har jag överskridit tjugo skrivna sidor nu, något som fått mig att sakta våga tro att även det här kan bli till något.
Mycket är berättat, drivet är igång, men det är många, många kapitel som jag har kvar att berätta. Kapitel som är tydliga i mitt inre, och ”bara” behöver skrivas ner.
Dessutom är det så underbart att få umgås med Mija och Ronnie igen. Som jag längtat efter de två (undrar om de längtat lika mycket efter mig …?). Till på köpet gästar de denna gång platser som jag känner mer än väl, vilket är extra kul …

Så … För att summera det hela:
Skrivandet av del tre är igång, jag har satt upp tydliga veckomål som jag eftersträvar att hålla hela hösten, och framför allt: min debutbok kommer snart att lanseras!
Wiiiih!

Och som vanligt: meddela mig gärna om ni har önskemål om vad ni vill läsa om!

Utvalt

Skumpa och delmål – check!

Ni som läste gårdagens blogginlägg kunde läsa att jag hade lagt skumpan på kylning för att jag hade något att fira. Det jag däremot inte ville outa var vad som skulle firas, och jag lovade istället att droppa nyheten i dag.

Ni som följer mitt Instagram-konto nilla.kjellsdotter och/eller min Facebook-sida Nilla Kjellsdotter har redan fått ta del av varför skumpan korkades just i går kväll …

… och jag kan härmed meddela att I rättvisans blod är nu på väg till TRYCKERIET! 🎉

Iiiih!
Jag kan erkänna att jag har nog inte riktigt hunnit ta in det och smälta det själv ännu heller. Tänk att jag snart kommer att få hålla i min bok! En bok som jag har skrivit!
Nej, jag kan verkligen inte ta in det …

En sak som slog mig i går när vi satt i soffan och hade korkat skumpan, var att jag borde ju självklart lotta ut ett exemplar av boken i samband med lanseringen.

Så det jag vill pusha för redan nu:
Gå in på min Facebook-sida (Nilla Kjellsdotter) och följ sidan eller följ mitt Instagram-konto (nilla.kjellsdotter) om ni vill hålla er uppdaterade om när bokutlottningen går av stapeln.
Jag kommer självklart hinta här i bloggen också om när utlottningen börjar, men själva deltagandet görs via Facebook och Instagram.
(Vill ni öka era vinstchanser lönar det sig att följa mig på både Instagram OCH Facebook!)

Annat som slog mig när vi satt i soffan och skålade, var alla katastrof-tankar.
Tänk om …
Tänk om min bok blir superduper ratad?
Tänk om ingen kommer att gilla del 1? Då kommer ju heller ingen att vilja ge ut del 2!
Tänk om ingen kommer att tycka om del 2, och ingen vill ge ut den?
Tänk om jag inte får såld en enda bok?
Tänk om jag lämnar med alla böcker själv? (Då kan jag säga att vi kommer att ha ont om plats här hemma, bland alla kommande boklådor!)
Tänk om …

Men som jag skrivit även i tidigare inlägg: under mina skrivår har jag lärt mig att ”katastrof-tänket” och all ”tänk om”-ångest hör till. Man måste bara acceptera läget och göra det bästa av situationen när katastrof-tankarna och ångesten kommer.

Dessutom har jag insett att hur jag än ställer mig kommer det alltid(!) att finnas nån som inte gillar boken!
Och det är helt naturligt, för alla kan inte gilla allt. Vi är olika.
Frågan är bara om jag, den dagen när jag läser hur nån har total-dissat min bok, kan se på det med samma ögon som jag gör nu?

Nåväl, det är bara att acceptera att sågningar är också en del av processen. Jag förmodar att kan man inte ta kritik ska man inte ge ut nånting heller.
Men visst är det lite (MEGA!) nervöst just nu …

Utvalt

Jag har skrivit – och nått ett delmål!

Yes! Tro det eller ej, men i dag har jag lyckats åstadkomma drygt 700 ord = ett kapitel till ”I Guds blod”, tredje delen i Morden i Österbotten.
Sjuhundra ord är ju ingen mängd att skryta om, men för mig känns det stort!

Tror jag aldrig har känt mig så lättad över att skriva något. Kändes verkligen skönt! Även om det inte var helt enkelt till en början …
Ni kanske minns mitt senaste inlägg (Naket och Ärligt), där jag uttryckte min oro för att aldrig kunna skriva någonting mer, samt beskrev i stora drag ”skrivdippen” jag befann mig i? Om inte, läs det inlägget så förstår ni varför jag är så oerhört glad över att kunna skriva igen!

Innan jag satte mig ner och faktiskt aktivt försökte skriva på del tre, kände jag bara en sådan fruktansvärd, enorm ångest över att behöva fylla alla tomma sidor med text.
Som vanligt har jag ju i huvudet en klar bild över vad som ske, var handlingen ska utspela sig, brottet och motivet, o.s.v., men den här gången kändes den lilla detaljen att man faktiskt skall skriva det också helt övermäktig.
Bara tanken på att jag har ca 250-300 tomma A4-sidor som ska fyllas, har fått mig panikslagen innan jag ens hunnit fram till datorn. Men i dag när jag väl satt här, framför tangenterna, med öppet dokument och ögnade igenom det första två kapitlen som jag faktiskt skrev redan i våras, kändes allt så ”naturligt” igen.
Plötsligt förstod jag att jag ska ju inte skriva alla dessa sidor på en gång. Det är ett ca ett-tvåårigt projekt (för min del, i den livssituation jag befinner mig i just nu) att åstadkomma ett råmanus. Och det får dröja innan det är klart. Huvudsaken är att jag skriver.

Okej, det här är väl hur naturliga saker som helst, och för gemene man låter det förmodligen som en självklarhet. Men själv tillhör jag gruppen som slår knut på mig själv och får absolut inget gjort om jag har alldeles för mycket hängande över mig. Och just nu har jag det.
Jag kan liksom inte sortera ur vad som är mest relevant, vad ska jag börja med att beta av, och vad måste jag verkligen göra och vad kan jag prioritera bort.
Dessutom känner jag alltid press över att jag måste skriva de stunder då jag inte skriver (fastän jag bara en halvtimme tidigare har avslutat ett långt skrivpass). Därför har jag beslutat mig för att jag denna höst ska på allvar strukturera min skrivtid bättre. Schemalägg skrivtiden, göra upp många små delmål, inte tumma på min skrivtid och tillåta mig att faktiskt vara ledig de stunder som jag har inplanerad ledig tid för familj och vänner.

Nåväl, nog om det.
Det känns verkligen skönt att ha skrivit ett kapitel igen. Hoppet är tillbaka, och tron om att jag ska lyckas åstadkomma ytterligare ett manus har infunnit sig igen. För det är ju verkligen det här jag vill göra!
Även om jag vet att chanserna för att lyckas kunna försörja mig heltid på skrivandet är ytterst små, är det ändå det jag drömmer om. Och så länge jag inte nått mitt mål, kommer jag att fortsätta kämpa och drömma.

Och förresten, på tal om mål – i kväll skall vi fira!
Lade skumpan på kylning redan i går kväll, men i dag skall den korkas. Ytterligare ett delmål är nått i min bokprocess/mitt författarskap!
Men vad som har hänt får ni veta i morgon …

Meddela gärna vad ni vill att jag ska blogga om!

Utvalt

Naket och ärligt.

Urk. Pust. Blä.
Bra början på ett blogginlägg … Jag vet!

I dag är en sådan dag som kan kategoriseras som livet.
Jag är dunderförkyld; snorar, snyter, nyser och harklar mig för jämnan. Jag är trött, tröttare, tröttast. Motivationen är nere på noll. Jag har tusen saker som jag borde göra, tankarna maler på högvarv kring allt jag borde göra, och … Suck!

Just nu orkar jag ingenting.
Kanske inte så konstigt, egentligen, med tanke på hälsan, men de där alla jäkla ”jag borde …” och ”jag måste …” maler o-a-v-b-r-u-t-e-t-!
Just nu borde jag kolla igenom inlagan till I rättvisans blod för kanske sista(?) gången, läsa igenom manuset till del två i serien, påbörja skrivandet av del tre, ansöka om bidrag till skrivandet, kolla upp vilka fonder man kan ansöka ifrån inom den närmaste tiden och deadlines för ansökningstiderna, svara på mejl, och … Suck!

Samtidigt tänker jag att det är väl heller inte utan orsak jag är hemma från jobbet denna vecka. Jag är dunderförkyld, och då ska man väl inte behöva orka med så mycket heller. Men den där jäkla pressen inombords … Gaah! Och man blir ju liksom inte kvitt den bara för att man sjuk. Snarare späds den på.

Just nu är jag inne i en riktigt negativ fas.
Tankar som att boken kommer att floppa totalt, att ingen kommer att vilja anta min nästa bok, att recensenter kommer att totaldissa min debutbok, att något kommer att skita sig med utgivningen (som leverans, tryckfel, etc. – listan är lång!), att Lind & Co snart kommer att meddela att det har blivit nåt missförstånd och att de vill dra sig ur, snurrar på repeat just nu.
MEN!
Jag vet att det tillhör den kreativa processen.

Under alla år som jag aktivt skrivit, med målet att få boken utgiven, har jag genomlidit dessa faser. Stundom känner man sig som Jack i Titanic – I am the (f**king) king of the world! – andra stunder känner man sig som den mest misslyckade skrivande människan i världen.

Senast under helgen kände jag ett mega Wow-Flow. Synd bara att det inte höll i sig längre än så …

Det som kanske skrämmer mig mest nu är: Tänk om jag aldrig lyckas skriva en bok igen?

Efter att jag i vintras blev antagen av Lind & Co och de redan då meddelade intresse för kommande delar, fick jag ny fart till min, då, ganska motiga skrivfas. Bara några månader efter antagningsbeskedet hade jag lyckats färdigställa råmanuset till del två i Morden i Österbotten. Ett manus som hade segat sig fram under flera månader gick plötsligt av bara farten att skriva.
Men vad händer om jag inte lyckas skriva ytterligare delar?
Och vad händer om jag inte lyckas få del två antagen?

Oj, denna vackra, avskyvärda, underbara, äckliga skrivprocess …

Nåväl, nu känns det väl lite lättare igen. När jag fått spy ur mig lite grann … Och ni har fått en inblick i den brutalt ärliga kreativa skrivprocessen.

HAR NI ÖNSKEMÅL OM VAD NI VILL ATT JAG SKA BLOGGA OM, LET ME KNOW!
(Kommentera eller skicka ett PM!)

Utvalt

Nu droppar jag omslaget!

Ta-daa! 🎉
Här är det – det utlovade omslaget till min debutdeckare, I rättvisans blod!

Vad tycker ni?
Själv älskar jag det (förstås!), men kan samtidigt känna att jag är väl kanske lite jävig i denna fråga.

Omslaget är gjort av Niklas Lindblad på Mystical Garden Design (klicka för att kika in på hans hemsida, och se övriga omslag han har gjort). Både jag och Lind & Co gav honom fria händer gällande utformningen, och jag måste säga att jag är otroligt fascinerad över hur han har lyckats snappa upp allt! Vassen, vinterlandskapet, den blodröda texten (inte ens textens färg hade jag haft önskemål om, fastän jag hela tiden hade en inre bild av att den skulle vara röd).
Niklas är verkligen ett proffs på formgivning, men å andra sidan är det ju också hans jobb och han har många års erfarenhet bakom sig.

Det är för övrigt Niklas som också gör inlagan till pappersboken.
Bokomslaget kommer för övrigt att användas till både pappersboken (utkommer nu under hösten via Boklund Publishing) och den digitala ljudboken (utkommer i början av nästa år via Lind & Co).

Såå … Här har ni omslaget nu!
Vad tycker ni – lämpar det sig för en österbottnisk deckare?

Utvalt

Nu är det spännande!

Alltså, hörni – nu är det verkligen spännande! Och jag skulle så gärna vilja visa hela omvärlden vad som är på gång, hur det ser ut, vad som kommer att ske, o.s.v. MEN!
Jag måste ha is i magen och kan inte outa allt på en gång och/eller för fort.

Så vad har jag på gång då?
Kan börja med att berätta den mindre spännande grejen; att jag är på reumarehabilitering i Härmä. Eller det kan förvisso vara väldigt spännande stundom det också. Vi är verkligen ett supergäng, där alla – varenda kotte i gruppen, faktiskt – är sammangaddade. Vi delar erfarenheter, peppar, stöttar och (framför allt) skrattar enormt mycket tillsammans. Jag trivs verkligen med gruppen. Och att dessutom få gå till färdigt dukat matbord varje dag, varje måltid – ”Asså, vilken lyx!”, som vår trettonåring skulle ha sagt (med betoning på asså).
Ytterligare ett plus är att jag får umgås och dela rum med min syster, som också deltar i rehabiliteringen.
Egentligen bekostar FPA enkelrum åt alla deltagare nu när det är Coronatider, men vi ville ändå dela. Tanten i receptionen tittade lite småkonstigt på oss, höjde ögonbrynen och mumlade ”Jaha!?” när vi sa att vi ändå kan dela. Kanske inte så lätt att förstå att vi är syskon med tanke på att vi bägge har helt olika efternamn i och med våra giftermål … Men roligt ändå att få dela rum med syrran. Hade nog inte alls blivit det samma om vi inte hade fått dela. Bara att få ”kvällssnacka” med syrran innan vi somnar är ju en betydande del av rehabiliteringen. Eller ja – syrran snackar, jag somnar … Hahah!

Nåväl … Det andra som är på G då …
Jag har fått första utkastet till inlagan! Alltså inlagan till debutboken, I rättvisans blod. Och dessutom har jag nu också fått se hur omslaget kommer att se ut från pärm till pärm, inkluderande baksidestexten!
Gah! Det är SÅ kul det här, och det är en sådan märklig och obeskrivlig känsla. Spännande, samtidigt som man inser hur verkligt allt börjar bli. Nervositet, oro, eufori, lite ångest, glädjetjut … Allt på en och samma gång!
På sätt och vis är det väl bra att jag är på rehaben denna vecka så jag får annat att fokusera på tills allt har lagt sig lite, och hunnit sjunka in.
Dessutom insåg jag att det kommer att bli en lång bok! Längre än jag trodde, faktiskt. Fast inte så där överdrivet lång heller. Rätt lagom, anser jag. Fast jag är väl rätt partisk i den frågan, kan jag väl känna …

Nåväl, nu har jag outat att jag fått se första utkastet till inlagan, omslaget pärm-till-pärm och baksidestexten i ”tryckt” form.
Är det för övrigt nån av er läsare som går i ge-ut-bok–tankar och funderar på omslag och inlaga, kan jag varmt rekommendera Niklas Lindblad på Mystical Garden Design. Han är verkligen proffsig, lätt att samarbeta med och effektiv. Dessutom har han många års erfarenhet (på hemsidan finner ni mer uppgifter om honom och hans arbete), och arbetar heltid med detta.

Har ni önskemål på bloggämnen, får ni gärna meddela mig (kommentera, PM:a, o.s.v.)!

Utvalt

Nu droppar jag nyheten!

Nå, nu är jag tillbaka med ett blogginlägg igen. Hade inte tänkt att det skulle bli ett uppehåll på tio dagar, men livet kom emellan (som man så klyschigt brukar säga) … Med risk för att låta jäv… dryg, men jag har på riktigt haft fullt upp med annat.

Dels har både jag och maken semester nu. Vi har försökt finna tid för familjen och varandra. Jag och barnen har besökt HopLop tillsammans med en väninna och hennes barn, vi har varit på kalas, varit till Tropiclandia och badat i både inne- och utomhusbassängerna (vi tackar tomten det hjärtligaste för presentkortet vi fick!), jag/vi har träffat och umgåtts med vänner och – kanske största orsaken till att bloggen blivit lidande – jag har jobbat med mitt skrivande.

Det som jag jobbat med nu är mitt första manus, I rättvisans blod.
Varför, undrar kanske ni eftersom det redan är klart att Lind & Co ska ge ut den som en digital ljudbok.
– Jo, för nu kan jag äntligen droppa nyheten … I RÄTTVISANS BLOD KOMMER ATT GES UT SOM PAPPERSBOK!!

Jag vill i detta skede inte gå in på några närmare detaljer, men så mycket kan jag säga att det kommer att bli en pappersbok, och jag har äntligen valt hur jag vill ge ut boken.

Under sommaren fick jag ett erbjudande om utgivning (pappersbok) av ett litet, svenskt förlag.
Redan när jag mottog mejlet om att de har läst mitt manus och vill ge ut det hade jag på G med utgivning av pappersboken via en annan kanal. Jag har nu länge velat, dividerat, funderat och ältat, och nu har jag äntligen fattat ett beslut!

Jag har meddelat ”tack, men nej tack” till det svenska förlaget och kommer istället att ge ut boken själv, via ett österbottniskt hybridförlag!
Hur jag kom fram till det beslutet beror på många olika orsaker, men en avgörande del är att jag via det svenska förlaget skulle ha svårt att nå ut till alla österbottningar. Och jag tänker att pappersboken vill jag ha främst för alla österbottningar, i och med att jag förstått att den digitala ljudboken inte är lika stor här, som den är i Sverige.

Var kommer man då kunna köpa boken? Först och främst kan man köpa den av mig, naturligtvis signerad om man så önskar, och förhoppningsvis ska den finnas i de flesta bokhandlar och nätbokhandlar, som exempelvis Adlibris, o.s.v.
Alla som är bosatta i Sverige och önskar köpa den, finner den smidigast (och förmodligen billigast) via Adlibris.

När kommer det bli release då?
Denna bit är fortfarande något oklar. Om inget oväntat tillstöter har vi siktat på att den ska finnas tillgänglig i bokhandlar/butiker till farsdag. Alltså med andra ord, i början av november. Releasen är tänkt att bli någon vecka innan dess, OM allt klaffar som det ska!

En releasefest har jag också tänkt ha, men hur-var-när är för tidigt att svara på. Dessutom är det inget som är säkert i dessa Coronatider.
Vem vet, kanske man inte får ordna några som helst tillställningar under hösten? I så fall får jag/vi tänka om, och kanske ordnar en digital releasefest istället?!

Oavsett: datum för boksläpp, info angående releasefest, o.s.v. kommer ni att kunna följa via mitt Instagramkonto nilla.kjellsdotter , via min Facebooksida Nilla Kjellsdotter och självklart här via bloggen.
Så småningom kommer jag också att ge er en sneakpeak på omslaget. Fast det dröjer nog kanske nån vecka ännu …

Annat då?
Jag har startat ett företag, Nilla Kjellsdotter (jätteotippat, jag vet …), skrivit ett Författarens tack (något av det svåraste jag gjort under skrivprocessen!), jag har haft kontakt med Lind & Co och fått veta att ljudbokssläppet lutar mot att bli i början av nästa år och inkommande vecka kommer jag att tillbringa en vecka i Härmä.
Jag och min syster ska dit på reumarehabilitering. Kursen som vi deltar i ordnas i tre etapper, och nu är det dags för den andra delen. Den första etappen gick av stapeln i februari tidigare i år, och den avslutande delen kommer att bli i februari kommande år. Alltså om ett halvår. Alla delar är en vecka lång.

Så med andra ord, risken är stor att ni inte hör något av mig på ett tag … igen.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om i bloggen – LET ME KNOW!

Utvalt

Research: polisarbete, Bibelläsning och det perfekta giftmordet

Nästa fråga lyder: ”Hur gör du din research, för att få allt så trovärdigt som möjligt?”

Det där med research är en knepig fråga.
Jo, jag har självklart en del kontakter och personer jag har rådfrågat gällande olika ämnen, däribland en polis. Men samtidigt är det ingen faktabok jag är ute efter att skriva, jag vill underhålla mina läsare.

Hur underhållande litteratur skall skrivas, och vad den skall innehålla, kan debatteras i all ändlighet. Det finns lika många skrivsätt som antal författare. Och det finns lika många åsikter i frågan som antal läsare.
Själv tillhör jag gruppen deckarläsare som inte gillar att läsa om en massa komplicerat utredningsarbete eller hur gärningsmannen styckar en kropp bit för bit under flera sidors läsning, samtidigt som författaren beskriver i detalj hur det låter, hur blodet sprutar, hur kroppen börjar se ut, hur det luktar, vilka specifika organ som avlägsnas från kroppen, o.s.v.
En bra deckare i mina ögon skildrar vardagliga och verklighetstrogna karaktärer, och har en intressant och framåtdrivande handling. Personligen gillar jag att läsa deckare som lyckas nysta in huvudkaraktärens vardagliga liv lika mycket som brottet och utredningen. Eftersom det är den typen av deckare jag gillar att läsa, är det också den typen av böcker jag försöker skriva.
Om jag själv inte gillar boken, hur ska någon annan göra det då?

När jag började skriva var min tanke att jag ska skriva en deckare som skildrar polisens verkliga arbetsmetoder. Att polisens arbete ska stämma överens med verkligheten till punkt och pricka, att tiden för en DNA-analys och rättsmedicinsk obduktion ska ha samma tidslängd som på riktigt, och att verkliga poliser ska kunna känna igen sig i den fiktiva handlingen.
När jag hörde att en DNA-analys i regel tar flera månader (vill minnas att svaret blev ca fyra månader, men att det i brådskande ärenden kan påskyndas något), insåg jag snabbt att jag får tänka om. Vad ska mina poliser jobba med i fyra månader under tiden de väntar på svaret från DNA-analysen?
Dessutom är polisarbetet i verkligheten ett flermansjobb, som inkluderar ett stort team. I böcker är oftast arbetsgrupperna begränsade till några få personer, som mer eller mindre jobbar dygnet runt, varje dag. Vilket också gäller mina deckare.
Jag insåg ganska snabbt att det nog fanns en orsak till varför ingen författare skriver en deckare som baserar sig på verkligheten till punkt och pricka.

Dessutom är det väldigt få läsare som faktiskt vet hur själva polisarbetet går till i det verkliga livet (och tur är väl ändå det!). De som vet, är oftast själva poliser, och ska man tro ryktet är det få poliser som läser deckare p.g.a. 1. de jobbar med brott, utredningar och elände i verkliga livet, 2. de stör sig på de stora skillnaderna i polisarbetet mellan fiktion och verklighet.

Däremot tror jag på teorin ”ljug som om det vore sant” och ”för att ljuga behöver du veta sanningen”.
Om jag har lyckats på dessa punkter blir upp till läsarna att avgöra. Men när det kommer till research, gör jag betydligt mer research än det jag faktiskt skriver om. Och stundom ändrar jag också medvetet på verkligheten.
Som jag tidigare nämnde: exempelvis utredningsarbetet är ett flermansjobb, i min bokserie är det en liten grupp med krimmare man får följa, där Mija Wadö står i spetsen.
Poliser har inte heller ”fikamöten”, så som jag beskriver; verklighetens chefer är förhoppningsvis mer sympatiska och professionella än vad Elof Wallin är; det finns ingen Snutmorsa på avdelningarna; DNA-analyser dröjer (som nämnt) flera månader, o.s.v.

Var gör jag då min research?
Som jag nämnde har jag haft kontakt med en polis, som har berättat det hen kunnat säga utan att riskera att delge för mycket; jag har haft kontakt med läkare; jag har googlat (att googla är bra, men det kräver också det lilla extra – alla s.k. ”källor” är inte tillförlitliga och det gäller att veta vilka man kan lita på); platser har jag besökt i verkligheten, och självklart har jobbet på juristbyrån bidragit med en hel del nyttig info.
Det är inte bara en gång jag har messat chefen sent en fredag kväll och undrat hur långt straff som är rimligt att en person döms till om hen gör sig skyldig till brott X, eller vad den korrekta rubriceringen är för brott Y. På jobbet sitter jag stundom också och frågar ut chefen kring tänkbara scenarion, straffskalor, o.s.v.

Det här med att googla …
Det knepiga med research via nätet är att en del lagar, brottsrubriceringar, polistermer, o.s.v. skiljer sig mellan Finland och Sverige. Då gäller det att veta om och när de skiljer sig, och vad den korrekta termen och brottsskalan är för just Finland.
Dessutom ska man alltid komma ihåg att ifrågasätta sidornas trovärdighet ifall man inte är hundra säker på att sidan är en tillförlitlig källa.
Med tiden har jag också lärt mig lite grann vilka sidor man kan hitta olika saker på, och ofta när jag researchar för en sak, finner jag samtidigt något jag tror mig ha användning för i framtiden och sparar den sidan.
Skulle jag av någon outgrundlig anledning bli misstänkt (förstås, oskyldigt misstänkt) för ett grovt brott i framtiden, skulle jag ha en hel del att förklara om polisen kollade igenom datorns sökhistorik och dess sparade sidor …
Maken brukar stundom skämtsamt uttrycka sin oro, när jag exempelvis söker på hur man går tillväga för att utföra det perfekta giftmordet …

Andra sätt jag använder mig av för att ta reda på fakta är genom att lyssna på poddar (Rättegångspodden, Mordpodden, P3 Dokumentär, Snutsnack och andra dylika poddar som handlar om verkliga brottsfall).
Från kriminal-/deckarfilmer brukar jag också snappa upp ett som annat. Om det faktiskt är fakta eller enbart fiktion vet man förstås inte alltid, men jag brukar så långt som möjligt kolla upp sanningshalten i påståendena jag har antecknat. Visar det sig att det är omöjligt att kolla upp, samtidigt som det låter sant, brukar jag tänka att håller det i en film, håller det också i en bok.

Och sist men inte minst: jag skriver i en underhållningsgenre.
Mitt syfte är att underhålla och roa läsaren. Ge läsaren en chans att dyka in i en verklighet som förhoppningsvis ligger långt ifrån hens egen, men ändå är en verklighet som kunde vara sann.
Deckare är ändå kanske en genre som överlag kräver mera research än en del andra genrer gör.

Mitt senaste researchprojekt är för övrigt att läsa Bibeln(!).
Ärligt hade jag aldrig trott att dagen, då jag sätter mig vid köksbordet och slår upp Bibeln, skulle komma.
Man ska uppenbarligen aldrig säga aldrig …

Har ni fler frågor och önskemål gällande kommande blogginlägg – LET ME KNOW!
Är så kul att höra vad ni vill läsa om!

Utvalt

Förlagsavtal – hur det gick till

Nästa önskemål gällande blogginlägg lyder: ”Berätta hur du gick till väga med utgivningen”.

Själva utgivningen har ännu inte ägt rum. Den digitala ljudboken kommer, som planen ser ut nu, att släppas i början av 2021 (uppskattningsvis januari/februari).
Den fysiska boken, pappersversionen, är än mer oklar. Den kommer inte att ges ut av Lind & Co. Däremot har jag två olika alternativ som jag velar mellan just nu. Förhoppningsvis ska allt klarna under de kommande dagarna. Jag har en del frågor jag vill ha svar på innan jag tar mitt slutgiltiga beslut (det var ju det här med att vela och älta en god stund innan jag bestämmer mig för något…). Men bara beslutet är taget ska väl releasedatum för pappersboken också klarna.
Det jag däremot kan skriva om är hur det gick till när jag fick förlagsavtal.

Ett år innan jag sände manuset till Lind & Co hade jag sänt det till ett annat stort svenskt förlag. Som ni förstår fick jag kalla handen, MEN(!) – det var inget vanligt standardsvar, det var en ”positiv” refusering.
De tyckte att jag skrev bra, hade en intressant historia och att det var kul att få följa med i de österbottniska miljöerna, men (så kom men:et…) deckarmarknaden är hård och tyvärr platsar inte mitt manus in i deras utgivning. De önskade mig lycka till på annat håll, och skrev att jag var välkommen med ett nytt manus i framtiden, ifall jag fortsätter att skriva.

Kort därpå utlyste ett finlandssvenskt förlag en debutanttävling.
”Där hoppar jag på!”, tänkte jag. Men inte heller där gick det vägen.
Därefter läste jag igenom mitt manus, än en gång, och gjorde små ändringar.

I början av januari detta år efterlyste Lind & Co ”nya, spännande berättelser” på sina sociala medier. När jag läste inlägget tänkte jag – Why not?
Jag plitade ner ett följebrev; berättade kort vad min historia handlar om, vem Nilla Kjellsdotter är, och avslutade med (enligt mig själv) en jäkla finurlig beskrivning av oss österbottningar. (Detta är inget jag kommer att outa nu, men kanske, kanske jag nån gång i framtiden gör det? Vem vet…).
Så fort mejlet var sänt fick jag ett autosvar som bekräftade mottagandet och att förlaget lovade att återkomma med svar inom 6-10 veckor.

Mindre än en månad senare hade jag fått ett mejl. Det var jobbdag, jag var hemma på lunch och passade samtidigt på att kolla mejlboxen.
Mejlet som fanns i inkorgen trodde jag till en början var ett skräpmejl (utifrån avsändarens namn att döma – sorry, Martina!) som hade slunkit vidare till inkorgen, och jag var på vippen att radera det – OLÄST! Vilket jag turligt nog inte gjorde …
Så när jag öppnade mejlet och insåg att det inte alls var ett skräpmejl, om typ vitaminer, utan ett erbjudande om förlagsavtal blev jag helt ställd.
Reaktionen blev kanske ändå inte så som folk förväntar sig att den skulle ha blivit …

När jag har tänkt på böcker, förlagsavtal och utgivning är det alltid en fysisk bok jag har tänkt på. Antar att det beror på att det är nästan uteslutande den bokformen jag läser. Tanken på att man kunde bli erbjuden ett avtal som gäller för ljudbok eller e-bok hade aldrig slagit mig.
Så när jag läste att jag blivit erbjuden ett förlagsavtal hurrade jag högt, men när jag kom till insikt att det gällde enbart en digital ljudbok blev känslan mer ”men, nää…”
Jag var väldigt splittrad.
Glädjen över att de gillat min bokidé, och att de vill ge ut den, var stor, samtidigt som bokformatet kändes lite sisådär.
Maken däremot, storgillade tanken kring en ljudbok från första stund. Han läser inte böcker, men under årens lopp har han hunnit avverka en och annan ljudbok bakom ratten i långtradaren.
Min bror och far blev också förtjusta när de hörde vad jag blivit erbjuden, och tyckte att en ljudbok vore ju toppen. Jag behöver knappast tillägga att de inte heller läser fysiska böcker …

Som jag i nåt tidigare inlägg redan skrivit är jag den som måste fundera och älta saker och ting, väga för- och nackdelar mot varandra, och vill inte gå in något förhastat.

Eftersom ljudboken inte var direkt bekant för mig, läste jag på och hörde mig för. Det visade sig att den digitala ljudboken är den stora marknaden för deckare i Sverige (inte bekräftat av Lind & Co, eftersom jag ville höra mig för bland oberoende källor). Och efter att ha kollat runt lite här i landet är ljudboken starkt på intågande här också, speciellt bland den yngre generationen, även om vi (som vanligt) ligger något år efter i utvecklingen i jämförelse med Sverige.
Annat som vägde för ljudboken är att den kanske läses av fler än vad en fysisk bok skulle göra. Exempelvis bland mina anhöriga, vänner och bekanta är det många som har uttryckt att det är tur att det blir en ljudbok, annars hade de nog aldrig läst den.
Dessutom, resonerade jag, att det är lättare att ge ut en fysisk bok på egenhand än en ljudbok (jag kan ha fel …). En ljudbok vill man kanske inte ha vem som helst att läsa in. Åtminstone är det inget jag själv skulle vilja (eller kunna) göra. Och de flesta som man skulle ha att tillgå som inläsare här i landet skulle läsa in den på finlandssvenska, vilket sållar bort en del lyssnare från den svenska marknaden (vilket också, naturligt, är den stora läsar-/lyssnarmarknaden, eftersom Sverige är så mycket större än svensk-Finland). Redan nu vill jag tillägga att jag förstår naturligtvis att rollen är förstås också omvänd: har man en rikssvensk inläsare sållar det också bort en del potentiella finlandssvenska lyssnare, och just därför har jag bestämt att det ska bli en pappersversion också!
Och sist, men inte minst: har man en gång debuterat på ett förlag är det (oftast) lättare att få förlagsavtal i framtiden också. Åtminstone om man ska tro statistiken. För då har man redan petat in en fot i bokvärlden. Eller åtminstone en tå.
MEN, för den sakens skull betyder det ändå inte att jag i framtiden är garanterad ett förlagsavtal. Det är jag mycket väl medveten om. Vem vet, kanske jag bara är en sommarfågel som kommer och går? Det får framtiden utvisa.
Förskottet var förstås också något som bidrog till att det skulle ha känts dumt att tacka nej. De brukar säga att förskottets storlek baserar sig på vad förlaget uppskattar att boken kommer att sälja, och att summan man blir erbjuden är hälften av den uppskattade försäljningen. Jag kunde bara helt enkelt inte tacka nej.

I följebrevet till Lind & Co hade jag förstås berättat om mina planer om en deckarserie, och att det insända manuset är tänkt att bli den första delen.
Så fort jag hade tackat ja till avtalet meddelade förlaget att de är intresserade även av kommande delar, såvida försäljningen löper enligt deras förväntan, och bad mig fundera ut ett serienamn.
Serienamnet var ingen svår nöt. Morden i Österbotten. Det var ett namn jag var säker på långt innan jag hade en titel för första boken.
Varför serienamnet kändes självklart beror på:
1. Handlingarna i alla böcker kommer att utspela sig i Österbotten
2. Jag vill lyfta fram Österbotten

När vi hade ingått avtal blev det dags att finslipa manuset. Bl.a. redigering och omarbetning av en del finlandismer, o.s.v. De flesta finlandismerna gick jag förstås med på att revidera, men inte Lillkungs kära syltgris!
Syltgrisen är inte ett direkt känt bakverk i Sverige, och förlagets förslag var att jag skulle skriva bara flottyrmunk, men där gick min gräns. En syltgris är ingen flottyrmunk, det är en syltgris! Punkt. Så formuleringen av meningen med syltgrisen blev slutligen en kompromiss, som jag tror vi båda känner oss nöjda med.

Nästa steg blev val av inläsare. Jag fick förslag om ett par olika inläsare, samtidigt som jag tillfrågades om jag själv hade några särskilda önskemål. Och jag visste direkt– jag ville ha Anja Lundqvist!
Jag fick då veta att hon finns tillgänglig, men att ljudbokens releasedatum kommer då att skjutas fram till början av 2021, istället för den tänkta releasen i november/december. Bollade funderingen med förlaget (ni vet, den där ständiga riskanalysen: för- och nackdelar…), och kom fram till att vi kör på Anja som inläsare. Nu får vi bara hoppas att allt håller och inget oväntat dyker upp p.g.a. Coronan.

Följande steg blev val av omslag.
Det som jag tycker har känts extra roligt med samarbetet med förlaget är att de alltid är måna om att höra min åsikt och att samarbetet ska vara, just, ett samarbete.
Själv har jag förstås inte så mycket kunskap om saker och ting, som ex. vem man ska anlita till att utforma omslaget, men det känns ändå roligt att de inkluderar mig i processen, även om jag i så gott som alla delar förlitar mig till dem.
När jag fick förslag om att Niklas Lindblad (Mystical Garden Design) skulle göra omslaget kollade jag förstås upp honom. Konstaterade snabbt att han har gjort en massa bokomslag, till en hel drös med författare, och blev helt exalterad över att han ska göra omslaget till min bok! En liten debuterande författare från Oravais, Österbotten!
När jag väl fick se omslaget kändes det bara så rätt! Och allt hade plötsligt blivit så verkligt. Jag har ett bokomslag!
Omslagets design var också något jag skulle ha fått ha önskemål kring, men där kände jag att jag hade absolut inget alls att tillföra.
Märkligt ändå hur Niklas lyckades skapa ett omslag som kändes så rätt för min story – för Österbotten, för Oravais, för Mija Wadö… Vilket proffs!

Ljudboken kommer för övrigt att finnas tillgänglig i åtminstone sju år, hos alla svenska återförsäljare som säljer digitala ljudböcker (streaming & download). Känns märkligt att tänka att den ska finnas tillgänglig så länge. Om sju år har jag hunnit fylla fyrtio(!).
Jaiks!

Summa summarum:
Fastän jag till en början kände mig skeptisk till ett avtal om en digital ljudbok, känns det helt rätt nu. Och jag ångrar mig inte för en sekund.
Nu får vi bara hoppas att resultatet blir så bra som vi hoppas på, och att inget skiter sig. (Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag ju den som inte riktigt vågar tro och hoppas på att allt går vägen, förrän det faktiskt bevisligen har gjort det.)

Och gällande omslaget:
– Ja, jag har sett det – och nej, jag tänker inte spoila det. Inte än.
Ni får hålla ut ett tag till…

Har ni fler förslag på bloggämnen får ni gärna tipsa/hotja till!
Jag har ett par önskemål kvar att beta av, men ös gärna på med mer.
Så roligt att höra vad NI vill läsa om. Jag lovar att försöka beta av alla tips och önskemål så gott jag kan.

Utvalt

Bästa platsen för kreativitet och var idéerna födds

”Bästa platsen för kreativitet”, löd följande önskemål gällande bloggämne.

Ska jag vara tråkig och svara ärligt, har jag nog ingen ”bästa” plats gällande kreativitet. Däremot finns det platser jag föredrar att sitta på. Exempelvis vid skrivhörnan på vinden, sommartid gillar jag att sitta ute på terrassen och ibland blir jag sittande vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan (inte alls optimalt ur ergonomisk synvinkel, vill jag tillägga! Don´t try it at home!).
De gånger jag sitter vid köksbordet eller i soffan beror oftast på att jag vill varva min sittplats och/eller att jag är för lat för att ta mig upp till skrivbordet. Ibland handlar det om att jag är rädd att tappa mitt skrivflow ifall jag är inne i period då allt flyter på.
Ibland brukar jag också varva med att åka till nåt café och skriva.
Den optimala platsen beror helt på tid, sammanhang och i vilken fas jag befinner mig.
Egentligen gillar jag inte att skriva i störiga miljöer, som ex. caféer ibland kan vara. Men stundom är det nödvändigt, för att jag ska lyckas bryta ett segande mönster.

Nackdelen med att sitta hemma och skriva är att man alltid kan fly till annat.
Ofta ser min morgonrutin ut enligt följande: vaknar, ser till att barnen får i sig morgonmål och fixar de till skolan; gör frukost till mig själv, äter min tråkiga tallrik med naturell yoghurt och havreflingor framför Nyhetsmorgon, och börjar därefter skriva. Mitt mål är att inleda mitt första skrivpass vid tiotiden.
Men så var det ju det här med att sitta hemma och vara sin egen chef.
I ärlighetens namn är det inte bara en gång (eller två gånger heller, för den delen) som jag blivit sittande vid teverutan en timme längre än planerat. Ett inslag som är lite för intressant att släppa och jag måste bara sitta kvar en stund till. Ibland behöver det inte ens vara intressant, jag drar mig bara för att fortsätta skriva. Eller så blir tvätten helt plötsligt världens roligaste sysselsättning (att dona med tvätten; färgsortera, hänga, vika… är för övrigt nåt jag faktiskt tycker ÄR roligt).
Är jag inne i en skrivperiod där allt känns motigt; jag vet inte hur jag ska lösa ett problem, jag är inte säker på om en karaktär ska bli dödad nu eller först om tre kapitel, och/eller orden inte kommer till mig – då är det så himla enkelt att fly till nåt annat om man har sin skrivarlya hemma. Det är just de här gångerna caféerna brukar vara till stor hjälp.
På ett café finns det inte så mycket annat att fly till, bortsett från att fylla sin kaffekopp och köpa ett bakverk. Oavsett om jag skriver eller inte, tvingas jag i alla fall sitta och stirra ner i skärmen. Ibland släpper spärrarna där och då, andra gånger gör det de inte. Men ofta blir resultatet ändå det samma: hemma flyter skrivandet på betydligt bättre efteråt.

Min dröm är att nån gång kunna skaffa en riktig skrivarlya (alt. ett arbetsrum) i Vasa. En liten etta med utsikt över någon vältrafikerad gata. Om/när den verkligheten blir av får tiden utvisa. Som läget ser ut i dag ligger den drömmen nog många år framåt i tiden. Men jag tänker att man måste ha drömmar och mål för att ta sig vidare. Annars kommer man ingenvart.
Och vem vet, kanske skrivandet inte alls skulle löpa lättare med en skrivarlya/eget arbetsrum, fastän min tanke nu är att jag inte skulle ha möjlighet att fly till vardagssysslor om jag inte befann mig hemma. Då skulle jag bara ha min dator och kaffebryggare att tillgå.

Tillbaka till kreativiteten och bästa platsen för kreativitet.
Hittills har jag beskrivit var jag jobbar bäst, alltså fysiskt jobbar på berättelsen. Var idéerna födds är däremot en helt annan sak.
Oftast är det inte framför datorn de stora idéerna födds, utan på helt andra platser. I duschen är exempelvis en sådan grej. Antar att det beror på att jag är ensam i duschen och har tid för tanke och reflektion på ett helt annat sätt.
En annan plats var jag ofta får små segment till en handling är på jobbet, när jag står och diskar. Varje dag avslutar jag jobbpasset med att diska undan, och då står jag ofta och tänker på hur jag ska lösa olika kapitel, vad kommande böcker kunde handla om, o.s.v. Och det är inte bara en eller två gånger jag hajat till när nån knackat på dörrposten till köket och/eller harklat sig bakom mig för att de vill mig nåt.
Egentligen är det ganska knäppt att jag, som har ett riktigt harhjärta, har börjat skriva deckare. Ibland blir jag till och med rädd för mina egna ord …
Det tog inte lång tid förrän kollegorna på jobbet insåg hur lättskrämd jag är. De försöker på alla sätt och vis förhindra att jag ska bli skrämd, vilket går så där. Ibland lyckas det, andra gånger inte. Men de blir åtminstone inte längre skrämda av att jag blir skrämd. Jag antar att de numera mer eller mindre räknar med att det oundvikligt, och målet är snarare att minimera dess omfattning. Senast jag var på jobb lyckades en av damerna, som bor i en av lägenheterna bakom juristbyrån, få mig att hoppa högt genom att stå utanför dörren när jag skulle hem på lunch. Tror hon blev lika skrämd som jag blev, p.g.a. min reaktion …

För övrigt tror jag inte att jag skulle vara så lättskrämd om det inte vore för att min hjärna ofta(st) spinner på högvarv i deckarspåren; tänkbara intriger, motiv, gärningsmän, o.s.v.
Annat som ofta väcker idéer till kommande deckare är när jag ser på kriminalfilmer/-serier och/eller läser deckare.
Dessutom kan idéerna komma helt plötsligt, i de mest oväntade situationerna. Till exempel under ett familjejippo! Tänker dock inte säga vilket – åtminstone inte i detta skede … Och det var just under den tillställningen som idén till en kommande ”bok” föddes (om det nånsin blir en bok av den, förstås).

Nu har jag skrivit om kreativitet och idéer. Egentligt borde jag fortsätta att skriva om idétorka, grubbel, skrivkramp och tvivlet från h-vetet! Det är också nåt som tillhör den kreativa processen. Ibland är topparna inte så höga och svackorna inte så djupa, andra gånger är kontrasten betydligt större.
För tillfället befinner jag mig i en lindrig tvivel-/grubbelperiod.
Fördelen med att ha skrivit i många år är att jag numera vet att det tillhör skrivlivet. Fast å andra sidan är det ju så vanliga livet också funkar; ibland går det upp, ibland går det ner. Det är bara att gilla läget, liksom.
I dag kan jag dock trösta mig med att jag har ju i alla fall ett förlagsavtal för bok nr. 1, vilket har underlättat tvivlet under vårens gång. Nu när jag har skrivit klart manus nr. 2 har tvivlet återigen vuxit. Till manus nr. 2 har jag inget förlagsavtal. Förhoppningen är ju att få det, men … Det är just det där ”men:et” som sår ett frö av grubbel.

Nåväl, tiden får utvisa vad det blir av allt. Får jag kalla handen är det väl bara att börja om. Sluta skriva kommer jag aldrig att göra. Aldrig.

Utvalt

Camilla Läckberg och hur jag började skriva en deckarserie

I förra inlägget bad jag er komma med önskemål om vad ni vill läsa om, och nu har det ploppat in två stycken via min Facebooksida.
Är ni fler som har önskemål får ni jättegärna höra av er! Allt mottages med tacksamhet!

Den första kommentaren löd:
”Hur kom du på att det var deckare du ville skriva, och vilka är dina favoritförfattare?”

Att jag skulle skriva just deckare har alltid varit självklart. Fast jag har läst mycket, är mitt läsområde väldigt ”smalt”. Deckare är nästan uteslutande den enda genren jag läser, bortsett från enstaka självbiografier.
Men även inom deckargenren är min läsning väldigt begränsad, och än mer åtstramad har den blivit, p.g.a. tidsbrist, sedan jag själv började skriva (dessutom kan jag inte heller under skrivprocessen läsa vad som helst …).
De senaste ca tio-femton åren har jag läst nästan uteslutande bara svenska (enstaka skandinaviska) deckare, och de senaste fem-sju åren är de lästa författarna bara ett fåtal. De författare jag håller mig till nu är sådana som också skriver deckarserier, som jag troget följer.

Min absoluta favoritförfattare är, utan tvekan, Camilla Läckberg. Tätt följt av henne kommer Mari Jungstedt, Emelie Schepp och några till.
Camilla Läckberg ser jag som en förebild på många plan. Hon är driven, målmedveten och jobbar hårt för sina mål. Hon lyckas balansera familjelivet och jobbet, svarar öppet och ärligt(?) på de flesta frågor hon får i intervjuer, och hennes karriär var långt ifrån självklar när hon skrev sin första bok.
Camilla har fått jobba för sin framgång, något hon gärna påpekar i intervjuer. Hon började precis som de flesta andra författare: skrev en bok, jobbade för att nå ut och sålde helt bra för att vara en debutant. Minns att hon i någon intervju har berättat att debuten sålde i 3.000 exemplar, vilket är bra för en debutant. Hon berättar ofta också om de gångerna hon suttit på signeringar och den enda som har kommit är hennes mamma.
Jag tycker Camilla är mänsklig och bär en ödmjukhet som långt ifrån alla lika framgångsrika personer gör.
Och det är nog just hennes mänsklighet som får mig att beundra henne. Att hon öppet och (till synes) ärligt delar med sig av sin vardag på sociala medier; hur hon stundom kämpar för att få allt att gå ihop, hur hon kämpar med deadline, hur orken tryter, och hur hon fortsättningsvis sätter upp nya mål och utmanar sig själv att nå högre.

En annan, vars författarskap, jag beundrar är Emelie Schepp. När hon blev refuserad valde hon att ge ut boken på eget förlag. Hennes mål var att nå ut till så många som möjligt, och hon bestämde sig för att satsa. All-in.
Om jag inte minns helt fel trycktes den första boken i ca 5.000 exemplar, i pocketform. En sjukt stor mängd för en debutant. Men Emelie lyckades. Och jag har för mig att hon i någon intervju har sagt att debuten sålde summa summarum i totalt 40.000 exemplar. En hiskelig mängd!
Emelie är ett levande exempel på att man inte ska ge upp sina drömmar, utan fortsätta jobba för det man tror på. Huruvida det är klokt att trycka 5.000 exemplar av en debutbok tåls däremot kanske att tänkas på …

Hur jag då själv började skriva deckare. Bra fråga. Som jag tidigare nämnt, föll det sig naturligt.
Många har under skrivandets gång ifrågasatt genren och påpekat att det är mycket svårt att skriva en deckare, eftersom den behöver hålla ett visst spänningsmått. När frågorna, och ibland även pikarna, kring genrevalet kom, var det aldrig något jag tänkte på. För mig var deckare det enda jag skulle, och ska, skriva.
Under årens lopp har jag funderat över den här frågan, och med tidens gång har jag börjat förstå vad folk menar. Visst, det kan te sig svårt att skriva deckare. Men samtidigt tänker jag att är man tillräckligt intresserad (eller insnöad, i mitt fall …) av något så löser man det. Jag skulle till exempel aldrig klara av att skriva en bok inom fantasy-/sci-fi-genren, eftersom det är inget jag är intresserad av eller insatt i.

I flera år (över tio års tid, minst) innan jag började skriva tittade jag på hur andra författare skrev sina böcker. Meningsuppbyggnader, dramaturgi, villospår, miljöbeskrivning, karaktärer, språk, o.s.v. Stundom när jag läste en bok kunde jag inse att plötsligt hade fem sidor passerat, och jag hade ingen aning om vad som utspelade sig under sidorna. Det enda jag hade tittat på var språket, meningsuppbyggnader, ordföljd, miljö- och karaktärsbeskrivning, o.s.v. Då fick jag bläddra tillbaka och börja om.
När jag väl bestämde mig för att börja skriva läste jag en del skrivhandböcker. Självklart gärna sådana som riktar in sig på deckargenren. En skrivhandbok jag kan rekommendera till de som drömmer om att skriva deckare är ”Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman” (skriven av Sören Bondeson). Boken borde finnas på bl.a. Adlibris.
Men trots att jag kollat skrivspråk bland andra författare och läst skrivböcker är det inget jag efterapat till fullo. Visst, i skrivhandböckerna finns mycket bra info. Och oftast är det som står där, skrivet av en orsak. Men kom ihåg att det finns lika många författare som skrivspråk.
Eftersom jag redan hade min story klar i huvudet, hade jag en klar plan för dramaturgin, motiv, karaktärer, o.s.v. Under tiden jag läste skrivhandböcker insåg jag att det finns en del regler jag omgående kommer att bryta. Exempelvis antalet karaktärer är kanske i överkant i mina berättelser, i jämförelse med många andra deckare. Samtidigt tänker jag nu att karaktärsantalet måste ju ändå ha hållit, utan att ha blivit rörigt för läsaren/lyssnaren, eftersom det framför allt i ljudböcker rekommenderas att man inte har ett för brett persongalleri. Och det var just för ljudboksformatet boken antogs av Lind & Co.
Samtidigt tänker jag att man kanske behöver vara medveten om vilka ”regler” man bryter när man skriver.
(Tycker för övrigt inte om ordet skrivregler; huvudsaken är att man skriver så storyn håller. Däremot finns det en del goda råd man bör överväga att ta till sig …)

En annan fråga som brukar komma när jag säger att jag skriver en deckarserie, och inte bara en fristående bok, är hur jag lyckas skriva en hel serie.
För mig var det också en sak som var självklar från första stund, att det var just en serie jag ville skapa.
Redan från början såg jag tydligt framför mig huvudkaraktärernas utveckling, vad de hade för förflutet och vad som skulle hända två, tre, fem… böcker framåt. Jag förstod att det var inget jag skulle kunna trycka ner i en bok, såvida jag inte ville ha en bok som var flera tusen sidor lång … Därför bestämde jag mig för att skapa en serie om kriminalkonstapel Mija Wadö.
Under skrivandets gång födds också alltid nya idéer till kommande böcker. I nuläget har jag idéer till minst fem böcker. Idéer som är långt ifrån färdigutvecklade (vilket de inte brukar vara förrän manusets sista punkt är satt), men som har ett tydligt tema, motiv och karaktärer som jag vill skriva om.
Att det faktiskt blir fem böcker är väl inget jag ska flagga alltför mycket för i detta skede, mitt i allt kanske jag får skrivkramp eller blir ratad av förlagen och läsarna. Men åtminstone två manus har jag lyckats plita ner. Under hösten har jag tänkt börja skriva på del tre. Och när den är klar ligger är nog fem böcker inte alltför långt borta.

Svaret på den andra frågan, ”Bästa platsen för kreativitet?”, kommer i ett annat inlägg. Håll tillgodo!

Och har ni fler ämnen/frågor ni vill läsa om – let me know!

Utvalt

Nystartad författarsida

I går kväll tog jag mod till mig och startade en ”författarsida” på Facebook (Nilla Kjellsdotter). Jag har länge varit kluven till beslutet, och är det fortfarande.
Många har pushat och uppmanat mig under våren att starta en Facebooksida. ”Du måst ju start en författarsido så folk kan hitt de!”, ”Du måst ju nå ut ti folk!”, ”Men du måst ju marknadsför de!”.
Och jo, jag fattar. Jag måste nå ut om jag vill få läsare och få boken såld. Men i mina ögon är jag ingen riktig författare ännu. Jag menar, min bok har ju ännu inte getts ut.
Vem tror jag att jag är som snor författartiteln, utan att boken har kommit ut?

Visst, jag har ingått förlagsavtal med Lind & Co gällande en digital ljudbok. I avtalet finns också en tidsplan för när ljudboken senast skall ha getts ut. Men ändå. Tänk om de ångrar sig? Då står jag där, utan ingenting.
Jag tillhör skaran som har svårt att lita på att saker och ting faktiskt går vägen och verkligen blir av. Har jag ett uppsving i livet, vilket jag har haft i ca ett och ett halvt år nu, går jag stundom och väntar på när allt ska vända och dala neråt igen. Men kanske det blir så när man har stött på många motgångar i livet? Åren före allt började ljusna var långt ifrån smärtfria. Ibland tänker jag att det är ett under att jag tog mig helskinnad genom de helvetiska åren. En plats på psyket var stundvis inte alls långt borta… Men, det var inte det jag skulle skriva om.

Ett exempel på min oförmåga att våga lita på att något bra händer just mig:
Riktigt i början av februari mottog jag mejl från Lind & Co, då hade det gått knappt en månad sedan jag sände in mitt manus (i bekräftelsemejlet stod det att återkopplingstiden var ca 6-10 veckor).
Till att börja med fattade jag inte alls att det var från Lind & Co. Utifrån avsändarens namn trodde jag att det var ett skräpmejl, om typ vitaminer (sorry, Martina!), som hade slunkit till inkorgen. Som tur flyttade jag inte mejlet direkt till skräpkorgen, oläst, vilket jag brukar göra när jag ”förstår” att det är fråga om skräpmejl. Nånting fick mig ändå att öppna det. När jag läste de första raderna blev jag helt paff.
”Hej Pernilla, Tack för underhållande och spännande läsning! Vi har valt att erbjuda dig ett ljudboksavtal …”
Någon hade gillat min story och tyckte att den var underhållande! Vidare i mejlet följde information om royalty och förskott, och uppmaning om att jag skulle höra av mig om det lät intressant.
Nu tycker säkert de flesta att det mest logiska hade väl varit om man snabbt som attan hade skickat att man mer än gärna tackar ja-ja-ja-JAA! till avtalet. Men nej. Inte jag. Jag är då typen som måste analysera allt, väga fördelar mot risker, och kolla upp saker och ting grundligt innan jag bestämmer mig. Något av en kontrollfreak, kan man väl säga.
Kort därpå började jag tänka att det måste nog bara vara ett busmejl, nån som vill jävlas. När som helst kommer jag att få ett mejl med texten: ”Ha! Trodde du – LURAD!”.
Nåväl, jag bombarderade förlaget med X antal frågor de följande veckorna och tänkte på saken ytterligare en vecka till. De sista dagarna i februari kände jag mig redo att underteckna avtalet. Sagt och gjort. Men i det skedet kunde jag ännu inte tro att Lind & Co faktiskt ville, och kommer att, ge ut min ljudbok.
Jag sa till och med till min man: ”Nå, det står ju i avtalet när förskottet ska betalas, vi får ju se då om det kommer in nåt på kontot eller inte. Kommer det inget vet jag att jag blivit lurad.”
Men pengarna kom.
Vid det här laget har ni säkert redan förstått att jag fortfarande inte vågade tro att det kommer att gå vägen. Och än i dag finns tvivlet kvar. Nu tänker jag snarare, ångrar förlaget sig får jag ju åtminstone behålla pengarna. Alltid nåt.

Hur som helst. Hur kom jag förresten in på allt det här? Jo, min tveksamhet och oförmåga att ta till mig författartiteln!
Som ni märker målar jag upp alla sorters katastrofscenarion, och skulle det av nån orsak bli så att boken inte kommer ut har jag, genom att kalla mig författare, snott en titel jag inte varit berättigad till.
Men samtidigt, risken för att första boken inte blir av är ändå ganska liten (fast man vet ju aldrig, allt kan hända …). Och dessutom har jag redan uppföljaren ”klar” (okej, redigering, småpill och förlagsjakten återstår).
Somliga anser att man kan definiera sig som författare om man har gett ut en bok, andra tycker att det är när man har skrivit en bok och därefter planerar att fortsätta skriva, och författarföreningen anser att det är när man har gett ut minst två verk av litterärt värde(!) på svenska.
Själv kommer jag nog aldrig riktigt kunna definiera mig som författare förrän jag kan leva på det (yeah, right! För det är ju så himla lätt i svensk Finland …), alternativt om jag nån gång blir beviljad ett arbetsstipendium för mitt skrivande. Men innan dess – njaa…
Att kalla mig författare är lite som om jag lånar makens skor: de är flera storlekar för stora, men jag kan gå med dem under korta sträckor. Om än mycket klumpigt.

Så hur kommer det sig att jag startade en författarsida på Facebook och en författarhemsida/-blogg då?
Jo, under våren fick jag upprepade påtryckningar om att jag måste marknadsföra mig, skapa synlighet. Själv ansåg jag att det är nåt jag gör sedan när boken väl har kommit ut. Tills en av mina bekanta tittade på mig, med en blick som fick mig att förstå att jag var mer eller mindre dumförklarad, och sa: ”Men inte kan du ju börja marknadsföra dig och starta en sida när boken väl finns tillgänglig. Du måste ju skapa synlighet innan den kommer, så folk vet att den är på G.”

Och därför har jag nu skapat dessa sidor. Som ni förmodligen redan förstått känner jag mig inte helt komfortabel med titeln, men kanske det tar sig så småningom.
Oavsett: jag skriver, jag ska ge ut en bok (eller ja, flera böcker har jag ju tänkt ge ut, eftersom jag planerar en hel serie) och det är det här jag vill jobba med i framöver.

(Nu ska jag försöka infoga en bild …)

Tadaa! Se där – det lyckades! Heja mig, liksom.
Och ja, ni får jätte-jätte-jätte-supergärna följa min Facebooksida. Då blir jag lite extra glad.
…eller min Instagramsida. Då blir jag också glad.

Puss och tack!

Utvalt

Oh, well.

Nu har jag då gjort det. Återupptagit bloggandet. Huruvida det blir aktivt, lite grann eller inte alls får tiden utvisa. Men nu är jag här – efter X antal svordomar och ännu fler uppgivna suckar. Kan helt ärligt erkänna att jag är helt inkompetent när det gäller att starta en hemsida, blogg, användarkonto, what-so-ever. Hemsidan är långt ifrån tilltalande, fullständig, vacker, o.s.v. men jag tänker att jag får väl lov att starta så här, så får vi se om jag lyckas bättra på den i något senare skede.

Till er som inte känner mig:
Mitt namn är Nilla Kjellsdotter (okej, egentligen heter jag Österberg, men eftersom det är ett taget namn – jag är gift – tycker jag att Kjellsdotter är mer unikt. Dessutom ger jag min far en chans att få glänsa också …), nyss fyllda 33 år och kommer nu inom det närmaste halvåret att debutera med min första deckare, I rättvisans blod, som är första delen i Morden i Österbotten. Svenska förlaget Lind & Co kommer att ge ut den som digital ljudbok under vintern 2020-2021, och det är skådespelaren Anja Lundqvist som ska stå för inläsning (såvida inget oväntat dyker upp. I Coronatider kan man aldrig vara säker …). En fysisk bok, pappersversion, kommer det också att bli, men mer om det i ett senare skede – jag lovar att informera er så fort allt är spikat!

Jag har alltid drömt om att bli författare (klyschigt, I know!), men det har för mig bara varit något man kan drömma om, för författare är ju inget man blir. Det är ju bara ”något man är” (hur sjutton det nu då skulle gå till!?). Tills för ca 7-8 år sedan – då fick jag en spark i baken.
Under de åren bloggade jag, och det visade sig att min granne, som varit verksam journalist ända tills han blev pensionär, läste min blogg. I något svagt skede hade jag bloggat om min dröm; att jag någon gång, innan jag dör, ska ha skrivit OCH gett ut en bok. Min granne kontaktade mig och skrev att han tyckte att jag ska ta tag i författardrömmen, för han gillar mitt språk och upplyste mig om att jag faktiskt kan skriva.
För mig var det stort, enormt stort, att ha fått hans erkännande. Tror inte han än i dag förstår vad hans ord har betytt för mig, och jag kommer nog aldrig kunna förklara det heller. Ord räcker inte till (trots att jag anser mig ha ett stort ordförråd). Hade han inte kontaktat mig den där dagen hade jag inte haft någon bok klar än i dag. Jag hade förmodligen varit bittrare än någonsin och känt mig som en värpsjuk höna för att jag fortfarande inte hade fått ur mig berättelsen jag bar på.
Nåväl, det var 7-8 år sedan. Lång tid, tänker säkert ni, och undrar om det verkligen tar så länge att skriva en bok. Svaret är både ja och nej.
Till att börja med skrev jag ett annat manus (dess arbetstitel har jag till och med hunnit glömma), som också var en deckare och inkluderade samma huvudkaraktärer som jag använder mig av i dag. Men när jag hade plitat ner ca 350 sidor som innehöll början, mitten och slut kände jag att jag var klar med den. Jag hade varken ork eller lust att redigera storyn. Med andra ord strandade den i skrivbordslådan. Många har ifrågasatt mitt val att ge upp storyn och ansett att det var dumt gjort, men för mig blev den ett bevis på att jag KAN skriva ett komplett manus som inkluderar alla delar. Och det gav mig blodad tand. Tre månader senare började jag skriva på nästa manus, som nu kommer att bli min debut.
Min debutbok tog mig fyra år att skriva, uppföljaren i serien (arbetstitel: I hemlighetens blod) har tagit mig knappt två år att skriva. Målet är att del tre (arbetstitel: I Guds blod) ska ta ca ett till ett och ett halvt år att skriva. Hur det lyckas återstår att se. Planen är att jag under hösten ska ta itu med del tre.

Under skrivandet av del två, I hemlighetens blod, har jag mottagit en del projektstipendier för skrivandet och färdigställandet av manuset. Vilket förstås är riktigt roligt. Minns fortfarande känslan när jag läste mejlet från det allra första beviljade projektstipendiet.
Jag var på väg hem från en kompis och satt i bilen. Aldrig hade jag trott att min ansökan skulle gå vägen. I det skedet hade jag inget förlagsavtal för min debut heller. Oj, vad mitt självförtroende växte i den stunden!
I dag är drömmen att i något skede bli beviljad ett arbetsstipendium. Författandet är verkligen något jag vill (och med tiden – skall!) ägna mig helhjärtat åt, på heltid. Att kunna jobba ostört, samtidigt som man hade årsinkomsten säkrad vore verkligen en dröm. Det skulle förmodligen (förhoppningsvis!) också bidra till att man kunde skriva mera ostört, och på så vis skulle skrivandet kanske inte ta lika lång tid som det gjort hittills. Men, samtidigt trivs jag också på jobbet.

När vi ändå är inne och nosar på jobbet kan jag väl fortsätta med presentationen av mig själv.
Jag jobbar deltid som sekreterare på en lokal juristbyrå sedan ca ett och ett halvt år. Och jag trivs verkligen toppen, både med arbetet och kollegorna (vilket ju är till fördel eftersom jag inte har så många kollegor att välja bland …). Jargongen och humorn är något vi alla delar, och vi har högt till tak. Själv trodde jag att man skulle vara tillknäppt, allvarsam och sträv på en juristbyrå. Det var för övrigt med den uppfattningen jag tackade ja till jobbet (undrar vad det säger om mig?).
Utöver jobbet på ”byrån” och skrivandet är jag också närståendevårdare åt vår son, som har hunnit bli nio år. Han är typ 1-diabetiker, och har haft diabetes typ 1 sedan han var 11 månader gammal. Eller snarare ung. Och lika länge har jag varit närståendevårdare åt honom.
Annat jag kan triumfera med är att jag har ett CE-kort i bakfickan (eller just nu ligger det på köksbordet i plånboken), och därmed är jag berättigad att köra långtradare, vilket jag gör ibland. Nu är det dock skämmigt längesen jag har gjort det (typ ett år sedan!), och till på köpet har min yrkeskompetens löpt ut. Har dock lyckats beta av två av fem kurser. Förhoppningen är att jag skulle få avklarat de sista tre kurserna under hösten, så jag skulle ha yrkeskompetens klappad och klar till vinterns ”kööror”.

Till familjen hör, utöver sonen (nio år), dottern (tretton år), maken, och vår pensionärsfrass Pontus som har hunnit bli hela nitton år! Kan tillägga att katten flyttade in hos oss när den var elva år gammal. Fram tills dess hade han levt ett stillsamt liv hos en ensam pensionär. Tror det blev något av en kulturchock för katten när han kom hem till oss, där det fanns två små yrväder. Speciellt sonen, som vid den tidpunkten inte ens hunnit fylla två år, var extremt energisk (tack och lov har den energin tonats ner till normal nivå i dag).

Under mina aktiva jobba-för-att-bli-författare-år har jag också deltagit i en del skrivarkurser. Bl.a. Skrivarakademin (ettårig kurs), deckarkurser, kreativt skrivande, o.s.v. Jag är också medlem i Svenska Österbottens litteraturförening r.f. – något jag kan rekommendera alla skrivintresserade österbottningar att bli medlem i.
Och är man skrivintresserad men känner sig tveksam över hur man går till väga, eller annars bara vill komma sig ut och träffa andra skrivande individer samtidigt som man får ny kunskap, kan jag varmt rekommendera att man skall delta i en skrivkurs. Kreativt skrivande-kurs, deckarkurs, poesikurs, skriv om ditt liv-kurs, eller vilken annan skrivkurs som helst. Huvudsaken är att den har ett skrivtema som lockar dig.

På tal om kurser kan jag inflika att jag under den gångna hösten höll en ”Lekfullt skrivande”-kurs för lågstadiebarn i byns skola. Kursen arrangerades i Hem & Skolas regi, bestod av fem kurstillfällen á en timme och hade fokus på, just lekfullhet, och kreativitet.
Jag kan inte nog fascineras av hur kreativa barn är, och vilken fantasi de besitter. När jag började med kursen var jag rädd att uppgifterna jag hade med åt barnen skulle bli för svåra, men jag insåg rätt snabbt att det var inget jag behövde oroa mig för. Dessutom tvekar inte barn att fråga om det är något de undrar över eller inte förstår. De är inte alls som oss vuxna. Jag menar, hur många gånger har man inte suttit på en kurs där det varit knäpptyst, ingen har vågat fråga något, och sedan har det visat sig att ingen förstod vad kursledaren menade. Men barn är inte så. De är raka och okonstlade.
Tiden som kursledare åt barnen var mycket givande, även för egen del. Det är så inspirerande att se hur barn direkt börjar jobba. Man ger dem ett ord, och fram växer en hel berättelse. Från ett ynka ord. Där förekommer ingen skrivkramp.
Ska dessutom bli spännande att se var någonstans i livet ”kursbarnen” befinner sig om tio, femton år. Skulle inte förvåna mig om vi om ca tio år har en/flera ung(a) debuterande författare i byn. Talang finns, utan tvekan.

Tja, månne detta ska duga som första inlägg? Som ni märker gillar jag att skriva, gärna långa inlägg. Jag gillar inte att pilla med bilder, och jag kommer knappast att ladda upp bilder till varje inlägg (kanske på sin höjd var tionde inlägg? Ska försöka ha det som mål), vilket jag kan förvarna om redan nu. Men vill ni se bilder från, framför allt, min skrivprocess kan ni besöka mitt instragramkonto: nilla.kjellsdotter.

Har ni önskemål om vad ni vill läsa om får ni gärna komma med förslag. Det är bara att lämna en kommentar.
Kan meddela att jag för en vecka sedan(?) hade på instagramkontot en omröstning gällande om jag ska börja blogga igen, och tack vare den är jag i gång nu. I samma veva frågade jag vad folk helst vill läsa om, och nyckelorden blev skrivande, bokutgivningsprocessen, författarskapet, jobbet, balansen mellan privatliv-jobb-författarskap och sonens diabetes.
Redan i detta skede kan jag meddela att jobbet på juristbyrån är något jag av förklarliga skäl inte kan skriva så mycket om p.g.a. sekretessen. Men så mycket kan jag i alla fall outa att jag får s-e-m-e-s-t-e-r fr.o.m. nästa vecka! Hela augusti kommer jag att vara ledig, och då är planen att jobba flitigt med mina skrivprojekt.

Well, well… Undrar ni över något är det bara att lämna en kommentar eller skicka ett meddelande. Ni finner skicka-funktionen under fliken kontakta mig (i alla fall borde ni göra det, om jag varit tillräcklig teknisk…).

Hoppas jag genom bloggen kommer kunna inspirera någon annan kreativ själ där ute att komma igång med sitt skrivprojekt, och/eller ta itu med sina författardrömmar. För egentligen är det inte så svårt att börja, det enda som gäller är att – just det: börja!